viewpoint-east.org

En yngling från förr

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag nöter ut minst ett par skor i kvartalet. Det är möjligt att ingen annan än jag och sambon vandrar så outtröttligt på Lvivs gator. Ofta är våra promenader helt spontana. Ingen rutt är lagd. Och ingen loggbok förs, utom vissa spridda anteckningar här på viewpoint-east. De tjänar heller inget syfte. Vi gör det inte för att motionera. Inte heller förväntar vi oss att upptäcka något nytt.

Det enda som förenar våra olika spår vi gör i staden är att de löper ut från centrum. Bort från Gamla stan. Bort från myllret av turister som törstar efter turism.

Det gör oss inte heller något att de äldre husen byts ut mot postsovjetiska vidunder. Eller att vi trasslar in oss i sovjetiska sovstäder.

Det händer att jag får frågan: “Varför går ni inte i gamla stan? Det är ju så mycket vackrare än i förorter så som Sychiv“. Svaret på den frågan fanns ju redan i inledningen. Turisterna. Nu först förstår jag hur det är att bo i exempelvis Venedig. Ty nu vet jag hur det är att bo i en stad som nästan helt upphört att vara en stad, och förvandlats till en tillrättalagd kuliss för turister.

Nej, Lviv är inte där Venedig är. Inte på långa vägar. Men gamla stan har förlorat mycket av sin själ. Sin identitet. Det som var unikt.

Runt Rådhustorget, Plotjsja rynok, finns idag kanske tjugotal caféer och restauranger. Turisterna behöver aldrig vara törstiga eller hungriga i Lviv. När jag flyttade hit fanns det en grekisk restaurang… Nåja, en grekisk sylta. Där luktade det frityrolja. Sedan fanns det några fåtal ukrainskan syltor, kanske tre allt som allt. Caféerna hade inte stolar, utan var ståfik. Bara den grekiska syltan släpade ut några stolar och bord när solen sken.

Runt Rådhustorget fanns det även butiker. Så som knapp- och tygbutiker, en butik som sålde fiskeredskap, och många andra som jag praktiskt taget glömt helt och hållet.

Jag vet inte om jag skulle säga att jag saknar den tiden. Vårt liv då var ofta mer komplicerat. Bara att hitta stearinljus till vår adventljusstake var ett äventyr. Ett äventyr som innebar att vi blev tvungna att slå oss i slang med präster och munkar, ty det var de som sålde stora fina blockljusen. De fann vi på TsUM (цум), ett varuhus från sovjettiden. Här kunde man hitta allt mellan himmel och jord.

Men jag känner ändå ibland en saknad. Eller lite sorg över att det där speciella lugnet som rådde i gamla stan som är för evigt utrotat. Att gå runt Plotjsja rynok innebar då en stund av frid. Ett uppehåll från vardagens jäkt. På Plotjsja rynok rådde nämligen en tidlöshet. Så nog saknar jag den tiden en aning. Och alla de verksamheter som vilar i de bortglömdas grav. De, som tidigare ofta var min räddning. Och mina skosulor nöter därför alltmer sällan kullerstenarna på Plotjsja rynok.

Om det inte vore för Juniy Technik (Юний технік). “Ung teknik”, betyder det. I folkmun kallad Jut. (Ett utslag av ukrainarnas förkärlek för att förkorta.) Och sanna mina ord, man känner sig särdeles ung och pigg när man kommer in i denna kvarleva från tiden före turisterna. Här kan man köpa allt som har något släktband med teknik. Bland USB-sladdar, ficklampor, kikare, eluttag och telefonjacket, lampor av alla möjliga valörer, penslar och målarfärg, sandpapper med olika sorters riv, lim för varje önskvärd klistrighet, alla upptänkliga verktyg, hundratals fjärrkontroller hittar du även till synes helt nya VHS-kassetter. Clas Ohlson kan slänga sig i väggen.

När jag kommer in hit till Ung teknik, som ju bevisligen även öppnar sin famn för lite ålderstigna produkter, så känner jag åter det där stinget av frid. En frid som bara fullkomlig tidlöshet kan inbringa. Och jag hoppas innerligt att Ung teknik inte tvingas ut ur gamla stan, så som många av dennes släktingar fått göra. Även om de är anspråkslösa så tillhör de en del av Lvivs själ. Platser som Ung teknik var en av anledningarna till att gamla stan och Plotjsja rynok kändes levande.

Utanför gamla stan lever Lviv vidare. Där finner vi nu Ung tekniks brödrar och systrar, på våra långa vandringar, som löper som tentakler rakt ut från stadens centrum. Det är också där Lviv finns på riktigt. Bortom gamla stan. Bortom turisternas jäkt. Den stad bara vi som bor här finner. Vi som känner lejonstaden riktigt väl.

Share
%d bloggers like this: