viewpoint-east.org

Konst på undantag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

16 december 2019
Dagens polska affisch
Grudzień 81 (december 81)
Av Piotr Młodożeniec
År 1981

Idag är det den sextonde december, men jag tycker ändå att vi ska ta några steg tillbaka några dagar. Närmare bestämt till den trettonde december år 1981. Det finns nog ingen polack som inte får ett sorgset uttryck i ansiktet när man nämner detta datum. Ty det var då som det kommunistiska Polen drabbades av undantagstillstånd.

Bakgrunden var att fackföreningen Solidaritet, och dess ledare Lech Wałęsa, hade kastat grus i det kommunistiska maskineriet. De bildades 1980, och ganska snart utbröt strejker och motstånd över stora delar av Polen. Det hade varit oroligt ganska länge i Polen – faktum är att polackerna aldrig riktigt accepterade det kommunistiska partiet – men i och med att Solidaritet bildades hotades regimen av ett allt mer organiserat motstånd.

Svaret från regimen var undantagstillstånd i hela Polen. Den nytillträdde förstesekreteraren för kommunistiska partiet hette Wojciech Jaruzelski, och det finns nog några av mina läsare som minns denne man, när hans militäriska uppenbarelse förkunnade undantagstillståndet på TV.

Hela samhället ställdes under militär kontroll. Det innebar att till exempel alla fabriker, all produktion och alla kommunikationsmedel ställdes under deras kontroll. 6000 aktivister internerades, inklusive Lech Wałęsa.

Ganska snart återgick samhället till en skenbar ordning, men resultatet blev att det blev brist på nästan allt. Internationella hjälpaktioner sattes in, men polackerna fick ändå utstå ransonering. Undantagstillståndet varade ända till juni 1984.

När påven Johannes Paulus II besöktes landet 1983, mitt under undantagstillståndet, uppmanade han det kommunistiska partiet att legalisera Solidaritet, och att förhandla med dem. Det skulle dock dröja ända till 1989 att så skulle skedde.

Sverige stöttade på många vis motståndare till det kommunistiska partiet under denna tid. Det som kanske tydligast indikerade detta stöd var Nobelpriset i litteratur till Czesław Miłosz år 1980, och Nobels fredspris till Lech Wałęsa 1983.

Dagens polska affisch skapades just under undantagstillståndets första dagar. Upphovsmannen till affischen heter Piotr Młodożeniec och han brukar tillskrivas äran att vara den första affischkonstnären i Polen som använde sig av datorn som hjälpmedel till sina konstverk. Hans konstverk och affischer påminner ofta om graffiti, men han lär föredra att måla på papper.

Att Piotr Młodożeniec förknippas med Solidaritet är ingen tillfällighet. Under 1980-talet skapades han flera broschyrer, affischer och grafiska trycksaker till den då illegala fackföreningen. Trycksakerna tycktes på hemliga tryckerier, och spreds sedan ut till folket.

Huruvida dagens affisch nådde många polacker låter jag vara osagt, men idag påminner den oss om att det faktiskt inte är så fasligt länge sedan polackerna förtrycktes av en hänsynslös diktatur.

En fisk är en fisk är en fisk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

15 december 2019
Dagens polska affisch
Oliwa (Związku Spółdzielni Spożywców Rz. P Społem)
Av Edward Butrymowicz
År 1935

Idag är det tredje advent, och jag borde ha letat upp en affisch med tre ljus, men istället fastnade jag för denna affisch med en fisk som gör reklam för olivolja. Nåväl, inte helt logiskt, men förvisso mycket vacker. Affischen är till Społem, som är en medlemsägd affärskedja som finns över hela Polen. Affärskedjan grundades 1868. Społem blev genast mycket populär, då det ansågs patriotiskt att köpa kedjans produkter. Detta var ju en tid då Polen var delat mellan Preussen, Tsarryssland och Habsburgska imperiet, och polackerna letade upp många sätt för att stödja varandra.

Dagens affisch skapades dock långt senare, år 1935, vilket var något av ett ödesår. Januari inleddes med en folkomröstning i Saarland, där det visade sig att drygt 90% av invånarna röstade för att återförenas med Tyskland. Den 24 januari såldes den första ölen på burk i USA. I mars tillkännager Tyskland att man skulle införa allmän värnplikt, vilket stred mot Versaillesfördraget. Adolf Hitler meddelade även att Tyskland skulle börja upprusta. Den 28 april invigdes Moskvas tunnelbana, och i maj besöker Rudolf Hess Stockholm. Samma månad firade Sveriges riksdag 500 år, samt att en utredning slog fast att Sverige skulle övergå till högertrafik. I augusti beslutade Sveriges riksdag att man skulle förstärka försvaret. En månad senare blir hakkorsflaggan Tysklands flagga. I Göteborg invigdes konserthuset, och i New York hade George Gershwins opera Porgy and Bess sitt uruppförande. I november infördes Nürnberglagarna i Tyskland. Dessa lagar fråntog judarna rätten att vara tyska medborgare, de förbjöds även att rösta samt inneha offentliga tjänster… Så här i efterhand är det mycket svårt att förstå att omvärlden inte reagerade med mer kraft

Men vad hände då i Polen 1935? Jo, en av de större händelserna var att landsfadern Józef Piłsudski gick ur tiden.

Men även detta år tilldrog sig händelser som internet inte tycks vilja minnas. Bland annat hade filmen Kochaj tylko mnie (Älska bara mig) premiär detta år. Filmen regisserades av Marta Flanz, en skådespelare och regissör som jag varken lyckats finna födelse- eller dödsår på. Förutom nämnda film, regisserade hon i alla fall ytterligare en film.

Nå, Kochaj tylko mnie har en invecklad handling, med så många förvecklingar att jag inte ids återge den här. Låt oss säga att den tycks vara så där tilltrasslad och obegriplig, så som saker och ting bara lyckas bli här i Polen. Och ungefär som att en fisk gör reklam för olivolja.

En cigarett i Tatrabergen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

12 december 2019
Dagens polska affisch
Wszystkich palaczy zdobyły papierosy Tatry (betyder kanske: Alla rökare fängslas (?) av Tatra-cigaretter)
Av Tadeusz Gronowski
År 1931

Om ni tillhör den stora skara som ännu inte drabbats av flygskam, så har ni kanske tagit en flygtur med Polens stolthet, flygbolaget LOT. Då har ni kanske noterat deras underfundiga logga. En stork som flyger genom ett stort O. Mannen bakom den loggan är samme man som skapat dagens affisch, och jag skrev om honom i 2018 års adventskalender. Men här är det rökverk, och inte flygresor, som säljs.

Med en cigarett i mungipan blickar en goral ut över Tatrabergen. Goraler är det folk som bor i gränslandet mellan Polen och Slovakien. Deras språk lär vara en dialekt av polska, med andra ord svårbegripligt och tilltrasslat. Utöver deras språk har de också en särpräglad klädstil, som idag bara bärs vid speciella tillfällen, samt en mycket livskraft och egenartad musiktradition.

Goralerna är ett stolt folk, som har varit opportunistiska vid många tillfällen, och senast det skedde var under andra världskriget när många goraler gick med i partisanerna och stred mot nazisterna. Men under denna tid försökte även nazisterna att förtyska goralerna. Det lyckades inte, och de goraler som bor på polskt territorium ser sig som polacker, emedan de som bor i Slovakien ser sig som slovaker.

Och visst svävar det något fritt och lite självständigt över vår goral på affischen. Men han är ändå inte mer än människa, och har därför låtit sig fångas av en cigarett. Någon last ska man ju ha, kanske han tänker.

Tilläggas bör kanske att nu har vi… *trumvirvel* kommit halvvägs genom vår adventskalender!

Med musiken i huvud och hjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

10 december 2019
Dagens polska affisch
Wielka Orkiestra Symfoniczna Polskiego Radia Katowice
Arthur Rubinstein
Av okänd
År 1960

Affischer är ett bruksföremål. De flesta som vi ser är bara till för att informera oss om olika evenemang. Men trots det innehåller även en affisch som den nedan, ofantligt mycket annat än information. Den är också fylld av förväntningar och känslor.

Ty vem skulle inte vara förväntansfull om man skulle gå att lyssna på den legendariska pianisten Arthur Rubinstein.

Rubinstein föddes 1887 i den polska staden Łódź. Hans far ägde en liten textilfabrik. Tidigt uppdagades att den unge Arthur, eller Artur som hans namn lyder på polska, var en särdeles begåvad pianist (något som hans äldre bror redan förutspådde dagen då Arthur föddes). När han var sju hade han sin första konsert i Łódź, och när han var tio flyttade han till Berlin för att studera musik. Vid 13 års ålder hade han där sin första stora konsert.

I början av 1900-talet flyttade Arthur till Paris. Där blev han vän med flera tonsättare, däribland Ravel och Karol Szymanowski. Han åkte även till USA och spelade på Carnegie Hall, men tyvärr blev han inte väl emottagen av den kräsna publiken i New York. Det innebar att han fick finansiella problem, och han jagades av långivare. I desperation försökte Arthur hänga sig, men misslyckades lyckligtvis. Hans misslyckade självmordsförsök resulterade i att Arthur Rubinstein fick en innerlig kärlek till livet. Något som han bar med sig livet ut.

Under 1930-talet återvände Arthur Rubinstein till USA, och denna gång var han mer framgångsrik. Så framgångsrik att han 1946 blev amerikansk medborgare.

Arthur Rubinstein var stolt över sin judiska börd, och framhåll den alltid. Lika stolt var han över att vara född i Polen. När han 1945 blev inbjuden att spela vid en ceremoni i FN-skrapan i New York, blev han rosenrasande när han upptäckte att Polen inte var representerat. Han tvingade alla delegater, inklusive den sovjetiska delegationen, att ställa sig upp när han spelade Polens nationalsång. Den sista versen spelade han i forte, alltså väldigt starkt och dynamiskt. Taket till FN-skrapan lär ha lyft av de ovationer han fick.

Arthur Rubinstein hade även ett enormt musikminne. Han har själv berättat att han kunde vakna på morgonen, och exempelvis höra en symfoni av Johannes Brahms i huvudet. Telefonen kunde ringa, men musiken fortsätter trots samtalet, och när han la på luren kunde han notera att musiken i hans huvud kommit till sista satsen.

Johannes Brahms ska också ha varit Arthur Rubinsteins favorit bland tonsättare. Men det är väl främst genom sina tolkningar av landsmannen Chopin och fransmannen Debussy som han blivit känd för.

Arthur Rubinstein spelade ofta i Polen, som affischen nedan tillkännager. Den 24 februari 1960 spelade Arthur Rubinstein tillsammans med polska radions symfoniker i Zabrze, som ligger några mil från Katowice. 1960 var Arthur Rubinstein var 73 år, men han skulle fortsätta spela till han blev 89 år, då han gick i pension. Fem år efter pensionen gick han ur tiden.

På programmet den 24 februari 1960 finner vi givetvis Chopin och Debussy… Men tyvärr inte Brahms. Kanske spelar Arthur Rubinstein Brahms första pianokonsert som han gjorde 1971 i Amsterdam i sitt huvud och med sitt hjärta, någonstans i den himmel som finns för dem som skänker oss vacker musik.

‘De’ i huset bredvid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

9 december 2019
Dagens polska affisch
Oni (De)
Av: Franciszek Starowieyski
År: 1978

När jag började intressera mig för polska affischer var det egentligen inte den typen av affischer jag har publicerat hitintills i denna adventskalender, eller som jag gjorde i förra årets dito. De som först tilldrog min uppmärksamhet var de ganska… hur ska jag uttrycka det… ekivoka affischer. De kan väl närmast sammanfattas med att de ofta har någon förvrängd naken kropp, eller groteskt ansikte, i förgrunden. Jag kan inte påstå att jag tyckte om dem, men de hade det goda med sig att jag började intressera mig för polsk affischkonst. Jag kan givetvis inte lova något, men jag tror att den här affischen är det mest ekivoka jag kommer att publicera i årets adventskalender. Men vi får se. Jag vill aldrig ge ett löfte, som jag senare bryter.

Nåväl, vad är det nu för märkligt du tittar på? Jo, det är en affisch till Witkacys pjäs Oni, De på svenska.

Att sammanfatta vem Witkacy var är inte en lätt uppgift. Men vi kan börja med hans egentliga namn, Stanisław Ignacy Witkiewicz. Ignacy såg dagens ljus första gången 1885, och hans föräldrar var bördiga från Litauen. Men själv växte han upp i Zakopane, idag ett välkänt turistmål i polska Karpaterna. Hans far ville inte att den unge Ignacy skulle gå i ordinär skola, så barnet utbildades i hemmet. Mot faderns vilja lyckades i alla fall Ignacy bli antagen till konsthögskolan i Kraków.

Ignacy Witkiewicz var nära vän med en annan konstnär som förknippas med Zakopane, tonsättaren Karol Szymanowski. Han var under en tid även mycket nära vän till bildkonstnären Bronisław Malinowski. Om deras vänskap har Agneta Pleijel skrivit romanen Lord Nevermore.

Ignacy Witkiewicz var inte enkom (?) bildkonstnär. Han var även författare, skribent och arkitekt. Som författare skrev han flera verk som på olika sätt tangerade ämnet totalitära ideologier. Han närde en innerlig avsky mot alla ideologier som försökte inskränka yttrandefriheten. Det är möjligt att han tog den positionen efter att ha bevittnat ryska revolutionen 1917. Ignacys skräck för det totalitära samhället ledde bland annat till att han 1920 skrev pjäsen Oni, som antagligen skrevs som en reaktion på nämnda revolution.

Oni handlar om ett par som lever på en herrgård. Mannen på herrgården heter Bałandaszek. Han är förtjust i att samla konst. Han har en älskarinna som heter Spika, men deras relation är problematisk. Spika tycker inte att Bałandaszek ger henne tillräckligt med uppmärksamhet. Han försöker blidka henne med att tillfredsställa henne sexuellt. Men till Bałandaszeks förtret är det inte tillräckligt för Spika. Hon vill ha något mer.

En dag börjar hon tala om De (Oni) i en annan herrgård. Det uppdagas snart att De är en sekt, som lever efter ett totalitärt motto.

Affischen skildrar handlingen i pjäsen med att väcka äckel, men kanske också nyfiken, hos oss betraktare. Två nakna kvinnokroppar, brydda med dödskallar som huvuden, lutar sig smeksamt mot ett groteskt huvud som bara består av stirrande ögon. Hos mig väcker affischen oro. Jag känner mig iakttagen, kontrollerad, och utelämnad. Jag skulle tro att det också är avsikten, och att både Ignacy Witkiewicz och affischkonstnären Franciszek Starowieyski skulle vara väldigt nöjda om de fick höra att deras uppsåt hade lyckats.

Hela pjäsen slutar förfärligt sorgligt, men jag tänker inte avslöja mer, eftersom det vore tråkigt att ta från er möjligheten att bli chockade, om ni nu någon gång får möjligheten att se pjäsen.

1925 tar Ignacy Witkiewicz ett alias, Witkacy. Under denna tid börjar han producera bildkonstverk som visar sig vara mer lönsamma än hans skriverier. “Kunden måste alltid bli tillfredsställd” var hans motto under denna tid. Men redan under det sena 1920-talet återgick han alltmer till att skriva sina mindre lönsamma romaner. En av hans mest kända romaner skrevs just under denna tid, Nienasycenie (Omättlighet).

När nazisterna invaderade Polen 1939 flydde Ignacy Witkiewicz österut. Som ni vet av historien, anföll Sovjetunionen senare från öster. Det blev för mycket för Witkacy. Han avskydde som sagt alla totalitära regimer. Den 18 september 1939 tog han sitt liv. 54 år gammal.

När Ignacy Witkiewicz tog sitt liv hade han endast ringa inflytande över sin samtid. Men efter kriget kom hans namn åter i ropet. Först utanför det kommunistiska Polens gränser, men efter tövädret 1956 sattes bland annat hans pjäser upp av den legendariska teatermannen Tadeusz Kantor.

Idag är det nog ingen som ifrågasätter Ignacy Witkiewiczs enorma betydelse för den modernistiska litteraturen, och hans namn nämns parallellt med författare som Witold Gombrowicz, Bruno Schulz (som Ignacy lyfte fram innan denne var känd) och Czesław Miłosz.

Om en judisk kulturfestival, och om två bröd – varav det ena brödet presenteras med ett recept

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

7 december 2019
Dagens polska affisch
III Festiwal Kultury Żydowskiej w Krakowie (Tredje judiska kulturfestivalen i Kraków)
Av Piotr Kunce
År 1992

Nå, det här var kanske en lite udda affisch för att vara ett val av undertecknad på viewpoint-east. Så kan det förstås uppfattas, och det står dig fritt. Men målet med min adventskalender är inte att i alla avseenden var förutsägbar. Vissa saker är förvisso förutsägbart, så som att vi räknar från 1 till 24 (om jag nu orkar producera så många inlägg), eller att affischerna på ett eller annat sätt har med Polen att göra. Men där tänker i alla fall låta min förutsägbarhet få ett abrupt slut.

Den här affischen är skapad av den mycket meriterade konstnären Piotr Kunce, som vi med det sagt lämnar för denna gång. Han gjorde den till den tredje upplagan av Krakóws judiska kulturfestival. Festivalen gick av stapeln första gången 1988. Avsikten med denna trevliga festivalen är att förmedla kunskaper om judisk kultur i Polen, och hur det judiska livet såg ut i landet före förintelsen. Festivalen riktar sig därmed till alla som är intresserade. Varje år i slutet av juni och början av juli blir Kraków således lite mer judiskt än det brukar vara. De flesta evenemang hålls i stadsdelen Kazimierz, vilken var den stadsdelen där flest judar bodde före förintelsen. Men judar bodde givetvis på många andra ställen i staden. Så därför är det väl bara logiskt att festivalen också har evenemang utanför Kazimierz.

Affischen pryds ett challahbröd. Challah är det bröd som man äter på sabbaten, eller andra judiska högtider (dock inte Pesach, då man äter osyrat bröd, matza). Challahbröd är vidunderligt gott, lite sött, men ändå ett matbröd. Så nu tänkte jag berätta hur du lämpligast bakar ett challahbröd.

Ingredienser:
2 dl hett vatten
2 msk olja
1 msk salt
1 msk socker
3 dl ljummet vatten
50 g jäst
c:a 12 dl vetemjöl
2 ägg

Garnering:
Vallmofrön och uppvispat ägg

Gör så här:
Häll hett vatten över salt och olja. Låt svalna och tillsätt resten av vattnet, jäst, uppvispat ägg, socker och vetemjöl. Knåda ordentligt. Låt degen sedan stå och jäsa till dubbel storlek.

Nu blir det lite klurigare, ty vi ska få till den fina flätan! Skär degen i fyra olika (!) stora delar. Rulla till långa smala bitar, och ta tre stycken som du flätar till en fläta. Den fjärde biten tar du och delar i tre och flätar till en annan fläta. Lägg denna mindre flätan ovanpå den större flätan. Pensla med uppvispat ägg och strö över vallmofrön. Låt jäsa i c:a 20 minuter.

Grädda i 230 grader i 20 minuter. Sänk värmen till 200 grader och grädda i 15 minuter till. Stäng av ugnen och låt brödet vila i ugnen i ungefär 10 minuter.

Så där! Nu har du bakat världens kanske godaste bröd… Challahbrödet! Fast matza är ju också väldigt gott. Men det köper jag hellre i affären här i Kraków. På polska heter det Maca. Det dröjer nog innan jag vågar mig på att baka det brödet. Men det har kanske du gjort?


(Ni får ursäkta den korniga och suddiga bilden, men ibland hittar jag inte högre upplösning än så här.)

En rättfärdig man

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

5 december 2019
Dagens polska affisch
Jim i Jill (Jim och Jill)
Av Eryk Lipiński
År 1956

Affischkonst kan tyckas vara en särdeles ytlig konstform, men tro mig om jag säger att ni har fel. Bakom nästan varje affisch döljer sig flera intressanta historier. Som denna affisch, där en polisman tycks hänga i fria luften och med ett vetgirigt finger peta på ett hjärta. Affischen är till en komedi med namnet Jim och Jill. 1956 sattes den upp på den då ganska unga teatern Teatr Komedia i Warszawa. Teatern var då bara två år gammal. Och nog behövde polackerna få skratta, blott några år efter andra världskriget som drabbat landet så hårt.

Affischens upphovsman hette Eryk Lipiński – en mycket känd satiriker och tecknare, som bland annat har ett museum för satirisk konst i Warszawa uppkallat efter sig.

Men Eryk Lipiński rymmer också en annan historia. Han hade fått uppleva krigets fasor på nära håll. Som en rättfärdig person, engagerade han sig för judarna under nazisternas ockupation av Polen. Han tog sig många gånger in i Warszawas getto, för att hjälpa vänner och för honom okända människor. Han ordnade falska papper, så att de kunde fly undan nazisternas mördarmaskineri, alternativt gömma sig i Polen under falsk identitet.

Eryk Lipińskis hem verkade mellan 1940-43 som gömställe åt flera judar, och där tillverkade han också dokument till falska identiteterna. Men en dag, då han skulle ta sig in till gettot på en av sina hjälpaktioner, blev han arresterad. Eryk Lipiński hamnade först i det ökända fängelset Mokotów. Fängelset var känt för sin bryska behandling och tortyr av fångarna.

Men Eryk Lipiński förflyttades snart till koncentrationslägret Auschwitz, där han befann sig till befrielsen. Det var möjligen något av tur i oturen att han förflyttades från Mokotów-fängelset. Ty efter ett uppror i fängelset 1944 mördades 500 fångar i Mokotów-fängelset av nazisterna.

Efter kriget fortsatte Eryk Lipiński sitt arbete för judar och judisk kultur i Polen. Men denna gång som ett led i att försöka bevara judisk kultur och historia i landet. För sitt arbete tilldelades Eryk Lipiński 1991 utmärkelsen “Rättfärdig bland folken” av israeliska staten. Utmärkelsen tilldelas icke-judar som under andra världskriget verkade för att skydda och rädda judar.

Se där vad en affisch kan gömma för historia.