viewpoint-east.org

Befriad av konstmusik

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är svårt att finna ord. Tonerna flödar i en egensinnig ström. Omedgörligt. Tjurskalligt. Ibland förefaller det som om tonerna slumpmässigt kastats ut över notbladet. Ljuden som formas liknar inte det jag förväntar mig. Det är organiskt, insektssvärmar som far genom luften. Eller regndroppar som glider längs med fönsterutan. Helt utan plan, och bara med ett vagt mål, som jag inte kan skönja. Men sedan kommer ett avbrott, något ytterst metalliskt och rytmiskt spirar, innan det avbryts av en oregerlig ljudkaskad. Jag får en känsla av att någon försöker hålla tillbaka musiken. Trycka ner den. Men musiken fortsätter att strömma, upproriskt.

Så är det i Witold Lutosławskis musikaliska värld. Här låter egentligen ingenting riktigt som man tänkt sig. Han lyckas slingra sig förbi den kraft som vill hålla honom tillbaka.

Stråkarna i hans stråkkvartett, tycks vilja låta som allt annat än just stråkar. Musiken är intensiv, på en nästan outhärdligt vis. Den kräver total koncentration. Av både musiker och åhörare.

Jag är i entrén till Nationalmuseet i Kraków, och trappan sitter Lutosławski-kvartetten och framför just Witold Lutosławskis stråkkvartett. De har fått äran inleder den sjätte upplagan av festivalen Krakowska jesień muzyczna (Krakóws musikaliska höst), en festival som blandar samtida och dåtida konstmusik.

Och så sker även under kvällens program, som efter den halsbrytande inledningen med Lutosławskis stråkkvartett fortsätter med 1800-tals tonsättaren Stanisław Moniuszkis andra stråkkvartett. En utsökt och vacker kvartett, som visserligen får lite svårt att konkurrera med det föregående intensiva stycket, och det efterföljande, som är Dmitrij Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett.

Det kan tyckas som om de tre styckena ligger långt ifrån varandra, men det är bara en chimär. Ty de tre kompositionerna är alla skrivna under ett förtryck. Witold Lutosławskis stråkkvartett skrevs 1964, i det kommunistiska Polen, och fick möjlighet att uruppföras i Stockholm(!) ett år senare.

Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett skrevs under tre dagar i juli 1960. Sjostakovitjs hade vid komponerandet fått ett sjukdonsbesked, samt isolerats och mobbats ut den sovjetiska musikeliten. Det hörs. Stycket är klaustrofobiskt, och förtrycket hörs i varje ton.

Stanisław Moniuszki levde under den tid då Polen var delat mellan Tsarryssland, Habsburgska imperiet och Preussen. Förtrycket är svårare att skönja hos denne lättsamma och eleganta tonsättare, men det var de facto så att hans etnicitet förtrycktes. Något som han senare i livet personligen fick erfara. Stråkkvartetten vi fick höra Lutosławski-kvartetten framföra skrevs 1840, och under en tid då hans kompositioner fick ljuda fritt, men troligt var nog ändå så att han kände av strömningarna i samhället, och anade framtida förtryck.

Men trots att de tre verken är komponerade under förtryck, finns här något befriande. Verken känns nästan friare än de verk som skrivits i total frihet.

Ibland tänker jag att det kanske är i konsten som vi tydligast kan se förtrycket, men det är också genom den som vi faktiskt kan bli fria. Och det är något som Lutosławski-kvartetten verkligen lyckas förmedla ikväll i nationalmuseet entré – hur vi blir befriade av just konst(musik).


Witold Lutosławski. (Bildens källa.)

Tarnów – en galizisk pärla

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Sakta knirkar sig tåget fram, och omfamnar Kraków innan det drar vidare österut. Det är egentligen EUs fel det här, att vi måste åka runt hela Kraków, för att komma ut på spåret som leder mot den polska gränsen till Ukraina. EU envisas nämligen med att överskölja Polen med en massa EU-bidrag till infrastruktur. Något som framgår klart och tydligt vid varje station. Här pågår ett infrastrukturprojekt som finansieras med EU-medel, står det på praktiskt taget varje tågstation.

Och det är kanske just därför som ingen gnäller. Alla vet ju att det är till det bättre, trots att vi just nu får en ofrivillig sightseeing runt Krakóws förorter, som pryds av ömsom fabriker och koloniområden.

Vi sitter här på tåget, jag och G, då vi under gårdagens middag gemensamt satte våra pekfingrar på staden Tarnóws plats på kartan. Men inte visste vi då att man just nu håller på med ett väldigt tilltrasslad järnvägsarbete, som gör att tåget tvingas tuffa fram på gamla bortglömd och tilltuffsade rälsar. Nåväl, inget ont som inte för något gott med sig. Nu har jag nämligen skådat bland annat Nowa Huta från en helt ny vinkel. Bakifrån, skulle man kunna säga.

Själva resan var lika mycket en orsak till vår utflykt. Att åka tåg är nämligen en gemensam böjelse, jag och G har. Tur är kanske det, ty resan till Tarnów tog verkligen tid. Vanligtvis ska det väl ta lite mer än en timme att åka mellan Kraków och Tarnów. Idag tog det över två timmar.

Att vi hade valt just Tarnów var ingen tillfällighet. På våra resor mellan Lviv och Kraków har vi nämligen tyckt oss skönja en skönhet där bakom den ståtliga stationsbyggnaden.

Det skulle ganska snart visa sig att vi inte skulle bli besvikna. Det första mötet med Tarnów gick, som så ofta här i Galizien, i vänlighetens tecken. Tarnów-borna (låt oss hädanefter kalla dem tarnowiterna) som inte är lika bortskämda med turisters uppmärksamhet, mötte oss med öppna armar. Vi möttes av hjälpsamma damer, och nyfikna, men vänliga, blickar.

Från tågstationen får man vandra upp för en livlig och gemytlig gata. När bilarna når vägs ände, fortsätter vi förnuftiga tågresenärer och fotfolk uppåt och in i en riktig pärla. En renässansens pärla.

Längst uppe på kullen bildar de trånga gatorna ett vackert ringlande mönster, som går runt, runt stadens kärna, som har ett rådhus i renässansstil, så som de kringliggande byggnaderna.

Här stannar vi upp, helt hänförda, förstås, och väldigt varma. Faktum är att Tarnów är Polens varmaste stad, och det märks. Svetten lackar inte helt fagert i våra pannor.

Det tycks råda lite olika meningar om när Tarnów för första gången nämndes i några dokument. Å ena sidan kan man finna året 1124, men å andra sidan tycks andra mena att staden på riktigt omnämndes för första gången år 1309. Några år senare fick Tarnów i alla fall stadsrättigheter, och blev således en alldeles riktig stad.

Så levde tarnowiterna lyckliga, tills det att vi svenskar dök upp 1655. Vi ödelade inte bara Tarnów, utan praktiskt taget hela den del av Galizien som kallas för Małopolska, på svenska Lillpolen. Av Tarnóws 2000 invånare fanns bara 768 kvar.

Men Tarnów reste sig ur askan och blev återigen en inflytelserik stad. Under den habsburgska tiden var Tarnów ett näste för upprorsmakare, något som man även ägnade sig åt under den nazistiska ockupationen.

Vi snurrar runt stora torget, och kommer till resterna av det som var den äldsta synagogan i Tarnów. När nazisterna tågade in i Tarnów hade staden 40.000 invånare. Hälften av dem var judar. Judarna hade funnits i Tarnów sedan 1400-talet. När andra världskriget var över hade nästan alla av stadens judar mördats. 700 judar återvände efter andra världskriget, men praktiskt taget alla flydde undan antisemitiska attacker. Flertalet bosatte sig sedemera i Israel.

Idag finner vi alltså resterna av den gamla synagogan, men också ett livaktigt judiskt center. I Tarnów finns även en av de största och bäst bevarade judiska begravningsplatserna i södra Polen. På vår väg tillbaka till torget finner vi den plats var ifrån judarna deporterades till Auschwitz eller Bełżec. Varje gång jag möter en sådan plats, där judarna föstes samma för att skickas in i döden, blir jag lika stum. Ord som “förfärligt”, “avskyvärt”, “hemskt” känns bara futtiga och fullkomligt malplacerade. Jag äger helt enkelt inga ord för att beskriva det helvete de tvingades in i. Vi står därför kvar en stund. I tystnad.

När vi kommer in på torget igen, slås vi åter av Tarnóws skönhet. Här skulle man nog lätt kunna slå sig ner.

Men nu är det ändå dags att vända skutan hemåt igen. Hem till Kraków. Den här gången är banarbetarna lite mer inställsamma, och låter oss komma till Kraków, utan att behöva skåda Nowa Hutas väldiga ryggtavla av skorstenar och rökverk. Och vår resväg bjöd även på en bedårande solnedgång.


Rådhuset.


Synagogan Bima, som förstördes av nazisterna.


Begravningsplatsen.


Platsen där judarna föstes samma inför deportationerna till bland annat Auschwitz.


Resan hem till Kraków.

Några rader om förintelseturism

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland, turism
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Blev du upprörd?” “Nej, inte särskilt. Kanske när hon pratade om barnen, då kanske. Men nej, det var inte så farligt” Två kvinnor i medelåldern, från någon ort i trakten kring Mälardalen, samtalar om sina upplevelser från ett besök i Auschwitz eller möjligen Schindlersfabriken i Kraków.

Jag hör dem av en tillfällighet, likt en snyltgäst glufsar jag i mig deras replikskifte. Och helst hade jag nog sluppit höra. Ty det är ett föga smickrande drag hos oss, vår oförmåga till inlevelse och empati med andras lidande.

Det är som om de båda kvinnorna försöker tävla i vara oberörda. Och jag tycker mig till och med höra en liten gnutta besvikelse över att de inte blev mer uppskrämda och illa berörda. Kanske är det till och med så att det nästan undkommit deras medvetande att förintelsen är (inte “var”) ett verkligt skeende, där oskyldiga människor mördades, där alla – oavsett om de var barn, vuxna eller äldre – faktiskt var oskyldiga. Jag fick nästan för mig att de uppfattade förintelsen som en skräckfilm, eller thriller, som man kan tillåta sig att bli lite (bara lite) uppskrämd av. Men förintelsen är inte en skräckfilm, eller thriller. Den är inte ens en Steven Spielberg-film. Förintelsen är på riktigt.

Och ja, förintelsen är i allra högsta grad fortfarande, enligt mig. Det besinningslösa mördadet, som förintelsen innebar, ska inte förpassas ut ur samtiden presens till historiens dammiga preteritum.

Det har skrivits spaltmeter om förintelseturism, och jag tänker inte bidra till den debatten, då jag inte har något nytt att tillföra. Men jag kan i alla fall påpeka att jag undrar om det är särskilt hedrande att flåsa runt på platser där tusentals mördades, med mobilen eller kameran i högsta hugg, för att fånga den perfekta instagrambilden. Och tillåta sig att bli lite lagom uppskrämd. Jag kan inte låta bli att undra om man verkligen försöker hedra de mördade när man glatt poserar framför monument över förintelsens offer? Det hela blir bara än mer bestialiskt och grymt. Det är som om oförrätterna mot Europas judar aldrig tar slut.

Jag förstår visserligen att man faktiskt måste göra något om förintelsen för turisterna som översköljder Kraków. Så jag pekar nu inte finger åt alla de krakowiter som arbetar med att visa turisterna platser för förintelsen. Deras arbete hyser jag stor respekt för. Nej, jag pekar finger åt alla de turister som besöker dessa platser. Om man nu nödvändigtvis ska besöka platserna bör man 1) läsa in sig på ämnet 2) vara vördnadsfullt, respektfull och med eftertanke. Ty det är vi alla skyldiga dem som mördades.

Jag ville egentligen bryta in i deras samtal, det där samtalet kvinnorna från Mälardalen höll. Jag ville säga dem allt det här jag nu skrivit, men jag valde att låta dem passa ut ur mitt blickfång, ty jag erfor en väldigt påtaglig känsla av att de nog inte ens riktigt skulle vilja förstå… Förintelsen för dem är nog mest en Steven Spielberg-film. Något som man låter sig skrämmas av, så där lite lagom svenskt.


Från Schindlersfabriken, som jag besökte senast 2017.

Inget nattsudd i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, russia, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hur är det att bo i Kraków, undrar du kanske. Faktum är att jag inte riktigt kan besvara den frågan. Jag har haft så mycket bestyr med vardagliga göromål, att jag egentligen skulle kunna befinna sig på vilken plats som helst i världen. Att jag bor i Kraków seglar ganska obemärkt förbi, faktiskt.

Men en sak har dock förändrats i grunden. Och det är mina sömnvanor. Klockan är just nu 21.07, och jag tänker redan på sängen. Om jag ska vara uppriktig har jag sneglat på den sedan någon timme, ömsint trånande efter denna horisontella och himmelskt ljuvliga uppfinning.

Borta ur min tillvaro är det lvivianska nattsuddandet. Det var inte ovanligt att jag på vardagarna gick till sängs först kl 2. Och jag var sannerligen inte ensam nattsuddare. Flera av mina grannar var lika förtjusta i att suga i sig så mycket nattmörker som det bara var möjligt.

Jag måste tillstå att jag tyckte om det lvivianska nattsuddandet, och jag som aldrig föredragit de tidiga morgnarna, befann mig plötsligt i ett land med många själsfränder.

Annat är det i Kraków. Här släcker de flesta lampan långt innan tolvslaget, och det är knäpptyst i vårt lyhörda hus redan vid kl 22. Och kl 6 på morgonen börjar man skramla med kastruller i köket.

Det är uppenbart att jag nu bor i ett land som inte högaktar nattsuddandet lika mycket som lvivianerna gör. Eller så gör man det, men alla klockor är inställda på en annan dygnsrytm. En klocka som löper från kl 6 till kl 22.

Så varför förhåller det sig så, kan man nu undra. När jag frågade en vän, som känner Polen bättre än de flesta, svarade denne att polackerna är uppe med tuppen eftersom det vilar på äldre anor. Enligt denne skulle polackerna blivit morgonpigga i och med att Frans Josef I tillträdde som kejsare i det habsburgska väldet. Han lär nämligen ha varit extremt morgonpigg, och dessutom krävt att alla undersåtar skulle pinna runt i mörkret för att ordna med alla bestyr inför att kejsaren steg ur bädden.

Nå, det må vara att han var morgonpigg, men varför lyckades han då inte tvinga lvivianerna till att utföra denna hans förskräckliga böjelse? Och alla andra polacker då? De som inte styrdes av Franz Josef, utan av tsaren i Ryssland? Eller de som Preussen styrde över? Nej, jag har svårt att köpa den teorin.

Jag har själv haft en liten egenhändigt tillverkad teori. Jag tänkte mig att det skulle kunna ha att göra med att polackerna länge har haft en mycket stark bondekultur. Alla vet ju att bönder går upp i ottan för att pyssla med sina saker i lagården. (Jag är en riktig asfaltsblomma, och är därför inte så värst insatt i vad bönderna pysslar med, frånsett att jag har förstått att det de gör är fullkomligt livsviktigt för alla och envar.)

Fast vid närmare eftertanke förkastade jag min teori. Ty även lvivianerna har en mycket stark bondekultur, men de är både nattsuddare och sjusovare.

Kanske är det så enkelt att det har att göra med att Polen befinner sig förhållandevis långt österut på tidszonen, och man försöker krama ut så mycket dagsljus som möjligt ur dagen. Och Lviv ligger ju väldigt långt västerut på sin tidszon, och man behöver inte oroa sig lika mycket inför mörkrers inträde.

Hur det än förhåller sig så är i alla fall en sak säkert, och det är att imorgon kl 06.30 börjar kyrkklockan utanför vårt hus ringa som en besatt. Och då är det dags att försöka åla sig ut ur den himmelskt ljuvliga uppfinning som kallas säng.

Med det sagt är det bara för mig att säga God natt! Dobranoc! (Och till ukrainarna säger jag också) Добраніч! (trots att jag vet att det kommer att dröja några timmar tills det att ni nattsuddat färdigt).


Solen kämpar förtvivlat med att hålla sig över horisonten. I förgrunden floden Wisła, som flyter fram, dag som natt.

Ett russin på Kalwaryjskagatan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det skulle kunna finnas ett ordspråk i Kraków som ljuder så här: “Liksom en wiensk ostkaka döljer Krakow många russin.” (Kraków niczym sernik wiedeński kryje w sobie wiele rodzynków.) Efter lite mer än en vecka som krakowit kan jag intyga att det stämmer alldeles förträffligt. Här hittar man russin i snart sagt varje hörn. Ja, ävu på min gata hittar man en hel del russin.

Nå, nu är det ju egentligen inte min gata jag syftar på, utan på den gata som löper parallellt med min. Den är mycket ståtligare, längre, bredare än min, och dessutom alldeles ypperligt stökig. Det passar mig helt utmärkt, ty jag har sedan 2010 bott på en av Lvivs stökigaste gator. Så att flytta till en dito i Kraków får mig att trivas som fisken i vattnet, för att nu använda ett svenskt ordspråk.

Gatan som löper parallellt med min hemvist heter Kalwaryjskagatan (ulica Kalwaryjska). Varför den heter så har jag inte riktigt lyckats utröna. Efter en stunds googlande landade jag i två (extremt) hemsnickrade teorier. Den första teorin är att namnet har något med Golgata att göra. Ni vet den där platsen där Jesus korsfästes. Golgata kallas ju även Kalvarieberget. Men när jag grubblat en stund över detta förkastade jag den teorin då den helt enkelt inte alls föll mig på läppen.

Den andra teorin kändes mindre blodig och tyngd av kristlig begrundan. Jag landade nämligen i slutsatsen att Kalwaryjskagatan syftar på den lilla staden Kalwaria Zebrzydowska, som ligger sydväst om Kraków. När Kalwaryjskagatan anlades i slutet av 1700-talet var den vägen mellan Lviv, då Lemberg, och Wien. Och söder om Kraków, på vägen mot Wien, finner man just Kalwaria Zebrzydowska.

Nåväl, jag skulle tro att båda mina teorier är fullkomligt felaktiga, men de gav mig i alla fall en stunds avkoppling.

Kalwaryjskagatan löper inte bara parallellt med min lilla gata, utan löper även rakt igenom stadsdelen Podgórze, som fram till 1809 faktiskt var en alldeles egen stad. Och det finns faktiskt något mycket eget med Podgórze, och i synnerhet Kalwaryjskagatan. Det är inte alls svårt att föreställa sig att detta har varit en livgivande artär i en alldeles egen stad. Jag tycker att den är alldeles förtjusande. Tyvärr får jag inte medhåll av många krakowiter. För en tid sedan utnämndes nämligen Kalwaryjskagatan till Krakóws fulaste gata. Helt obegripliga för mig, som tycker att den är den finaste jag sett i Kraków. (Som ni märker har jag väldigt lätt för att drabbas av lokalpatriotism. Jag antar att det beror på att jag är skåning. I den sydligaste delen av kungariket Sverige frodas nämligen lokalpatriotismen, och det sociala mönstret spiller över lite här och var där jag bosätter mig.)

Frånsett att Kalwaryjskagatan är den mest hemtrevliga av alla gator i Kraków, så finner man här även väldigt många russin. Jag kan av utrymmesskäl inte nämna alla och envar, utan får helt enkelt lov att lova att återkomma till alla de andra. Ikväll tänkte jag dröja kvar vid det finaste av alla russin jag träffat på längs med Kalwaryjskagatan, och det är mannen i affären ni ser på bilden nedan. Under den fantasieggande skylten art-metalowe.AGD finner du nämligen porten till prylnördarnas himmelrike. Nej, inte sådana där dyra prylar man försöker tjusa sin omgivning med. Utan prylar av allehanda slag som behövs i hemmet.

Första gången jag kom in i butiken, och träffade Podgórzes trevligaste russin, fick jag klart för mig att den här killen nog kunde hjälpa oss med i princip allt. Ja, så länge det rör saker till hemmet. “Jag har allt”, sa han på sin egensinniga, men mycket fina, engelska. “Och det som jag inte har inne idag, tar jag in till er imorgon”. Och visst kan man finna allt hos honom (eller så har han det givetvis i butiken imorgon). Här finner du alla tänkbara verktyg, köksredskap, småspik och stora spikar, skruvar och muttrar, byttor och kärl och kastruller, och till och med en mycket intressant samling väggklockor, där Katten Gustaf-klockan med ögon som gungar i takt med tiden tar första priset. Efter bara en vecka och några dagar har detta russin längs med Kalwaryjskagatan varit min räddare i nöden ett dussintal gånger.

Men han är som sagt inte ensamt russin här omkring. På min gata finner vi dessutom en elbutik, som ser ut som elbutiker borde göra. Hos Elemar kan du få delar till alla möjliga upptänklig elektriska installationer. Men det är ju ett helt annat russin, eller möjligen en räv, som jag kanske kommer att berätta om någon annan gång.

… om detta må alla som kan berätta…

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det är nog fyra stycken här. Minst. Kanske några vi inte ser. Som ligger upp och nervända eller bland bråtet där borta“, sa Marla Raucher Osborn och sveper ut med handen. Vi står på platsen för Gestapos gamla högkvarter i Rohatyn. Ägaren till marken har rivit det gamla huset, och judiska gravstenar har åter trätt fram i dagens ljus och blir en påminnelse om alla de människor som mördats. Gestapo gjorde gärna så. Tog gravstenar från judiska begravningsplatsen och använde dem som byggmaterial. Den ultimata förnedringen. En livlig diskussion tar vid. Meningarna är delade om vi ska flytta gravstenarna till den gamla judiska begravningsplatsen nu, eller vänta tills man fått prata med ägaren till marken. Slutligen vinner det senare alternativet.

Det är egentligen inte för dessa gravstenars skull vi är i Rohatyn. Vi har kommit för att hålla en hågkomst för de judar som mördades vid norra massgraven i Rohatyn. Minneshögtiden är arrangerad av Marla Raucher Osborns och Jay Osborns organisation Rohatyn Jewish Heritage. Vid den norra massgraven mördades judar från intill liggande byar och städer. Den sjätte juni 1943 påbörjades den slutgiltiga likvideringen av Rohatyns getto. Flertalet av Rohatyns judar hade redan mördats ett år tidigare. Deras liv ryktes ifrån dem vid den södra massgraven. Däribland Marlas egna släktingar. Från mars 1942 till juni 1943 mördade man nästan alla judar i Rohatyn och i de omkring liggande byarna och städerna. I år är det alltså 76 år sedan nazisterna påbörjade likvideringen av Rohatyns getto.

Varje år, i mars och i juni, arrangerar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn hågkomster för de mördade. Jag var med första gången förra året. Då som nu slås jag av hur oerhört viktigt Marla Raucher Osborns och Jay Osborns arbete är.

Det finns de som anser att vi har fokuserat för mycket på Förintelsen, eller Shoa. Till dem vill jag hälsa att det är uppenbart att vi inte är färdiga med att bearbeta, tala, och skriva om Förintelsen. Ty om vi hade lyckats att bearbeta detta, Europas värsta trauma, så hade till exempel norra massgraven i Rohatyn haft en månghövdad skara av invånare i Rohatyn som varit där vid hågkomsten – för att visa sitt inkännande, sin empati och att bryr sig om minnet av de mördade.

På hågkomsten fanns egentligen bara en Rohatyn-bo närvarande, den heroiska och beundransvärda Mychailo Vorobets. Under 25 års tid skötte han de två massgravarna. Han planterade blommor, klippte gräset, och lät inte de mördades minne blekna bort.

När Mychailo Vorobets var sju år gammal, tog hans far honom till den södra massgraven. Mördandet hade pågått där några dagar tidigare. Massgravarna var fortfarande öppna, och den unge pojken kunde se rakt ner på de mördade. “Där ser du den rena ondskans handling“, lär hans far ha sagt till honom. Det här satte givetvis mycket djupa spår i den unge Michailo Vorobets.

Under 25 år skötte alltså Michailo Vorobets platserna för massgravarna på frivillig basis, men för några år sedan orkade inte längre hans kropp med den tunga sysslan. Idag har han endast möjligt att visa sitt inkännande och engagemang genom att bland annat närvara vid de hågkomster som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn arrangerar. Och även en sådan insats behövs – för att bevara minnet av de mördade. Och jag känner faktiskt ett sting av sorg över att ingen annan Rohatyn-bo än Vorobets kom till torsdagens hågkomst. Situationen var densamma förra året. Och Rohatyn är inte unik när det kommer till avsaknad av engagemang för minnet av förintelsens offer. Så här ser det ut på flera platser runt om i Galizien. (En representant från stadens museum deltog i hågkomsten vid södra massgraven 2017, men sedan dess har Rohatyns stadshus inte deltagit i de hågkomster som Rohatyn Jewish Heritage arrangerat.)

Jag försöker förstå vad det beror på. Den där avsaknaden av engagemang. Tycker man att man inte behöver sörja de judar som mördades i förintelsen? Jag försöker tänka något snällt, inte arga tankar. Men det är svårt, ty jag ser det enorma resurser som Marla Raucher Osborn, Jay Osborn, och Michailo Vorobets, plöjer ner i att försöka bevara minnet av de judar som mördades. Det är en gåva de ger till Rohatyn. Till stadens historia, samtid och framtid. Någon från stadshuset borde varit där vid hågkomsten, för att visa sin uppriktiga uppskattning. Det är nämligen inte alla platser i Galizien som begåvats med sådant engagemang. Ett engagemang som staden dessutom inte behöver betala en enda kopek för.

Och när vi står på platsen där Gestapos gamla högkvarter låg, frågar jag mig vad som hade hänt med gravstenarna om inte Marla och Jay uppmärksammat att något var på gång på platsen. Hade någon annan brytt sig om gravstenarna? Eller hade de bara forslats bort som ett stycke stenskrot?

Det blir för mig då mycket uppenbart att vi inte har bearbetat, talat, skrivit om förintelsen tillräcklig, ty engagemanget hade annars varit självklart. Och jag tänker: om detta må vi, ni, alla som är kunniga och vill förmedla, berätta…


Till höger om Marla Raucher Osborn står Jay Osborn. På hennes vänstra sida ser ni Michailo Vorobets, och till vänster om honom Alex Denysenko (som arbetar som guide och har hjälpt många att finna sina rötter i Ukraina).


Vid Gestapos gamla högkvarter. Vasyl Juzysjyn (tolk, ovärderlig stöttepelare och chaufför) Jay Osborn och Marla Raucher Osborn.


En av gravstenarna vid Gestapos gamla högkvarter. Markens ägare har hört av sig till Marla och Jay, och de får komma och hämta gravstenarna nästa vecka.

Du kan stödja Rohatyn Jewish Heritages viktiga arbete. Läs mer om hur du gör här!

Läs mer på Rohatyn Jewish Heritages om norra massgraven.

Jag vill också understryka att Rohatyn visat intresse för stadens judiska historia genom en avdelning på stadens museum. Ett stort steg i rätt riktning. Läs mer här.

Hanna Kralls “Hinna före Herren Gud”

Category: antisemitism, bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Klockan slår snart tolv, och då är vi inne i en ny månad. Till min förskräckelse ser jag att jag endast skrivit sju ynka blogginlägg denna månad. Här är det någon som legat på latsidan. Nå, tro inte att det beror på att jag inte skrivit under månaden. Tvärtom faktiskt. Men inte material som hamnat här på bloggen. Under våren har jag läst väldigt mycket, och för en tid sedan skrev jag ner mina tankar om Hanna Kralls Hinna före Herren Gud.

——

Hinna före Herren Gud/Zdążyć przed Panem Bogiem (1977)
Av: Hanna Krall
Översättning: Lennart Ilke (1982)
Ersatz förslag 2017

Vems röst är det som jag läser? frågar jag mig stundtals när jag läser Hinna före Herren Gud av Hanna Krall. Hanna Krall eller Marek Edelman? Hinna före herren Gud utkom 1977, efter det att Hanna Krall intervjuat Marek Edelman om hans medverkan i Warszawa gettots uppror 1943. Man kan tycka att det inte är så underligt att Hanna Krall intresserar sig för detta ämne. Krall föddes 1935 i Warszawa. Hennes föräldrar var assimilerade judar. När Nazityskland ockuperade den delen av Polen som hon bodde i, valde hennes föräldrar att gömma Hanna hos polacker. Hanna Krall uppger själv att hon ska ha räddats av flera olika familjer. Men Hannas föräldrar räddades inte. De mördades i Majdanek. Det ska ändå inte vara enkom därför som Hanna Kralls författarskap domineras av reportage om Förintelsen. Enligt henne själv var det när hon läste Martin Bubers Chassidiska berättelser som en vilja uppstod att söka efter resterna av de polsk-judiska samhällena, som tyskarna utraderade under Förintelsen.

Efter avslutade journaliststudier började Krall arbeta på Życie Warszawy. Några år senare började hon arbeta på den välkända tidskriften Polityka, och det var under denna tid som hon debuterade med en reportagebok om sin tid som korrespondent i Moskva. Hinna före Herren Gud blev Hanna Kralls första kommersiella framgång. Den sålde stort i Polen, och blev snabbt översatt. Kanske inte så underligt, eftersom hon i den lyfter ett ämne på ett sådant vis som väldigt få före henne gjort. Ryszard Kapuściński lär också ha sagt om henne, att hon tidigt visade en unik begåvning för att beskriva skeenden som ingen annan tidigare lyckats skildra. Kapuściński lär för övrigt ha varit hennes bästa vän, och han läste ofta hennes texter, vilket kan förklara deras litterära släktskap (även om jag inte upplever att de försöker efterlikna varandra).

Hinna före Herren Gud baseras på intervjuer som Hanna Krall gjorde med Marek Edelman under 1970-talets första år. Hon träffade Edelman av en slump. Hon skulle åka till Łódź för att skriva om en fabrik. Väl där insåg hon att det var ett värdelöst reportage, men i den lokala tidningen hittade hon en blänkare om en lyckad hjärtoperation. Hon intervjuade professorn som utfört operationen. När de var klara hänvisade han henne till en kollega som kunde läsa hennes reportage och se om där fanns några fel. Kollegan hette Marek Edelman, och var en av de få upprorsmän i Warszawas getto som överlevande upproret.

Hinna före Herren Gud är alltså en reportagebok inom genren det litterära reportaget, och texten andas verkligen både litterär gestaltning och reportage. Det är inga krassa återgivningar av skeenden vi kan läsa. De är målande, nästan vackra trots det otäcka de handlar om. Jag upplever att Krall med omsorg valt orden, och jag är ganska förvissad om att hon också har putsat Edelmans formuleringar. Språket är rikt och fylligt, utan att för den delen bli överlastat. Temat är förintelsen och upproret i Warszawas getto. Reportaget fokuserar på Hanna Kralls intervju med Marek Edelman och de tar sitt avstamp från tiden för upproret i Warszawas getto. Edelman var en av de centrala ledarna i upprorsgruppen ŻOB (Żydowska Organizacja Bojowa/Judiska kamporganisationen) efter det att deras mytomspunne ledare (Mordechai Anielewicz) dött. Det finns ibland en ettrigt ton. Det är nästan som om Edelman och Krall kivas, som om Edelman inte alltid vill, eller förmår, ge henne hela bilden. Kanske minns han inte. Och ibland går det så långt att Edelman försöker tolka vilken typ av berättelse Krall vill ha: “Gillar du det här med strålkastare? Jag vet att det är lite stilfullare än att dö i en källare. […]/ – Jo, faktiskt./- Då ska jag berätta något mer i den stilen. […]” Hanna Krall är snabb och kontrar med att Edelman tycks hellre vilja berätta om dessa dramatiska händelser: “– Jag har fått intrycket att du själv tycker väldigt om sådana historier – om snabba, energiska steg, och om att skjuta mot strålkastare. Att du föredrar sådant framför källarhålor./ – Nej då. / – Jag tror det i alla fall.” Och hon fortsätter med att betvivla att det finns någon tråd i deras återgivning av upproret i gettot. Hon säger att “Det är ju inte historia vi skriver. Vi skriver om att minnas.” Enligt min tolkning finner vi i den meningen något av kärnan i Hinna före Herren Gud. Att den inte är en skildring av ett historiskt skeende, utan ett försök till att minnas. Och det är uppenbart att det är mycket svårt att minnas olika skeenden på exakt samma vis. Ett exempel på det är när Krall försöker få Edelman att minnas om man i gettot hade hängt upp röda och vita flaggor, som skulle ha synts utifrån gettot. Edelman envisas med att de inte hade hängt upp några röda och vita flaggor, eftersom det inte fanns något tyg att tillgå i gettot. Men alla andra såg dem ju, flikar Krall in. Om alla andra såg dem så fanns de väl, säger Marek Edelman med en axelryckning. För honom är det tydligen inte viktigt. Och kanske är det så att inte ens Hanna Krall är intresserad av att plocka fram en sann berättelse av vad som hände i gettot i Warszawa. Hon vill återge människors känslor, deras bevekelsegrunder, vad som fick dem att göra valet att ta vapen i sin hand.

Hinna före Herren Gud är ingen bok man läser om man är intresserad av att få en ordningsam och tydlig återgivning av vad som hände i gettot. Det är kaotiskt, och vi hoppar mellan olika tidpunkter, mellan upproret i gettot, till hans yrke efter kriget då han arbetade som hjärtspecialist. Krall lyfter också fram små vardagliga ting, vilka förstärker bilden av autentisitet. Ibland väljer Krall att rada upp olika exempel på skeenden efter varandra, som när Edelman spekulerar i hur han kunde överleva och fly ut ur gettot. Vi hör olika röster, och ibland tappar jag som sagt bort mig och undrar vems röst det är jag läser. Är det Edelman eller Krall som noggrant redogör för upprorsstyrkornas storlek och vapen? Det är ju Krall, men av någon anledning känns det som om Edelman sitter där mitt emot henne, och kanske fyller i när hon genar lite för snabbt genom informationen. Boken är skriven under den kommunistiska tiden, men jag kan inte utläsa någon kritik av den polska regimen, eller den antisemitism som uppkom efter sexdagarskriget. Inte med ett ord nämner Edelman de trakasserier som han enligt Wikipedia-sidan ska ha utsatts för. Det hade också varit omöjligt att beskriva, eftersom boken då sannolikt hade stoppats.

Hinna före Herren Gud är en oerhört gripande bok. Genom sin kaotiska karaktär får man något av en inblick i den desperation som judarna i gettot tvingades genomleva. Men det är inte någon vittneslitteratur. Här behandlas minnet. Vad vi minns och hur. Ibland kolliderar Edelmans och Kralls starka viljor i berättelsen, och kanske är det därför som Hinna före Herren Gud ibland tycks drar åt olika håll. Men jag tror att den känslan, att man tappar fotfästet i berättandet, är Hanna Kralls litterära grepp. Hon vill få oss att känna med dem vi läser om. Vi ska inte heller känna oss trygga. Således är det enkelt att förstå varför Hinna före Herren Gud upphöjs till ett av mästerverken inom genren det polska litterära reportaget.