viewpoint-east.org

Om ett bär som älskas av nästan alla

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Detta är väl inte riktigt som i Sverige”, fastslår en vän, om den värmebölja som just nu råder i Lviv med omnejd. Ja, i hela Galizien är det faktiskt stekhett. Nu ser ju inte min vän särskilt oberörd ut heller. Svetten skapar ett vackert pärlband i hans lvivianska panna. Ja, trots att han är född och uppvuxen här, ser han ganska medtagen ut.

Jag har under mina år här varit med om liknande värmeböljor varje sommar. Man borde vara härdad, men varje gång det händer drabbas min skånska fysionomi av förvåning. “Vad fasiken är det här?” säger den bestört, och svullnar upp eller bara är fullkomligt ohanterlig.

Och trots att jag är med om detta varje år, har min hjärna inte heller lyckats tänka ut några knep för att motverka effekten av värmeslag. Givetvis vill kroppen dricka vatten i mängder, men faktum är att det är inte att rekommendera. En annan vän hade en mycket otäck erfarenhet på Kuba. Hon anlände dit mitt i den svenska vintern. Kroppen krävde att hon skulle bälga i sig mängder av vatten. Resultatet lär ha blivit uppblåst, så att säga.

Nå, jag har tursamt nog inte varit med om något liknande. Min kropp tycks inte vilja dricka vatten i den mängden. Däremot ville den häromdagen äta körsbärsglass. Varför den ville det är för mig fortfarande en gåta. Jag hade nämligen ätit körsbär redan till frukost. Slutsatsen blev i alla fall att man bör undvika att äta körsbär till frukost, samt körsbärglass till lunch mitt i en värmebölja. Särskilt om man gillar att ha magen i något sådär balans.

Körsbär är annars ett väldigt uppskattat bär häromkring. Både i Ukraina och i Polen äter man körsbär i fullkomligt absurda mängder. Man nöjer sig inte med det, utan kryddar även spriten med bäret, och pressar ner dess saft i alla möjliga olika produkter. Jag antar att det främst beror på att det är ett lättodlat bär på dessa breddgrader. Jag inbillar mig nämligen att det är svårt att hitta någon annan förklaring. Ja, som ni nog redan förstått så förhåller sig det så att trots att jag bott här väldigt länge så har jag inte blivit vän av körsbäret. Varför jag nu fick för mig att äta ett bär jag egentligen inte uppskattar både till frukost och lunch kan väl bäst förklaras med att min självbevarelsedrift försvagades i den rådande värmeböljan.

Tilläggas bör att det enda körsbär jag verkligen dyrkar är körsbärstomaten. Men jag vet inte riktigt hur den skulle ta sig ut i en glass.

Min svettige vän köper en kvass och sölar vidare i Lvivs värmebölja. Tack och lov att de inte fått för sig att smaksätta den med körsbär… ännu.

Risken med att tro att ukrainarna är naiva

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

För en tid sedan, rättare sagt under presidentvalet i Ukraina, läste jag en kommentar av en känd svensk korrespondent. Kommentaren har ätit sig fast, och nu finns det ingen återvändo, jag måste helt enkelt skriva.

Resonemanget, där kommentaren återfinns, var ganska långt. Det handlade om att ukrainarna tycks vara benägna att ta våghalsiga beslut. Och orsaken ska enligt korresponden vara (nu kommer det) att ukrainarna är politiskt naiva, eftersom de har haft demokrati under så kort tid.

Jag studsade till. Inte för att resonemanget var okänt för mig, jag har tidigare läst liknande tankefigurer. Jag studsade till eftersom jag inte hade förväntat mig en sådan analys av en korrespondent som jag annars respekterar.

Resonemanget bottnar i en föreställning att ukrainarna (och alla andra väljare som bor i de postkommunistiska länderna) inte har ett politiskt intellekt så som vi (högre stående?) västerlänningar. Det är verkligen inte ett nytt eller vidare innovativt förhållningssätt till väljarna i exempelvis Ukraina. Faktum är att det är ett mantra jag hört enda sedan jag studerade östeuropakunskap på Göteborgs universitet. Således är korrespondens analys inte unik, utan bara ett exempel.

Men trots att det är ett vedertaget resonemang tror jag att det är fullkomligt felaktigt.

Jag lever ju sedan en herrans massa år sedan i Ukraina, och jag vill tro att jag har fått ett lite annorlunda sätt att tolka folket eftersom jag inte är journalist, affärsidkare eller diplomat. I mitt yrke, som lärare, har en överskuggande del av min arbetstid gått ut på att försöka förstå. Förstå varför mina studenter kommer till de slutsatser de gör. Jag har alltså väldigt sällan vänt mig till medier eller experter för att förstå vad som sker. Jag umgås dessutom med många olika slags människor med väldigt olika förutsättningar och behov. Allt från kulturell jetset till fattiga pensionärer. Och alla är enormt glada för att få berätta för mig hur de tänker kring olika politiska spörsmål.

Det här har lett till att jag har närmat mig frågan om ukrainarnas politiska engagemang, på deras våglängd. Och eftersom jag inte är journalist, så har man inte heller försökt att anpassa sitt svar till vad de tror jag vill höra. (Eftersom jag själv blivit intervjuad så vet jag av erfarenhet att man anpassar sitt svar när journalister frågar. Det ligger i sakens natur att man vill göra sig till lite extra när man träffar fint folk från tredje makten.)

Vad jag fått höra under mina år här, ligger ljusår från en politisk naivitet. Jag skulle istället vilja hävda att ukrainarnas förmåga att rösta lite oväntat beror på hur det ser ut i samhället i övrigt. Man är van att ta risker. När man går över gatan. När man jobbar – livlinor eller skyddshjälmar (reella eller upplevda) existerar endast i fantasin. Man tar risker i samtal med andra – att vara lite väl abrupt eller kategorisk ses inte som ett hinder, utan som en god start på ett bra och konstruktivt samtal. Till och med att beskära träd görs med ett risktagande – antingen överlever det, eller så gör det inte det. Allt görs med ett visst risktagande. Det är så man lever här. Det är kanske lätt att förväxla det med naivitet (tron att man är odödlig), men så är inte fallet. Man har helt enkelt lärt sig att det bästa sättet att bemästra rädsla är att konfrontera den. I förhållande till ukrainarna är vi svenskar faktiskt enormt naiva och lever snudd på som i en skyddad verkstad (med våra cykelhjälmar och gula västar).

Hur har det då blivit så här, undrar du nu kanske. Det är givetvis svårt att säga med bestämdhet, men under den sovjetiska tiden var föraktet mot invånarna en springande punkt i förtrycket. Det var så man höll dem i schack. På mattan. Alla folk inom det väldiga imperiet reagerade inte likadant. Men ukrainarna tycks alltså ha valt en stategi som bygger på att man stirrar hotet rakt in i ögonen. Den som blinkar först är dödens…

Det här präglar också politiskt agerande. Man är orädd, vågar testa olika sätt. Någon väg, mot ett drägligare liv, måste väl ändå vara framkomlig? Kanske den här? Och så kryssar man i en välkänd komiker, trots att man egentligen inte vet om han är rätt man för jobbet.

Att våga ta en risk (eller chans) är ett sätt att överleva för ukrainarna. Det har fungerat förr och kan fungera också nu. Kanske är beteendet en rest från Sovjetunionen. Eller så har det mycket djupare rötter. Det lär jag få fortsätta att fundera över.

Men en sak vet jag däremot med bestämdhet, och det är att det inte är ett utslag av naivitet.


Träd som kanske överlever. (Vilket de – nästan – alltid gör!)

L’chaimo! (Eller skålmo, om du så vill.)

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En av de första gångerna som jag besökte Ukraina fick jag höra en historia. Den handlade om några svenska affärsmän som kom till någon av alla mindre städer i Ukraina i början av 1990-talet. Som brukligt ställdes det till med fest. På ukrainskt vis beslöt man sig för att festa så där som bara ukrainare kan. Under kvällens lopp myntades det, enligt denna enormt vederhäftiga historia, ett nytt begrepp, skålmo. Begreppet är en sammansättning av skål på svenska och bud’mo (будьмо) på ukrainska. Bud’mo betyder alltså ungefär “skål”.

När jag hörde det här blev jag oerhört glad. Nästan löjligt glad faktiskt. Det fanns alltså ett vedertaget begrepp för oss svenskar att utbringa en skål tillsammans med ukrainare. Fantastiskt!

Jag fått använding för det här broderliga och systerliga begreppet dussintals gånger. Och det har visat sig vara mycket unikt, ty jag har vid varje tillfälle varit den enda som hört talas om det. Vilket nästan alltid har resulterat i att de som jag har svängt en bägare med har upplevt mig som enormt uppfinningsrik.

Men, som så ofta, har det nu visat sig att uppfattningen om den svenska särställningen i Ukraina är kraftigt överskattad. Idag, när jag bevistade en ny utställning om de ukrainsk-judiska relationerna, arrangerat av Ukrainian Jewish Encounter, fick jag höra att det finns ett ukrainsk-judiskt begrepp för att utbringa en skål. L’chaimo.

Det enda jag med säkerhet kan säga efter att detta plagiat har uppdagats, är att ukrainarna tycks vara ett snillrikt folk som vet exakt hur man ska bygga pålitliga och hållbara broar mellan olika kulturer. Genom att skåla. Jag skulle tro att det har att göra med att ukrainarna under många århundraden har varit uppdelade mellan olika härskare och levt med många andra religioner och kulturer. Det är dessutom fullkomligt snillrikt att sätta sitt eget ord sist, som ett suffix till alla andra. Med visar man att man är anpassningsbar, förhandlingsbenägen och kompromissvillig. Man skriver också in sig i den andra kulturen. Och ändå lyckas man liksom få sista ordet, även om det egentligen är så att man faktiskt får sista delen av ordet.

Nå, egentligen hade jag tänkt att skriva om utställningen som jag nämnde ovan, ty den är också ett utslag av den här säregna kompromissvilligheten som finns här. Det är en enkel skärmutställning, där varje skärm visar ukrainsk och judisk historia, och hur de sammanstrålar. Utställningen, som finns på Italienska gården vid Plotjsja rynok, är ett mycket bra exempel på den här kompromissvilligheten, som jag anser unik för den här regionen. Judiska storheter, som Sholem Aleichem, hamnar sida vid sida med Ukrainas storheter som Ivan Franko och Lesja Ukrainka. Judiska och ukrainska konstnärer ställs sida vid sida. Utbildningar och arméer likaså. Det finns ett brödraskap, eller systraskap, i den här utställningen som känns både befriande och samtidigt väldigt riktigt. Ty man har ju levt sida vid sida under många århundraden, och båda har genomlidit många tragedier och svårigheter, vilket har lett till att de blivit duktigare på att hitta en gemenskap med varandra. Just nu pågår det även en rörelse här, där det judar och ukrainarna kommer allt närmare varandra. Eftersom jag bott här sedan 2010 kan jag säga att jag ser en avsevärd skillnad mot hur det såg ut när jag kom till Ukraina första gången.

En bidragande orsak till att det förhåller sig så, är att många internationella aktörer hjälpt till att finansiera projekt och samarbeten där ukrainare och judar möts. Dagens utställning är till exempel finansierades av Kanadas ambassadör. Jag tror visserligen är liknande projekt slutligen hade uppstått, utan exempelvis Kanadas hjälp, men med dylika initiativ skyndas processen på.

Det enda smolket i glädjebägaren är väl egentligen bara den att det är oerhört svårt att nå ut med positiva nyheter som dessa i dagens klickomaniska verklighet. Det är tiotusentals gånger lättare att nå ut med nyheter om olika antisemitiska dåd, än glädjande nyheter som denna tilldragelse. Ty den är i alla sin enkelhet ett av många lysande exempel på när ukrainare och judar i Ukraina låter sin historia och samtid förenas. Något som bådar oerhört gott för framtiden. Och för att det här arbetet inte ska tyna bort i de oklickades dalgång, krävs det också lite hjälp från dem som glädjs åt arrangemang som dessa. Från sådana som du och jag. Och låt oss svinga våra bägare för det! L’chaimo! (Eller skålmo, om du så föredrar.)


En ukrainsk-judisk orkester. Året är 1895.


Utställningen på Italienska gården. Den visades i Kanada för några år sedan. Dagens utställning i Lviv är en del av den.

Döden bakom styret

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ni kanske tycker att jag verkar vara en hopplöst orörlig fysisk massa. Ni kanske är av den meningen eftersom det inte kommer så många rapporter om olika utflykter utanför Lvivs stadsgräns. Och ni har helt rätt. Jag färdas mycket sällan på hjul. Jag tar mig helst inte mycket längre än mina två ben orkar ta mig.

Någon kanske tror att jag lider av någon slags bristsjukdom som innebär att jag inte när någon nyfikenhet på vad som händer utanför Lviv. Men det är givetvis fel. Det finns så många platser jag önskar att jag besökt i den här regionen, men som jag ännu så länge är hänvisad till att drömma om. Och det finns också platser som jag vill återkomma till, och som jag önskar att jag besökte oftare.

En av orsakerna är att jag kan uppfattas som orörlig är att kommunikation i Ukraina alltid är kringgärdat med diverse problem. Tågen ut ur staden går ofta okristligt tidigt (eller så är tågavgångar i ottan just ett kristligt påfund). Och återresan är ofta alltför sent inställd. Inte sällan innebär en utflykt ut ur Lviv att man måste vara ute på resande fot i runt tio till tolv timmar. Det är något som egentligen bara är möjligt under vår, sommar och tidig höst.

Det finns även bussar, eller vad man nu ska kalla de där små likkistorna som lystrar till tilltalet marsjuktka. Om man trots deras ruffa utseende nödvändigt vill åka med dem, har man ett bestyr. För det första är det svårt att veta varifrån de går. Om man pekar ut på kartan att “dit vill jag”, måste man sedan hitta vilken av stans alla busstationer de går från. (Nej, Google Maps har ingen information om dessa likkistor.) Det går, men är ofta svårt att hitta informationen. Det bästa är att hitta någon som bor på platsen dit man vill. Då kan man fråga dem. Om man har tur vet de också på en höft när bussarna avgår. Fast då ska man ha tur. I vilket fall som helst, så kan det vara så att jag ändå hittar en sådan där marsjuktka som jag känner lite förtroende för. Då får jag ha fullt fokus på att inte hyperventilera hela vägen, övertygad om att jag att min sista stund är kommen. Det brukar tyvärr sällan lyckas.

Nu tänker du kanske att “det är synd att hon inte har körkort, för då hade hon haft möjlighet att hyra en bil”. Smart tänkt, men ändå så fullkomligt fel. Ty trots att bilen kanske skulle vara lättare att hitta, vara säkrare och avgå när jag vill, så hade jag ändå varit utelämnad till de ukrainska vägarna och de andra bilisterna. Det är faktiskt så att jag är än mer rädd för en bilresa än jag är för marsjuktkorna. Jag skyr verkligen resor med bil i Ukraina!

Nej, min vän. Det är inte bara mina hjärnspöken som försöker få mig att undvika resor på vägarna i Ukraina. Som en trogen läsare av olika lokala nyheter, vet jag tyvärr hur illa det är ställt med trafiksäkerheten här. Olycksstatistiken är bedrövlig. Under 2018 och 2019 tre första månader skedde det 185 300 olyckor på vägarna i Ukraina, vilka resulterade i 3 954 dödsfall och 36 422 skadade. Av dessa var det ungefär 6000 olyckor med minibussar, och bland dem finner vi också marsjuktkorna. De regioner där flest bilolyckor skedde var Kyjiv, Charkiv, Odesa och Lviv. Under 2018 skedde 10 780 trafikolyckor i Lvivs region, med 292 döda. (Det här är visserligen en förbättring i jämförelse med 2017.) Men det nya året inleddes sorgligt. Bara i januari dog 15 personer och 171 skadades i 118 olyckor. (Den svenska nollvisionen om inga dödsfall i trafiken, känns extremt avlägsen och nästan lite bisarr.) Orsakerna till de höga dödstalen och de många olyckorna är främst dåliga vägar och alltför hög hastighet.

Så mina vänner, det är inte bara mina hjärnspöken. Fast lite är det kanske så ändå. Min säkerhet till fots är endast bedräglig. 41,4% av dödsolyckorna i trafiken i Lviv sker vid övergångsställen. Därför har jag utvecklat en särskild aversion mot bilar i närheten av övergångsställen. Överhuvudtaget har jag i Lviv utvecklat en enormt stor illvilja mot bilar. Orsaken är att de banne mig är överallt. I innerstaden kan man överhuvudtaget inte undfly deras dåliga andedräkter och påträngande brummande röster. Under min tid i Lviv har jag upplevt en dramatisk ökning av deras antal. Och sedan revolutionen och bankernas kollaps har bilarna dessutom bara blivit större och dyrare. (Jag kan visserligen sympatisera med ukrainarnas misstänksamhet mot bankerna, men att investera i en bil är egentligen inte lösningen. Bara man öppnar dörren till den nya bilen har den förlorat några tusenlappar i värde.) Det är också ganska lätt att förstå att man vill ha bil. Det visar på framgång (ty det är tydligen så vi mäter framgång). Och dessutom är kollektivtrafiken under all kritik, så om man bor en bit utanför stan behöver man en bil för att inte bli inneboende på någon av stans alla marsjuktkor. Men alla dessa argument till trots, det hjälps ändå inte. Min aversion mot bilarna i Lviv, växer i takt med att deras antal ökar.

Fast trots all dyster statistik, misstänksamhet mot bussar och motvilja mot alla morgonpigga tåg, lär jag nog snart ta mig på några fler turer ut ur stan än jag brukar. Och då ska jag också försöka känna mig hugad att skriva några rapporter. Ty det är väl också så vi bedömer hur pass framgångsrika vi är. Ju rörligare, desto mer lyckad. Vare sig det sker med marsjuktka, bil eller tåg.

"The Life and Adventures of Shed Number XII"
Bilarnas tidigare boplats. Nu har det flyttat in på gårdar och upp på trottoarerna.

En bland många källor.

Varför hyllas Porosjenko i Lviv?

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Nu är det klart. Näste president i Ukraina heter Volodymyr Zelenskyj. Den officiella sammanräkningen kom idag. Det ska bli spännande, men jag känner mig ännu inte helt viss med att han kommer att klara uppgiften. Hans största utmaning är att hålla ihop detta land, med ett folk med mycket starka viljor. Det, och mycket annat, tänkte jag igår, när jag stod tillsammans med 5000 personer vid Taras Sjevtjenko-monumentet i Lviv.

I hällande regn stod vi tillsammans för att uttrycka vår tacksamhet till den angående presidenten Petro Porosjenko. En talkör skanderade “djakuemo”, vilket betyder “vi tackar Er” (man niar nämligen varandra här). En uppsluppen och avspänd president skrattade glatt till svar. Faktum är att jag aldrig sett honom utstråla så mycket lugn och gemyt som han gjort sedan han besegrades i presidentvalet. Porosjenko tackade lvivianerna för att de trott på honom. Lviv var faktiskt den enda oblast där Porosjenko vann.

Men när jag stod där så märkte jag att mina tankar gled över till vad som skulle komma nu. Jag är, som kanske framgår, inte helt övertygad om att Zelenskyj kommer att klara uppgiften. Dessutom skymmer en hel avgrund med olycksaliga rykten min sikt. Det jag däremot kan se är att många här i västra Ukraina uttrycker stor oro för vad som komma skall. I denna del av landet har folk fått det avsevärt bättre. De vill inte återgå till en situation där oligarker, så som Kolomojskyj, får roffa åt sig mer av landets tillgångar. Ty det är i dagsläget faktiskt helt omöjligt att säga om Kolomojskyj kommer att få inflytande eller inte. Om de mest illasinnade ryktena är sanna tror jag att loppet faktiskt är kört för Ukraina. Om de inte är sanna kan Ukraina faktiskt gå mot en mycket ljus framtid. Men tyvärr är det så att de mer vederhäftiga bevisen talar för det förra scenariot, att Kolomojskyj ligger bakom Zelenskyjs seger och kommer att ha ett finger med i landets ekonomi. Men i Ukraina är allt möjligt. Till och med de mest kunniga experterna kan vara ute och cykla.

Men varför röstade då lvivianerna på Porosjenko? Är det så att de läst alla olika expertutlåtanden och kommit fram till hur de borde rösta genom deras anslyser? I vissa fall kan det nog vara så, men för det stora flertalet gäller nog en helt annan måttstock.

I en skogsdunge i förorten Sychiv ser jag klart och tydligt varför många röstat på Porosjenko. Här satsas det stort. Nya promenadstråk, bänkar, lekplatser, nyplanterade träd och mycket mer har totalt förändrat den här parken, som tidigare var ganska dyster och kändes lite skum. Till Sychiv går det nuförtiden spårvagnar. Helt nya spår har lagts, och trafiken är tät. Den vältrafikerade vägen genom området är nyasfalterad och bilarna glider fram. Husen har fått ny isolering, och många har fått råd att sätta in nya fönster. Till och med marknaderna är nyrenoverade. Decentraliseringen, något som skett under Porosjenkos tid vid makten, har verkligen gett Sychiv-borna ett helt nytt liv.

Jag och G går in på marknaden Sjuvar (Шувар) för att se om de har några fina färskpotatis. Här inne lyser allt nytt och vitt. Fjärran från hur jag minns att det såg ut senast jag besökte marknaden. Damen som vi väljer att handla av talar i mobilen med någon för henne välkänd. “Polen? Nej, jag vill inte åka dit imorgon”, replikerade hon in i mobilens hölje. I hennes samtal finner vi en annan orsak till varför man röstade på Porosjenko. Visumfriheten. Det är nog så att snart sagt vartenda själ i denna del av Ukraina har åkt till Polen eller något annat EU-land. För de boende i Lviv oblast har EU kommit mycket närmare, och de tackar Porosjenko för det. Många här tvivlar på att Zelenskyj kommer att arbeta lika målmedvetet som sin företrädare för att putta Ukraina närmare EU. Och kommer han ens att besöka Lviv, undrar en del.

När jag stod och lyssnade på Porosjenko vid Taras Sjevtjenko-monumentet, och såg folket runt omkring, hade jag även något annat på min näthinna. Jag såg framför mig de på sociala medier som nu kräver att alla som stödde Porosjenko ska sluta upp bakom Zelenskyj. Jag försöker att föreställa mig att något liknande uttrycktes i Sverige. (“Hörenini, moderater, nu är det dags att sluta gnälla och ställa upp bakom Löfven!” Hur jag än gör kan jag inte få fram en trovärdig bild för det händelseförloppet. Nu ligger Ukraina visserligen i krig, men ska man skrota yttrandefriheten för det? Nej, är mitt bestämda svar. De som är oroliga för framtiden ska ha möjlighet att få säga så.)

Jag har även sett en annan, mycket otäckare tendens, och den tanken kunde jag inte släppa när jag stod där och lyssnade på Porosjenko. Det jag sett är att många gett uttryck för sitt förakt för västukrainaren. Man kallar västukrainarna för nazister, och gör sig lustiga över dem. Ja, ungefär så som Zelenskyj sägs ha gjort i en rysk tv-show 2014. Så summa kardemumma, det kommer att bli en tuff match för den tillträde presidenten att försöka överbrygga de redan svåra motsättningarna. (Tanken om att det inte finns en väst-öst uppdelning i en Ukraina är enligt min mening bara nys, och bygger på en illa gjord analys.)

Jag tar spårvagnen hem från Sychiv. Den går så ofta att jag inte behöver ta den första som kommer, utan kan vänta på nästa. Vid sidan av spårvagnsspåren susar bilarna förbi på de nyasfalterade vägarna, och cyklister stretar i motvinden på de nya cykelbanorna. För bara några år sedan var denna, Lvivs folkrikaste förort, hänvisad till dåliga bussar, vägar med stora hål, och cykelvägar fanns det inte alls. På vägen in mot stan susar vi idag förbi Lvivs nya IT-center. Lviv inte bara är Europa, utan börjar faktiskt alltmer likna det som många här ser som Europa, alltså EU!

Inte undra på att man därför hyllar sin avgående president, och att man känner viss oro, och en gnutta sorg.


I Sychiv.

Det här är det sista jag skriver om presidentvalet 2019

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Några av er kanske redan vet att jag har en facebooksida för viewpoint-east. Den är inte riktigt som den här sidan, utan där delar jag främst länkar till andra artiklar. Fokus ligger på politik. Egentligen är det väl inte så jag vill ha det. Men så har det i alla fall blivit. För det första skrivs det att väldigt många intressanta artiklar om politik, och för det andra har jag upptäckt att vissa av mina följare gärna vill läsa artiklar om just politik.

Under den senaste tiden har jag av förklarliga skäl delat många artiklar om det ukrainska presidentvalet. Kanske lite väl många. Jag är den första att medge det. De veckor som gått sedan första omgången av presidentvalet i Ukraina har varit, för att uttrycka det milt, omtumlande. Vi har kastats mellan det ena galna upptåget efter det andra.

Idag skrev jag på nämnda facebooksida att jag fram till valet inte kommer att dela några fler artiklar om presidentkandidaterna. Och orsaken är att jag känner en allt större hopplöshet. Artiklarna som skrivs handlar i allt mindre utsträckning om politik. De handlar nästan inte alls om vad kandidaterna har tänkt att göra för att ge ukrainarna en drägligare vardag. Det är som om folket helt försvunnit ur kandidaternas och journalisternas synfält.

Artiklarna som skrivs om presidentvalet har istället främst handlat om när de båda kandidaterna ska debattera. Den orutinerade Zelenskyj tycks vilja skjuta upp debatten till absolut sista dagarna. Inte konstigt egentligen. Petro Porosjenko har ägnat hela sitt liv åt affärer och politik. Han är enormt rutinerad. En person som definitivt kan hålla sina känslor i styr. Zelenskyj jobbar antagligen nu med att försöka tona ner sina känslouttryck. Han har, som komiker och skådespelare, ju ägnat hela sitt liv åt just känslor. Men om han är skicklig klarar han det galant. De intervjuer jag sett med honom har dock skvallrat om en mycket temperamentsfull herre som tycks gilla att bli förbannad.

Det råder väl idag inte mycket tvivel om att Zelenskyj har mycket stora chanser att vinna valet, och det med bred marginal. Och det är väl det de andra artiklarna har handlat om. Kommer Ukraina att ta ett kliv närmare Ryssland med honom vid rodret, frågar man sig. Det är ju fullkomligt omöjligt att svara på. Han är ett oskrivet blad. Helt oprövad.

Jag vågar ändå påstå att det finns en överskuggande risk att Ukraina ändå lämnar den inslagna banan mot ett närmare samarbete med EU. Orsaken är att Zelenskyj tycks omge sig med personer som har koppling till den förre presidenten, Viktor Janukovitj. Det behöver ju inte betyda att Janukovitjs män och kanske till och med han själv kommer tillbaka, men det går faktiskt inte heller att utesluta.

Något som ändå kanske står (ganska) klart är att det här presidentvalet endast är ett slag mellan de ukrainska eliterna. Bakom kulisserna står oligarken Kolomojskyj, som tvingades lämna Ukraina och sin bank, Privat bank, när IMF krävde att Ukraina styrde upp banksektorn. Kolomojskyj står med största sannolikhet bakom Zelenskyj. Och han avskyr tillika Porosjenko.

Enligt min uppfattning är Zelenskyj inte heller någon produkt av en gräsrotsrörelse (som vissa inhemska och internationella journalister tycks/vill tro). Zelenskyj skulle därför kunna vara en skapelse från början till slut, ämnad för att krossa sittande presidenten. Men jag är inget politiskt orakel och spekulerar endast så här på kvällskvisten.

Jag tar ett kliv bort från presidentvalet och ut på balkongen och tittar på vårt stympade päronträd. Min granne Anja tittar också ut på sin balkong. Hon är upprörd över vår ledsamma stam som står ensamt pekar upp med sin nakna kropp mot skyn. “Det var bilisterna på gården som gjorde det”, säger hon, och vreden väller upp från hennes strupe. “De ville inte ha skräp från trädet på sina bilar”, fnyser hon. “Men jag vill inte ha olja från deras bilar på min blomsterrabatt”. (Om det inte vore för Anja och hennes blommor hade jag nog flyttat härifrån för länge sedan.) Jag nickar instämmande. Jag känner samma sak. Och känner mig lika arg och förbisedd som hon.

“Och så är det det där presidentvalet också”, säger hon. “Om det blir Porosjenko blir det knappast bättre, om inte värre”, fortsätter hon. “Om det blir den där andre är det väl åter till Ryssland vår skuta ska gå.” Hon tar en paus. Hämtar andan och avslutar. “Då får vi gå till Majdan ingen,” säger hon och syftar på det torg i Kyjiv där båda orange revolutionen och Euromajdan utspelade sig.

Det är som om jag nästan kan ta på den, hennes känsla av maktlöshet. Att hennes röst och behov aldrig ses eller tas hänsyn till är påfallande. Om det är något som detta presidentval visat så är det elitens fullkomliga och totala ointresse för det folk de vill styra över. Det är egentligen det enda jag med säkerhet kan säga om det här valet.

Men Anja har inte tänkt ge upp. Imorgon är det upp till kamp mot trädmarodörer och för en större rabatt. Och jag kommer att stå vid hennes sida i den kampen. Inte för att mitt stöd förändrar något för henne, eller någon annan. Men som jag ser det är det något av min plikt, att stå vid sidan av den som egentligen behöver det mest. Om någon av presidentkandidaterna tänkte så vore Ukraina ett helt annat land.

Spring is here #phoneshots
Inte vårt päronträd.

En kostym utan skavanker

Category: art, by sophie engström, Kåseri, krönika, ukraina, ukraine
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Delar av dagens politiska klimat klär sig allt oftare i en förvånansvärt förutsägbar klädedräkt. Jag tänker på det plagg som populismen alltid klär sig i. Ja, ni vet nog hur den ser ut, den där klädedräkten. Ett slätstruket plagg, slickat mot en (helst) perfekt kropp, helt utan skavanker eller lösa trådar. Otäckt klanderfri tittar kroppens ansikte mot oss. Nå, det händer väl ibland att populismen ikläder sig pluffsiga kostymer, med alltför långa röda slipsar som ettrigt pekar ner mot marken (eller överkroppens oundvikliga slut), i motsats till de statistiska kurvor över populism som alltid tycks peka uppåt. Men om de ser ut så, hör de oftast hemma i den anglosaxiska världen.

Även personerna som då klär sig i populismens klädedräkt är lika fria från skrynklor och veck. De är slicka och klanderfria. Ofta kryddar de det hela med lite dåligt återhållen aggressivitet. Aggressiviteten ska få oss att tro att de är genuina, hängivna, engagerade. Men själv tycker jag att aggressivitet sällan går hand i hand med engagemang.

Egentligen är det inte politik de håller på med. Det är någon typ av paketeringsverksamhet, där förenklade lösningar och ogenomtänkta tankefigurer slås in i glittrigt omslagspapper.

Och allt det här sammanhanget gör att det blir så fenomenalt… tråkigt. Populism är tråkigt för det är alltid annat än politik.

Populism gör dessutom narr av politik. Den vanställer politiken. Deformerar den.

Det finns de som tycks tro att populism är oförutsägbar, men det är en villfarelse. Den är extremt förutsägbar. Många internationella bedömare tycktes till exempel att Ukraina förvånande när komikern Volodymyr Zelenskyj tog sig till andra omgången av presidentvalet här förleden. Det var inte förvånande. På bästa sändningstid, lördagskvällar, under lång tid, har hans nuna visats på en av de mest populära tv-kanalerna. Han gick som segrare ur första omgången av presidentvalet trots att han har ett ganska nytt, och otestat program för sin politik. Eller förresten, inte “trots att”, utan snarare “eftersom”. Man röstade kanske på honom eftersom man inte visste vad man skulle få, men det skulle i alla fall bli annorlunda än det andra man har fått tidigare. Och så klär han väldigt bra i den kostym som populismen delar ut till undersåtar. Med största sannolikhet röstade man alltså inte på hans politik, utan på den slicka och klanderfria yta han leverar på TV. (Sådant händer faktiskt på andra platser också, så som i exempelvis Sverige. Så Ukraina är faktiskt inte unik, eller värre än någon annan, på något vis.)

Det finns även de politiska bedömare som enivsas med att hans framgångar är ett utslag av en ny typ av politisk rörelse, där man kan vinna röster genom att attackera korruptionen. Några sneglade på Slovakien och menade att valet av juristen Zuzana Čaputová till posten som president var en liknande politisk rörelse som den som tog Zelenskyj till andra omgången av presidentvalet i Ukraina. Tillåt mig att protestera. Čaputová är en miljöaktivist som enträget arbetat för att förbättra miljön, och processat mot korrupta politiker. Zelenskyj har som enda politisk merit att ha stött Euromajdan. Det gör en inte till ett presidentämne.

En annan förklaring till hans framgångar är att folk är trötta på politiker och vill ha förändring. Det är en bättre tolkning, men skvallrar tyvärr även om att det kanske egentligen inte hade spelat så större roll vilken oerfaren och uppkäftig nisse som hade hade dykt upp. Folk hade röstat på hen oavsett vem det varit. Och oavsett om hen är stödd av en av Ukrainas mest skrupellösa oligarker. Folk lär rösta på Zelenskyj även i andra omgången. Många dessutom. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om han verkligen vinner. Mer förvånad skulle jag dock bli om han visade sig vara så där god och rättrådig som han vill göra anspråk på att vara. Det troligare är dessvärre att stora kalabaliken kommer att utbryta i Ukrainas parlament, Verchovna rada. Han lär knappast få politisk majoritet i parlamentetet, och det kan han först få efter parlamentetsvalet, som är senare i höst. Om han nu får det. Jag skulle inte bli förvånad om motsättningarna ökar, snarare än minskar, om han vinner. Han vill nämligen även ha folkomröstningar om både EU- och NATO-inträde, vilket kommer att slita landet i småstycken.

Jag ser dessutom ett annat orosmoln i horisonten. Och det handlar om hans judiska börd. Om han misslyckas fundamentalt. Om det visar sig att han bara är en tom kostym, uppblåst av en oligark som vill hämnas sittande presidenten. Ja, vad kommer att ske då. Ukrainarna är överlag ett mycket klokt folk, men det finns idioter på alla platser, och jag är rädd för hur sådana grupper skulle använda ett misslyckat reformarbete av Zelenskyj. Helst skulle jag vilja se ett lite bättre utgångsläge för landets första president med judisk börd.

Nå, kanske är jag bara överdrivet pessimistisk. Kanske blir det hela bra. Kanske lyckas han med allt han säger att han ska göra. Ja, det kan faktiskt blir så där bra, så där fullkomligt bra, trots att det är mycket oukrainskt. Men det finns ändå en del omständigheter som skulle kunna tala emot det. I vilket fall är det ju faktiskt omöjligt att veta, eftersom vi inte har en aning om hur han kommer att te sig som politiker. Vi vet helt enkelt ingenting om Ze, som han kallas. Eller vi vet “Zero”, som konstnären Mykola Hontjarovs satiriska logga säger. (Klicka på länken så ser du loggan.)

Det enda jag vet med bestämdhet är att, om han vinner, så är hans klanderfria och släta kostym på plats vid segertalet. Den kommer att vara slick och helt fri från skavanker. Och det är kostymen som vunnit valet. Inte politiken.

Hi
En annan slags komiker, som hade en kostym med många skavanker.