viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 7 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

Man kan ju inte med säkerhet säga vad det är för flöjtist, huruvida det rör sig om en ung kvinna eller ung man, men att flöjtisten sällskapas av två ulliga får skvallrar väl om att det torde vara en herde som underhåller sina skyddslingar med en visa. Kläderna säger oss dessutom att det rör sig om en huzul. Mer än så kan vi dock inte veta.

Men vad vi däremot kan säga med bestämdhet är att vi tittar på ett ypperligt exempel på Kosiv-keramik. Kosiv är ett litet samhälle i regionen Ivano-Frankivsksjtjyna i den västra delen av Ukraina, som skickligt balanserar vid Karpaternas fot. Det är detta område som bergsfolket huzulerna kallar sitt hem. Marken i detta område är rikt på en särskild vit lera, så det är inte att undra på att folket redan för hundratals år sedan började utveckla kunskap om keramik.

Det var först i slutet av 1700-talet som Kosiv-keramiken fick den prägel som vi känner den idag. Man började då skapa ljusstakar, kakelplattor och krus med en särpräglad ornamentik, med stiliserade blommor, djur och växter, människor som utförde olika vardagliga sysslor samt helgon. Ibland återgavs hela berättelser och scener ur legender på keramiken. Idag har kunskapen om vilka som skapade dessa första alster av Kosiv-keramik gått förlorad, men under slutet av 1800-talet skulle flera keramiker göra sig ett namn och de fick ställa ut på hantverksmässor i storstäderna, såsom Lviv.

I lilla Kosiv fanns i mitten av 1800-talet ett tjugotal keramiker som konkurrerade med och ibland stal idéer och uppslag från varandra. Det var sålunda en enormt livaktig och kreativ miljö och ryktet om keramiken skulle därav även nå kejsaren Franz Joseph i Wien, och under ett besök i trakten införskaffade han Kosiv-keramik till en kakelugn i palatset Schönbrunn.

Kosiv-keramikens glansperiod var under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, och det var också då som intresset för allmogekonst och folklig tradition var som starkast över hela Europa. Men när Sovjetunionen tog över makten i området slog de snabbt sönder verksamheten. Man förbjöd helt enkelt keramikerna att ha sina egna verkstäder och etablerade stora keramikfabriker med maskinell tillverkning av föremål med motiv från Kosiv-keramiken.

Det skulle dröja till Sovjetunionens fall innan huzulerna i området åter kunde öppna privata verkstäder, och sedan 2019 finns Kosiv-keramik med på UNESCO:s lista över immateriella kulturarv. Idag har Kosiv-keramiken blivit riktigt i ropet, ja, faktiskt nästan som för 100 år sedan. Och en av dessa skapelser har alltså hamnat i mitt hem, genom en kär väns försorg.

Dagens anteckning – 4 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Mot en husvägg i Podgórze i Kraków står en solros och blommar i plural. Det är som om varje blomma äger sin egen personlighet, där de står tillsammans. Men egentligen består faktiskt varje blomma av flera små blommor som med gemensam kraft sluter sig samman och bildar en stor enhet. Med andra ord är varje blomma ett slags kollektiv. För att komplicera bilden ytterligare rör det sig inte ens om en slags blommor i blomman, utan de är av två olika, där mitten utgörs av diskblommor och kanterna pryds av strålblommor. Följaktligen är det ett hav av blommor vi beundrar när vi skådar en enda solros. Men de står inte heller ens stilla, ty som alla vet ägnar sig solrosor dessutom åt heliotropism, vilket innebär att de vänder sina blomsterhav mot solen.

Man skulle nu kunna tycka att detta är tillräckligt för att göra solrosen ensam i sitt slag, men då har man förstås glömt att varje blomma i solrosblomman blir ett frö, vilka i sin tur inte bara är goda att förtära, utan kan även odlas till nya solrosor eller pressas till olja. Till yttermera visso kan praktiskt taget hela växten användas, enär till och med den starka stammen kan användas som bränsle.

Allt detta gör att solrosen är en ypperlig symbol för Ukraina och ukrainarnas heroiska kamp mot den ryska aggressionen. Om ukrainarna inte hade ägt en särdeles förmåga organisera sig, hade modet att gå tillsammans eller om de inte hade riktat alla sina resurser mot denna kamp vore de kanske förlorade idag. Och om de inte hade klarat att rikta sig bort från mörkret och istället vända sig mot ljuset, hade deras krafter kanske också tynat bort.

Men även om ukrainarna är starka som solrosor behöver de också stöd. Därför uppmanar jag er att stödja Ukraina. Det finns många sätt, men idag vill jag göra er uppmärksamma på den ideella organisationen Samarbete för Ukraina, som den 20 september anordnar en välgörenhetsauktion och kulturkväll på Estniska huset i Stockholm. Om ni inte har möjlighet att komma kan ni ändå bidra till deras humanitära insatser till stöd för Ukraina genom att swisha till 1230 459 859.

Slava Ukraini🌻

Dagens anteckning – 24 augusti 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

På landborgen vid Tågaborg i Helsingborg fladdrar en gulblå vimpel i vinden mot Öresunds blå ton. Ute på sundet syns färjorna styra mellan Helsingborg och Helsingör, på sitt maniskt repetitiva vis. Fram och tillbaka i ett till synes oändligt kontaktsökande. Understundom går vinden vilse och vimpeln hänger trött mot flaggstångens smala fysionomi. Men så kommer en bris från sundet och den gulblå vimpeln fäller ut hela sin längd över himlen. För ett ögonblick ser det nästan ut som en ukrainsk flagga. Och det skulle ju passa om det vore en ukrainsk flagga, enär det idag är 35 år sedan Ukraina fick sin efterlängtade självständighet. Men vimpeln på landborgen är omisskännligt en svensk vimpel, och likheten med den ukrainska är i detta fall bara en chimär.

I världen finns faktiskt, enligt vad jag förstår, blott fyra nationer som har gula och blå flaggor. Det är förutom Sverige och Ukraina, även Palau och Kazakstan. Ur ett svenskt perspektiv är de två sistnämnda förhållandevis anonyma, men Ukraina intar däremot en särställning i vårt medvetande. Det har förvisso inte med färgerna på våra flaggor att göra, men det är ändå möjligt att just denna överenskommelse skapar en synnerlig frändskap. Ett slags gulblått band som löper mellan våra två länder.

Det har förstås inte alltid varit så. För bara något decennium sedan var kunskapen om Ukraina så ringa bland svenskar att en kulturjournalist på en icke nämnd tidskrift en gång frågade mig vad Ukrainas huvudstad hette. “Är det Minsk?” frågade hen med ett oroligt leende på läpparna. Men sedan dess har de flesta i Sverige byggt upp en kunskap om Ukraina, och på nyheterna fladdrar nästan dagligen bilder från Ukraina förbi. Vid mitt första besök i Ukraina första gången vid detta seklets början, förvånades jag däremot av ukrainarnas kunskap om Sverige. Den var inte alls lika bristfällig som vår. Måhända ett utslag av ukrainarnas ständigt lika uppfriskande nyfikenhet.

Så även om Rysslands aggression mot Ukraina innebär mycket lidande har det också på sitt sätt också skapat en ny slags samhörighet mellan Ukraina och Sverige. Kriget har fört oss närmare varandra. Men man skulle ju kunna ha önskat att det inte skulle ha behövts så mycket blodspillan för att ett intresse skulle födas.

Dagens anteckning – 8 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Med sina smala fysionomier står vetet nu på fälten och pekar ivrigt mot himlen. Deras kroppar är egentligen för unga och skörden lär dröja, men de förefaller nästan vara lite brådmogna, som om de ville säga att det är dags. Det är hart när omöjligt att begripa att det inne i de där små spensliga stråna ryms 42 kromosomer, nästan lika många som hos oss människor. Och det finns tydligen skäl att tro att deras kromosomsammansättning dessutom är än mer komplicerad än vår. Tänk, där ser man.

Vetet löper som en röd tråd genom människans historia. Man har funnit rester av vildvete bland lämningar från jägarfolk som levde 20 000 år före vår tideräkning, och man tror därtill att vetet var den första grödan som man lyckades tämja i Mellanöstern för ungefär sisådär 12 000 år sedan. Till och med i Norden lär vetet ha varit en gröda som man odlade tidigt.

Men i Norden tappade vetet av oklar anledning snart mark mot korn. Kanske var korn en lättare gröda att odla på våra breddgrader, eller så tyckte man att det var mer mättande. Det skulle faktiskt dröja ända till mitten av 1800-talet innan vetet åter började odlas på större arealer i Norden. Men på frågan om varför vetet åter blev efterfrågat, har man tydligen inte något svar på. En möjlig förklaring kan vara att priset på socker gick ner och att bagerier kunde baka bakverk. Vetet gjorde därför också entré inom matlagningen, och man bytte exempelvis ut kornmjöl mot vetemjöl i pannkakorna eller i såser.

Fälten med vete började sålunda breda ut sig, inte bara i Sverige utan över hela världen. Den största producenten av vete idag är Kina, tätt följt av Indien och Ryssland. Men det finns nog bara ett land i världen som i sanning förknippas med vetefält, och det är tveklöst Ukraina. Det finns månne något annat land som har låtit pryda sin flagga med ett vetefält, men det finns sanna min ord inget annat land som lyckats marknadsföra detta lika väl som Ukraina. Dagens ukrainska flagga är förvisso inte den första ukrainska flaggan, utan ingår i en lång rad av olika flaggor som använts av ukrainarna. Men vid självständighetskriget 1917-1920, antog man den gul-blå flaggan officiellt och på den vägen är det.

I dagarna, när tonläget mellan de styrande i Ukraina och Polen har skruvats upp till att de nästan skriker i facett, förs mina tankar ideligen till Ukraina. Och kanske beror mina tankars rörelse också på att många polacker nu reagerar mot de hårda ordalag som hörts från bland annat presidenten.

Och kanske är det också därför som vetefälten just nu lyser särdeles gult mot en nästan blå himmel, som för att påminna alla om hur viktigt det är att fortsätta stödja och hjälpa Ukraina.

Dagens anteckning – 20 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

På båda sidor om den polsk-ukrainska gränsen kokar det. Fast det är inte den högtrycksbetonade väderleken jag syftar på, utan ett sorgligt exempel på historiebruk. Bakgrunden är att den ukrainska presidenten nyligen namngav ett förband i den ukrainska armén efter en militär gruppering som ses som hjältar i Ukraina, men samtidigt anklagas för, och gjorde sig skyldiga till, att ha mördat civila polacker i Volynien under andra världskrigets slutskede. Svaret från den polske presidenten blev att frånta den ukrainske kollegan den polska order han tilldelades för något år sedan. Jag kallar alltså detta för historiebruk, ty båda presidenterna har valt att göra politik av något som egentligen borde studeras och avgöras, om det går, av historiker, arkeologer och så vidare.

Tonläget har genom presidenternas försorg sålunda blivit extremt uppskruvat på båda sidor, och många verkar tro att situationen hart när har gjort varje ansats till resonlig dialog omöjlig.

Fast det är givetvis bara en förenklad bild av sakernas tillstånd, ty i både Ukraina och Polen pågår just nu en engagerad, och på många sätt vital, debatt om hur man ska förhålla sig till den sits länderna har försatts i. I Ukraina tycks det som om det stora flertalet uttrycker besvikelse över att Polen har valt att blanda sig i en, som de ser det, inrikespolitik fråga. Men jag har även sett kritiska kommentarer. Som exempel kan ges den förre presidenten, Petro Porosjenko, som menade att under rådande omständigheter är det inte lämpligt att föra upp historiska tvister på agendan. Han pekar alltså på både den ukrainske och den polske presidenten.

I Polen förefaller debatten vara än mer infekterad och polariserad än den är i Ukraina. Och kanske beror det på att de avskyr den sittande presidenten har fått vatten på sin kvarn. Presidenten gjorde nämligen det som många av hans motståndare har varnat för, och det finns de som menar att han går Putins ärenden. (Den förre ryske presidenten Medvedev gratulerade också Nawrocki till beslutet att frånta Zelenskiy ordern.) Nawrockis drag kan dessutom ses ur ett inrikespolitisk perspektiv. När president Nawrocki skrev på dekretet om att frånta Zelenskiy den polska ordern, var hans förhoppning att sätta premiärministern Donald Tusk i knipa. Dekretet behövde nämligen Tusks underskrift för att få laga kraft. Detta hade inneburit ett riktigt dilemma för Tusk, ty hur han än hade gjort hade hans koalitionsregering fått stora bekymmer och i förlängningen skulle den kunna ha fallit.

Men idag lyckades Zelenskiy sätta käppar i hjulet för Nawrocki och hans rävspel, genom att helt sonika returnera ordern till Polen. Med andra ord räddade Zelenskiy premiärminister Tusk ur en förrädisk fälla. Om man vore optimist skulle man nästan kunna få för sig att både Polen och Ukraina nu kan dra ett streck över detta, och istället låta historikerna utreda händelserna i Volynien. Men eftersom jag inte är lagd åt det optimistiska hållet ser jag orosmoln i horisonten, då de hårda ordalagen länderna emellan kan ha orsakat än djupare sår än de som var där sedan tidigare. Dessa sår som aldrig verkar vilja läka, enär det finns en oförmåga i båda länderna att acceptera att just detta mynt har två sidor.

—

Bilden har ingenting med texten att göra

Dagens anteckning – 7 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

Under kvällens konsert när alltid lika fenomenala Krakóws filharmoniska orkester framförde Antonín Dvořáks Slaviska danser op. 46 från 1878 under ledning av den legendariska dirigenten Lawrence Foster började jag under den andra dansen, Dumka, tänka på Ukraina, ty just dumka intar en särställning i det ukrainska medvetandet. Termen syftar på tänkandet, som varje person med rudimentär kunskap i något slaviskt språk förstår, med betoning på sorg eller längtan efter frihet. Ordet dumka lär härröra från 1500-talets Ukraina och kan knytas till de kringresande trubadurer, kallade kobzarer, som sjöng vemodiga ballader om kosackernas hjältemod, samt det förtryck och även fångenskap de utsattes för. Det var, som jag förstår det, dock först två hundra år senare som termen dök upp i skrift som beskrivning på folksånger som uttryckte elegi över sakernas tillstånd. Ytterligare hundra år senare hade termen fått ordentligt fotfäste i det ukrainska medvetandet. Nationalskalden Taras Sjevtjenko skrev sin dumka i exil i S:t Petersburg 1838, vilken är ett klagande epos över ensamhet, fattigdom och över oförrätterna mot det ukrainska folket.

Men dumka skulle vid denna tid sökt sig vidare från Ukraina och hade nu spridit sig vidare till framförallt Polen och Tjeckien, där poeter började skriva dikter med utgångspunkt från dumkan och inom den så kallade ukrainska skolan, en polsk litterär inriktning, var den särdeles vanligt förekommande.

Snart plockades tanken om dumka även upp av konstmusiken, och Dvořáks Slaviska danser är kanske det i västvärlden mest kända exemplet. Men raden av namnkunniga tonsättare som skrivit en dumka kan göras lång. Bland dem finns Franz Liszt, Leoš Janáček, Fryderyk Chopin, Pjotr Tjajkovskij och hos ukrainarna finns Mykola Lysenkos pianostycke Dumka-shumka och Vasyl Barvinsky som skrev sin dumka för viola, för att bara nämna några få av alla de tonsättare som kände sig manade att skriva en dumka. Dumka är således ytterligare ett exempel på hur Ukraina har inspirerat och berikat kringliggande länder.

Men låt oss avrunda med att återkomma till kvällens konsert, som hade ytterligare två programpunkter. Först ut hörde vi Zoltán Kodálys “Galántai táncok” (från 1933) där jag särskilt vill lyfta det synnerligen fina hornsolot samt likaledes utmärkta klarinettsolot. Därefter äntrade den unge pianisten Yaov Levanon scenen och framförde Franz Liszts andra pianokonsert med bravur. Och under Dvořáks Slaviska danser briljerade alltså orkestern.

Dagens anteckning – 9 februari 2026

Category: Uncategorized
Tags: , ,

Utanför mitt fönster syns ljusen lysa upp praktiskt taget varje fönster. De varma ljusvågorna söker sig ut genom fönstren till den mörka kvällen, där de snuddar vid trädens ännu nakna grenar, gäckar en vintergå gräsmatta innan de upplöses och omslutes av mörkret. En spårvagn jäktar förbi på gatan, och dess upplysta vagnar bildar ett mönster som om de vore en vacker halskedja av glimmande guld. På bergets topp syns TV-tornets fysionomi glimma i rött och vitt.

Allt detta ljus som strömmar är så vardagligt och ordinärt, något förväntat och upplevs nästintill som en rättighet, men bara några mil österut, i Ukraina, kan man inte vänta sig att lampan tänds när man trycker på strömbrytaren. Elementen är kalla och ur kranen kommer det i värsta fall inte ens en droppe vatten. Detta på grund av att Ryssland har bombat viktig energiförsörjning, vilket har lämnat Ukraina i mörker och kyla. På de flesta håll i Ukraina har man elektricitet färre timmar än de man är utan. I till exempel Lviv kommer de allra flesta under morgondagen bara ha elektricitet sex till sju timmar. På andra håll ser det ännu sämre ut. Man har kanske inte någon elektricitet alls, eller bara någon enstaka timme.

På detta sätt kan man säga att Rysslands terrorisering av den ukrainska civilbefolkningen varit extremt lyckosam. Och bombningarna kyler inte bara ut och försätter ukrainarna i mörker, de skapar också brist på information om hur ukrainarna har det. Allt färre av mina ukrainska vänner syns till på sociala medier. De som tidigare varit aktiva och som praktiskt taget varje dag publicerat något om hur det är att leva i det krigsdrabbade Ukraina, syns allt mer sällan online. Och jag tycker mig märka att detta även påverkar traditionell media utanför Ukraina. Det var länge sedan som Ukraina var en toppnyhet varje dag. Nuförtiden sker det kanske på sin höjd någon gång i veckan.

Men trots det svala intresset från media för att skildra ukrainarnas lidande tycks stödet från allmänheten inte ha avtagit. I Polen har befolkningen på bara någon vecka samlat in över 10 miljoner zloty (cirka 25 miljoner kronor) till inköp av generatorer. Och i Sverige pågår bland annat Radiohjälpens insamling “Ge Ukraina värme” som i skrivande stund uppnått över åtta miljoner kronor i insamlade medel. Så trots allt mörker syns små skärvor av hopp.