Tag: Polen

  • Om en judisk kulturfestival, och om två bröd – varav det ena brödet presenteras med ett recept

    Om en judisk kulturfestival, och om två bröd – varav det ena brödet presenteras med ett recept

    Läsningstid: 3 minuter

    7 december 2019
    Dagens polska affisch
    III Festiwal Kultury Żydowskiej w Krakowie (Tredje judiska kulturfestivalen i Kraków)
    Av Piotr Kunce
    År 1992

    Nå, det här var kanske en lite udda affisch för att vara ett val av undertecknad på viewpoint-east. Så kan det förstås uppfattas, och det står dig fritt. Men målet med min adventskalender är inte att i alla avseenden var förutsägbar. Vissa saker är förvisso förutsägbart, så som att vi räknar från 1 till 24 (om jag nu orkar producera så många inlägg), eller att affischerna på ett eller annat sätt har med Polen att göra. Men där tänker i alla fall låta min förutsägbarhet få ett abrupt slut.

    Den här affischen är skapad av den mycket meriterade konstnären Piotr Kunce, som vi med det sagt lämnar för denna gång. Han gjorde den till den tredje upplagan av Krakóws judiska kulturfestival. Festivalen gick av stapeln första gången 1988. Avsikten med denna trevliga festivalen är att förmedla kunskaper om judisk kultur i Polen, och hur det judiska livet såg ut i landet före förintelsen. Festivalen riktar sig därmed till alla som är intresserade. Varje år i slutet av juni och början av juli blir Kraków således lite mer judiskt än det brukar vara. De flesta evenemang hålls i stadsdelen Kazimierz, vilken var den stadsdelen där flest judar bodde före förintelsen. Men judar bodde givetvis på många andra ställen i staden. Så därför är det väl bara logiskt att festivalen också har evenemang utanför Kazimierz.

    Affischen pryds ett challahbröd. Challah är det bröd som man äter på sabbaten, eller andra judiska högtider (dock inte Pesach, då man äter osyrat bröd, matza). Challahbröd är vidunderligt gott, lite sött, men ändå ett matbröd. Så nu tänkte jag berätta hur du lämpligast bakar ett challahbröd.

    Ingredienser:
    2 dl hett vatten
    2 msk olja
    1 msk salt
    1 msk socker
    3 dl ljummet vatten
    50 g jäst
    c:a 12 dl vetemjöl
    2 ägg

    Garnering:
    Vallmofrön och uppvispat ägg

    Gör så här:
    Häll hett vatten över salt och olja. Låt svalna och tillsätt resten av vattnet, jäst, uppvispat ägg, socker och vetemjöl. Knåda ordentligt. Låt degen sedan stå och jäsa till dubbel storlek.

    Nu blir det lite klurigare, ty vi ska få till den fina flätan! Skär degen i fyra olika (!) stora delar. Rulla till långa smala bitar, och ta tre stycken som du flätar till en fläta. Den fjärde biten tar du och delar i tre och flätar till en annan fläta. Lägg denna mindre flätan ovanpå den större flätan. Pensla med uppvispat ägg och strö över vallmofrön. Låt jäsa i c:a 20 minuter.

    Grädda i 230 grader i 20 minuter. Sänk värmen till 200 grader och grädda i 15 minuter till. Stäng av ugnen och låt brödet vila i ugnen i ungefär 10 minuter.

    Så där! Nu har du bakat världens kanske godaste bröd… Challahbrödet! Fast matza är ju också väldigt gott. Men det köper jag hellre i affären här i Kraków. På polska heter det Maca. Det dröjer nog innan jag vågar mig på att baka det brödet. Men det har kanske du gjort?


    (Ni får ursäkta den korniga och suddiga bilden, men ibland hittar jag inte högre upplösning än så här.)

  • En centraleuropeisk väv

    En centraleuropeisk väv

    Läsningstid: 2 minuter

    4 december 2019
    Dagens polska affisch
    Requiem dla 500 tysięcy (Requiem för 500 000)
    Av Leszek Hołdanowicz
    År 1963

    Dokumentärfilmen Requiem för 500 000 handlar om Warszawas getto, och upprinnelsen till upproret i gettot som ägde rum mellan den 19 april till 16 maj 1943. Det är en smärtsam film, som utan omskrivningar beskriver det obegripliga våld som skedde mot judarna i gettot. På suddiga och korniga klipp rusar förskräckta människor fram, skyfflas runt, mördas, allt ackompanjerat av Mozarts och Händels tonsättningar. Ni kanske tror att det genom musiken blir mindre outhärdligt att se på, men faktum är att det är precis tvärtom. Musiken förstärker känslan, eller snarare kunskapen, om övergreppen.

    Jag har tyvärr inte hittat någon engelsk textning av filmen, men här finner ni ett klipp med undertext.

    Jerzy Bossak hette regissören som gjorde filmen Requiem dla 500 tysięcy 1963. Han hade något år tidigare fått en särskild utmärkelse för en annan film vid festivalen i Cannes. Flera av hans filmer handlar om övergreppen under andra världskriget.

    Före kriget bodde och verkade han en tid i Lviv, där han jobbade på tidskriften Sygnały. En legendarisk tidskrift som hade en tydlig vänsterorientering.

    Även affischens upphovsman, Leszek Hołdanowicz, har koppling till Lviv. Han föddes 1937 i den lilla staden Dmytrów. Staden ligger idag i Ukraina, i Lvivs oblast (region). Här föddes förresten även Józef Wittlin, en av de främsta skildrarna av livet i Lviv när det hette Lwów. Men det är en annan historia, så den tråden släpper vi (i alla fall för tillfället).

    Nå, Leszek Hołdanowicz utbildade sig i Warszawa, och hans läromästare var ingen mindre än Józef Mroszczak, som för övrigt också fick äran att inleda årets adventskalender. Se där, hur vi vävde en centraleuropeisk väv.

  • Ett uppslukande vrål

    Ett uppslukande vrål

    Läsningstid: 2 minuter

    3 december 2019
    Dagens polska affisch
    Wozzeck
    Av Jan Lenica
    År 1964

    Mitt i det fyrkantiga ansiktet vrålar en mun rakt mot oss. Det är Wozzeck, eller Wozyeck, i Alban Bergs opera som vrålar. Och visst hade han anledning att göra det. Alban Bergs opera Wozzeck är en sann dystopi, så full av vemod och misstro, att den nästan är outhärdlig att se. Wozzeck mördar sin älskade i ett svartsjukedrama, och avrättas därpå. Jan Lenica fångar vanmakten med precision. Men om man inte känner till bakgrunden till den sorgligaste av alla operor, kan man kanske tycka att affischen är lite fräck, för att inte säga kitschig. Det är väl därför jag har sett den på minst en bar.

    Affischens upphovsman föddes i Poznań 1928. Efter att Jan Lenica avslutat sina studier vid Warszawas tekniska högskola, började han skapa affischer, men han jobbade även med animerad film. Han är således lika känd för sina affischer som för sina filmer. Lenica flyttade redan på 1960-talet till Frankrike. Där bodde han till slutet av 1980-talet, då han flyttade till Berlin. Det var också där han avslutade sina dagar 2001.

    Affischen ni ser nedan är till Warszawas Teatr Weilki (Stora teatern) uppsättning samma år. Teatr Weilki har en anrik historia, och slog upp portarna för 186 år sedan. Teaterhuset tillhör en av de största i Europa. Hela 2000 tusen åskådare slukar den. Och 1964 slukades de således av operan Wozzeck. Och det var kanske också det som Jan Lenica hade i åtanke när han skapade denna fantasieggande affisch.

  • En folkloristik cola

    En folkloristik cola

    Läsningstid: < 1 minut

    2 december 2019
    Dagens polska affisch
    Współczesny folklor polski (Samtida polsk folklore)
    Av Elżbieta Cojna
    År 1997

    Idag jag valt en affisch som kommer från affischkonstens svåra år. Fram till 1989 hade de polska affischkonstnärerna inte behövt konkurrera med andra aktörer från väst. Men efter det att muren föll, blev det fritt fram för stora och resursstarka aktörer äntra den polska marknaden. Plötsligt var det inte bara polska affischer som lyste upp gatubilden. Trots det lyckades polska affischer överleva, och kanske är det beroende på att de polska affischkonstnärerna är uppfinningsrika.

    Så som nedanstående affisch från 1997. Elżbieta Chojnahar snillrikt gjort en kommentar på det nya Polen. En Coca-Cola syns invävd i ett folkloristiskt polskt mönster.

    Jag har inte funnit så mycket information om Elżbieta Chojna, frånsett att hon är utexaminerad från konstakademien i Warszawa, samt att hon fortfarande är aktiv, och senast i juni hade en utställning i Kraków. Hennes affischer är givetvis en kommentar på samtiden, som sig bör med polska affischer. Och hon gör det med en liten extra knorr, förstås.

  • Jul i rättan tid

    Jul i rättan tid

    Läsningstid: 3 minuter

    Det är flera år sedan jag firade jul samtidigt med alla andra. I Lviv inföll julafton ofta på en vardag. En slags märklig form av icke-frid uppstod. Jag var ledig från jobbet (eftersom mina kollegor hade förståelse för min avvikande uppfattning om när julen infaller), men ändå kände jag mig aldrig helt julledig. Det fanns något oroande och pockande runt omkring mig. Alla stretade runt i sina vardagsbestyr, emedan jag och G kämpade med att julen skulle infinna sig i vårt hem.

    Trots avsaknaden av riktig julstämning tyckte jag mycket om att gå ut i finaste juldressen på julaftonspromenad. Jag gjorde så, eftersom jag ville inta en mugg hlintvien (глінтвейн) – ukrainarnas mycket välsmakande tolkning av glühwein. Jag stod där i min julklänning och tittade på hur lvivianerna stressade fram i deras vardaglighet. Jag kände mig faktiskt nästan lite rebellisk där jag stod i min finaste juldress, när de andra jagade runt.

    Första året jag firade jul i Lviv uppstod många oväntade problem. För det första var det svårt att få till en anständig Janssons frestelse. Den ansjovis jag hittade höll inte måttet. Vi fick helt enkelt använda sardiner, vilket verkligen inte är samma sak. Men nöden har ingen lag. Det andra stora problemet som uppstod var att jag inte hittade grönkål. Således kunde jag inte göra Långkål. Trots att jag uppsökte varje basar, och en oändlig räcka av affärer, ville inte grönkålen matrialisera sig. Mitt julbord fick därför vara utan både vettig Janssons frestelse och helt utan Långkål!

    När dessa katastrofer hade avlöpt, uppstod nästa. Julgran. På den tiden hade lvivianerna inte vett att inleda sitt julfirande förrän strax före nyårsafton. Därför var det omöjligt att uppbringa en julgran. Nåväl, en julgran hittade vi. En i plast från Kina. Vi skulle ju inte prata med den, så det fick bli den. Ty någon annan gran ville helt enkelt inte ge sig till känna.

    Om jag inte missminner mig så fortlöpte den första julaftonen i Lviv i den särskilda icke-frid som uppstår när man firar den i ett land som envisas med att ha sina egna traditioner. Under mina år i Lviv blev dock lvivianerna alltmer samarbetsvilliga, och jag kunde de sista åren hitta allt jag ville ha, dock inte grönkål. Ty den tycktes ha någon särskild slags aversion mot just Lviv.

    Sedan något år tillbaka är dessutom den 25 december helgdag i Ukraina. Men det känns ändå inte riktigt som om de vill fira jul med oss, utan som om de är lediga då för att markera att det finns andra som förlagt sin julafton på fel datum.

    Ukrainarnas firar sin julafton den 6 januari. Men trots att de firar sin jul på helt fel dag, så tycks deras julfirande vara lätt att förväxla med de polska jultraditionerna – som dock har vett att infalla på rätt dag. Till och med de polska och ukrainska julsångerna låter snubblande lika.

    Men nu ska jag alltså fira jul samtidigt som mina grannar, kollegor, studenter och andra krakowiter och polacker, som firar något som liknar ukrainsk jul, men på fel datum. Och jag envisas med att fira en svensk jul, med svensk julmat, och svensk Kalle Anka, och Karl-Beril Jonssons julafton. Det här året lär jag dessutom hitta både grönkål och gran. Men hur det ska gå med ansjovisen återstår att se…


    En ängel på Rynek Podgórski i Podgórze, Kraków.