viewpoint-east.org

Minnet av förintelsen i Judisk krönika

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, Recension av tidskrift, Sverige, turism, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Precis när jag läst de sista raderna, och en av de sista artiklarna i Judisk krönikas senaste nummer, JK 4, så nås jag av nyheten att Amos Oz gått bort. 79 år gammal. Blott 79 år, höll jag på att skriva, ty det är ju egentligen ingen ålder idag, när allt fler av oss landar runt, eller till och med långt över, 90 årsdagen.

När jag läste Anneli Rådestads intervju med Amos Oz i JK 4 snuddade jag dock vid tanken på hans ålder. Eller rättare sagt, jag funderade på vilka som kunde ta vid efter honom. Vilka andra på den israeliska litteraturscenen kan axla hans utmärkta förmåga att särskåda och förstå var tillvaro? (Det råder säkert delade meningar om vem det skulle vara. Själv väljer jag att avstå från åsikt, som annars skulle avslöja min alltför dåliga kunskap i israelisk samtid).

Intervjun med Amos Oz i JK 4 tillhör inte någon parantes på förekomst av relevans i detta nummer av tidskriften. Snarare tvärtom. Med ett fokus på förintelsen, minnet av förintelsen, känns den till och med extremt dagsaktuell. Ty det är nu, när så många av överlevarna från förintelsen går ur tiden, som vi känner en kollektiv oro över hur vi ska “axla ansvaret”, som det formuleras i en artikel av Sarah Schulman. Frågan har kanske än mer aktualiserats i och med Kulturhusets fotoutställning Witness. Fotografen Michael Jansson har fått stor uppmärksamhet, men han är inte ensam. Schulman lyfter fram vilka svårigheter detta innebär – att förintelsen också kan trivialiseras, eller användas som moraliskt slagträ i en politisk debatt.

Det senare poängteras även Hannah Berlin, men hennes fokus är också riktat mot hur dagens judar ska leva med förintelsen. “Vad händer när man genom språket identifierar sig personligen, inte bara ansvaret och minnet utan också med själva utsattheten för ett brott som man själv inte behövt erfara?” frågar hon sig.

Men förintelsen har även andra dimensioner, än de hur vi alla ska förhålla sig till minnet av dessa grymma brott. Trivialiseringen har också skett i och med en ny sorts turism. Förintelseturismen, kallas den. Konstanty Gebert och Natalie Lantz belyser och kritiserar denna nya yttring, som även blivit alltmer vanlig i mina krokar, alltså Lviv. Det behöver inte vara så att åka till platser för förintelsen innebär att man ägnar sig åt att förminska de fasor som upplevdes där. Men risken finns, ty det är oerhört svårt att för oss förstå essensen av det lidande som förekom. Även om det förhåller sig så att man är mycket påläst och insatt. Och precis som Konstanty Gebert påpekar, risken är att judarnas 900 år långa historia i Polen reduceras till “en lång väntan på förintelsen”.

För mig som bor i Lviv har chassiderna en stor betydelse för min uppfattning om judarna. Dels beror det på att chassidismen hade en central roll i staden fram till förintelsen. Men det beror också på att vi varje år möts av tusentals chassider som vallfärdas till och från den ukrainska staden Uman. Eller låt mig förtydliga, det är en gren av chassidismen som vallfärdas till Uman. Dit åker de för att besöka Nachman från Bratslavs grav. I Anita Goldmans lysande bidrag till JK 4 tecknar hon med lätt pennskaft och med hjälp av David Biale, ut varför så många lockas till chassidismen och varför deras inflytande tycks bli större. Baile vet vad han talar om, ty han är en av vår tids främsta forskare på chassidismen.

I JK 4 får vi även möta Mickey Gitzin, en tongivande politiker i Tel Aviv. Han har nått ryktbarhet genom att reta gallfeber på Israels premiärminister Netanyahu. På nästa uppslag möter vi Gitzins motsats, Alyelet Shaked. Dessa två artiklar gav mig större insikt i hur pass tudelad och komplex Israels inrikespolitik är.

Ni kanske nu frågar er varför jag, som annars fokuserar på livet som är och var i Centraleuropa, plötsligt skriver om Judisk krönika. Svaret på det är en egen artikel, eller blogginlägg. Men jag nedlåter mig till att förtydliga något, det var först när jag kom hit som jag förstod hur viktig Judisk krönika är, och har varit, för judisk kultur i Europa. Det är märkbart att man faktiskt måste förflytta sig för att få grepp om vad som är av betydelse.

Ty det förhåller sig så, att trots att jag slukar allt som kommer i min väg om judarnas historia, liv och om judendomen, så är jag påtagligt okunnig. Judisk krönika är en av dem som har möjlighet att råda bot på det. Jag tilltalas främst av tonen i tidskriften. Här finns inga moralkakor eller fingervisningar åt den ena eller andra. Den hjälper mig istället att lyfta blicken, se bortom min tidigare horisont, och på så sätt göra mig mindre självisk. En själviskhet som vår samtid besmittats av, som Amos Oz ödmjukt påpekar. Och insikten om att det är så det förhåller sig är också början på slutet för själviskhetens existens. Något som jag tycker att JK 4 mycket tydligt lyckas förmedla.


JK 4 tillsammans med adventsljus och en tomteduk.


En sexig rökslinga

Category: art, by sophie engström, eastern europe, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

22 december
Dagens polska affisch
Egipskie przednie. Aromatyczne łagodne papierosy. (De bästa är egyptiska – Aromatiska milda cigaretter)
Av Tadeusz Gronowski
År 1931

För er som följer min adventskalender är Tadeusz Gronowski ett redan känt namn. Ty den 19 december kunde ni ju läsa om hans mest livaktiga logga.

I dagarna tog Sveriges riksdag beslutet att förbjuda rökning på bland annat uteserveringar och lekplatser. Det sistnämnda tordes ju inte behöva förbjudas. Varför röka på lekplatser? Men uteserveringar är för mig en svårsmält nöt. Som så många redovisat före mig, så är avgaser från bilar långt farligare i utomhusmiljö än cigarettrök. Så att förbjuda rökning på uteserveringar är bara ett slött försök att läxa upp de få kvarvarande rökarna.

Nej, hela upptåget med lagen får mig att längta till en tid som jag aldrig upplevt. Den då herrar satt tillbakalutade i kurviga fåtöljer och med filosofisk blick betraktade rökslingorna som åmade sig i luften. Kanske letade sig något förvirrat ljus in genom de fördragna gardinerna om det skedde under dagen. Eller om det vore om natten, då staden sov, då endast ljudet av en ensam spårvagn, som sömnigt sökte sig fram längs de mörka gatorna, letade sig in till den rökande mannen. Det finns också något elegant och självsäkert i hur han håller cigaretten. Som om det vore en fullkomlig självklarhet, och inte alls något att skämmas över.

Givetvis finns det en sexuell underton i affischen. Sex säljer, då som nu. Skillnaden är bara att vi nu hellre tycks vilja sexualisera oss själva, än en rökslinga som dansar genom luften.

PS. För er som är intresserade. Klicka på den här länken så ser ni hur cigarettpaketet såg ut.


Annas former av tre

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

21 december
Dagens polska affisch
Hel, port, kiosk, “formy trzech”
Av Anna Birtus-Seifert
År 1930-talet

Jag förstår inte alls vad detta är reklam för. Är det ett fodral? Eller är det en hållare av något slag? Och vadå “i tre former” (formy trzech)? Hel, det är ju en stad i Polen. Port betyder hamn, och kiosk betyder det vi är vana vid. Någon mer förståndig än jag får hjälpa till här.

Under tiden kan jag berätta lite om Anna Birtus-Seifert som skapat vår fina affisch. Ja, nu har jag inte så förfärligt mycket att förtälja, ty internet drunknar inte i information om henne precis. Hon föddes 1900. Var? I Kraków gissar jag. Ty hon tycks ha bott där hela livet. Hon gifte sig med Franciszek Seifert någon gång och la hans efternamn till sitt.

Det jag lyckats få fram är att de arbetade sida vid sida i en gemensam ateljé i Kraków. Många av de affischer som bär hans namn, kan egentligen vara hennes verk, menar vissa. Han hade en tjusig logga med ett snirkligt “f” som svävande ovanför Seifert. Nästan lite feminint, faktiskt. Annas logga är dock mer ihopsatt, en stadig fyrkant med alla hennes tre namn. Hmmm, nästan maskulint, faktiskt. Intressant. Eller så är det inte så intressant. Vi släpper det.

Nå, Anna Birtus-Seifert har i alla fall lämnat spår av sig på internet. Det tråkiga är bara att det antagligen inte är hennes eget verk som ofta bär hennes namn på där. Troligen är det en affisch av Antonia Richterówa (?) som bär Annas namn på internet. Någonstans har det blivit fel, men det rör inte internet ryggen. Vips har dess ettor och nollor massproducerat denna felaktiga information i en oändlig spiral.

Så är det ganska ofta med affischkonst. Vem som har skapat affischen är en information som ofta utelämnas. Och ibland står det fel namn som skapare. Affischkonst är ju lite som allmoge. Tanken är att de ska användas, och vem som är hjärnan bakom är ibland mindre intressant. I synnerhet om kreatören är en okänd nykomling.

Anna Birtus-Seifert gick ur tiden 1960, så hon lär ju ha hunnit skapa många affischer, och vissa av dessa bär tack och lov hennes namn, så som denna.

PS. Det kanske är lite intressant att se prov på Franciszek Seiferts affischkonst. Här hittar ni en snygging från 1926.


En polsk Greve av Luxemburg

Category: art, by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

18 december
Dagens polska affisch
Wilno. (Reklam för att locka turister till Polen)
Av Stefan Norblin
År 1929

Stefan Norblin föddes 1892 in i en rik och framgångsrik familj. Det var egentligen tänkt att han skulle ta över familjens affärsrörelse, men tidigt visade det sig att han hade en konstnärlig ådra, som upptog allt mer av hans tid. Hans första utställning var 1910, och därefter reste han runt i Europa under sitt smeknamn “Greve av Luxemburg”. Hur han hade valt denna titel är dock för mig okänt. Kanske anspelade namnet på Franz Lehár operett med samma namn, men varför står i sådana fall förhållandevis oklart. När det polsk-sovjetiska kriget (1919-21) bröt ut blev han inkallad och arbetade han som tolk.

Det var under 1920-talet som han fick sitt stora genombrott med en serie affischer som gjorde reklam för resor till Polen. Dagens affisch kommer från den serien. Wilno är det polska namnet för Vilnius, och under mellankrigstiden tillhörde staden Polen. Det är suggestiva färgsjok som ligger kant i kant. Mörkblått via ljusblått till gult, och det skapar både ett djup och en märklig volym på samma gång-

Stefan Norblin lämnade Polen vid andra världskrigets utbrott. Han bodde några år i Indien innan han hamnade i USA. Väl i Amerika försämrades hans syn, och i rädsla att det kunde bero på cancer, tog hans sitt liv.


Något av en hypnotisör

Category: art, by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, movies, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

17 december
Dagens polska affisch
Lo-KITAÝ
Av okänd
År sent 1930-tal

Mannen med den hypnotiska blicken kan ha varit just hypnotisör. Låt mig presentera Lo-Kittay, eller Lo-Kitay, eller Lo-kitaý, han tycks ha varit förtjust i att variera stavningen av sitt scennamn. Tydligen var han även filmstjärna. Nå, han verkar dock bara ha fastnat på vita duken två gånger. Första gången 1919 i filmen Matrimonium Sacrum. Det finns inte mycket information om denna film, men huvudrollen tycks ha burits av den tyska filmstjärnan Jeanette Bethge. Hon skulle flera decennier senare spela i den tyska filmen Den svenska näktergalen (Die schwedische Nachtigall), som handlade om romansen mellan den danske författaren H.C Andersen och svenska operaundret Jenny Lind.

Den andra gången han lyckades fastna på vita duken var i den tjeckisk-polska film Dvanáct křesel/Dwanaście krzeseł, alltså De tolv stolarna, från 1933. Det är troligen från den filmen vår affisch härrör. Filmen baseras på den satiriska romanen med samma namn, författad av Ilja Ilf och Jevgen Petrov. Berättelsen tar avstamp från en sömnig provinsiell håla. Där hjälten, vid namn Ippolit Matvejevitj “Kisa” Vorobjaninov, far ut på en absurdisk jakt efter gömda juveler i en av tolv stolar. Det är en våldsamt skrattretande resa genom 1920-talets Sovjetunionen.

Lo-Kittay ska ha spelat en professor i filmen. Jag minns inte riktigt någon professor från romanen, men jag antar att vår käre hypnotisör trollband biobesökarna, då någon gång under 1930-talets mitt. Men något utöver den här knapphändiga informationen om vår herre med de magiskt trekantiga ögonbrynen har jag tyvärr inte.


Och så tar vi ett glas till…

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

16 december
Dagens polska affisch
Łańcut lukiery i wódki (Łańcuts likörer och vodkor)
Av B.Z (?)
År omkring 1920-talet

Efter allt den där rökningen och ökensanden igår är det dags för lite vätskeintag. Łańcut har inte bara ett underskönt vackert slott, välbevarad och restaurerad synagoga, utan också en gedigen sprithistoria. Bränneriet tillhör en av Polens äldsta, men dock inte det äldsta. (Som ni redan läst i adventskalendern, så vet ni vilken som är äldst.) År 1784 började grevinnan Lubomirska bränna sprit. Inledningsvis brände man i liten skala, och kryddade vodkan med anis och olika söta bär.

Men när greve Alfred Wojciech Potocki tog över 1823 utvecklades verksamheten. Han började med att förfina brännvinet, samt inleda tillverkning av likörer, och många nya smaker och former. Försäljningen var ändå begränsad och skedde på två platser, i Lwów och i Wien. När Alfred Józef Potocki tog över 1889 blev det än mer liv i luckan. Man hyrde tågset för att skeppa ut varorna runt om i Galizien och hela habsburgska imperiet. Tågen mellan Wien och Lwów tog ett extra långt uppehåll i Łańcut, så att man kunde köpa med sig av dryckesvarorna.

Under 1920-talet infördes ett spritmonopol i Polen, men Łańcuts bränneri lyckades hålla den goda kvaliteten och fortsatte att vara en viktig aktör på spritmarknaden. När andra världskriget kom förstördes stora delar av bränneriet, och det skulle dröja innan man kom upp på banan igen. Men tillverkningen kom aldrig att ske i den omfattning som den tog sig vid sin glansdagar.

Om du kommer till Łańcut (vilket varmt rekommenderas) bör du försöka få tillfälle att läppja på ett glas Rosolis, en likör som är smaksatt med rosenblad. Det sägs att receptet har anor från 1700-talet.


Möjligen den första

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

14 december
Baczewski
Av Lu-can
År 1926

Baczewski… Var ska jag börja. Risken är att man blir tjatig med alla olika Barczewskis hit och dit. Men för att göra en lång historia något rapsodisk, börjar jag från år 1782. Det var nämligen då det första Baczewskibränneriet såg dagens ljus. Ofta säger man att det var det första polska bränneriet. Hur det går ihop förstår jag inte, ty det fanns vid 1800-talets början fyra brännerier i staden. Kanske talade de andra brännerierna helt enkelt andra språk. Baczewski utmärkte sig dock för sin raffinerade teknik och utsökta vodka. Man hade nämligen introducerat dubbel-destilleringen, som var en riktig nymodighet på den tiden. Så även om man inte var ensam på plan först, så var man i alla fall den smartaste. Deras vodka blev så omtalad och omtyckt att man till och med levererade till kejsaren i Wien.

Under slutet av 1800-talet lät man sig inspireras av brännerier i Frankrike och Nederländerna, vilket ledde till att man började exportera. Man exporterade till bland annat Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland. Nu tog man också till sig idén med marknadsföring. Det bestämdes att Baczewskis sprit skulle paketeras i speciellt designade kristallkaraffer. Under den stora nationella utställningen, som skedde i lejonstaden 1894, hade man den mest omtalade och flitigast besökta paviljongen, som var i formen av en karaff.

Vid Polens självständighet, 1918, var Baczewskis ett så välkänt namn att man sa “Baczewski” när man avsåg vodka. Ungefär som att vi nuförtiden säger iPad när vi avser surfplattan.

Ett intressant beslut togs under 1930-talet. Man beslöt att inte öka produktionen, för att på så vis garantera kvaliteten. Beslutet togs när Baczewskis var det enda bränneriet i världen som dagligen flög ut sina varor med flygplan till andra europeiska länder. Vilket visserligen betyder att de inte verkade i någon blygsam skala.

Men när andra världskriget kom var Baczewskis saga i lejonstaden slut. Nazisterna bombades bränneriet och när sovjeterna tog vid beslöt man att bygga en sandpappersfabrik på platsen. I Polen fortsatte man dock med att tillverka Baczewskis fina sprit.

Det skulle dröja åtskilliga decennier innan Baczewski återkom till lejonstaden, men nu finns de faktiskt här. Dock inte som ett bränneri. Utan som restaurang. Och idag tillhör den en av de mest älskade restaurangerna i Lviv.