Tag: Polen

  • Kungen av alla nätter – Konrad Woś

    Kungen av alla nätter – Konrad Woś

    Läsningstid: 4 minuter

    Jag måste berätta om Konrad. Han är väl den första Konrad jag skriver om, och inte finns det så mycket att skriva om honom. Jag vet faktiskt ingenting om denne mystiske Konrad. Kanske är han inte ens en han utan en hon. Kanske heter Konrad istället Karolina. Om detta kan vi i alla fall dryfta länge, för vi vet ju inte i dagsläget. Konrad är dock Konrad för mig, och för alla andra som följer honom på flickr. Eller rättare sagt, Konrad Woś, för det är så profilen kallar sig.

    Woś, vad är det för namn egentligen? Om man googlar hittar man många som lystrar till detta efternamn. En fotbollsspelare, en PiS-politiker och så vidare. Nå, ingen av dem är nämnde Konrad Woś. Jo, jag har hittat en Konrad Woś på Facebook också, men det skulle ju alldeles förta mysteriet om den på Facebook verkligen är den han är på flickr.

    Det speciella med denne mystiske Konrad är att han tycks ha en särskild böjelse. Ja, det i sig gör ju inte Konrad unik på något vis. Vi har väl alla böjelser. Men hans böjelse får min fantasi att skena iväg alldeles förtvivlat.

    Hans sida är fylld uppifrån och ner med bilder av en och samma sak, men ändå alltid olika. Bilderna är fångade i olika polska städer nattetid. Han tycks åka från den ena staden efter den andra och fånga in deras nattporträtt. Städer helt avskalade, utan människokroppar som skyddar. Helt nakna står städerna och tycks liksom undra över hans egendomliga mani.

    Oftast är det små orter Konrad Woś tar oss till. Sådana som ögat och fingret gärna glider förbi när vi tittar på kartan över Polen. Våra ögon dras helst till de stora klumparna på kartan. De har det därför mer förspänt. Men de små har nattens riddare på sin sida, Konrad Woś.

    Han åker från söder till norr, från väster till öster. Hela landet har antastats av denne mystiske Konrad som bara vill se städerna i mörker. Vad har man för jobb om man åker runt så där, undrar jag. Finns yrket gårdfarihandlare i Polen ännu? Eller är han fogde och åker runt för driva in skulder? (Det är säkert ett ljusskyggt yrke.) Eller är han kanske spion och kartlägger landet på det viset? Men det verkar förstås oerhört korkat att lägga upp det på flickr till allmän beskådan. Han kanske är biltestare! Men nja, varför då åka så långt? Nej, det troligaste är att han är TV-installatör. TV är ju något som alla verkar vilja ha, och nya installeras med jämna mellanrum. Men tanken lockar in mig på villovägar igen, det kanske finns ett speciellt yrke i Polen som innebär ett sådant flackande. Ett yrke som bara finns i Polen. Ett polskt mystiskt yrke, något vi andra inte vet någonting om.

    Ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag att jag absolut inte vill veta! Låt denne mystiske Konrad vara för evigt mystisk och obegriplig. För tänk vad han lärt mig om Polen. Det finns polska orter med väldigt polska namn. Fullkomligt omöjliga att uttala och tillika hart när icke möjliga att memorera. Kodat redan från början, alltså.

    Ungefär som Konrad själv. Omöjlig att tolka, men trots det en av de roligaste och mest lärorika konton på något av alla dessa sociala medier som finns att uppbringa. Länge leve Konrad Woś och länge leve hans böjelse för tomma, avskalade och mörka polska städer.

    Pyskowice

    Pyskowice

    Chorzów

    Olsztyn

    Kielce

    Mikołów

  • Inte för allt smör i Ukraina

    Inte för allt smör i Ukraina

    Läsningstid: 3 minuter

    “Det är ju ett stort land, och ändå är det tydligen helt omöjligt,” säger polskan och slår ut med händerna, “att producera riktigt smör.” Nej, det handlar inte om Polen, och “polskan” är inte polska. Hon heter egentligen Halyna och är den mest ur-ukrainska person jag känner till i Lviv. Vackrare uttala får man söka efter. Halyna äger i alla ett litet bås på vår närmaste basar dit jag går flera gånger i veckan. Jag kallar henne “polskan” då hon säljer nästan uteslutande polska varor, förutom bovetet som är ukrainskt, förstås. Landet hon beskyller för att vara odugligt att tillverka riktigt smör är hennes eget land. Ukraina.

    Det fanns nog en tid jag hade svårt att förstå den där västukrainska förkärleken för polska matvaror. Den tiden fanns, det är jag övertygad om, men nu är den så djupt begraven i tidens mylla att jag helt glömt bort hur det var då jag ville ha ukrainska matvaror. I synnerhet smör. För jag lägger lätt fram några extra mynt på disken för att få tillgång till den polska fettklumpen. För den är bättre. 82% smör betyder just 82%. Inte 78% med några hittepå procent som ska fylla upp till de 82%.

    Egentligen leddes mina vägar till hennes bås av en helt annan orsak. Eller rättare sagt, ett helt annat typ av fett, nämligen rapsolja. För trots att man faktiskt kan se de gula fälten i våra trakter på våren, så är det rätt och slätt omöjligt att finna ukrainsk rapsolja. Om jag hittar det, är den alltid utblandad med solrosolja. Ett ukrainskt otyg jag vägrar att acceptera, eller för den delen göra till medlem i min matlagningsfamilj.

    Nu står jag alltså här, med Halyna och förundras över den ukrainska oförmågan att producera smör. Dessutom känner jag en viss oro. En ny lag i Ukraina har höjt skatten för varor som förs in i landet från EU. Kommer det att betyda att de polska varorna blir ännu dyrare? Eller kommer de försvinna helt, då ukrainarna kanske inte har råd att köpa dem? På gränsen gruffas det. Häromdagen var det en protestaktion på flera gränsövergångar. Man blockerade överfarterna i protest mot lagen. De protesterar givetvis inte bara för att få köpa med sig polskt smör. Handeln är ett levebröd för många i trakten. Här i Lviv hör man de som menar att det är Kyjivs sätt att försöka återta marknadsandelar, och att det är oligarkerna som ligger bakom det. Skulle inte förvåna mig om oligarker är dåliga matproducenter. I synnerhet av smör.

    Den här kalabaliken vid gränsen väckte i alla fall till liv i ett minne från en avlägsen barndom. Jag minns när skåningarna åkte över sundet för att köpa bättre varor i Danmark. Nej, man köpte in bara öl på den gamla goda tiden. Man köpte godis, kött, ost, nåja, öl och… smör. Det svenska smöret var inte bra, sa man. Blåvittsmör var en skymf. Det danska smöret var fett och fint. Inte alls som det svenska fuskprojektet. Och så var det billigare. Mycket billigare.

    Det märkliga är att så är det även med polsk produktion. Hur kan det vara billigare trots att de som producerar har högre löner och omkostnader? Nej, vi skakar på våra huvuden, Halyna och jag. Inte går det att förstå något av det där. Och inte heller går det att fatta att ett så stort, och ett på många vis land rikt på tillgångar, vägrar att producera riktigt smör. Ja, det är som det är. Vad kan man göra, säger vi båda och slår ut med armarna.

    Men det ukrainska bovetet är i alla fall bra.


    Ett paket med polskt smör klarar inte många minuter i vårt hem förrän förpackningen är bruten, och smöret förverkat.

  • “Jag, en vanlig grå människa”

    “Jag, en vanlig grå människa”

    Läsningstid: 2 minuter

    Så svårt det är att tänka på något annat än på dig. Du som sa att du var en vanlig grå människa. Men inte var du särdeles vanlig, och minnet av dig kommer nog aldrig vara färgat i grått för mitt inre.

    Med dina 54 år hade du nog egentligen en bit kvar till slutkapitlet. Men du valde att sätta ett tidigare datum för din avfärd. Att du satte dig i brand, för att få andra att reagera, ja, inte är det grått i alla fall.

    Inte så vanligt heller.

    Jag försöker se in i framtiden för att spå om du gjorde rätt. Kommer det att få den effekt som du önskade? Kommer den politiska situationen i Polen förändras? Kommer dina huvudmotståndare, partiet Lag och rättvisa (PiS), få ökat motstånd? Eller kommer ditt eftermäle helt landa i det dunkla rummet för glömska? Var det rätt att göra som du gjorde? Eller var det en egoistisk handling? Skulle du på något annat sätt kunna ha fått ut ditt budskap? Jag kan inte svara på någon av dessa frågor. Jag vet bara att just nu bör vi bara böja våra huvuden för dig. Buga för dig. För att det förtjänar du. Vi behöver inte ta ställning till din politiska agenda. Vi behöver buga oss för dig, eftersom det är så djupt tragiskt att du bara såg denna enda utväg.

    Att sätta dig i brand.

    Och vi ska kanske låta oss påminnas om att vi alla egentligen är väldigt grå, vanliga människor. I alla fall i jämförelse med dig.

    just look at me
    Vi är grå, helt vanliga människor.

    Läs om “Jag, en vanlig grå människa” på webb-Bulletinen.

  • I dig är jag ett korn

    I dig är jag ett korn

    Läsningstid: 4 minuter

    Egentligen finns det ingen orsak. Vi känner ju inte varandra så väl, du och jag. Men ändå känns du så märkligt hemtam. Som om du bott i mig under alla år, och jag kanske på mitt sätt bott i dig. Trots att jag aldrig egentligen har gjort det. Eller så är det just det jag har gjort, fast att jag till största delen är frånvarande. Och du har så i mig. Sömngångaraktig har vi kanske vandrat runt i varandra.

    Du är inte bara hemtam. Det finns också något hos dig som är så tilltalande, trots att du alltid visar dig från din vresigaste sida. Gråa moln täcker nästan alltid din horisont, när jag kommer omkring och ofredar din lokalisering. Du gör faktiskt nästan allt för att jag ska ogilla dig. Kanske är det för att du vill spela svår.  Men se, det fungerar inte på mig. Jag dras ändå till dig, kanske just för ditt svårmod och tjurighet.

    Det är så mycket hos dig som gör ont i mig. Din bakgrund inom vår tidsrymnd är svår. Så många döda själar vandrar genom dig. Jag ser dem för mig var jag än ser mig om runt i dig. Jag har väl mött det där hos andra också, men ingen annan visar så baskt upp sina skavanker som du. Ibland tror jag att du anklagar mig, men så ser jag plötsligt att du gör så med oss alla. Att vi alla tappar balansen. Vi måste alla konfronteras med dina sår. Om du inte vore du skulle jag tycka att du vore egoistisk, men eftersom du är just den du är så förlåter jag dig.

    Det händer att när jag vänder mig om i dig, att jag plötsligt ser mig själv. Det är inte bara angenämt. Du tar bort alla försvars barriärer jag byggt. Med dig är jag ett korn i historien, fullkomligt obetydlig, men just eftersom vi alla blir så i dig blir vi alla betydelsefulla. På gott och ont. Jag skulle också kunna vara den som har skapar sår i dig. Det påminner du mig om hela tiden. Så ofantligt modig och rättfram är du.

    Men så plötsligt visar du en annan sida. En älskvärd sida. Du får mig nästan att älska mig själv, då du låter solen titta fram. Kära Kraków, så som du är när du i solskenet speglar dig i regnpölarna, så vacker och vänligt vanlig. Då är du också hemtam, som om jag har bott i dig. Eller så gör jag kanske det, bor i dig. Och du bor i mig.

    Waiting in Kraków

    view distracted - Kraków

    Two bodies with one head - Kraków

    Night time at the basar - Kraków

    Two bodies one head (take 2) - Kraków

    leaves me - Kraków

    rest in a flash - Kraków

    Connecting us - Kraków

    Home in Kraków

    rainy day - Kraków

    tools - Kraków

    Pointing up - Kraków

    the way of infrastructure - Kraków

    Kraków with cubes

    walk pass by - Kraków

    posters - Kraków

    New Jewish cemetery (Miodowa) II - Kraków

    On the walk - Kraków

    Kamera: Olympus OM-1
    Fil: KodakVision, film för film (motion film)
    Oktober 2017
    Fotograf: artikelförfattaren

  • Om arkitekten Diana Reiters mod

    Om arkitekten Diana Reiters mod

    Läsningstid: 2 minuter

    Först såg jag dem väl inte. De fanns där som en fond av de gångna tider som omsluter oss i Lviv. Jag fascinerandes nog i begynnelsen mer av deras äldre släktingar. Jag lät mig lockas av hur de åmade och krullade sig för min syn. Men de hade ju förstås inte något med Diana att göra. För det är något alldeles speciellt med Dianas alster. Och trots att hennes alster inte finns här i Lviv, svävar grogrunden till hennes inspiration över de bröder och systrar som finns här.

    Jag ska inte tala i tungor, utan upplysa er om att jag syftar på de funktionalistiska byggnader som du finner bortom Lvivs turistmättade stråk. Som mjuka kuber, med små älskvärda detaljer, skiljer deras själar ut sig från andra byggnader i Lviv.

    Diana Reiter, född 6 november 1902 i Drohobytj, var en av Polens första kvinnliga arkitekter. Hon utexaminerades på Lwóws tekniska universitet, Polytekniska som den än idag kallas. Där måste det ha funnits en speciell teori om hur husen skulle gestalta sig. En teori som hon således tog med sig till Kraków.

    Där verkade hon tills den dag nazisterna tågade in i Kraków. Fram till deras maktövertagande bidrog hon till att rita flera vackra exempel på funktionalistisk arkitektur. Men med nazisterna var hennes yrkesbana slut. Hon sattes i det ökända, och tillika groteskt grymma, koncentrationslägret Płaszów, som låg strax bortom Krakóws centrum. Hon hade kanske hamnat i glömskans dunkla rum, om det inte vore för att hennes pedantiska uppfattning om arkitektur, och hennes uppriktiga mod, gjort henne känd för eftervärlden. I lägret påpekade hon nämligen för lägerchefen att barackerna var undermåligt byggda. Ett påstående som ledde till hennes omedelbara avrättning. Det här skedde troligen 1943.

    Händelsen är så grym och ett mycket gott bevis på nazisternas skoninglöshet. Så gott bevis att den passar i en film. Och i en sådan har hon också återuppstått. I filmen Schindler’s list återges händelsen, så som vittnen har redogjort för den.

    Ni som kommer till Kraków kan se hennes byggnader på exempelvis ul. Beliny-Prażmowskiego 26, som ligger i samma kvarter som det ukrainska konsulatet. Jag, däremot, kan i Lviv vandra runt bland de byggnader vars anda gjorde hennes arkitektoniska tankar så vackra och fascinerande.

    Inte Dianas verk, men i hennes anda.

    Jag hittade information om henne på en skärmutställning i Kraków. Det kändes  märkligt hemtamt att se hennes alster. Lviv och Kraków är ett syskonpar. Så otroligt lika, men ändå fullkomligt olika.