De står på gården. Tre män och en kvinna. De pekar upp mot husen på gården. Går in och ut mellan de olika trapphusen. En av männen tar fram sin mobil och tittar på en bild. Efter en stund verkar det som om de kommit fram till ett beslut. Det var här de bodde, säger kvinnans handrörelser. De hade fönstren in mot gården.
De fyra är från Polen. Deras sjungande språk ekar upp för fasaden. Jag undrar om huset minns deras språk. Kanske ler det mot dem.
Det finns något väldigt sorgligt över deras sökande, men det finns också något trösterikt. Att det är möjligt att återvända. Söka i familjens spår. Deras anfäder finns inte kvar här i huset, men minnet av dem finns här någonstans. Hos oss som bor här. Vi vet att de fanns här, det är bara ett fåtal av oss som helst vill glömma.
En tornseglare tjuter sin säregna sång och det är dags för de fyra att ta den obligatoriska jag-var-här-bilden. De poserar glatt framför porten.
Jo, visst är det så att huset hälsar. Jag tycker nog att fönsterrutorna ler.
På påskdagen går jag som brukligt till Lvivs Skansen, och det trots att den typen av folkfester ofta skämmer mig mer än roar mig. Det är något märkligt när alla ska ha kul på beställning. Jag tycker ändå att påskfirandet på Skansen är av lite annan karaktär.
Mycket av det som pågår på Skansen en sådan här dag ingår i det ukrainska nationsbildandet. Det finns de som säkert skulle förföras av att behöva bevittna det, men ur ett svenskt perspektiv är det mycket intressant. För oss är Sverige och svenska traditioner så självklara att vissa av oss inte ens tycker att de är värda att vårda. Jag lägger ingen värdering huruvida det är av ondo eller godo att antingen lyfta och återupptäcka sina traditioner, som ukrainarna gör, eller att strunta i dem, som vissa svenskar vill göra. Men en sak är säkert, det ser fasligt trevligt ut att klä sig i färggranna kläder och leka lekar tillsammans. Men om det gör Ukraina någon nytta, kan bara framtiden förtälja.
Jag har fortfarande inte helt förstått alla seder och traditioner, och kan därför få fantisera fritt om vad de handlar om. Det skulle jag kunna ägna en alltför lång postning om, men jag väljer att lämna folkfesten och smyga iväg till en kyrka som står lite på sidan om. Den är ungefär lika mycket främling som jag.
Kyrkan heter Yazlivshuk kyrkan och kommer ursprungligen från Brody, som ligger nordost om Lviv. Den är en romersk-katolsk kyrka, och efter att polackerna fördrevs från regionen blev den ensam kvar. Eldsjälar i Brody har kämpat i flera år för att få hjälp med att rädda kyrkan, och för några år sedan hittade man slutligen polska finansiärer som bidrog till att få den flyttad till Skansen i Lviv. Där står den nu, lite ensamt, men ändå vackert beläget.
Kyrkan är oerhört vacker, med en märklig sakral arkitektur. Eldsjälarna från Brody menar att dess utformning är unik, och inte går att finna i vare sig Ukraina eller Polen.
I kyrkan finns en utställning med träfigurer. De kommer från hela Galicien. En av de mer i ögonfallande skulpturerna kan föreställa Johannes Nepomuk. Skulpturen har ett mycket underligt och hemlighetsfullt uttryck. Vad tänker han, när han står där i Yazlivshuk kyrkan? Kanske tycker han att folkfesten borde skruva ner musiken? Ja, vad vet jag…
Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.
Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.
Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.
I princip ingenting av det rika judiska livet, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.
Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.
Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.
Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.
Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt.
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”
Min stämma går att höra i veckans avsnitt av Polenpodden. Det är en stor ära att få medverka i denna helt lysande podd. Tillsammans med Webb-Bulletinen är Polenpodden verkligen vår bästa vägvisare in i Polens absoluta hjärta. Veckans avsnitt är lika intressant som varje vecka. (Jag har tidigare skrivit om Polenpodden, som du kan läsa här.)
Om allt går vägen kommer ni får höra mer av min ljuva stämma i Polenpodden framöver. Det finns ju så många uppslag. Jag bor i ett gränsland där polacker satt sina avtryck i århundraden.
Jag sitter och tittar på bilderna från Łańcut palats och söker efter en god infallsvinkel. Ibland är det svårt att finna den. Kanske beror det på att jag vid sådana tillfällen känner mig lite överväldigad. Det är nämligen inte svårt att bli hänförd av palatset i Łańcut.
Efter en stunds sökande i mitt inre har jag kommit fram till att jag inte ska skriva en tröttsam och faktaspäckad postning om palatsets historia. Ni som söker efter en sådan beskrivning kan läsa den alldeles lysande artikeln på Wikipedia. Jag kommer istället berätta om vad som fångade mitt intresse.
Det tog några salar innan jag insåg att jag borde fotografera. Så pass hänförd var jag. Det som främst grep mig var känslan av autenticitet. De flesta palats av dylikt omfång har något ödsligt och ogästvänligt över sig. Det gäller dock inte palatset i Łańcut. Det är nästan som om man tror att ägarna bara tagit en liten promenad i vårsolen. Grammofonen står öppen. Dynerna i fåtöljerna ser nästan nyligen nersuttna ut. I stallet (som verkligen rekommenderas) hör du nästan hästarnas hovar. Du känner nästan doften av te som serverats i den kinesiska salongen. Det är som om den sista ägaren, Alfred Antoni Pototcki, bara tagit en sväng ut och du är den tidigt anlända besökaren.
En bidragande orsak till att jag fick den känslan kan vara att jag besökte palatset tidigt på förmiddagen och bortom alla högsäsonger. Om någon vecka lär salarna vara överfulla av besökare. Palatset är en av de riktiga klenoderna i det polska kulturarvet. Det är faktiskt märkligt att jag aldrig hört talas om det. Vi svenskar har faktiskt varit där, men turligt nog avstod vi från att kanonera denna vackra byggnad.
I palatset finner du bland annat en härlig kinesisk salong, och en närmast kitchig hall, där man försökt återskapa en grekisk antik miljö. Med några fiffiga penseldrag har man skapat artificiella skuggor från solen. De är så skickligt gjorda att du kommer få svårt att skilja verkligt solljus från de målade härmaporna. Det är också underligt att vandra mellan alla de olika stilarna. Ett av rummen är till och med i orginal rokoko, inspirerat av franske kungen Louis XV. Annat som förundrar är en vagn som Chopin antagligen färdats i. Och orangeriet, med växter, fåglar och sköldpaddor, det ska du inte missa.
När man vandrar runt i det här väldiga palatset förstår man plötsligt vilken enorm rikedom familjerna satt på. De var abnormt rika. Varför någon behöver så mycket pengar är faktiskt svårt att fatta. Efter att ha lämnat palatset känner jag en stor tacksamhet att det här har lämnats för eftervärlden. Det blir lite lättare att begripa hur extremt rika ett litet fåtal är i vår egen tid. Det här är inte en livsstil som skapar en bättre värld. Mycket vill ha mer, som mormor sa. Med så mycket pengar är det antagligen också svårt att inse vilka vedermödor och våndor vi andra har. Vi som inte har rum målade i guld, eller oändliga föremål att äga. På något underligt vis känner jag mig faktiskt riktigt fri! Och jag är djupt tacksam över att ha getts möjlighet att titta in det här livet. Det har gett perspektiv.
Visst är palatset ståtligt?
Här har någon prinsessa sovit…
Vacker sal, men ett underligt instrument. Ett byråklaver?
Teatern.
Den kinesiska salongen. Visst vill du ta en kopp te här?
En av alla långa, vackra och fantasieggande gångar.
En något trött besökare pustar ut i orangeriet.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
