Search Results for "Busk"

På en grässlänt mellan Lviv och Busk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ingen minns, men alla ser henne. Eller kanske snarare de noterar. Utan att egentligen se. Varje gång jag färdas mellan Lviv och Busk så ser jag henne. Hur hon sorgmodigt eller bara av gammal vana, står där, på en namnlös grässlänt mellan en bensinstation och vägen som för mig till Busk.

Vad tänker hon när hon står där, märker jag att jag undrar. Kanske undrar jag det varje gång jag ser henne, men nu är det första gången jag formulerar frågan. Tänker hon på oss som vrålar förbi? Undrar hon var vi är på väg, eller är vi bara en bakgrund till hennes tillvaro? (Fast vi kanske alltid är bakgrund till varandras tillvaro?) Går våra kroppar alls att uppfatta, bakom bilarnas och bussarnas fönsterrutor? Skönjer hon våra siluetter? Eller är vi för henne ett med våra monster av metall?

Hon brukar vara så ren och fin där hon står, med blicken riktad mot marken. Men idag noterar att jag att hon faktiskt inte är lika omskött. Är det en tillfällighet, eller har något hänt under de två sommarmånader jag varit borta? Fattigdomen här brukar innebära att man tar hand om hennes likar. Hjälplöst trevar jag efter svar i bussens kvava rum.

Men där finns inget sådant att hämta.

Nu sitter jag här, i stadens centrum. Långt borta från hennes gröna plätt mellan bensinstationen och vägen mellan Lviv och Busk. Och det plågar mig att jag aldrig kommer få svar på varför hennes juver var smutsigt. Och likaså plågar det mig att jag aldrig lär tränga in i hennes kotankar. Vi är fångade i våra olika tankerum. Vi kommer aldrig mötas.

Men med dig och mig kan det väl vara lite som med henne. Ingen minns, men alla ser. Och det är väl först när något är fel, som vi börjar undra.

Fast då är det kanske redan är försent.

reaching out
Vi söker alla kontakt. På olika sätt och vis.


Presenterna från Busk

Category: Busk, by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det händer ganska ofta på senare tid att jag blir ledsen. Kanske är det ett utslag av att jag ägnar för mycket tid åt att läsa om oroligheter i världen. Det hårda debattklimatet på sociala medier kan vara en annan möjlig förklaring. Den hopplösa situationen i Syrien, Jemen, Mosul (för att bara nämna några) bidrar givetvis. Ofta är det saker jag inte kan råda på. Det gör mig ännu mer ledsen. För att skingra tankarna har jag två knep. 

För det första tänker jag på de fina studenter jag har förmånen att få undervisa. Det finns faktiskt inte någonting som kan göra mig så glad som få umgås med dem under några timmar. 

Sedan tänker jag på Busk. På människorna jag haft förmånen att få träffa där. Och på platsen, som är så vacker. Då blir jag lätt om hjärtat, som mormor så ofta sa.

När jag tänker på Busk, så tänker jag genast också på de gåvor jag fått när jag besökt stan.

Vid mitt första besök fick jag en bok om Busk och en fin vykortssamling med bilder från gamla Busk, som Myhailo Zozul satt samman. Jag fick också äpplen från borgmästarens trädgård. Kanske de godaste äpplen jag någonsin ätit.

När jag kom till Busk andra gången förväntade jag mig verkligen inga gåvor. När då fick jag en hästsko från andra världskriget, samt en tegelsten från Busks gamla tegelfabrik grät jag nästan.

När jag besökte dem i förra veckan blev jag alldeles paff när jag dels fick en bok om galizisk humor, och ett fotografi som tagits under mellankrigstiden i deras lanthandel. På bästa plats på fotografiet stoltserar en affisch som visar att Busk hade en separator (eller generator) från Alfa-Laval. Som grädde på moset fick jag dessutom en tekopp av kulturchefen i Busk, Ljubov Tjychotjka. Koppen är en Lichte porzellan.

Jag är barnsligt glad över de här presenterna. Nu har jag mitt eget lilla Busk museum här hemma. Det kanske förklarar varför jag ständigt längtar dit.


Alfa-Laval i Busk

Category: Alice Habsburg, by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

I Busk hade man en generator, eller möjligtvis separator, från Alfa-Laval. Om jag har förstått saken rätt så finns den fortfarande kvar i Busk och står nu i något lager.

Den här fina bilden fick jag vid torsdagens besök i Busk. Den är från handelsboden och tagen någon gång under 1930-talet. Alltså under den tid då Alice Ankarcronas förstfödde son, Kasimir, ägde Palats Badeni och helst uppehöll sig i Busk. Jag undrar om han var där ibland. I handelsboden. Träffades de någon gång? Kasimir och affärsbiträdet med det vänliga leendet.


Dagens anteckning – 6 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I den lilla floden Białucha (som är så liten att jag skulle vilja kalla den för en bäck) vivlar vattnet fram som om det hade bråttom någonstans. Några vilsna löv från förra sommaren sugs med av den jäktande bäcken och förs ut på en sista virveldans i vattnet. Och i trädkronorna leker en kylig vårvind med grenarna, som ännu inte fått sin gröna skrud. Bland buskarna hörs några blåmesar och talgoxar gnola, förnöjt ter det sig som, på sina små vårmelodier, när de pysslar med sina vårliga göromål. Några andra fåglar göre sig tydligen ännu inte besväret att sjunga. Men vänta. Vad är det jag hör? Jovisst är det en gransångare som sjunger sina pigga toner. Hit och dit hoppar tonerna, som om de egentligen inte satt ihop, utan sökte sin rätta plats och form.

Ute på fältet, ett stenkast från Białucha, har höstsådden redan nått en decimeter över marken. Dess gröna stjälkar böjer sig lätt i vinden. Som om vinden vore en stor osynlig hand som strök över fälten. Vilken gröda som gömmer sig i de små stjälkarna vågar jag inte svara på, men uteslutningsmetoden säger mig att det nog ändå inte kan vara raps, ty det var vad som växte här förra året.

Det är bara vinden som hörs här ute på fältet. Med sin monotona röst viskar den samma gamla ramsa om och om igen. Vina, vina, tycks den säga. Några längre resonemang verkar vinden mäkta med. Och när ett moln placerar sin flyktiga fysionomi framför solens strålar, känns det för ett ögonblick nästan som om det vore höst och inte vår.

Men så uppenbarar sig plötsligt en liten svart prick på himlen över fältet. Den ger nästan intrycket av vilset fladdrar lite hit och dit. Fast snart kan jag urskilja att varje vingslag är ytterst planerat. Här sker ingenting oöverlagt. Det är bara så att jag inte riktigt är van vid att se ladusvalornas flykt. Det var ju faktiskt en ansenlig ansamling av veckor och månader sedan jag såg en ladusvala senast. Och titta. Det är inte bara en ladusvala utan tre. Nu flyger de strax ovanför mitt huvud, som om de ville studera min uppenbarelse mer ingående. Men lika plötsligt som de dök upp far de nu iväg. De har väl helt enkelt fått annat i stå i. Nu går det inte längre att urskilja deras små kroppar mot himlen. Men årets första ladusvalor var de likafullt. Åtminstone för mig.


Dagens anteckning – 19 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Med sina gula klockformade blommor som modigt spretar ut från de annars nakna grenarna, är forsythian en tidig förebråelse om att snart står nästan varje buske i blom. En sådan fägring slår alltid an en sträng i mig. Man skulle man kunna säga att jag blir lyrisk, vilket är passande till nämnda buske, ty ordet lyrisk kommer från grekiskans “lyrikos”, som i sin tur härrör från ordet för lyra, och det förhåller sig nämligen som så att forsythians grenar faktiskt kan tjäna som en stråke till ett visst instrument.

Instrumentet som jag syftar på är stränginstrumentet ajaeng, som förvisso inte är någon lyra, utan en cittra, men eftersom cittror faktiskt är uppkallade efter den grekiska lyran kithara, så vågar jag drista mig till att påstå att det inte alls är särskilt långsökt att bli lyrisk när man tittar på en blommande forsythia.

Nåväl, låt oss lämna detta förvirrade ämne med lyror och cittror, och ta en närmare titt på ajaeng. Instrumentet har oftast en avlång form, med strängar av tvinnat silke, med en bågen som alltså framställs av forsythians grenar. Instrumentet spelas oftast sittande på golvet, och den har en ställning på ena kortsidan som gör att instrumentetet lutar nedåt. Det finns två olika typer av ajaeng, en som förekom i hoven och en som användes av vanliga dödliga. De båda är dock förvillande lika, och det enda som tycks skilja de båda typerna åt är dess storlek och utsmyckning. Jag tror ni kan gissa vilken som är den största och vackraste av de båda.

Informationen om ajaengens härkomst är dock lite tvetydigt. Å ena sidan sägs den vara koreansk, men källor anger också att den ska ha sina rötter i Tangdynastins Kina (alltså kring 600-talet), så det tycks alltså råda delade meningar om var den har sin egentliga hemvist.

De finns de som påstår att ajaengens ton skulle kunna jämföras med cellons, men jag måste bestrida detta detta påstående å det bestämdaste. I mina öron finns det överhuvudtaget ingen likhet mellan de två instrumentens ljudbild. Ajaeng har en lite beklagande och kvidande ton, medan cellon som bekant förfogar över en mycket vacker, mjuk och, i mitt tycke, vänligare ton. Men det finns nog de som skulle förfäkta mitt påstående. Ålrajt, som engelsmännen säger, man kan helt enkelt ha olika uppfattning om en sådan fråga.


Dagens anteckning – 1 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Över nejden fäller våren ut sitt flor, lägger ett tunt dis mellan kullarna, som gör tillvaron lite mer vänligt luddig. I buskagen hörs småfåglarnas pratglada tjatter, och under dem syns några modiga snödroppar kika fram. Åkrarna visar stolt upp sina nyplöjda fåror, dit grödornas snart gör sitt efterlängtade intåg. Men trädens grenar spretar ännu naket mot himmelen. Månne är de visa av erfarenhet att vinterns regim snart kan återkomma. Blott några enstaka har fällt ut sina ludna knoppar. Men alla verkar ändå tala med samma tunga, att vårens första månad har anlänt.

Månaden mars är dessvärre uppkallad efter stridsguden Mars i den romerska mytologin, men krig är ju något som vi frossar i för stor omfattning, enligt min mening, så låt oss istället vända oss till språk i vår närhet som valt andra associationsbanor för denna månad. Som exempelvis ukrainskan.

På ukrainska kallas marsmånad för berezen’ (Бе́резень). Detta trevliga månadsnamn går att härleda till det urslaviska ordet för björk. Man kan nu hoppa i galen tunna och anta att månaden kallas så för att björkens knoppar skulle, under synnerligen goda omständigheter, veckla ut sina skrynkliga små blad redan denna månad. Men det finns även andra teorier. Några menar att namnets härkomst går att finna i att man vid vårstädningen bränner gamla grenar, som exempelvis björk. Ytterligare andra hänvisar till att det är under mars som saven vaknar i björken. Användningen av ordet berezen’ i ukrainska språket är uråldrig, och går att härleda tillbaka till Kyjivriket. Det har dock förekommit tider då “marts” dominerade i vissa kretsar, men det är ett minne blott.

I litauiska språket har man istället låtit sig inspireras av fåglar, nämligen råkorna, som också är mycket aktiva under den tidiga våren. Marsmånad kallas för “kovas” av litauerna. Precis som ukrainarnas berezen’ lär kovas ha gamla anor, men jag har dessvärre inte lyckats hitta några trovärdiga källor som svarar på varför månaden heter som den gör på litauiska, eller när namnet kan ha uppstått. Nåväl, vissa frågor gör sig alldeles utmärkt obesvarade. De tar istället ut en på en angenäm resa på fantasins egensinniga atlas.


Dagens anteckning – 14 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Kung Bure har återvänt till staden, och sin vana trogen strösslar han små vita kristaller omkring sig, som välvilligt fångas upp av trädens grenar, buskagens burriga fysionomier och markens upphöjda tuvor. Våren har, för denna gång, färdats till varmare breddgrader. Lämnat staden åt sitt öde.

Genom Planty vandrar paren arm i arm, under paraplyer som pryds med snöns vita kostym. En skotsk terrier traskar lite villrådigt över den vitklädda gräsmattan. Med sina tassavtryck bildar han en slags hundens tankemönster, omöjlig att avkoda för ett mänskligt öga. Terriern nosar, prövande tycks det som, på de färska snöflingorna. På dess svarta nos och päls landar snöflingor, men lika fort som de landade smälter de bort av hans varma kropp.

Vid Wawel syns en spårvagn upptagen med sina vardagliga göromål, så som att kränga längs sitt invanda spår och beslutsamt skramla över korsningarnas växlar. En cyklist slirar fram över kullerstensgatorna, på jakt efter den vår som härbärgerade häromkring bara igår.

Wisłas svarta kropp skär som brukligt genom staden, ännu är hon inte klädd i is. Hos henne färdas snöflingorna något hastigare, som om de jäktade någonstans. Kanske till ett kärleksmöte någonstans vid flodens strand. Ett snöflingornas tillhåll som snart glöms av tö.

Detta är vad jag lyckas fånga, när jag hastar genom staden i mina lågskor, med snöflingorna fästa i min lugg. Ögonblicksbilder som frambringar den art av njutning som bara åsynen av en stad man älskar kan ge.

Men lite tveksam känner jag mig ändå till vinterns oväntade omfamning.