Search Results for "Busk"

På en grässlänt mellan Lviv och Busk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ingen minns, men alla ser henne. Eller kanske snarare de noterar. Utan att egentligen se. Varje gång jag färdas mellan Lviv och Busk så ser jag henne. Hur hon sorgmodigt eller bara av gammal vana, står där, på en namnlös grässlänt mellan en bensinstation och vägen som för mig till Busk.

Vad tänker hon när hon står där, märker jag att jag undrar. Kanske undrar jag det varje gång jag ser henne, men nu är det första gången jag formulerar frågan. Tänker hon på oss som vrålar förbi? Undrar hon var vi är på väg, eller är vi bara en bakgrund till hennes tillvaro? (Fast vi kanske alltid är bakgrund till varandras tillvaro?) Går våra kroppar alls att uppfatta, bakom bilarnas och bussarnas fönsterrutor? Skönjer hon våra siluetter? Eller är vi för henne ett med våra monster av metall?

Hon brukar vara så ren och fin där hon står, med blicken riktad mot marken. Men idag noterar att jag att hon faktiskt inte är lika omskött. Är det en tillfällighet, eller har något hänt under de två sommarmånader jag varit borta? Fattigdomen här brukar innebära att man tar hand om hennes likar. Hjälplöst trevar jag efter svar i bussens kvava rum.

Men där finns inget sådant att hämta.

Nu sitter jag här, i stadens centrum. Långt borta från hennes gröna plätt mellan bensinstationen och vägen mellan Lviv och Busk. Och det plågar mig att jag aldrig kommer få svar på varför hennes juver var smutsigt. Och likaså plågar det mig att jag aldrig lär tränga in i hennes kotankar. Vi är fångade i våra olika tankerum. Vi kommer aldrig mötas.

Men med dig och mig kan det väl vara lite som med henne. Ingen minns, men alla ser. Och det är väl först när något är fel, som vi börjar undra.

Fast då är det kanske redan är försent.

reaching out
Vi söker alla kontakt. På olika sätt och vis.

Presenterna från Busk

Category: Busk, by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det händer ganska ofta på senare tid att jag blir ledsen. Kanske är det ett utslag av att jag ägnar för mycket tid åt att läsa om oroligheter i världen. Det hårda debattklimatet på sociala medier kan vara en annan möjlig förklaring. Den hopplösa situationen i Syrien, Jemen, Mosul (för att bara nämna några) bidrar givetvis. Ofta är det saker jag inte kan råda på. Det gör mig ännu mer ledsen. För att skingra tankarna har jag två knep. 

För det första tänker jag på de fina studenter jag har förmånen att få undervisa. Det finns faktiskt inte någonting som kan göra mig så glad som få umgås med dem under några timmar. 

Sedan tänker jag på Busk. På människorna jag haft förmånen att få träffa där. Och på platsen, som är så vacker. Då blir jag lätt om hjärtat, som mormor så ofta sa.

När jag tänker på Busk, så tänker jag genast också på de gåvor jag fått när jag besökt stan.

Vid mitt första besök fick jag en bok om Busk och en fin vykortssamling med bilder från gamla Busk, som Myhailo Zozul satt samman. Jag fick också äpplen från borgmästarens trädgård. Kanske de godaste äpplen jag någonsin ätit.

När jag kom till Busk andra gången förväntade jag mig verkligen inga gåvor. När då fick jag en hästsko från andra världskriget, samt en tegelsten från Busks gamla tegelfabrik grät jag nästan.

När jag besökte dem i förra veckan blev jag alldeles paff när jag dels fick en bok om galizisk humor, och ett fotografi som tagits under mellankrigstiden i deras lanthandel. På bästa plats på fotografiet stoltserar en affisch som visar att Busk hade en separator (eller generator) från Alfa-Laval. Som grädde på moset fick jag dessutom en tekopp av kulturchefen i Busk, Ljubov Tjychotjka. Koppen är en Lichte porzellan.

Jag är barnsligt glad över de här presenterna. Nu har jag mitt eget lilla Busk museum här hemma. Det kanske förklarar varför jag ständigt längtar dit.

Alfa-Laval i Busk

Category: Alice Habsburg, by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

I Busk hade man en generator, eller möjligtvis separator, från Alfa-Laval. Om jag har förstått saken rätt så finns den fortfarande kvar i Busk och står nu i något lager.

Den här fina bilden fick jag vid torsdagens besök i Busk. Den är från handelsboden och tagen någon gång under 1930-talet. Alltså under den tid då Alice Ankarcronas förstfödde son, Kasimir, ägde Palats Badeni och helst uppehöll sig i Busk. Jag undrar om han var där ibland. I handelsboden. Träffades de någon gång? Kasimir och affärsbiträdet med det vänliga leendet.

Dagens anteckning – 25 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Regnet har dragit in över staden och färgar nu alla träden, gräset och buskar i dess grönaste skrud. Och bladens blänk tycks vilja kasta en lyster över vår tillvaro. Men människorna ger intrycket av att inte riktigt uppskatta regnets och bladens försök att förföra, upptagna av sina vardagliga göromål som människorna är. De tittar inte åt de frestande bladen utan rusar blint fram under sina paraplyer. I Park krakowski försöker en fontänen duellera med regnet, men fontänens strålar är nog likafullt mer beundransvärda.

Här i Park krakowski hade den avantgardiska konstnären Maria Jarema planerat att hennes skulptur och tillika fontän “Chopins piano” skulle stå. Skissen till skulpturen skapades 1948-49 och var hennes bidrag i en konsttävling som utlystes till minne av 100-årsdagen av Fryderyk Chopins död. Hon hade planerat allt in i minsta detalj. Precis var den skulle stå och hur den skulle förhålla sig till omgivningen och ljuset.

Maria Jarema föddes 1908 i Staryj Sambir som ligger i dagens Ukraina (på ukrainska Старий Самбір). Hennes pappa var advokat, men med musikalisk utbildning, och konsten fanns alltid närvarande i hemmet. På 1920-talet gick hon på skulpturlinjen på Akademiska konsthögskolan i Kraków, och hon visade snart prov på stor originalitet. Hon var en av grundarna till den avantgardiska konstgruppen Krakówgruppen samt samarbete med den experimentella teatergruppen Cricot, där hon skapade både kostym och dekor. Under efterkrigstiden fortsatte hon sitt att arbeta inom teatervärlden, men nu med den legendariska regissören, målaren och scenografen Tadeusz Kantor. 1958 gick hon bort i sviterna av blodcancer, men hennes eftermäle lever kvar än idag, då hon med sin unika syn på konst tillhör en av de viktigaste polska konstnärerna under 1900-talet.

Maria Jaremas bidrag till tävlingen för att hylla Fryderyk Chopin valdes ut av juryn 1949, men det skulle dröja ända till 2006 innan skissen förverklades. Den hamnade dock inte i Park krakowski som Maria hade planerat, utan istället nära Krakóws konserthus i Planty. Dess väldiga dämmare, som hammaren kallas som slår mot strängarna i pianot, sprutar vatten med våldsam intensitet, vilket gör att det bildas ånga som far ut över parken. Man skulle nästan önska att det fanns strängar som vattenkaskaderna kunde möta. Tänk vilket härligt öronbedövande dån som skulle kunna uppbådas.


Park krakowski.


Maria Jaremas skulptur”Chopins piano” från 1948-49.

Dagens anteckning – 9 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Trots att det säkert har gått mer än en vecka sedan jag senast kontrollerade om storkarna har anlänt till sina reden, har jag blivit tvungen att konstatera att deras buskiga boningar gapar tomma. Jag vet inte varför de ännu uteblir, och vilka andra göromål kan de tänkas ha än att vara här. Nåväl, alla dessa tankar på storkar och buskar får mig inte helt osökt att tänka på staden Busk i Ukraina. Denna lilla stad med sina 8600 invånare ligger mig nämligen väldigt varmt om hjärtat, och är en av de platser jag saknar mest i Ukraina.

Så i mina tankar susar jag nu iväg med en sådär liten buss kallad marsjrutka (маршру́тка), vars rutter täcker Ukraina i en finurlig kommunikationsväv. Givetvis är fönstret i bussen fyllt med olika madonnor, kors samt med den närmast obligatoriska lilla gardinen i förarfönstret.

Väl framme i Busk, snubblar jag som brukligt av bussen, yr av alla halsbrytande omkörningar och inbromsningar. Staden ligger som en liten ö mellan alla floder som möts här. Av denna anledning kallas Busk ibland för Galiziens Venedig. Här syns nämligen Västra Bug slingra sig fram genom staden. Likaså kan man skåda Poltva, som är nedgrävd i Lviv. På andra sidan staden kan man också följa floden Solotvyna, och om man tar sig för den promenaden kommer man slutligen till den judiska begravningsplatsen. Under den äldsta gravsten vilar en viss Yaakov Leizer Arie, som gick bort den 23 november 1520. Den nyaste gravstenen är från 1920-talet. På sluttningen nedanför begravningsplatsen ligger en av stadens största våtmarker.

Och det var också här som jag en kylig vårdag för flera år sedan såg en stork vackert glida fram längs med horisonten. Den fällde ut sina väldiga vingar och gjorde en graciös landning på ett av hustaken. Min vana trogen började jag genast fantisera om dess färd, och jag föreställde mig att den precis hade anlänt till Busk efter sin långa färd från sitt vintertillhåll. Och att den valde Busk har ju förstås med namnet på staden att göra, fantiserade jag. Ty det är många som menar att ortsnamnet kommer från det lokala ordet för “stork”, som lyder “buz’ok”, eller “buz’ka” (бузьок, бузька), vilket faktiskt inte är helt olikt det polska ordet för “stork”, som är “bocian”. De flesta jag har mött i Busk har dock kallat storkarna för “leleka” (Леле́ка), som också är det ukrainska ordet för fågeln. På Busks vackra stadsvapen syns i vilket fall en stork ståta.

På svenska heter ju stork just “stork” och inget annat. Man kan ju fråga sig om ordet har något gemensamt med verbet “storkna”, men det verkar inte finnas någon direkt koppling. “Storkna” kan kanske härledas till tyskans “erstarren”, som betyder “stelna”, medan ordet “stork” däremot har en mycket oklar härkomst. Vissa källor säger att det faktiskt kan innehålla en syftning på “stelhet”, men det är också lika troligt att ordet är ljudhärmande, följdaktligen ett, i mitt tycke ganska misslyckat, försök att härma storkens läte, alltså dess klapprande med näbbarna.

Nå, det är hög tid att i tanken tänka på refrängen, och blixtsnabbt förs jag genom det förföriskt vackra galiziska landskapet, hela vägen hem till Kraków.


Landskapet där jag söker stork


Busks stadsvapen

Dagens anteckning – 27 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vi befinner oss ännu i knopparna tidsålder. Och med sina små ulliga kroppar manifrsterar de också vår sinnebild för den tidiga våren. Ty nämn den stackare som inte hör de inledande raderna av Zacharias Topelius (1818-1898) “Videvisan” under denna årstid:

“Sof, du lilla vide ung;
Än så är det vinter.
Än så sofva björk och ljung,
Ros och hyacinther.” och så vidare

Nå, nu har faktiskt dikten fel, enär jag skådat flertalet hyacinter, sett ljugen titta fram och till och med en och annan björk farligt nära gröna små knoppar (framhåller allergikern ivrigt), samtidigt som viden blottar sina knoppar. Så med andra ord är det verkligen dags för den ulliga sovstocken viden att vakna. Dikten är inte heller särskilt informativ angående vilken sort av vide den anspelar på. Det finns nämligen 400 sorters vide på vår jord att välja mellan. Träden kallas dock för pilträd, medan de mindre kallas för videbuskar. Det finns även ängsväxter som är vide. Videsläktet förfaller med andra ord vara gigantiskt, och består alltså inte bara av en form av små ulliga knoppar utan flera hundra.

Ja, jag envisas med att skriva ulliga knoppar, och kanske har det med en av alla missuppfattningar jag ägnade mig åt som liten tösabit. Jag trodde nämligen att dikten löd “sov du lilla videull” alternativt “videlull”. Det där med “ung” var nämligen något väldigt abstrakt för mig när jag var barn. Åldrandet framstod som något fiktivt och något som andra ägnade sig åt, och nog är det så att man förstår innebörden av “ung” först när man inte längre har den i besittning. Och jag vill tillägga, för att fortsätta min argumentation med Topelius skildring av viden, att vide verkligen inte ser särskilt ung ut. Den ser faktiskt mycket ullig ut, eller hur? Men jag är beredd på att stryka det där med “lull”, då det snarare är en metafor för en inre ullighet som inte går att avbilda.

Med denna argumentation vill jag föreslå att vi byter ut Topelius “ung” mot “ull”. Nedanstående porträtt av bindvide framläggs som bildbevis för videns ullighet.

Dagens anteckning – 27 oktober 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Nu är det inte alls säkert att ni intresserar er det minsta för detta, men eftersom man aldrig kan veta så noga berättar jag ändå att ni måste ta er hela vägen fram över en myriad av cykelvägar, följa Bialuchas lynniga slingrande mellan husen genom för många okända bostadsområden, så som Osielde Ofiserskie, både genom Olsza och Olsza II, Prądnik czerwony, förtjusas av herrgården Dworek Białoprądnicki samt parklivet däromkring, ta er vidare genom områden med små söta hus, förena er med Bialucha igen (som senare övergår till att kallas Prądnik), men nu i grönskande vegetation, innan ni kommer till utkanten av byn Zielonki och ser, eller snarare hör, det buskage av enar, där pjoddarna bor.