Search Results for "Busk"

Dagens anteckning – 27 oktober 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Nu är det inte alls säkert att ni intresserar er det minsta för detta, men eftersom man aldrig kan veta så noga berättar jag ändå att ni måste ta er hela vägen fram över en myriad av cykelvägar, följa Bialuchas lynniga slingrande mellan husen genom för många okända bostadsområden, så som Osielde Ofiserskie, både genom Olsza och Olsza II, Prądnik czerwony, förtjusas av herrgården Dworek Białoprądnicki samt parklivet däromkring, ta er vidare genom områden med små söta hus, förena er med Bialucha igen (som senare övergår till att kallas Prądnik), men nu i grönskande vegetation, innan ni kommer till utkanten av byn Zielonki och ser, eller snarare hör, det buskage av enar, där pjoddarna bor.

Partitur och trädgård

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det är bara jag som förstår sig på dem”, säger tonsättaren Krzysztof Penderecki, och kikar lite gäckande rakt förbi kamerans sökare. Vi sitter i källaren till Pałac Zbaraskich (i folkmun Potockipalatset) på Rynek główny i Kraków, där galleriet Bunkier just nu huserar emedan deras egentliga boning renoveras. Den pågående utställningen, Partytura i ogród (Partitur och trädgård) handlar om Krzysztof Pendereckis säregna intresse för sin trädgård, och hans egensinniga sätt att ta sig an en ny tonsättning.

Tonsättaren Krzysztof Penderecki (1933-2020) gick bort förra våren, till musikvärldens, och alla krakowiters, stora bestörtning. Efter sig lämnade han en 60 års lång produktion, med över 160 verk. Verken har ett brett spektrum, med flera olika kompositionsstilar och genrer. Han skrev flera symfonier, operor, solokonserter, körverk med religiösa texter, samt kammarmusik. Under inledningen av sin bana som tonsättare lät han sig påverkas av avantgardistiska tonsättare från det fria Europa. Han själv bodde ju i Polen, där socialistisk realism var en dogm. Men i och med att han flyttade till USA, förändrades hans sätt att se på tonsättarrollen. Han har sedermera förkunnat att han ansåg att avantgardistisk musik är mer destruktiv än konstruktiv. Under sin tid i USA gick han över till att komponera i mer klassisk stil, där han inte var främmande att använda exempelvis Johann Sebastian Bach tonspråk. Bland hans mest kända kompositioner återfinns Tren Ofiarom Hiroszimy (Elegi till Hiroshimas offer) från 1961, som han dessutom tilldelades ett pris för av UNESCO.

På utställningen finner vi också ett partitur till ovannämnda verk. Men det är inte ett regelrätt partitur vi får se, utan något som Krzysztof Penderecki kallade för prepartytury, alltså förpartitur. Det är just de här som Penderecki talade om på filmen vi såg inledningsvis, där han menade att ingen annan än han kan läsa och förstå dem. Några av dessa förpartitur använde han för att snabbt skissa en uppkommen idé. Därefter satte han sig för att komponera enligt kotym. Men i vissa fall kunde det, enligt Penderecki, gå flera år mellan förpartituret och det färdigställda verket. Som betraktare, med enkom rudimentära kunskaper i tonsättarkonsten, öppnar sig en särdeles intressant värld av toner, klanger och tankar.

Den andra delen av utställningen visar fotografier från hans trädgård, eller kanske rättare sagt, park, som omsluter den mindre herrgård i Lusławice (utanför Tarnów). Huset i Lusławice köpte Penderecki och hans fru på 1970-talet, och då var det ett ruckel. De har tillsammans byggt upp både boningshus och park. (Penderecki hade även ett hus i Kraków.) Det är en enorm park, sammanlagt 30 hektar, var av 15 hektar är planterad med över 2000 olika sorters träd, buskar och blommor. Genom parken löper stigar, som tillsammans utgör 3 kilometer. Den är i både fransk och engelsk stil, och här finns en enorm labyrint som är skapad med utgångspunkt från en labyrint från 1200-talet som Penderecki själv fanns i en bok från den tiden. Penderecki intention med parken var att arrangera den som en symfoni. Det är ett oerhört tilltalande projekt, men inte helt transparent för den som varken förstår sig på trädgårdsarbete eller hur tonsättningar kommer till världen. Kanske lämnas lite väl mycket över till betraktarens fantasi. På en plats hänger en lista med olika fantasifulla namn. Är det namn på växter, eller titlar till några slagdängor som Penderecki aldrig hade tid att skriva? Om det får besökaren ingen förvissning om.

Bilden klarnar dock, när man ser den intervju med tonsättaren själv som förevisas i innersta rummet. Här får vi se honom som trädgårdsarkitekten Penderecki, och han gör sig väl i rollen. Han går runt i sin park och sätter sina undersåtar i arbete. Nästan som en riktig godsherre! Men egentligen är det tonsättaren vi ser, när denne flyttar runt harmonierna, intervallerna mellan stämmorna, samt deras placering.

I den sista delen av utställningen skymtar den lekfulle Penderecki fram. I en serie fotografier från 1976, får vi se hur Salvador Dali kommer på besök till Penderecki. Men det är inte den riktiga Dali vi ser, utan en skådespelare utklädd i bästa surrealistiska utstyrsel. På fotografierna får vi se en performance som deltagarna satte upp, med Dali och Penderecki i dess absoluta centrum. Upprinnelsen till denna performance var ett möte Penderecki hade med Dali några år tidigare. Från det föddes tanken att bjuda in den store konstnären, men eftersom det inte gick att realiseras, arrangerade man alltså istället en performance.

När man lämnar Bunkiers galleri känner man nästan som att man förärats en liten hemlig och väldigt privat del av Penderecki. Det hela känns mycket intimt och väldigt privilegierat. Och trots att han aldrig skulle tro det, är det nog så att en och annan besökare kan höra några satser ur ett stycke. Om denna dock hör det samma som Penderecki gjorde, är dock förhållandevis ovisst.


Elegi till Hiroshimas offer till vänster.

Utställningen på Bunkiers galleri pågår till september 2021.

Tankar från en utsiktsplats

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en grässlänt, i närheten av Krakóws flygplats, ligger några par och familjer stödda på lagom avstånd från varandra. Mellan dem pekar de landningsljus som ska vägleda flygplanen, upp mot skyn. Alla väntar tydligen ivrigt på att ett av de väldiga flygfarkosterna ska svepa in över dem, och möta landningsbanans asfalt några hundra meter längre bort. Så kommer då en av dessa, som brukligt vänder den sin väldiga buk mot marken, och fäller ut sina runda fötter av gummi. Någon på grässlänten fotograferar ivrigt den lyckade landningen.

Men för den som inte lockas av att vända sin uppmärksamhet mot människors skaparglädje, kan istället blicka åt sydväst, ty långt borta i fjärran stiger Karpaternas kropp upp. Ett envist öga kan nog även se hur snön ligger kvar på toppen Skrzyczne. Denna bergstopp markerar egentligen början på slutet av Karpaterna, men med sin bestämda uppsyn kan man nästan tro att den vill göra gällande att den faktiskt är början på hela den karpatiska härligheten. Från Skrzyczne kan man givetvis se mycket längre än från vår grässlänt, enär toppen höjer sig 1257 meter över havet. De flesta som tar sig till Skrzyczne ser ändå kanske mest nedåt, ty det här är skidåkarnas paradis. De som inte har någon förkärlek för att riskera livet i någon slalombacke, kan med fördel titta ner på sjön Żywiec, på polska bär den namnet Jezioro Żywieckie.

Egentligen är det helt fel att kalla Jezioro Żywieckie för en sjö, då den är en reservoar för de intilliggande städerna, däribland den för ölentusiaster kända staden, Żywiec. Bryggeriet Żywiec grundades år 1856 på initiativ av prins Albrecht Frederick Habsburg. Orsaken till placeringen av bryggeriet var att man ville komma åt det kristallklara vattnet som rinner under Skrzyczne. Mer än ett halvt sekel efter att bryggeriet grundades skulle svenska Alice Habsburg, född Ankarcrona, vara delaktig i öltillverkningen. Hennes man, med det långa och snåriga namnet, Karl Albrecht Nikolaus Leo Gratianus von Österreich, var nämligen arvinge till detta anrika bryggeri. Alice kom till Żywiec från Busk, som ligger utanför Lviv. Där bodde hon med sin första make fram till det att hon gifte om sig med Albrecht med det långa och snåriga namnet. Alice och Albrecht spåddes en lysande framtid, men andra världskriget kom emellan, och familjen förlorade slottet i Żywiec, sin titel och så även bryggeriet. Familjen hamnade i Sverige, där Alice också gick ur tiden år 1985. Idag heter ägaren till bryggeriet Heinecken, och deras huvudkontor ligger givetvis långt från denna vackra dalgång. Men ölet bryggs här ännu.

En bra bit från Żywiec ligger Wadowice. Staden är nog mest känd för att den är påven Johannes Paulus II födelsestad. Han föddes faktiskt ungefär samtidigt som Alice Habsburg flyttade till Żywiec, så världen är ganska liten och det finns nästan alltid någon svensk som retsamt nog vill ha ett finger med i spelet, även om nu Alice Habsburg nog inte hade särskilt mycket att göra med påvens tillkomst år 1920.

På grässlänten vid flygplatsen i Kraków fortsätter paren och familjerna att sukta efter flygfarkoster. Men det är ändå lätt att låta sig distraheras av en sånglärka som plötsligt strävar upp mot skyn med strupen full av sång. Lika ivrigt sjungande som flaxande med sina vingar, håller den sig nästan blickstilla vid en punkt uppe i skyn. Den sjunger tills det att varje ton har kramats ur dess lungor, och då glider den ner till marken och landar med en liten duns bland de höga grästuvorna på slänten som löper ner mot landningsbanan på Krakóws flygplats.


Vy från grässlänten. Bilder är dock aldrig lika storslagna som verkligheten.

Utan virus på hjärnan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det har onekligen varit svårt att fokusera på något väsentligt bortom det virus som tycks ha satt sig på vår verklighetsuppfattning. Viruset har etsat sig fast på våra näthinnor, och finns i varje del av vår tillvaro.

Men när andra gjort djupdykningar i olika grafer, och följt flacka eller toppiga kurvor, så har undertecknad istället låtit låtit cykeln rulla upp och nedför för de galiziska kullarna.

Genom det gröna landskapet har cykeln blivit ackompanjerad av ett rikt fågelliv. Kraków äger faktiskt ett omfångsrikt fågelliv, något som de flesta som besöker staden som turister inte känner till. Ty de träffar nog endast på de duvor som sedan urminnes tider varit kungarna på Rynek główny. Under våren har de dessutom varit ensamma på torget, utan något folk att härska över. Lite vilset har de seglat runt i jakt på några förrymda smulor som inte uppdagat sig, eftersom det inte funnits några turister och då alla kaféer och restauranger har varit stängda.

Men bortom centrum, och de delar som tidigare befolkades av festsugna resenärer, hörs allt annat än stadsduvornas kuttrande. Särskilt påtaglig har gökens sång varit i år. I varje buske och träd har en gök låtit sitt uppstudsiga ko-ko ljuda. De har avbrutits av fasanernas något inbilska brölande. Under de tidiga vårveckorna kunde man tydligt se dem på fälten, men efter några veckor gömdes deras fjäderprakt bland den uppvuxna säden på åkrarna och i ängarna.

Ovanför fälten svävar och sjunger lärkan, i tätt samarbete med svalor av olika slag. I skogarna sjunger fåglarna i näbb på varandra. Det är enkelt att för en stund glömma det virus som upptagit vårt liv när man står och lyssnar på den öronbedövande fågelsång som landskapet kring Kraków bjuder på.

Och visst kan man fortsätta med att förtränga viruset. Det gör man enkelt när man cyklar genom de olika koloniområden som ligger som ett pärlband runt omkring staden. Det råder en alldeles särskild polsk ordning i dessa. Raderna av små morotsplantor är rakare än någon linjal. Potatisen är perfekt kupade. Rödbetsblasten sträcker sina rödbetsblodådror mot solen.

De första koloniområdena i Polen inrättades för övrigt under den tid som Polen var delat mellan Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. År 1897, två år efter att Landskronas kända koloniområde vid Citadellet anlades, la en viss Dr. Jan Jalkowski grunden till den första koloniområdet på polsk mark i staden Grudziadz. Den fick namnet “Kąpiele Słoneczne”, vilket troligen betyder “solbadet”. Några år senare öppnades en till i Warszawa, och 1909 var det dags för Katowice. När de första koloniområdena kom till Kraków är för undertecknad dock okänt. På polska kallas koloniområden för Rodzinny ogród działkowy, vilket väl antagligen kan översättas med “familjeträdgårdstomt”.

När man tittat sig mätt på detta perfekta odlingslandskap, kan man trampa vidare mot exempel Rudawa. Rudawa är en liten biflod till Wisła, som tidigare faktiskt löpte genom staden. Den lär ha varit mycket lömsk, och hade för vana att svämma över sina bräddar. Därför skapade man höga vallar, vilka man idag kan cykla eller promenera längs med. Men efter att den reglerades betedde sig Rudawa allt mer väluppfostrat och den håller sig numera oftast i sin fåra. Delar av Kraków får också sitt dricksvatten från Rudawa.

Plötsligt störs mina tankar om olika vattendrag av en egensinnig sång. Det är en svarthätta som hattigt sjunger en drill som inte riktigt tycks vilja hitta en melodi.

Ja, så här kan man hålla på. Det går faktiskt alldeles utmärkt att leva utan virus på hjärnan.


Rudawas koloniområde.

Begravningsplatsen på saltberget

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När man tar sig ut från Wieliczka så går det uppför, och nerför, precis som de galiziska kullarna har bestämt. De har också bestämt att sädesärlor, lärkor, tornseglare och ladusvalor ska ackompanjera dem som tar sig ut från Wieleczka längs med den förhöjning som gömmer fyndigheterna av salt. Utsikten är ögonbedövande vacker. I norr ser man hur Kraków trevar fram över horisonten. I söder tittar Tatrabergen lite blygt fram.

Det tar en stund att leta sig fram till begravningsplatsen. Den ligger på sluttningen ner mot den dal där Kraków härskar. Men om sanningen ska fram var det också så att Wieliczka med sin saktmodiga småstadskänsla lätt suger tag i en stressad storstadsindivid. Där råder ett trivsamt och lite sömnigt lugn, som Kraków inte har möjligheten att erbjuda. Kanske var det därför det tog ett tag innan vi lyckades ta oss ut ur dess små gator och prång. (Här finner du föregående inlägg om Wieliczkas judiska historia.)

Men nu står vi alltså vid Wieliczkas begravningsplats. Den ligger mellan Wieleczka och byn Grabówki. I närheten ligger även Siercza. Det var bland annat i dessa byar som judarna bosatte sig när de inte fick tillstånd att bo i Wieliczka.

Begravningsplatsen började användas redan på 1700-talet, och den omfattar en stor yta. Före kriget var den 1,92 hektar, men efter krigets slut har den minskat och idag utgör den 1,78 hektar. De delar som inte längre är begravningsplats är idag åkermark. Den sista begravningen på platsen var 1942, alltså mitt under den tyska ockupationen. Det bodde 4000 judar 1939 när nazisterna anlädde till Wieliczka. Nazisterna instiftade snart ett getto, och judarna från de omkringliggande byarna tvingades flytta dit. Sommaren 1940 till våren 1941 bodde det ungefär 8000 judar i det minimala gettot i Wieliczka. Det stora flertalet mördades i koncentrationslägret Płaszów eller i förintelselägret Bełżec. Endast några få överlevde, och efter Förintelsen upprättade de här på Wieliczkas begravningsplats ett minnesmärke över de mördade.

Många av gravstenarna vandaliserades av nazisterna under kriget, med sin djävulska nit gjorde de ett försök att förstöra hela begravningsplatsen. Till vår samtids tröst misslyckades de. Flera gravstenar lyckats överleva, däribland finns ett femtiotal gravstenar från 1700-talet. De är av granit och det är ju rimligt att utgå från att nazisterna helt enkelt inte rådde på dessa.

Efter andra världskriget tog naturen sitt grepp om begravningsplatsen, och tillståndet var ganska bedrövligt. Några lokala entusiaster gjorde några tappra försök, men området är ju som påtalades tidigare stort, och de verktyg som krävs är inte lätta att komma över. Att rensa upp på en begravningsplats är inte som att slå en äng. Det är vanskligt att inte skada gravstenar, och stundtals farligt, ty stenarna gömmer sig ofta under grästuvor och trädens rötter. Deras försök att rädda begravningsplatsen räckte därmed inte till. Och det var först 2005 när Polsk-israeliska vänskapsföreningen kom på visit som dess eftersatta tillstånd fick uppmärksamhet. Polsk-israeliska vänskapsföreningen uppvaktade Wieliczkas borgmästare, som erbjöd sig att hjälpa till med att anlägga en väg fram till begravningsplatsen. Men tidigt blev det klart att staden inte hade några resurser att sköta underhållet av den. Lösningen blev att överföra ansvaret för underhållet till Krakóws judiska församlingen, men om sanningen ska fram har inte de medel att hålla efter detta område i någon större utsträckning. Judiska församlingen i Kraków har många platser att se efter, och deras resurser är ytterst begränsade. De är faktiskt så begränsade att de omöjligt kan hålla efter alla de områden och byggnader som de redan ombeds att sköta.

Ett år senare, alltså 2006, anlände 150 studenter från militärhögskolan i Tel Aviv. Under några intensiva veckor gjorde de vad de kunde för att ta begravningsplatsen ur sin bedrövliga belägenhet. Deras arbete var så lyckat att en grupp konststuderande från konstnärliga akademin i Kraków åtog sig att restaurera minnesmärket på platsen. De klippte även gräs och tog bort buskage.

Och när jag nu står här ser jag tydligt hur begravningsplatsen hålls efter. Gräset är visserligen högt så här på försommaren, men det skulle bara ta något år för den att växa igen helt, om ingen kontinuerligt sköttes om den.

Det är alltid med blandade känslor som jag bevistar de galiziska begravningsplatserna. Ibland känns det som om jag inte riktigt har rätt att vara där. Men den här känslan är nog inte av ondo. Den är nämligen skälet till att jag nu skriver det här, mitt bidrag till att vi aldrig ska glömma de galiziska judarna, det de har bidragit till i den här regionen, och det fasansfullt brott som begicks mot dem.

Det galiziska ljuset, Stanisław och jag

Category: art, by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Snart är det dags, att åka norrut för några veckor i Sverige. Det är alltid mycket givande och trevligt att komma till vårt nordliga tillhåll, och jag beklagar mig egentligen inte. Men jag måste ändå tillstå att varje år är det mödosamt att lämna de galiziska vidderna. Det är något speciellt med marken, luften, folket, ljuset, atmosfären här. Trots att det idag är en ganska monokulturell plats på jorden, kikar historiens myller av kulturer och röster fram i varje spricka som tiden gröper.

Många av människorna är borta. De som befolkade och på många håll byggde upp regionen. Men det betyder inte att platsen är folktom. Snarare tvärtom. Om man tittar på gamla filmklipp från Lviv 1939 före förintelsen, ser folklivet ut nästan som idag. Det är bara attributen, och i vissa fall, språket som förändrats. Kvar finns den galiziska jorden, vars ansikte är riktat mot solen och färgar luften kring oss.

Jag blir alltmer betagen av just ljuset här. På sommaren är ljuset gult som guld, men lägger en behaglig hinna över allt omkring oss. När jag kommer till Kullahalvön blir jag ofta förbluffad över det starka och obarmhärtiga ljuset. Ljuset där är lite kantigt och går till attack snarare än lyser upp. Här i Galizien färgas solens strålar av den gula sanden, lindrar ljusets behov av att avslöja alla våra skavanker.

På hösten vinner Galizien varje år mästerskapet inom grenen “östeuropeiskt grått ljus”. Det låter möjligen tråkigt och avskräcker er kanske. Men ni har faktiskt helt fel. Östeuropa-grått är inte en trist och dyster nyans av ljus. Det är en nyans som lätt som svalans vingslag enkelt bryter upp och blir flera. De olika grå tonerna glider över varandra och skapar en alldeles egen och mångfacetterad symfoni i grått.

Men hösten är givetvis också alla trädens färger. Ljuset lyser genom guld, brunt, gult, grönt som samsas i samma synfält och dess toner leker lätt, men också lite sorgset över vidderna. Sorgset, för det är trots allt en dödsdans vi beskådar.

När vintern tar vid lyfter de grå tonerna mot skyn och ljuset färgsätter allt i djupt blått. Isande blå, ibland faktiskt. Trots att jag inte är någon vinterfantast, så finns det en särskild charm i denna isblå knastrighet.

Våren har ett alldeles eget uttryck. Ljusets färg jag främst tänker på att beige. Eller kanske åt det ljusrosa hållet. Sedan utbyts det mot en grön, vitblommig, gulblommig, rödblommig kackafoni som är helt öronbedövande vacker.

Och invävd, insyltad, bland alla dessa färger lever det galiziska ljuset. Det lever i sin egen tidsordning, omedveten, eller ointresserad av vårt pyssel.

Galiziens färger och ljus upplevs bäst genom ett tågfönster, eller till fots. De som önskar bila får nöja sig med bara några glimtar av denna skönhet. Antingen är vägarna så dåliga att man enkom klarar av att fokusera på just vägen. Eller så har det vuxit upp höga stängsel eller så är sikten skymd av buskage eller höga träd, så som poppel.

Men om man nu inte har för avsikt att ta sig till Galizien för att avnjuta vårt vackra ljus, så finns det i alla fall någon lindring. Man kan till exempel titta på Wyspiańskis målningar.

Stanisław Wyspiański (1869-1907) är kanske okänd för många svenskar. Hans produktion är mycket intressant, främst då den är så eklektisk. Han skrev flertalet dramer och poesi. Samtidigt gjorde han flera betydande glasmålningar, porträtt, självporträtt, illustrationer, grafisk konst samt att han skapade scenografi till teater och därtill inredning och möbler. Han var lite som Carl Larsson, Karin Larsson, August Strindberg och Gustaf Fröding i ett. Vi talar alltså om en äkta allkonstnär.

Wyspiańskis bildkonst svävar enkelt från patriotisk folkloristik, till nästan våghalsig modernism och vidare mot grafisk design. Men det finns en röd tråd, och det är det galiziska ljuset. Det finns där i varje verk, lika central som osynlig. En huvudrollsinnehavare i kulisserna. Hans mångsidiga bildspråk blir lite som Galiziens folk i historien och så de är än idag, extremt mångfaldig utan att för den delen vara pladdrig, vimsig eller oseriös. Den är sprittande, nyfiken, ödmjuk och eftertänksam på samma gång.

När jag färdas genom Galizien, som jag helst gör i öst-västlig, eller väst-östlig axel, tänker jag alltid på Wyspiański och hans särskilda förmåga att återge det vackra galiziska ljuset som speglar sig i hus, människor, växer, djur. Ibland leker jag med tanken att förmågan att se det galiziska ljusets själ är en hemlighet jag delar bara med Stanisław. Trots att jag förstås förstår att vi inte är de enda som funnit dess egenart.

Och åker du hit kommer du kanske också förstå hur man bäst insuper det galiziska ljuset, och dricker lika ivrigt ur dess bägare som jag.


Stanisław Wyspiański, “Planty park i gryningen” (“Planty o świcie”), 1894. Ser ni ljuset, det galiziska ljuset…

Goda nyheter är de falskas värsta fiende

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Varför ser ukrainare bara de mörka sidorna och aldrig de ljusa?” undrade Peter Dickson, forskare och chefredaktör för Ukraine Business Magazine, häromdagen på Facebook. Det finns ju saker som fungerar alldeles utmärkt, men ändå är det bara det dåliga som ges utrymme, fortsatte han.

Det han hade i åtanke var att Kyjiv lyckades arrangera och genomföra Champions league-finalen på ett alldeles lysande vis, men trots det förfasade sig ukrainarna bara över att det hade utbrutit en hel del handgemäng mellan huliganer.

Jag kände tydligt hur jag nickade med i hans utrop. Nå, jag är inte så intresserad av fotboll, och hade därför noterat men inte memonerat vare sig finalen eller slagsmålen. Nej, jag nickade igenkännande åt att jag väldigt sällan hör glada tillrop, utan mest får läsa olika ödesmättade nyheter, som alla talar sitt tydliga språk, att allt är på väg åt helsike.

På riktigt, bortom de sociala mediernas klagomur, händer det ofta riktigt trevliga saker. Till exempel pågår det just nu flera utställningar som belyser judarnas liv i regionen. Nästan varje dag kan vi gå och lyssna på ljuvlig musik. Dessutom är det riktigt fint väder, och himlen och alla träden är fullkomligt nedlusade av fågelsång, och linden doftar så underbart sött.

Jag skulle kunna ta andra exempel, som att Lvivs brandkår igår räddade en katt som trillat ner i en 20 meter djup brunn. Eller den om att reparationen av taket på Palats Badeni i Busk äntligen ska komma igång. Eller varför inte den här: när all media, och när nästan alla aktörer på sociala medier, fokuserar på att det finns olika konflikter mellan Ukraina, Ungern, Rumänien och Polen, så bjuder Lvivs borgmästare Andrij Sadovyj in organisationer från dessa länder som är verksamma i Lviv, på en liten drink och samkväm på rådhusets balkong.

Ja, så här skulle jag kunna hålla på ett bra tag. Men jag väljer istället att växla in på ett annat spår.

Som lärare i svenska i utlandet är det väldigt viktigt att hålla sig ajour med vad som händer i Sverige. Varje dag läser jag dagstidningar och sätter mig in i vad som sänds på TV och hörs i radio. Det är med viss bestörtning jag allt oftare finner att dessa medier inte har någonting roligt eller inspirerande att rapportera om. Om jag inte visste bättre, skulle jag tro att Sverige är ett land på randen till undergången. Ja, det är den bild som de ledande aktörerna förmedlar. Med vissa undantag. Peter Wolodarski är också inne på att det rapporteras för lite om det goda som händer.

Det tycks finnas de som tror att om man inte fokuserar på problem, det mörka, hemska, vedervärdiga så visar man inte hur verkligheten är. Men verkligheten är aldrig entydig. Även om det är svårt att tro, så finner människor glädjeämnen även när de har svårt.

Du och jag har ett ansvar här. Våra rörelser på sociala medier observeras hela tiden. Om vi bara delar och klickar på berättelser som handlar om brott, mord, död eller Svenska akademin, i tidningar, radio eller TV, så stärker vi även medias uppfattning om att det är de berättelserna vi vill läsa.

Det är enkelt att leta upp goda nyheter. Gå in på din kommuns facebooksida, eller varför inte din favoritförfattares sida. Om du finns på Twitter kan du söka på #Godanyheter och du kommer att finna massor av goda händelser och aktioner som sker runt om i världen. Och så vidare. Snart lär du hitta att det finns massor av saker att bli road (istället för oroad) av. Världen kommer att framstå som så otroligt mycket trevligare. Och troligtvis är det också en mer rättvis bild av världen som du får.

Det är också så, att de flesta falska nyheter, som sprids och förgiftar vår tillvaro och suddar ut vår framtidstro, är negativa. Fler positiva nyheter skulle därför på allvar kunna utmana de trollfabriker som kastar ut sin förljugna bild av världen.

Samtidigt är det visserligen så ibland, att det som är bra för en, inte är det för någon annan. Putin tycker antagligen inte om nyheten om att Lvivs borgmästare bjöd in polska, ungerska och rumänska organisationer till möte. Han vill helst att de ska träta. Kanske finns det de katthatare som hellre sett att katten drunknade i den där brunnen. Men jag tror ändå att de flesta på vår jord önskar fred, rättvisa, kärlek till alla och att katter räddas ur brunnar.

Jag själv bor ju i ett land som befinner sig i krig, men trots det hör jag varje dag om händelser, eller aktioner, som inspirerar och inger förhoppning, eller bara är glädjande för stunden.

Jag tror att vi måste bli bättre på att lyfta de positiva händelserna som omger oss. De finns där. Se dem, och omfamna dem!


Goda nyheter för mig idag var att jag hittade ett manshål, signerat Ferrum Lwów, som jag inte tidigare sett. Samt att jag haft tentamen med årskurs fyra, som alla klarade sig med god marginal!