Search Results for "Busk"

Begravningsplatsen på saltberget

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När man tar sig ut från Wieliczka så går det uppför, och nerför, precis som de galiziska kullarna har bestämt. De har också bestämt att sädesärlor, lärkor, tornseglare och ladusvalor ska ackompanjera dem som tar sig ut från Wieleczka längs med den förhöjning som gömmer fyndigheterna av salt. Utsikten är ögonbedövande vacker. I norr ser man hur Kraków trevar fram över horisonten. I söder tittar Tatrabergen lite blygt fram.

Det tar en stund att leta sig fram till begravningsplatsen. Den ligger på sluttningen ner mot den dal där Kraków härskar. Men om sanningen ska fram var det också så att Wieliczka med sin saktmodiga småstadskänsla lätt suger tag i en stressad storstadsindivid. Där råder ett trivsamt och lite sömnigt lugn, som Kraków inte har möjligheten att erbjuda. Kanske var det därför det tog ett tag innan vi lyckades ta oss ut ur dess små gator och prång. (Här finner du föregående inlägg om Wieliczkas judiska historia.)

Men nu står vi alltså vid Wieliczkas begravningsplats. Den ligger mellan Wieleczka och byn Grabówki. I närheten ligger även Siercza. Det var bland annat i dessa byar som judarna bosatte sig när de inte fick tillstånd att bo i Wieliczka.

Begravningsplatsen började användas redan på 1700-talet, och den omfattar en stor yta. Före kriget var den 1,92 hektar, men efter krigets slut har den minskat och idag utgör den 1,78 hektar. De delar som inte längre är begravningsplats är idag åkermark. Den sista begravningen på platsen var 1942, alltså mitt under den tyska ockupationen. Det bodde 4000 judar 1939 när nazisterna anlädde till Wieliczka. Nazisterna instiftade snart ett getto, och judarna från de omkringliggande byarna tvingades flytta dit. Sommaren 1940 till våren 1941 bodde det ungefär 8000 judar i det minimala gettot i Wieliczka. Det stora flertalet mördades i koncentrationslägret Płaszów eller i förintelselägret Bełżec. Endast några få överlevde, och efter Förintelsen upprättade de här på Wieliczkas begravningsplats ett minnesmärke över de mördade.

Många av gravstenarna vandaliserades av nazisterna under kriget, med sin djävulska nit gjorde de ett försök att förstöra hela begravningsplatsen. Till vår samtids tröst misslyckades de. Flera gravstenar lyckats överleva, däribland finns ett femtiotal gravstenar från 1700-talet. De är av granit och det är ju rimligt att utgå från att nazisterna helt enkelt inte rådde på dessa.

Efter andra världskriget tog naturen sitt grepp om begravningsplatsen, och tillståndet var ganska bedrövligt. Några lokala entusiaster gjorde några tappra försök, men området är ju som påtalades tidigare stort, och de verktyg som krävs är inte lätta att komma över. Att rensa upp på en begravningsplats är inte som att slå en äng. Det är vanskligt att inte skada gravstenar, och stundtals farligt, ty stenarna gömmer sig ofta under grästuvor och trädens rötter. Deras försök att rädda begravningsplatsen räckte därmed inte till. Och det var först 2005 när Polsk-israeliska vänskapsföreningen kom på visit som dess eftersatta tillstånd fick uppmärksamhet. Polsk-israeliska vänskapsföreningen uppvaktade Wieliczkas borgmästare, som erbjöd sig att hjälpa till med att anlägga en väg fram till begravningsplatsen. Men tidigt blev det klart att staden inte hade några resurser att sköta underhållet av den. Lösningen blev att överföra ansvaret för underhållet till Krakóws judiska församlingen, men om sanningen ska fram har inte de medel att hålla efter detta område i någon större utsträckning. Judiska församlingen i Kraków har många platser att se efter, och deras resurser är ytterst begränsade. De är faktiskt så begränsade att de omöjligt kan hålla efter alla de områden och byggnader som de redan ombeds att sköta.

Ett år senare, alltså 2006, anlände 150 studenter från militärhögskolan i Tel Aviv. Under några intensiva veckor gjorde de vad de kunde för att ta begravningsplatsen ur sin bedrövliga belägenhet. Deras arbete var så lyckat att en grupp konststuderande från konstnärliga akademin i Kraków åtog sig att restaurera minnesmärket på platsen. De klippte även gräs och tog bort buskage.

Och när jag nu står här ser jag tydligt hur begravningsplatsen hålls efter. Gräset är visserligen högt så här på försommaren, men det skulle bara ta något år för den att växa igen helt, om ingen kontinuerligt sköttes om den.

Det är alltid med blandade känslor som jag bevistar de galiziska begravningsplatserna. Ibland känns det som om jag inte riktigt har rätt att vara där. Men den här känslan är nog inte av ondo. Den är nämligen skälet till att jag nu skriver det här, mitt bidrag till att vi aldrig ska glömma de galiziska judarna, det de har bidragit till i den här regionen, och det fasansfullt brott som begicks mot dem.

Det galiziska ljuset, Stanisław och jag

Category: art, by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Snart är det dags, att åka norrut för några veckor i Sverige. Det är alltid mycket givande och trevligt att komma till vårt nordliga tillhåll, och jag beklagar mig egentligen inte. Men jag måste ändå tillstå att varje år är det mödosamt att lämna de galiziska vidderna. Det är något speciellt med marken, luften, folket, ljuset, atmosfären här. Trots att det idag är en ganska monokulturell plats på jorden, kikar historiens myller av kulturer och röster fram i varje spricka som tiden gröper.

Många av människorna är borta. De som befolkade och på många håll byggde upp regionen. Men det betyder inte att platsen är folktom. Snarare tvärtom. Om man tittar på gamla filmklipp från Lviv 1939 före förintelsen, ser folklivet ut nästan som idag. Det är bara attributen, och i vissa fall, språket som förändrats. Kvar finns den galiziska jorden, vars ansikte är riktat mot solen och färgar luften kring oss.

Jag blir alltmer betagen av just ljuset här. På sommaren är ljuset gult som guld, men lägger en behaglig hinna över allt omkring oss. När jag kommer till Kullahalvön blir jag ofta förbluffad över det starka och obarmhärtiga ljuset. Ljuset där är lite kantigt och går till attack snarare än lyser upp. Här i Galizien färgas solens strålar av den gula sanden, lindrar ljusets behov av att avslöja alla våra skavanker.

På hösten vinner Galizien varje år mästerskapet inom grenen “östeuropeiskt grått ljus”. Det låter möjligen tråkigt och avskräcker er kanske. Men ni har faktiskt helt fel. Östeuropa-grått är inte en trist och dyster nyans av ljus. Det är en nyans som lätt som svalans vingslag enkelt bryter upp och blir flera. De olika grå tonerna glider över varandra och skapar en alldeles egen och mångfacetterad symfoni i grått.

Men hösten är givetvis också alla trädens färger. Ljuset lyser genom guld, brunt, gult, grönt som samsas i samma synfält och dess toner leker lätt, men också lite sorgset över vidderna. Sorgset, för det är trots allt en dödsdans vi beskådar.

När vintern tar vid lyfter de grå tonerna mot skyn och ljuset färgsätter allt i djupt blått. Isande blå, ibland faktiskt. Trots att jag inte är någon vinterfantast, så finns det en särskild charm i denna isblå knastrighet.

Våren har ett alldeles eget uttryck. Ljusets färg jag främst tänker på att beige. Eller kanske åt det ljusrosa hållet. Sedan utbyts det mot en grön, vitblommig, gulblommig, rödblommig kackafoni som är helt öronbedövande vacker.

Och invävd, insyltad, bland alla dessa färger lever det galiziska ljuset. Det lever i sin egen tidsordning, omedveten, eller ointresserad av vårt pyssel.

Galiziens färger och ljus upplevs bäst genom ett tågfönster, eller till fots. De som önskar bila får nöja sig med bara några glimtar av denna skönhet. Antingen är vägarna så dåliga att man enkom klarar av att fokusera på just vägen. Eller så har det vuxit upp höga stängsel eller så är sikten skymd av buskage eller höga träd, så som poppel.

Men om man nu inte har för avsikt att ta sig till Galizien för att avnjuta vårt vackra ljus, så finns det i alla fall någon lindring. Man kan till exempel titta på Wyspiańskis målningar.

Stanisław Wyspiański (1869-1907) är kanske okänd för många svenskar. Hans produktion är mycket intressant, främst då den är så eklektisk. Han skrev flertalet dramer och poesi. Samtidigt gjorde han flera betydande glasmålningar, porträtt, självporträtt, illustrationer, grafisk konst samt att han skapade scenografi till teater och därtill inredning och möbler. Han var lite som Carl Larsson, Karin Larsson, August Strindberg och Gustaf Fröding i ett. Vi talar alltså om en äkta allkonstnär.

Wyspiańskis bildkonst svävar enkelt från patriotisk folkloristik, till nästan våghalsig modernism och vidare mot grafisk design. Men det finns en röd tråd, och det är det galiziska ljuset. Det finns där i varje verk, lika central som osynlig. En huvudrollsinnehavare i kulisserna. Hans mångsidiga bildspråk blir lite som Galiziens folk i historien och så de är än idag, extremt mångfaldig utan att för den delen vara pladdrig, vimsig eller oseriös. Den är sprittande, nyfiken, ödmjuk och eftertänksam på samma gång.

När jag färdas genom Galizien, som jag helst gör i öst-västlig, eller väst-östlig axel, tänker jag alltid på Wyspiański och hans särskilda förmåga att återge det vackra galiziska ljuset som speglar sig i hus, människor, växer, djur. Ibland leker jag med tanken att förmågan att se det galiziska ljusets själ är en hemlighet jag delar bara med Stanisław. Trots att jag förstås förstår att vi inte är de enda som funnit dess egenart.

Och åker du hit kommer du kanske också förstå hur man bäst insuper det galiziska ljuset, och dricker lika ivrigt ur dess bägare som jag.


Stanisław Wyspiański, “Planty park i gryningen” (“Planty o świcie”), 1894. Ser ni ljuset, det galiziska ljuset…

Goda nyheter är de falskas värsta fiende

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Varför ser ukrainare bara de mörka sidorna och aldrig de ljusa?” undrade Peter Dickson, forskare och chefredaktör för Ukraine Business Magazine, häromdagen på Facebook. Det finns ju saker som fungerar alldeles utmärkt, men ändå är det bara det dåliga som ges utrymme, fortsatte han.

Det han hade i åtanke var att Kyjiv lyckades arrangera och genomföra Champions league-finalen på ett alldeles lysande vis, men trots det förfasade sig ukrainarna bara över att det hade utbrutit en hel del handgemäng mellan huliganer.

Jag kände tydligt hur jag nickade med i hans utrop. Nå, jag är inte så intresserad av fotboll, och hade därför noterat men inte memonerat vare sig finalen eller slagsmålen. Nej, jag nickade igenkännande åt att jag väldigt sällan hör glada tillrop, utan mest får läsa olika ödesmättade nyheter, som alla talar sitt tydliga språk, att allt är på väg åt helsike.

På riktigt, bortom de sociala mediernas klagomur, händer det ofta riktigt trevliga saker. Till exempel pågår det just nu flera utställningar som belyser judarnas liv i regionen. Nästan varje dag kan vi gå och lyssna på ljuvlig musik. Dessutom är det riktigt fint väder, och himlen och alla träden är fullkomligt nedlusade av fågelsång, och linden doftar så underbart sött.

Jag skulle kunna ta andra exempel, som att Lvivs brandkår igår räddade en katt som trillat ner i en 20 meter djup brunn. Eller den om att reparationen av taket på Palats Badeni i Busk äntligen ska komma igång. Eller varför inte den här: när all media, och när nästan alla aktörer på sociala medier, fokuserar på att det finns olika konflikter mellan Ukraina, Ungern, Rumänien och Polen, så bjuder Lvivs borgmästare Andrij Sadovyj in organisationer från dessa länder som är verksamma i Lviv, på en liten drink och samkväm på rådhusets balkong.

Ja, så här skulle jag kunna hålla på ett bra tag. Men jag väljer istället att växla in på ett annat spår.

Som lärare i svenska i utlandet är det väldigt viktigt att hålla sig ajour med vad som händer i Sverige. Varje dag läser jag dagstidningar och sätter mig in i vad som sänds på TV och hörs i radio. Det är med viss bestörtning jag allt oftare finner att dessa medier inte har någonting roligt eller inspirerande att rapportera om. Om jag inte visste bättre, skulle jag tro att Sverige är ett land på randen till undergången. Ja, det är den bild som de ledande aktörerna förmedlar. Med vissa undantag. Peter Wolodarski är också inne på att det rapporteras för lite om det goda som händer.

Det tycks finnas de som tror att om man inte fokuserar på problem, det mörka, hemska, vedervärdiga så visar man inte hur verkligheten är. Men verkligheten är aldrig entydig. Även om det är svårt att tro, så finner människor glädjeämnen även när de har svårt.

Du och jag har ett ansvar här. Våra rörelser på sociala medier observeras hela tiden. Om vi bara delar och klickar på berättelser som handlar om brott, mord, död eller Svenska akademin, i tidningar, radio eller TV, så stärker vi även medias uppfattning om att det är de berättelserna vi vill läsa.

Det är enkelt att leta upp goda nyheter. Gå in på din kommuns facebooksida, eller varför inte din favoritförfattares sida. Om du finns på Twitter kan du söka på #Godanyheter och du kommer att finna massor av goda händelser och aktioner som sker runt om i världen. Och så vidare. Snart lär du hitta att det finns massor av saker att bli road (istället för oroad) av. Världen kommer att framstå som så otroligt mycket trevligare. Och troligtvis är det också en mer rättvis bild av världen som du får.

Det är också så, att de flesta falska nyheter, som sprids och förgiftar vår tillvaro och suddar ut vår framtidstro, är negativa. Fler positiva nyheter skulle därför på allvar kunna utmana de trollfabriker som kastar ut sin förljugna bild av världen.

Samtidigt är det visserligen så ibland, att det som är bra för en, inte är det för någon annan. Putin tycker antagligen inte om nyheten om att Lvivs borgmästare bjöd in polska, ungerska och rumänska organisationer till möte. Han vill helst att de ska träta. Kanske finns det de katthatare som hellre sett att katten drunknade i den där brunnen. Men jag tror ändå att de flesta på vår jord önskar fred, rättvisa, kärlek till alla och att katter räddas ur brunnar.

Jag själv bor ju i ett land som befinner sig i krig, men trots det hör jag varje dag om händelser, eller aktioner, som inspirerar och inger förhoppning, eller bara är glädjande för stunden.

Jag tror att vi måste bli bättre på att lyfta de positiva händelserna som omger oss. De finns där. Se dem, och omfamna dem!


Goda nyheter för mig idag var att jag hittade ett manshål, signerat Ferrum Lwów, som jag inte tidigare sett. Samt att jag haft tentamen med årskurs fyra, som alla klarade sig med god marginal!

Om vi tystnar imorgon (vilket vi ändå inte lär göra)

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Imorgon kommer kanske tystnaden lägra sig över delar av Ukrainas internet. Ett virus, som hotar att slå ut ettornas och nollornas dans på nätet, ska då aktiveras. Det är i alla fall det många varnar för. Avsändare av detta supervirus är tydligen okänt, men då det tydligen ska rikta in sig på främst Ukraina, tror i alla fall jag mig veta vem det är som ligger bakom. Exakt, farbror Putin i sitt stenslott i Moskva.

Det är inte tu tal om att det inte vore extremt opraktiskt, och till och med förödande, om superviruset slår till som befaras. Hela serverparker kan slås ut. Nå, om vi ska tro domedagsprofeterna. Själv har jag plockat ut lite extra pengar från bankomaten, men frånsett det har jag inte gjort något särskilt. Jo, jag håller just nu på att fylla en balja med vatten. Vatten vore ju eländigt att vara utan. Men å andra sidan undrar jag hur pass datoriserat vårt vattensystem är, från tidigt 1900-tal, som det är.

Men oavsett vad som händer imorgon, så lär det inte bli helt tyst i Ukraina. Jag upphör aldrig att förtjusas över ukrainarnas extrema förmåga att prata om praktiskt taget ingenting, utan att för den delen bli tråkiga eller ens långrandiga. När ett samtalsämne gått i däck, uppstår ett annat, utan vare sig extrem ansträngning eller vedermöda. Samtalsämnet bara matrialiserar sig i luftrummet mellan de språkande, redo att böjas, vridas och bändas till att det är nästan uttömt. Då matrialiserar sig genast nästa samtalsämne och så vidare.

Under en resa till Busk förra året förklarade min dåvarande kollega, Julia Petriv, hur det förhåller sig. Det är ukrainarnas rädsla för tomma ytor. Om man sitter på ett kafé, eller på en buss, kan man tydligt se hennes teori besannas. Man får verkligen leta efter en tom yta utan information. Detsamma gäller kläder, främst hos den äldre generationen. Det är inte mycket på det sättet du nu föreställer dig. Nej, det handlar om hur man fyller ytorna. Jag kan omöjligt bekläda det i ord, men det är fyllt med information utan att för den delen vara tjatigt. Jag är ganska övertygad om att bara ukrainare kan förena mycket information utan bli prålig. Det är en konst som bara behärskas här.

Således beklagar jag mig inte. Jag har lärt mig att älska detta lika mycket som om jag vore en del av det själv. (Och förvisso är jag kanske en del av detta redan, då min skrivklåda tycks handla om att jag inte klarar av att ha någonting osagt trots att jag själv inte riktigt vet vad som sagts. Eller inte sagts. Plötsligt matrialiseras ett omåttligt tvång att skriva detta, eller möjligtvis något annat detta.)

Men det finns tillfällen jag skulle vilja ta den ukrainska rädslan för tomma ytor ordentligt i örat. Det är när man applåderar mellan satserna. Det är ett fullkomligt oförlåtligt uttryck för tomma ytor-fobin. Under kvällens konsert tillät jag mig själv att vilseledas för någon sekund. Trots att jag mycket väl vet att Franz Schuberts nionde symfoni har fyra satser. Till min förskräckelse insåg jag att jag applåderade då jag tyckte att det kändes orättvist mot den tredje satsen. Varför ska det nödvändigtvis vara tyst efter den stackaren? Som är så härligt vågig och slingrig? Tack och lov var jag (givetvis) inte ensam om att slå handflatorna mot varandra, men mitt asketiska svenska jag skrek ett riktigt Edvard Munch-skrik. “Vad tar du dig till, människa? Har du alldeles ukrainifierats?”, skrek mitt svenska jag.

Tydligen har jag det, för bara efter några sekunder hade jag förlåtit mig själv och helt glömt bort denna fadäs. Ty även om man har häftigt humör här, så är saken ganska snart glömd.

Så även om vi tillfälligtvis kommer tystna imorgon, så kan jag lova att vi kommer pladdrande på som ingenting har hänt, eller just för att det hänt.

Men det där med att applådera mellan satserna är en styggelse jag måste vänja mig av med. I synnerhet då det stör musikerna, som ikväll spelade så ljuvligt som linden doftade på vägen hem från filharmonin.

Organ hall in Lviv
Imorgon ska jag praktisera min vägran att assimilera mig. Men då i denna vackra byggnad, Lvivs Orgelsal. Nå, i alla fall då det gäller att applådera mellan satserna.

Lvivianernas Lviv

Category: by sophie engström, krönika, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En spårvagn skramlar förbi på gatan utanför vårt paradis. Ovanför våra huvuden svävar tornseglarna, och mellan deras tjut letar sig andra fåglar in. Vinden prasslar lekfullt i vårt päronträd. Ja, det är ett paradis, och vi är lyckligt lottade att bara ha fönster in mot gården.

För de riktiga lvivianerna (de som bor i Lviv) är staden inte hel utan en gård. Eller rättare sagt, vi har två Lviv. Ett som är fasaderna, och ett liv som är inne i vävnaderna hos huskropparna. Där inne ser man tydligare de mönster av årsringar som bestämt tidernas gång och regler.

Sovjetunionen försökte måla över, skyla, tidigare epoker. Eftersom medborgarna i detta välde alltid erbjöds det sämsta möjliga, ville färgerna aldrig riktigt fästa. Deras tjocka och grötiga lekamen faller sönder bit för bit. Och bakom den tittar en svunnen tid uppkäftigt fram. Stanisław Lem, som kallade Lviv Lwów, har ju sagt att “man kan ta lwowianen ur Lwów, men inte Lwów ur lwowianen”. Faktum är att han hade fel. Lviv har inte glömt någon. Bakom färg och puts tittar deras Lwów, eller Lemberg, fram bakom det sovjetiska Lvov. Och det är på gårdarna det särskilt syns. De här lagren av epoker. Det Lviv man hittar på gårdarna är oftast blomsterrabatter. En reform på 1990-talet, gjorde att praktiskt taget varje gård har en åldrad dam eller herre som utövar gerillaodling.

Häromdagen var jag på en fotoutställning om Lvivs gårdar. Just nu står gårdarna inför ett paradigmskifte. Det är frågan om de ska renoveras eller glömmas bort. Vissa tycker att gårdarnas väggar ska vara målade i en enhetlig färg. Inga mystiska utbyggnader eller annan uppfinningsrikedom ska tillåtas. Men då skulle Lvivs gårdar förlora sin karaktär, bli som till exempel Berlins innergårdar. Vita väggar. Gröna buskar som är så lika att det tycks som om det inte alls är olika buskar utan samma som bara går mellan gårdarna.

På min gård känner jag alla, utan att kunna allas namn. Vi har de som tycker om mig, och de som önskar mig sämre hälsa. Vi hade till förra veckan två skrotbilar på gården. Nu är det bara en. Vi har massor av knasiga utväxter, som helst inte korresponderar med varandra utan sjunger sin egen egensinniga melodi. Vi har en underbar rabatt, som sjunger till oss alla, och vårt päronträd är vän med nästan alla. Och i vårt paradis, där staden hålls lite på håll, råder vår egna symmetri, som bara existerar på vår gård.


Från utställningen om Lvivs gårdar.

Vårens nya tonspråk

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det finns några saker som jag uppriktigt uppskattar i mitt liv. Förutom min lilla familj, så är det att få gå till jobbet varje dag väl medveten om att jag kommer få lära mig så mycket nytt från mina studenter och att jag får vara med och hjälpa dem att hitta rätt i svenskan. Sedan finns det inget som jag uppskattar mer än att gå på konsert, att få möjligheten att få lyssna till duktiga och engagerade musiker. Att rådhusklockan på Plotsja rynok håller reda på min tid, är något annat som jag håller av.

Och därefter kommer våren, som i denna region, är den styvaste i hela världen. Om det är jag fast förvissad. Jag tror mig också veta det bättre än andra här. För till skillnad mot de flesta andra lvivianer går jag överallt. Jag tar aldrig någon bil, och kollektivtrafik nyttjar jag sällsynt. Våren spanar man nämligen bäst till fots.

Det händer att jag tänker på Simone de Beauvoir, när mina fötter envetet maler mot den galiziska marken. Hon ska enligt egen utsago varit en ihärdig vandrare. I bastskor (vilket vansinne) lär hon ha farit som en uppsluppen ekorre bland alperna.

Själv håller jag helst till på asfalt, och bastskor är för mig en okänd fotbeklädnad. Jag ser mig inte heller som någon vandrare. Jag är flanör, eller rättare sagt flanöressa, för att låna ord från Lauren Elkins ypperliga bok “Flâneuse: Women Walk the City in Paris, New York, Tokyo, Venice and London“.

Det finns praktiskt taget ingenting som undkommer min falkblick när jag flanerar. Stadens alla känslouttryck sugs upp av mitt inre och sprids sedan i kaskader över mina texter, i samtal och givetvis i undervisningen.

Tyvärr är detta ett för mig nytt förhållningssätt till omvärlden. Tidigare använde jag främst benen om jag ville komma fram någonstans, eller om jag ville tappa bort några kilo på vägen. Lyckligtvis har jag helt förändrat min inställning till hur man bäst använder benen. Nu flanerar jag, utan annan avsikt än att flanera. Det låter enkelt, men jag kan lova er att det är en särskilt delikat konst.

Nå, låt oss återvända till våren. Den syns inte från bilen, spårvagnen och inte heller cykeln. Våren stannar bara till och bekantar sig med oss om vi går. Och helst ska man flanera. Ju mer planlöst man rör sig runt omkring, ju mer nyfiken blir den, och desto vanligare är det att den stannar till och säger “hej”.

Det var vid en sådan vårlig bekantskaps-flanering som jag plötsligt insåg att tonspråket på min vår har förändrats. Tidigare var det koltrastar och sjöfåglar som signalerade vår. Nu är det nya namn som seglat upp på min vårkuliss. Det finns nämligen ingenting som är mer vår än när en svart rödstjärt sitter och knastrar på en av alla TV-antenner som likt vildvuxna träd spretar upp från taken på vår gård. Eller när vassångaren surrar i buskagen. Och när halsbandsflugsnapparen slår sin drill, ja, då vet jag att det är vår. Den underbart sköna, prunkande och magnifika galiziska våren.

Och just det, ja, det kan bara upplevas till fots. Med fotsulorna tryggt nedsatta mot den galiziska jordens barm.

swans at Stryskiy park
Inte ovannämnda fjäderfän, men ändock vidunerligt vackra.

Janovska – En minnesplats som glömts bort

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag försöker febrilt att stöta bort ljudströmmen av bilar som vrålar förbi oss. För jag vill vara här, inte i ljudet av förbipasserande bilar. Jag vill vara här i tanken, med de tiotusentals människor som mördades på denna plats. Och med de hundratusentals som tvingades till slavarbete.

Platsen jag står på är Janovska i Lvivs utkant. En plats som var ett koncentrationsläger under andra världskriget. Här främst judar mördades och tvingades till slavarbete.

Det är inte lätt att ta sig hit. Trots att det inte ligger så långt från ändhållplatsen för spårvagnen så finns det ingen skylt som visar oss i rätt riktning. Det finns ingen vägvisning. Trottoarer som leder förbi det fängelset som angränsar till Janovska, är smal och bilarna kör oroväckande nära. De kör så nära att jag hellre riskerar livet och tar mig över den trafikerade fyrfiliga vägen. Väl framme vid monumentet saknar jag en skylt som visar att det är här man kan finna monumentet. Det hela är förvillande likt en rastplats eller vändplats.

Trots att jag har sett bilder från Janovska, bilder som de på maskinen som krossade benen på de mördade. Och trots att jag har läst beskrivningar på hur inhumant fångarna behandlades, så är det omöjligt att greppa vidden av lidandet som förekom här.

Någonting stör ut mina försök att skänka min tanke till de hundratusentals som led eller mördades här. Det är inte bara bilarna som förstrött brummar förbi. Det är platsens bortglömda tillstånd som stör. Det här är inte en plats som ger besökaren den stillhet som krävs för att kunna få/ge en stund för eftertanke. Det är en plats som lämnar besökaren med en uppdämd frustration över att den inte ges mer plats i vår nutid.

Det är inte monumentet som ska anklagas för brister. Det en sovjetisk skapelse, men inte bristfällig. Att det är litet är av mindre betydelse. Det är omgivningen som stör. En fallfärdig bänk ska likna en plats där man kan sitta för reflektion. Runt omkring finner jag skräp och sopor. Det hela ser mer ut som en helt vanlig väggren, inte en plats för att hedra tusentals mördade människor. En metallgrind står öppen på trekvart. Den leder oss in i på ett öde fält. Några stubbar skvallrar om att här har det vuxit träd. Delar av fältet har förvandlats till någon slags grustag, antagligen för det bakomliggande fängelset som renoveras. Det hela är en sorglig syn och gör mig mest förbannad.

På andra sidan om monumentet finns odlingslotter. Det är kanske så att vissa tycker det är en vacker tanke, att någon har sina bärbuskar och grönsaksodlingar på platsen där så många mördades och led. Men efter att ha mötts av sopor, fallfärdig bänk för eftertanke och ett spolierat fält blir den enda sammantagna analysen att det handlar om en negligering.

Jag försöker tysta den röst inom mig som säger att det hela handlar om ett medvetet ointresse. De som mördades och tvingades till slavarbete här, finns inte längre kvar i stan. Deras själar vandrar dock oroligt mellan huskropparna, men deras röster har för evigt tystnat. Därför finns det för få som ber oss minnas alla som mördades. Men Sovjetunionen har fallit, och nu är det tid att släppa in ljus över dessa människors själar. Det är vi skyldiga dem.

Bland de som hamnade här finns bara några få överlevande. Bland de mördade finns Debora Vogel (dock inte säkert att hon mördades här), en av sin tids mest lysande begåvningar. Poet, forskare, filosof och fotograf. Simon Wiesenthal lyckades fly från Janovska. Kanske var det därför han överlevde. Han blev sedermera efterkrigstidens främste nazistjägare.

När jag står här på Janovska tänker och funderar på allt som felas, känner jag att det som främst fattas på denna plats är en ingång till att förstå vilka de var som tvingades till slavarbete eller mördades på denna plats.

Det hela är så absurt ansiktslöst.

Tomt.

Och fullkomligt ovärdigt.


Vid minnesstenen.


Någonting som är positivt är att flera skyltar satts upp på platsen för att mana till eftertanke.


Av någon anledning vägrade jag fotografera soporna. Istället fann jag en ensam blomma som växte från en jordklump.


Fältet. Fångat av Alex Den.