viewpoint-east.org

Betraktelser tecknade mot den ogenomskådliga komplexitet vi kallar verkligheten

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Du har ju bott väldigt många år utomlands”, sa härförleden en person, som jag högaktar mycket, till mig. Det är ju helt riktigt, och inget som jag bestred utan bara snällt höll med. Upprinnelsen till att personen i fråga fällde ett sådant yttrande var vårt samtalsämne. Det cirklade nämligen runt någon trivial svensk företeelse. Dock hade min okunskap om det som avhandlades nog inte avhjälpts av att jag hade bott en längre tid i Sverige. Ty som så ofta, var jag fullkomligt ovetande om de nyck som förekommer i det som andra tycks beteckna som “den svenska verkligheten”. Jag har nog alltid levt lite i min egen metasfär.

Nå, det korta meningsutbytet fick mig ändå att fundera över på vilket sätt jag eventuellt skulle kunna ha förändrats sedan jag flyttade från mitt fädernesland. Jag lyckades inte hitta några egentliga punkter där jag skulle kunna beteckna mig som mer eljest än jag alltid varit. Kanske beror det på att jag trots allt är en ganska tveksam utlandssvensk. Jag befinner mig ju i Sverige flera månader varje år, samt arbetar med Sverige och svenska språket dagligen, så jag har nog bevarat väldigt mycket av Sverige i mig. Men det var ändå en förändring som jag tyckte mig kunna urskilja från det allmänna bruset av känslor och upplevelser.

Och det var kroppsspråket. Ja, det språk som vi uttalar med våra lekamen, är kanske ett av de uttryck där vi kulturbärare avslöjar mest om vilka vi är. Jag märker till exempel att jag ofta blir förvånad över hur mina landsmän rör sig i rummet. Det är inte ovanligt att jag upplever det som att svenskarna smyger runt. Jag blir dessutom ofta överraskad av det enorma utrymme som vi svenskar kräver omkring oss. Ett utrymme som ska vara tömt på andra, och där man kan glida fram i ensamt majestät. Efter flera år i Lviv har jag absolut inget som helst emot att andra, helt okända människor, vistas mycket nära mig. Jag tycker till om med att det är ganska trevligt. Det här har lett till att jag under sommaren vid flertalet tillfällen ofrivilligt inkräktat på andra människors (läs = svenskars) territorium.

Något annat som jag faktiskt märkt att jag inte längre helt förstår, är hur mina landsmän tittar på varandra. Man ser inte rakt på varandra, utan lite snett från sidan. Som om man inte alls var nyfiken, vilket man givetvis är, det är ju därför man över huvud taget tittar på andra. Det här roar mig något enormt, och min nya favoritsysselsättning är att le alldeles förskräckligt mycket åt sådana som blegar lite i smyg. Oftast möts jag av total förvirring, det är ju faktiskt inte meningen att det ska avslöjas att man tittar på varandra, fast att man lika fullt och fast gör så.

Det här låter ju väldigt oförargligt, och något som inte alls borde göra någon upprörd. Men för en tid sedan fick jag föraning om hur det kan uppfattas av en utomstående. Jag fick till och med ett namn på det där sättet att titta på varandra. Det var en ung polska som hade uppmärksammat detta, och hon var inte alls lika förtjust som många skulle kunna tro. Hon kallade det för “passiv aggressivitet”, vilket innebar att hon faktiskt helt hade missförstått vårt sätt att se på varandra, och hon hade dessutom blandat ihop det med vårt behov av seperat och oinskränkt utrymme. Ty trots att jag ofta retar mig på mina länsmän, så tror jag inte att det där sättet att blega på varandra enkom är spefullt. Men det är lätt att missförstå, det måste man tillstå. Jag själv förstår precis hur allt ligger till, men efter några år utomlands känner jag också förståelse för hur lätt det kan vara att missförstå.

Men det finns även andra saker som jag märker har hänt med mig. En sådan uppenbarelse fick jag på en parkeringsplats i Landskrona. Mellan bilarna kryssade fyra chokladbruna män. De banade fröjdsamt väg mot Systembolaget. Och det var något i deras kroppsspråk som fick mig att omedelbart känna mig väldigt hemma. Och männen, ja, de kom givetvis från Polen, och med största sannolikhet arbetade de på ett närliggande jordbruk. Det var där de dragit på sig den där beundransvärda solbrännan. De tillhörde det otackade släkte som dagligen livräddar det svenska samhället från svältdöden. (De skulle för övrigt lika gärna kunna vara bördiga från västra Ukraina. Så långt färdas nämligen inte kroppsspråket, och ganska ofta struntar det dessutom högaktningsfullt i nationsgränser.) Jag har inget vokabulär för att beskriva hur de rörde sig, men deras kroppsspråk kunde jag läsa, och i det kände jag mig fullkomligt trygg och säker. Det är inte troligt att jag skulle känt så utan att ha bott förfärligt många år i den europeiska avkrok som dessa män kom ifrån.

Summa kardemumma, ja, det är så att jag har bott många år utomlands, och visst är det så att vissa bitar av det svenska samhället har jag fått ett nytt förhållningssätt till, även om det faktiskt inte är mig helt främmande. På samma gång har den galiziska verkligheten också blivit ett med mig. Man skulle därför kunna säga att mitt sinne blivit fördubblat, och min själ har därför minst dubbelt medborgarskap (trots att det senare inte alls är tillåtet i Ukraina).

Nå, det finns egentligen ingen vettig knorr på det här inlägget. Inte heller någon sensmoral. Som så ofta från min hörna av tillvaron är det bara mina betraktelser tecknade mot den ogenomskådliga komplexitet vi kallar verkligheten.


En åker kanske plöjd av någon av våra livräddare.

En ålderstigen herre (eller dam) som skenat rakt in i framtiden

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ovanför min hjässa susar strandskator fram över hustaken. Med sina genomträngande pip förkunnar de att jag nu är i Sverige, långt borta från mitt älskade Galizien. Men det hindrar inte mina tankar får att dröja mig kvar i regionen.

Första gången jag var i Polen var våren 1997. Jag åkte med en brokig skara studenter från Göteborgs universitet. Vi hade föresatt oss att förstå det vi kallade Östeuropa. Ty vi studerade östeuropakunskap, och trodde därför att vi besatt någon slags unik expertis.

Det var mitt första möte med Polen. Genom ett dammigt tågfönster såg jag hur ett nytt land travade förbi. Det gick långsamt, det är det jag minns starkast. Tåget tuffade på i en slags östeuropeisk sävlighet som inte kändes helt bekant. Och själva vagnarna hade också något sävligt och långsamt, ungefär som en ålderstigen dam eller herre, som taktfast letar sig fram genom en välkänd terräng. Till och med konduktören hade något långsamt och ålderstiget över sig. Det var som om både denne, tåget och till och med landskapet reste sig ur en annan tid.

Det händer ibland att jag kommer på mig själv med att fortfarande nära denna bild av Polen, som en ålderstigen dam eller herre, hopplöst efter sin samtid.

Men det är 22 år mellan det Polen och dagens Polen.

Och det enda som är ålderstiget idag är min föreställning om Polen.

Det blev jag återigen påmind om när jag tog snabbtåget mellan Kraków och Warszawa här förleden. Med en hastighet, som utklassar de svenska kusinerna, skar vårt snabbtåg genom det polska landskapet. Punktligt anlände vi huvudstaden efter drygt två timmar.

Några dagar tidigare hade jag fått en liknande påminnelse, då jag hade susat fram på en av de nya polska motorvägarna. Avståndet mellan den asfalterade pulsådern och de schweizerost-vägarna jag mötte vid mitt första besök kan endast beräknas i ljusår.

Jag kan inte tala för någon annan, men jag inbillar mig att jag inte är unik. Bilden av det eftersatta och ålderstigna Östeuropa närs nog av flera av mina landsmän. Och det är ju föga smickrande. För oss.

Men trots det kände jag något av en sorg, och nästan saknad, där jag satt på tåget. Visst är det praktiskt med det effektiva och slimmade Polen, men tyvärr inte riktigt lika spännande, tänkte jag.

Plötsligt var det något i mitt inre som slog mig på fingrarna. Jag erfor hur förmätet det var, att drömma om ett opraktiskt, smutsigt och föråldrat Polen bara för att jag vill ha lite spänning. Och när jag satt där på tåget fick jag en förnimmelse av att det är därför som många färdas till länder som Polen, och hur de upplever en besvikelse över att de inte får möta det som en gång var. En önskan om att möta något exotiskt. Opraktiskt och som från en annan tid.

Nå, nu är det kanske drygt av mig att mästra, även om jag faktiskt inte alls gör det. Jag går bara till mig själv, och minns otal gånger jag drabbats av någon typ av diffus känsla av exotism när jag sett något från den kommunistiska tiden i Ryssland, Ukraina eller Polen. Bilarna har varit gulliga, tågen klassiska och vägarna… Nå, dem har jag inte sällan haft något trevligt att säga om. Men ändå, jag har trots det kommit på mig själv att jag har burit med mig en önskan om att i vardagen få uppleva något som bäst passar på museer.

Och även min romantiserade och groteskt förvridna bild av livet i det kommunistiska Polen borde förpassas till ett museum. Namnet på museet skulle kunna vara “Museet för de inom vänstern som romantiserade kommunistisk design och på så vis berättigade förtrycket av folket i de kommunistiska länderna”. Jag är dock rädd att alltför få skulle vilja erkänna sin indirekta medverkan och därmed skuld i diktaturens djävulska styre.

Men nu är det inte bara förvirrade gamla vänstertanter och dito farbröder som har en förkärlek för att romatisera den kommunistiska tiden. I Polen är det till och med trendigt att gilla prylar från den kommunistiska tiden. Kanske sker det som en kombination mellan nostalgi och en saknad av en regim som kanske inte var trevlig, men ändock skenbart stabil. I backspegeln ter sig nämligen det mesta ganska inramat, enkelt och tecknar sig förhållandevis tydligt.

Och det är kanske även så för oss vänsterspöken. Det är enklare att föreställa sig (det vi envisas med att kalla för) Östeuropa som ett grått, långsamt, sävligt och ålderstiget vacuum. Det förefaller svårare för oss att begripa att delar av den regionen faktiskt susar fram mot framtiden i en faslig fart. Ja, ungefär likt snabbtåget mellan Kraków och Warszawa.


Framtiden på räls.

Om ett bär som älskas av nästan alla

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Detta är väl inte riktigt som i Sverige”, fastslår en vän, om den värmebölja som just nu råder i Lviv med omnejd. Ja, i hela Galizien är det faktiskt stekhett. Nu ser ju inte min vän särskilt oberörd ut heller. Svetten skapar ett vackert pärlband i hans lvivianska panna. Ja, trots att han är född och uppvuxen här, ser han ganska medtagen ut.

Jag har under mina år här varit med om liknande värmeböljor varje sommar. Man borde vara härdad, men varje gång det händer drabbas min skånska fysionomi av förvåning. “Vad fasiken är det här?” säger den bestört, och svullnar upp eller bara är fullkomligt ohanterlig.

Och trots att jag är med om detta varje år, har min hjärna inte heller lyckats tänka ut några knep för att motverka effekten av värmeslag. Givetvis vill kroppen dricka vatten i mängder, men faktum är att det är inte att rekommendera. En annan vän hade en mycket otäck erfarenhet på Kuba. Hon anlände dit mitt i den svenska vintern. Kroppen krävde att hon skulle bälga i sig mängder av vatten. Resultatet lär ha blivit uppblåst, så att säga.

Nå, jag har tursamt nog inte varit med om något liknande. Min kropp tycks inte vilja dricka vatten i den mängden. Däremot ville den häromdagen äta körsbärsglass. Varför den ville det är för mig fortfarande en gåta. Jag hade nämligen ätit körsbär redan till frukost. Slutsatsen blev i alla fall att man bör undvika att äta körsbär till frukost, samt körsbärglass till lunch mitt i en värmebölja. Särskilt om man gillar att ha magen i något sådär balans.

Körsbär är annars ett väldigt uppskattat bär häromkring. Både i Ukraina och i Polen äter man körsbär i fullkomligt absurda mängder. Man nöjer sig inte med det, utan kryddar även spriten med bäret, och pressar ner dess saft i alla möjliga olika produkter. Jag antar att det främst beror på att det är ett lättodlat bär på dessa breddgrader. Jag inbillar mig nämligen att det är svårt att hitta någon annan förklaring. Ja, som ni nog redan förstått så förhåller sig det så att trots att jag bott här väldigt länge så har jag inte blivit vän av körsbäret. Varför jag nu fick för mig att äta ett bär jag egentligen inte uppskattar både till frukost och lunch kan väl bäst förklaras med att min självbevarelsedrift försvagades i den rådande värmeböljan.

Tilläggas bör att det enda körsbär jag verkligen dyrkar är körsbärstomaten. Men jag vet inte riktigt hur den skulle ta sig ut i en glass.

Min svettige vän köper en kvass och sölar vidare i Lvivs värmebölja. Tack och lov att de inte fått för sig att smaksätta den med körsbär… ännu.

Hanna Kralls “Hinna före Herren Gud”

Category: antisemitism, bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Klockan slår snart tolv, och då är vi inne i en ny månad. Till min förskräckelse ser jag att jag endast skrivit sju ynka blogginlägg denna månad. Här är det någon som legat på latsidan. Nå, tro inte att det beror på att jag inte skrivit under månaden. Tvärtom faktiskt. Men inte material som hamnat här på bloggen. Under våren har jag läst väldigt mycket, och för en tid sedan skrev jag ner mina tankar om Hanna Kralls Hinna före Herren Gud.

——

Hinna före Herren Gud/Zdążyć przed Panem Bogiem (1977)
Av: Hanna Krall
Översättning: Lennart Ilke (1982)
Ersatz förslag 2017

Vems röst är det som jag läser? frågar jag mig stundtals när jag läser Hinna före Herren Gud av Hanna Krall. Hanna Krall eller Marek Edelman? Hinna före herren Gud utkom 1977, efter det att Hanna Krall intervjuat Marek Edelman om hans medverkan i Warszawa gettots uppror 1943. Man kan tycka att det inte är så underligt att Hanna Krall intresserar sig för detta ämne. Krall föddes 1935 i Warszawa. Hennes föräldrar var assimilerade judar. När Nazityskland ockuperade den delen av Polen som hon bodde i, valde hennes föräldrar att gömma Hanna hos polacker. Hanna Krall uppger själv att hon ska ha räddats av flera olika familjer. Men Hannas föräldrar räddades inte. De mördades i Majdanek. Det ska ändå inte vara enkom därför som Hanna Kralls författarskap domineras av reportage om Förintelsen. Enligt henne själv var det när hon läste Martin Bubers Chassidiska berättelser som en vilja uppstod att söka efter resterna av de polsk-judiska samhällena, som tyskarna utraderade under Förintelsen.

Efter avslutade journaliststudier började Krall arbeta på Życie Warszawy. Några år senare började hon arbeta på den välkända tidskriften Polityka, och det var under denna tid som hon debuterade med en reportagebok om sin tid som korrespondent i Moskva. Hinna före Herren Gud blev Hanna Kralls första kommersiella framgång. Den sålde stort i Polen, och blev snabbt översatt. Kanske inte så underligt, eftersom hon i den lyfter ett ämne på ett sådant vis som väldigt få före henne gjort. Ryszard Kapuściński lär också ha sagt om henne, att hon tidigt visade en unik begåvning för att beskriva skeenden som ingen annan tidigare lyckats skildra. Kapuściński lär för övrigt ha varit hennes bästa vän, och han läste ofta hennes texter, vilket kan förklara deras litterära släktskap (även om jag inte upplever att de försöker efterlikna varandra).

Hinna före Herren Gud baseras på intervjuer som Hanna Krall gjorde med Marek Edelman under 1970-talets första år. Hon träffade Edelman av en slump. Hon skulle åka till Łódź för att skriva om en fabrik. Väl där insåg hon att det var ett värdelöst reportage, men i den lokala tidningen hittade hon en blänkare om en lyckad hjärtoperation. Hon intervjuade professorn som utfört operationen. När de var klara hänvisade han henne till en kollega som kunde läsa hennes reportage och se om där fanns några fel. Kollegan hette Marek Edelman, och var en av de få upprorsmän i Warszawas getto som överlevande upproret.

Hinna före Herren Gud är alltså en reportagebok inom genren det litterära reportaget, och texten andas verkligen både litterär gestaltning och reportage. Det är inga krassa återgivningar av skeenden vi kan läsa. De är målande, nästan vackra trots det otäcka de handlar om. Jag upplever att Krall med omsorg valt orden, och jag är ganska förvissad om att hon också har putsat Edelmans formuleringar. Språket är rikt och fylligt, utan att för den delen bli överlastat. Temat är förintelsen och upproret i Warszawas getto. Reportaget fokuserar på Hanna Kralls intervju med Marek Edelman och de tar sitt avstamp från tiden för upproret i Warszawas getto. Edelman var en av de centrala ledarna i upprorsgruppen ŻOB (Żydowska Organizacja Bojowa/Judiska kamporganisationen) efter det att deras mytomspunne ledare (Mordechai Anielewicz) dött. Det finns ibland en ettrigt ton. Det är nästan som om Edelman och Krall kivas, som om Edelman inte alltid vill, eller förmår, ge henne hela bilden. Kanske minns han inte. Och ibland går det så långt att Edelman försöker tolka vilken typ av berättelse Krall vill ha: “Gillar du det här med strålkastare? Jag vet att det är lite stilfullare än att dö i en källare. […]/ – Jo, faktiskt./- Då ska jag berätta något mer i den stilen. […]” Hanna Krall är snabb och kontrar med att Edelman tycks hellre vilja berätta om dessa dramatiska händelser: “– Jag har fått intrycket att du själv tycker väldigt om sådana historier – om snabba, energiska steg, och om att skjuta mot strålkastare. Att du föredrar sådant framför källarhålor./ – Nej då. / – Jag tror det i alla fall.” Och hon fortsätter med att betvivla att det finns någon tråd i deras återgivning av upproret i gettot. Hon säger att “Det är ju inte historia vi skriver. Vi skriver om att minnas.” Enligt min tolkning finner vi i den meningen något av kärnan i Hinna före Herren Gud. Att den inte är en skildring av ett historiskt skeende, utan ett försök till att minnas. Och det är uppenbart att det är mycket svårt att minnas olika skeenden på exakt samma vis. Ett exempel på det är när Krall försöker få Edelman att minnas om man i gettot hade hängt upp röda och vita flaggor, som skulle ha synts utifrån gettot. Edelman envisas med att de inte hade hängt upp några röda och vita flaggor, eftersom det inte fanns något tyg att tillgå i gettot. Men alla andra såg dem ju, flikar Krall in. Om alla andra såg dem så fanns de väl, säger Marek Edelman med en axelryckning. För honom är det tydligen inte viktigt. Och kanske är det så att inte ens Hanna Krall är intresserad av att plocka fram en sann berättelse av vad som hände i gettot i Warszawa. Hon vill återge människors känslor, deras bevekelsegrunder, vad som fick dem att göra valet att ta vapen i sin hand.

Hinna före Herren Gud är ingen bok man läser om man är intresserad av att få en ordningsam och tydlig återgivning av vad som hände i gettot. Det är kaotiskt, och vi hoppar mellan olika tidpunkter, mellan upproret i gettot, till hans yrke efter kriget då han arbetade som hjärtspecialist. Krall lyfter också fram små vardagliga ting, vilka förstärker bilden av autentisitet. Ibland väljer Krall att rada upp olika exempel på skeenden efter varandra, som när Edelman spekulerar i hur han kunde överleva och fly ut ur gettot. Vi hör olika röster, och ibland tappar jag som sagt bort mig och undrar vems röst det är jag läser. Är det Edelman eller Krall som noggrant redogör för upprorsstyrkornas storlek och vapen? Det är ju Krall, men av någon anledning känns det som om Edelman sitter där mitt emot henne, och kanske fyller i när hon genar lite för snabbt genom informationen. Boken är skriven under den kommunistiska tiden, men jag kan inte utläsa någon kritik av den polska regimen, eller den antisemitism som uppkom efter sexdagarskriget. Inte med ett ord nämner Edelman de trakasserier som han enligt Wikipedia-sidan ska ha utsatts för. Det hade också varit omöjligt att beskriva, eftersom boken då sannolikt hade stoppats.

Hinna före Herren Gud är en oerhört gripande bok. Genom sin kaotiska karaktär får man något av en inblick i den desperation som judarna i gettot tvingades genomleva. Men det är inte någon vittneslitteratur. Här behandlas minnet. Vad vi minns och hur. Ibland kolliderar Edelmans och Kralls starka viljor i berättelsen, och kanske är det därför som Hinna före Herren Gud ibland tycks drar åt olika håll. Men jag tror att den känslan, att man tappar fotfästet i berättandet, är Hanna Kralls litterära grepp. Hon vill få oss att känna med dem vi läser om. Vi ska inte heller känna oss trygga. Således är det enkelt att förstå varför Hinna före Herren Gud upphöjs till ett av mästerverken inom genren det polska litterära reportaget.

Vid Zuzannas port igen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nå, det finns kanske de av er som tror att min kärlek till dem som tidigare befolkade Lvivs gator, då staden hette Lwów eller Lemberg, betyder att jag inte känner någon kärlek till dem som befolkar staden idag. Det är faktiskt en helt felaktig slutsats. Ty mitt hjärta klappar lika starkt för dem som bodde här tidigare, och dem som är här nu.

Men det är ändå så att det är minnet som intresserar mig. Hur vi minns och vilka vi minns. Och jag är särskilt intresserad av dem som inte syns. De som glömts, och således finns gömda bakom fasaderna. De, vars själar, ännu ändå på något vis finns här.

Och jag är inte ensam om att känna denna nyfikenhet. Denna iver att gräva fram alla de berättelser som döljs för den omedvetna lvivivanen eller den tillfällige besökaren.

Jag skulle nu kunna sammanställa en lång lista över alla de grupper, organisationer och personer som drivs av samma kall som jag. Men jag har lärt mig den hårda vägen att allt jag skriver här är utrustat med vingar av dun (för att parafrasera Zuzanna Ginczanka) som lätt svingar iväg och hamnar hos någon annan mer etablerad, som liksom av en händelse glömmer att nämna mitt namn. Därför sitter jag på en hel uppsjö av kunskaper, som inte delas här. Dessa kunskaper får helt sonika får nöja sig med att vandra tillsammans med mig, tills det att jag beslutat vad jag ska göra med dem.

Men låt oss återgå till minnet. Var än jag går finner jag det. Inte behöver det finnas någon speciell person knuten till varje plats för att man ska känna vilka som varit där, vad de tyckte om, och det är nästan så att jag ibland kan ta på deras drömmar och förhoppningar. Ett vant öga kan se det där. Se dem. Kanske är det lite lättare för mig än för många som är födda och uppvuxna i lejonstaden. Jag kommer liksom fri från sentimentalitet. Fri från egna minnen. Men med en hel skottkärra (eller rullebör, som jag hellre kallar den) av omättlig nyfikenhet, lust att förkovra mig och… det viktigaste… ödmjukhet. Ty jag känner både ödmjukhet för dem jag träffar och som bor här nu, och inför minnet av dem som bodde här tidigare. De är för mig ändå ett och samma. Förbundna genom denna förtrollade plats.

Jag ska inte sticka under stol med att jag ibland misstycker med hur man förvaltar historien här. Trots att det finns många som intresserar sig för att bära historien vidare, så finns det tyvärr de som inte tycks bekymra sig märkbart om den. Det senare förhållningssättet bygger nästan uteslutande på avsaknad av kunskap eller bristande ekonomi. De som medvetet demolerar är en liten grupp som bara har pengar för ögonen. Och de är ofta redan rika och befinner sig i ett ekonomiskt skugglandskap, som i och med kampen mot korruptionen, ändå lever på lånad tid och är förhållandevis snart ett minne blott.

Det finns ändå vissa platser i staden som jag skulle önska att de som bodde där förr blev synliga för de som bor här nu. Zuzanna Ginczanka är en sådan person. En plakett utanför porten där hon bodde skulle antagligen bara väcka förtjusning och nyfikenhet. Ett annat exempel är Stanisław Lem. Han hade en plakett, men den togs ner av husägarna. En plakett över honom skulle antagligen också bidra till förtjusning hos inte bara dagens lvivianer, utan även hos alla de polska turister, som dagarna i ända vandrar runt i Lviv och söker Stanisław.

Idag vill jag dock främst slå ett slag för Zuzanna Ginczanka. Ty här finns en svensk koppling. DNs chefredaktör Peter Wolodarskis mormor var nämligen god vän till Zuzanna. Hon hette Lusia Stauber och gick ur tiden förra året. Sverige har alltså en koppling till Zuzanna Ginczanka, och till dagens Lviv. Vi har ju givetvis många andra kopplingar, men visst är det lite kittlande att få känna samhörighet med en av Polens mest kända poeter? En poet som dessutom är på modet just nu. Dessutom skulle vi vara med och berika Lvivs nutid, något som alla här älskar. Och varför ska Lviv vara sämre än Kraków och Rivne? De har satt upp plaketter. Zuzanna bodde ändå tre år i samma hus i Lviv.

De av er som orkat harva er ner genom min oändliga textmassa (den blev ju lite längre än en tweet), kanske undrar om det finns någon slags uppmaning i min text. Ja, låt så vara, det kanske finns det. Om ni känner er kallade, skriv en rad till mig. Kanske faller det du skriver mig i smaken.

(Här kan du läsa tidigare inlägg på temat Zuzanna Ginczanka. Skrolla nedåt, eftersom detta blogginlägg ligger först.)


Minnesplakett på huset i Kraków där Zuzanna bodde sin sista tid i livet.


En minnesplakett på huset i Rivne, där Zuzanna bodde med sin mormor.

Bilder från Wikipedia.

Simon Laks – en tonsättare av denna värld

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, Litteratur, music, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Musik i koncentrationslägren var inte underhållning, lär tonsättaren och violinisten Simon (Szymon) Laks ha sagt. Den var inte heller ett medel för motstånd eller lindring. Musiken skulle döva lägerfångarna. Paralysera dem till arbete och underkastelse. Han visste vad han pratade om, den gode Simon Laks, ty under mer än två år satt han fånge på Auschwitz-Birkenau, där han tvingades verka som orkesterledare för lägerorkestern.

Kanske är han mest känd för det, att han var orkesterledaren som överlevde förintelsen. Kapellmeister in Auschwitz. Men som det är med varje historia med en överlevare, finns det så mycket mer att berätta.

Simon Laks föddes i Warszawa 1901 i en judisk familj. Det finns inte många uppgifter om hans förehavanden under unga år, frånsett att han lär ha studerat matematik innan han som 20-åring började studera musik på konservatoriet (Musikhögskolan) i Warszawa. Det är troligt att han tidigt rönte viss framgång, ty redan 1924 uppförde symfoniorkestern i Warszawa en av hans tonsättningar.

Två år senare tycks han ha mött på viss patrull, tillåter jag mig att tro, ty han lämnade Warszawa för att arbeta som stumfilmspianist i Schweiz. Därefter packade han åter sin kappsäck. Nu var siktet inställt på Paris. Här slog han sig ner, och han blev 1929 antagen till legendariska Conservatoire de Paris, alltså Musikhögskolan i Paris.

Simon Laks behärskade även flera språk, och han tycks varit lika tilltalad av att skriva musik som att författa och översätta. Han kunde utan svårigheter bemästra polska, ryska, franska, engelska och tyska. Det här intresset skulle senare göra att hans liv tog en oväntad vändning.

Under 1930-talet utvecklade han sin musikaliska stil, och den var distrinkt nyklassicistisk. Du kan tydligt höra ordningen, reaktionen mot den experimentella musik som hade varit på modet före mellankrigstiden. Tonsättare som Laks ville också markera mot romantikens kanske lite svulstiga och bombastiska uttryck. Det skulle vara enkelt och fräsch. Luftigt och nästan dansant. Hos Laks kan man även höra lite drag av barock. Det är ofta sirligt och där gömmer sig många yviga krusiduller, men tonsättningarna har ändå en mycket stark 1900-tals prägel. Trots att musiken kanske vill lura mig att se pudrade peruker framför mig, så är det ändå så att bilarnas metallsjälar och betongens entré lyser genom. I hans tonsättningar hör man även andra andetag. Här finns judiska tonklanger, polsk folkmusik, och givetvis jazz.

1942 arresterades han av nazisterna i Frankrike och skickades alltså till Auschwitz-Birkenau. Han förflyttades sedemera till Dachau, där han och de andra överlevande befriades av amerikanarna 1945. Blott 20 dagar efter han blev fri åkte han till sin forna hemstad Paris, där han levde fram till sin död 1983.

Simon Laks fortsatte att verka som tonsättare, men efter kriget hade intresset för nyklassicistisk musik tynat hos åhörarna. Trots det ändrade aldrig Laks sin syn på musik. Han fortsatte som tidigare. Det finns några fåtal tonsättningar av honom på temat förintelsen, men jag har bara lyckats höra några av dem. Men man göre man sig inte besvär att leta efter förfärliga förintelseberättelser i Laks tonsättarkonst. Han hade ett annat kall, och jag tror att det snarare handlade om att försöka återskapa liv, än att framkalla död för våra öron. Förresten, visste ni att han även tonsatte dikter av Julian Tuwim. (Jag har ju sagt att den där Tuwim har en fantastisk förmåga att dyka upp i tid och otid.)

1967 beslutade sig Simon Laks för att sluta tonsätta. Orsaken var den ökande antisemitismen i Polen. Antisemitismen hade nämligen efter 6-dagars kriget i Israel, åter krupit upp ur sina hålor i hans gamla hemland Polen. Enligt Laks son ska han ha sagt att tonsätta musik inte längre tjänade något till. Det behövdes starkare medel för att bekämpa antisemitismen, menade Simon Laks. Eftersom han alltid hyst ett intresse för språk och lingvistik, bytte han alltså bana som 66-åring och blev författare, journalist och översättare. I en av hans kanske mest beryktade böcker behandlar han sina upplevelser från Auschwitz. På polska heter den Gry oświęcimskie och utkom 1979. I engelsk översättning heter den Music of another world (1989). Boken lär vara en unik skildring av förintelsen, med musiken som utgångspunkt.

Här kan ni höra några exempel på tonsättningar av Laks:
Poem för violin och orkester (1954)
Åtta judiska sånger – för sopran och piano. (1947)

En dokumentärfilm om Simon Laks från 2012.

Ett tidigare blogginlägg om musiken i koncentrationslägren.

Julian Tuwim – En egensinnig man

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Ni vet som en sådan där ihärdig strandfluga, som troget kittlar er på benen när ni ligger där och latar er på stranden. Ja, ungefär så har det varit med mig och Julian Tuwim. Där slutar givetvis flugliknelsen, men han har troget kittlat mig. Helst när jag önskat att tänka på något annat. Då har han dykt upp, från ingenstans, full av iver har han pockat på min uppmärksamhet. Men jag har viftat bort honom, fortsatt med det jag företog mig, trots att han inte riktigt vill ge mig ro.

Egentligen är det inte alls konstigt. Ty jag har ju haft en benägenhet att på senare tid röra mig i hans trakter, eller i alla fall i hans tid och rum. Det förefaller som om han var något av spindeln i nätet under sin tid, och flera efterföljande decennier. Herrans massa insektsliknelser det blev. Märkligt, ty när det gäller Tuwim borde det väl egentligen vara lokomotiv som är de självklara bärarna av lämpliga liknelser.

Lokomotivet tillhör kanske en av Tuwims mest kända verk. Jag skriver “kanske”, ty hans ryktbarhet tycks se olika ut beroende på vilken av hans olika uttrycksformer man fokuserar på. Lokomotivet är en dikt skriven för barn, och handlar om ett överfullt tåg som stånkar fram på sina runda fötter av järn. (Här kan ni läsa den i engelsk översättning.)

Vem var han då, denne retsamma Julian Tuwim, som dyker upp i tid och otid? 1894 såg han dagens ljus i Łódź. Hans uppväxt präglades av den atmosfär av assimilerad judisk medelklass, som var ganska vanlig under den tiden. Det judiska arvet var inte särdeles påtagligt i deras vardag. Den unge Julian hade nog huvudet uppe i det blå, enär han inte klarade sjätte året i skolan, och tvingades gå om den. Enligt engelskspråkiga Wikipedia tvingades Julians familj att fly Łódź till den tyska staden Breslau (idag Wrocław) när han var nio år. Orsaken ska ha varit att hans far eventuellt varit inblandad i 1905 års revolution i Ryssland. Det här går dock inte att bekräfta på någon annan sida. Julian Tuwim avslutade nämligen sin gymnasieutbildning i Łódź, och begav sig därefter till Warszawa för att studera på universitet. Det var nu hans litterära bana tog sin början. Och han bröt tydligt mot rådande konventioner om poesins utformning.

Julian Tuwim tycks ha älskat det urbana livet. Hans diktning präglades tidigt av stadens liv och ljud. Han var inte heller främmande för att plocka in slang i sina dikter, och det var det vardagliga språket som dominerade. Han värjde sig mot nationalistiskt pompös diktning, och ville att poesin skulle tillhöra folket. Det var kanske därför som han bildade den litterära gruppen Skamander 1918.

Men om man ska vara riktigt korrekt så fick inte gruppen något namn när den bildades. Det kom först ett år senare. Namnet Skamander ska syfta på floden Skamandros som flöt genom Troja i antikens Grekland. Varför de uppkallade sig efter denna flod, får någon av mina mer pålästa läsare förtälja, ty jag har inte lyckats hitta någon förklaring som jag kan förstå väl nog för att återge den i ord.

Precis som med Julian Tuwims egna diktning, ville gruppen göra rent hus med nationalromantiska strömningar. De var skeptiska mot den nationalism som under mellankrigstiden växte sig stark i Polen. Det var under denna tid som Tuwim skrev den dikt som gjorde honom känd för en bredare publik. 1929 publicerades dikten Do prostego człowieka, (En enkel man), i tidskriften Robnitik. Dikten är ett kraftfullt avståndstagande från krig och eliternas utnyttjande av de vanliga medborgarna. Tuwim vänder udden av sin antipati mot de som skor sig på vapenhandel, och mot de som skapar hat och misstro mellan folken. Det är en på samma gång enkel, och djup dikt. Språket är det som vilken person som helst, av de han mötte på sina urbana promenader, skulle kunna använda. Men kärnan i dikten plöjer rakt genom bankvärldens egoism, och politikers maktfullkomlighet.

Dikten i engelsk översättning:
A Common Man
When plastered billboards scream with slogans
‘fight for your country, go to battle’
When media’s print assults your senses,
‘Support our leaders’ shrieks and rattles…
And fools who don’t know any better
Believe the old, eternal lie
That we must march and shoot and kill
Murder, and burn, and bomb, and grill…

When press begins the battle-cry
That nation needs to unify
And for your country you must die…
Dear brainwashed friend, my neighbor dear
Brother from this, or other nation
Know that the cries of anger, fear,
Are nothing but manipulation
by fat-cats, kings who covet riches,
And feed off your sweat and blood – the leeches!
When call to arms engulfs the land
It means that somewhere oil was found,
Shooting ‘blackgold’ from underground!
It means they found a sneaky way
To make more money, grab more gold
But this is not what you are told!

Don’t spill your blood for bucks or oil
Break, burn your rifle, shout: ‘NO DEAL!’
Let the rich scoundrels, kings, and bankers
Send their own children to get killed!
May your loud voice be amplified
By roar of other common men
The battle-weary of all nations:
WE WON’T BE CONNED TO WAR AGAIN!

När jag läser En enkel man i ovanstående översättning blir det glasklart för mig varför Julian Tuwim är en poet som tycks ha befunnit sig i poesins absoluta mitt under mellankrigstiden. Dikten är ju, som ni själva kan se, både genialt politik och med en konstnärlig personlighet som är få skriftställares tillgång. (Vi är väl fler som känner oss manade än de som verkligen behärskar detta ansvarsfulla skrå.)

Men mellankrigstiden övergick ju som ni vet i andra världskriget, det krig som han faktiskt varnar för i ovanstående dikt, och med den kom också förintelsen. Med sitt judiska påbrå visste Julian Tuwim att han var tvungen att fly. Han flydde för till Frankrike, därefter till Brasilien, för att slutligen slå sig ner i USA. Därifrån samarbete han med den exilregeringen och de polska intellektuella som verkade från London. Samarbetet gnisslade dock tidigt, ty Tuwim kunde inte ställa upp på deras syn på Sovjetunionen.

Jag börjar osökt tänka på hans far. Var det kanske ändå så att hans far hade stött revolutionen 1905 i Ryssland, och att Tuwim kanske var en vänsterman?

Jag leker vidare med den tanken en stund, ty kan det förklara varför det är förhållandevis tyst om denne ordens mästare? Tuwim-året 2013 gick ju mig helt obemärkt förbi. Eller beror det på att jag först senare började intressera mig för Polen? Må så vara. Men det förklarar ju inte varför det bara finns några fåtal översättningar av Tuwim till svenska. De få översättningar vi har kan vi tacka fenomenala Anders Bodegård och Polska institutet för. (Vad skulle vi göra utan alla dessa tappra översättare?).

Någonting är i alla fall fel, ty Julian Tuwims diktning har en märklig aktualitet. Han spände dessutom enkelt mellan satirisk till mer allvarsam diktning. Enkelt han behärskade han även konsten att trollbinda barn med dikter som Lokomotivet. Och det har den dikten gjort i decennier. Det är kanske helt enkelt så, att riktigt stor konst inte blir rynkig och slapp som vi andra, utan får spänst och lyster ju äldre den blir.

Julian Tuwim återvände till Polen efter kriget och slog sig ner i Zakopane. Men han skulle inte bli särskilt produktiv i det stalinistiska Polen. Vad det berodde på kan vi bara sia om, men en unik och egensinnig begåvning som Tuwim kan haft det lätt att stå i givakt för överheten. Han var ju en man som inte tycks ha tilltalats av någon slags kult, kommunistisk eller nationalistisk. Men det måste också ha gjort så oerhört ont att återvända till Polen, när många av hans tidigare vänner och samarbetspartners dött eller mördats i kriget och förintelsen.

Julian Tuwim gick bort 1953, 59 år gammal.

Men jag tror inte att hans dikter någonsin kommer sluta söka upp sina läsare. Och mig fann han ju, efter en tid. Han kom snurrande som en sådan där ihärdig strandfluga, när jag läste om andra poeter från mellankrigstiden, så som Zuzanna Ginczanka. Han hade väl surrat runt en tid, men det var först då jag på allvar började studera hans fägring, och tillät mig att hänföras.


Julian Tuwim fångad i Stanisław Ignacy Witkiewicz penseldrag.