viewpoint-east.org

En yngling från förr

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag nöter ut minst ett par skor i kvartalet. Det är möjligt att ingen annan än jag och sambon vandrar så outtröttligt på Lvivs gator. Ofta är våra promenader helt spontana. Ingen rutt är lagd. Och ingen loggbok förs, utom vissa spridda anteckningar här på viewpoint-east. De tjänar heller inget syfte. Vi gör det inte för att motionera. Inte heller förväntar vi oss att upptäcka något nytt.

Det enda som förenar våra olika spår vi gör i staden är att de löper ut från centrum. Bort från Gamla stan. Bort från myllret av turister som törstar efter turism.

Det gör oss inte heller något att de äldre husen byts ut mot postsovjetiska vidunder. Eller att vi trasslar in oss i sovjetiska sovstäder.

Det händer att jag får frågan: “Varför går ni inte i gamla stan? Det är ju så mycket vackrare än i förorter så som Sychiv“. Svaret på den frågan fanns ju redan i inledningen. Turisterna. Nu först förstår jag hur det är att bo i exempelvis Venedig. Ty nu vet jag hur det är att bo i en stad som nästan helt upphört att vara en stad, och förvandlats till en tillrättalagd kuliss för turister.

Nej, Lviv är inte där Venedig är. Inte på långa vägar. Men gamla stan har förlorat mycket av sin själ. Sin identitet. Det som var unikt.

Runt Rådhustorget, Plotjsja rynok, finns idag kanske tjugotal caféer och restauranger. Turisterna behöver aldrig vara törstiga eller hungriga i Lviv. När jag flyttade hit fanns det en grekisk restaurang… Nåja, en grekisk sylta. Där luktade det frityrolja. Sedan fanns det några fåtal ukrainskan syltor, kanske tre allt som allt. Caféerna hade inte stolar, utan var ståfik. Bara den grekiska syltan släpade ut några stolar och bord när solen sken.

Runt Rådhustorget fanns det även butiker. Så som knapp- och tygbutiker, en butik som sålde fiskeredskap, och många andra som jag praktiskt taget glömt helt och hållet.

Jag vet inte om jag skulle säga att jag saknar den tiden. Vårt liv då var ofta mer komplicerat. Bara att hitta stearinljus till vår adventljusstake var ett äventyr. Ett äventyr som innebar att vi blev tvungna att slå oss i slang med präster och munkar, ty det var de som sålde stora fina blockljusen. De fann vi på TsUM (цум), ett varuhus från sovjettiden. Här kunde man hitta allt mellan himmel och jord.

Men jag känner ändå ibland en saknad. Eller lite sorg över att det där speciella lugnet som rådde i gamla stan som är för evigt utrotat. Att gå runt Plotjsja rynok innebar då en stund av frid. Ett uppehåll från vardagens jäkt. På Plotjsja rynok rådde nämligen en tidlöshet. Så nog saknar jag den tiden en aning. Och alla de verksamheter som vilar i de bortglömdas grav. De, som tidigare ofta var min räddning. Och mina skosulor nöter därför alltmer sällan kullerstenarna på Plotjsja rynok.

Om det inte vore för Juniy Technik (Юний технік). “Ung teknik”, betyder det. I folkmun kallad Jut. (Ett utslag av ukrainarnas förkärlek för att förkorta.) Och sanna mina ord, man känner sig särdeles ung och pigg när man kommer in i denna kvarleva från tiden före turisterna. Här kan man köpa allt som har något släktband med teknik. Bland USB-sladdar, ficklampor, kikare, eluttag och telefonjacket, lampor av alla möjliga valörer, penslar och målarfärg, sandpapper med olika sorters riv, lim för varje önskvärd klistrighet, alla upptänkliga verktyg, hundratals fjärrkontroller hittar du även till synes helt nya VHS-kassetter. Clas Ohlson kan slänga sig i väggen.

När jag kommer in hit till Ung teknik, som ju bevisligen även öppnar sin famn för lite ålderstigna produkter, så känner jag åter det där stinget av frid. En frid som bara fullkomlig tidlöshet kan inbringa. Och jag hoppas innerligt att Ung teknik inte tvingas ut ur gamla stan, så som många av dennes släktingar fått göra. Även om de är anspråkslösa så tillhör de en del av Lvivs själ. Platser som Ung teknik var en av anledningarna till att gamla stan och Plotjsja rynok kändes levande.

Utanför gamla stan lever Lviv vidare. Där finner vi nu Ung tekniks brödrar och systrar, på våra långa vandringar, som löper som tentakler rakt ut från stadens centrum. Det är också där Lviv finns på riktigt. Bortom gamla stan. Bortom turisternas jäkt. Den stad bara vi som bor här finner. Vi som känner lejonstaden riktigt väl.

Victorias lilla gröna hemlighet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

För ett år sedan förändrades vyn som möter mig när jag träder ut från hemmets borg, ut i den lvivianska verkligheten. Två nya näringsidkare slog nämligen upp portarna rakt framför utfarten från min gård. Och för mig åskådliggör deras existens något av hur det nya Ukraina, efter revolutionen på Euromajdan, har kommit att te sig. De är båda uttryck för vars en riktning. Om de står inställda på kollisionskurs eller om de drar iväg åt två olika håll, är jag inte kvinna att svara på.

Den ena näringsidkaren som letade sig till mitt hörn av en av Lvivs mest trafikerade gator, var Little Green. Den lilla gröna är ett vegetariskt och veganskt snabbmatskök. Tidigare huserade här en liten sylta som kallade sig något med korv, eller var det döner… Burrito… Något med burrito var det bestämt.

Nå, eftersom jag inte äter kött fallerar mitt minne. Det luktade i alla fall väldigt starkt av frityrolja. Nu kan jag tydligt komma ihåg hur det luktade där. Idag luktar det fullkomligt vegetariskt. Och maten är god, det kan jag intyga, ty jag går dit förfärligt ofta. På Little Green har de inte wi-fi, något de stoltserar med på dörren. Det hade nog inte den där burriton heller, men det berodde nog inte på att de tänkt ut någon nisch, utan snarare beroende på oförstånd.

I Little Greens fall är det genomtänkt, ty Little Greens urmoder heter Green, som är en välbesökt vegetarisk och vegansk restaurang i gamla stan i Lviv. En av deras idéer är att man inte ska sitta med sina sällskapsdjur smartfånen, utan samtala med varandra och koncentrera sig på maten. Det funkar si så där, ty väldigt många sitter ändå och stryker sina smartfåns medhårs över skärmen.

Den andra näringsidkaren som slagit ner sina bopålar i mitt hörn av staden är Victoria’s secret, en amerikansk underklädeskedja som satsar på något de menar är erotiska underkläder för kvinnor. Vad Victoria försöker hålla hemligt är dock för mig en gåta, ty hennes underkläder tycks inte vara tänkta till dem som vill hålla sina mest intima delar hemliga. Tvärtom faktiskt.

Skyltfönstren som Victoria lagt beslag på är stora, och har utrustats med bilder av jättelika, men lika fullt, trådsmala kvinnor som hotfullt riktar sina enorma barmar och halvklädda underliv mot oss förbipasserande. Sedan Victoria har kommit till min gatuhörna har jag blivit fenomenalt duktig på att titta åt andra hållet. Ni ska veta att huset på andra sidan är väldigt vackert och faktiskt kan beses hur många gånger som helst!

Det är inte bara jag som går förbi Victorias dåligt bevarade hemligheter. Alla studenter som pluggar på det intilliggande universitet passerar också Victoria och hennes lättklädda kamrater. Ah, ni tänker nu att jag ska skriva något förutsägbart, där jag blottlägger att jag är feminist. Ja, jag är feminist, men däremot inte helt förutsägbar.

Med att nämna studenterna vill jag bara belysa vilken typ av område det är som Victoria flyttat till. Studenter i Ukraina har väldigt sällan slantar i tusentals, så varför man placerar en sådan affär just där är faktiskt en gåta för mig. Jag ser väldigt sällan kunder i den. Och när jag gjort det har det faktiskt inte varit studenter, utan stora karlar. Hur de har tänkt att få plats i de där pyttesmå trosorna är för mig höljt i dunkel.

Något som jag däremot kan säga är att Little Green och Victoria’s secret inte riktar sig till samma målgrupp. Det är visserligen helt möjligt att någon som besöker Little Green har på sig underkläder från Victoria’s secret, men deras estetik är ändå så fullkomligt olika. Det är som om de inte alls talar samma språk.

Samtidigt är bådas existens ett uttryck för att Lviv förändras. Jag är inte säker på att de står inställda på kollisionskurs, som sagt, men de ger i alla fall uttryck för olika tolkningar på varthän Ukraina ska ta sig. Det här kan jag se vart jag än går på min gata i Lviv. Gamla butiker har fått flytta på sig för mer exklusiva kusiner.

Och det går fort. När jag öppnar gatuvyn på Google Maps är det ett helt annat Lviv jag ser. Där Victoria’s secret var fanns tidigare ett apotek, där Little Green bor fanns alltså en viss Casa Burrito, och länge ner på gatan har de små postsovjetiska butikerna förvandlats till exklusiva kaféer eller trendiga klädbutiker. Det går så fort, att både Victoria’s secret och Little Green snart kan tillhöra historien, och falla ner i glömskans djupa brunn.

my street mess and snow
Min gata, men inte mitt hörn.

En centraleuropeisk grå skönhet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Är det här normalt?” frågade min tyska kollega för en tid sedan. Ja, är det normalt, tänkte jag, innan jag svarade “vad är normalt här?” Hennes fråga gällde något så odramatiskt som vädret. Ty det har ställt till det för oss här i Lviv. Sedan vi gick in i 2019 har vi bara haft några små fläckar av blå himmel. Solen har inte gjort sig besväret att besöka oss i vår centraleuropeiska periferi.

Det är vinter, intalar jag mig. Men trots det har jag svårt att uppbringa en liknande vinter under den ändå begränsade tid jag tillbringat här. Mitt inre spelar upp massor av soliga vinterdagar under tidigare vintrar. Sådana där när snön gnistrar som om den gömde en eftertraktad skatt. Kanske spelar minnet mig bara ett spratt.

Märkligt nog klagar jag inte. Det har börjat kännas hemtamt. Den här centraleuropeiska grå himmeln. Ty den är särdeles säregen, den grå himmeln här på våra breddgrader. De grå nyanserna är som en egen palett. I varje nyans finns en egen klang som ljuder märkbart centraleuropeiskt. Allt är tydligt, utan att för den sakens skull plåga oss med att bära en enda skarp linje.

Det är också lite som att färdas i tid. På mina vandringar genom staden ser jag helt tydligt hur det varit. Nuet och dåtiden har sammanstrålat på ett föredömligt sätt. Jag är både här och då på samma gång. Fotografier från förr känns nu helt aktuella.

Min eviga, och uttjatade dröm, om att få resa i tid, har således förverkligats genom att vädret spelar oss ett intressant spratt. Det har till och med gått så långt att jag räds den dagen solens strålar letar sig genom vårt centraleuropeiska grå töcken. Då måste jag kliva in i nutiden. Böja mig för dess skuggor och skarpa linjer.

Då, när solen träder in, och fräter ut alla grå nyanser, kommer jag att sakna denna tid, den där vi får vandra utan att hotas av skuggornas dal.

Och frågan om det är normalt, är på sitt sätt fullkomligt irrelevant, ty både jag och min tyska kollega vet ju innerst inne att vi befinner oss här eftersom vi ändå tycker att “normalt” kan bli ganska tjatigt.

the silent streets
Nu som då.

Bertha Kalich – en judisk Sarah Bernhardt från Lemberg

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, Teater
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det är inte så att jag inte vill skriva om kvinnor ur den lvivianska historien. De är bara så förfärligt svåra att skrämma fram dem från historiens dunkel, dit de tagit sin tillflykt i brist på uppmärksamhet och ovationer. Men det finns de som ändå inte räds att träda fram för att nagelfaras av en nyfiken själ som jag. En av dessa kvinnor är Bertha Kalich.

Den sjuttonde maj 1874 såg hon dagens ljus för första gången. Och hon gjorde det alltså i vår lejonstad, som då lystrade till namnet Lemberg. Hennes far var borsttillverkare, men trots att Lembergs gator nog behövde sopas en del, så var han fattig. Han var även hängiven violinist, men endast som amatör. Hennes mor var frilansande sömmerska, vilket betydde att hon mestadels arbetade hemifrån.

Moderns trognaste kundkrets var teatersällskapen i staden, och den teater- och operaälskande modern tog ofta med sig lilla Bertha för att åse spektaklet på scenen. Dottern lärde sig därför tidigt att älska teatern. Så det var kanske ingen som höjde ögonbrynen i förvåning när Bertha som 13-åring blev medlem i en kör på en polsk teater. Senare blev hon också antagen till polska operateaterns kör, där hon medverkade i just kören under uppsättningen av Verdis opera La Traviata.

Bertha Kalich var nog något utöver det vanliga, ty en annan skådespelare fick upp ögonen för Bertha i kören. Han hette Max Gimpel och hade precis startat den jiddischspråkiga teatern Yankev Ber Gimpel i Lemberg. Han erbjöd henne snart att bli hans primadonna. Hon hade tidigare aldrig talat jiddisch från scenen, utan det hade varit polska, ryska och tyska som hon haft som scenspråk. Men det var tydligen inga problem för henne att fästa ännu ett språk till sin teaterskrud. Ty efter några öronbedövande succéer blev hon tillfrågad om hon ville bli del av Avrom Goldfadens legendariska jiddischspråkiga teatersällskap i Budapest. (Avrom Goldfaden skapade världens första jiddischspråkiga teater.)

Det tog henne bara några månader att lära sig rumänska, och hon lyckades med konststycket att även trollbinda publiken i Budapest. Det sägs att hon var så formidabelt duktig att till och med antisemiterna tog av sina hattar och bockade djupt för det unga teaterlejonet från Lemberg.

Men ingen framgång är smärtfri, och det fanns även de som var så avundsjuka på hennes framgångar att de planerade att mörda henne. Hon var ju inte ens fyllda 20, men hade redan framträtt i tre länder på minst fyra språk. Och med flera succéer i bagaget.

Därför fanns det de som uppmanade henne att lämna Europa och bege sig till USA, vilket hon efter viss tvekan valde att följa. När hon kom till New York fick hon genast uppdrag på en av stadens mest legendariska teatrar, Thalia teatern. Här hade hon flera bejublade roller i jiddischspråkiga föreställningar.

Det alltid den jiddischspråkiga teatern som fick hennes hjärta att slå. Därför beslöt hon sig för att försöka ge denna teater ett bättre rykte. De antisemitiska stämningarna i USA hade nämligen lyckats inbilla folk att judarna inte ägde någon egen originalitet. Hon började därför slipa både sina musikaliska och gestaltande begåvningar, och med den kunskapen var hon en av dem som la grunden för en livaktig och unik jiddischspråkig teaterscen i USA. Bertha Kalich blev så framgångsrik att hon till och med konkurrerade ut sina manliga kolleger, och fick till exempel rollen som Hamlet när den uppfördes på jiddisch på Thalia teatern. Bertha Kalich tyckte annars om att spela starka kvinnor, och bland hennes favoriter hörde Leo Tolstojs Kreutzersonaten.

Det var också vid denna tid som Bertha fick sitt smeknamn, en judisk Sarah Bernhardt. Nu strömmade anbuden in, och Bertha var med i flera mycket framgångsrika jiddischspråkiga uppsättningar, som mot alla odds lyckades ta sig hela vägen till att sättas upp på Broadway.

Trots att hon måste ses ett språkligt underbarn, så lärde hon sig aldrig att tala engelska utan brytning. Det här skapade vissa begränsningar, och gjorde att hon aldrig hade någon riktigt stor framgång gång på de engelskspråkiga teatrarna, även om hon ändå rönte viss framgång. Men viktigt är att hon var den första jiddischspråkiga skådespelerskan som lyckades etablera sig på den engelskspråkiga teaterscenen. Hon medverkade även i några filmer, som blev väl mottagna, utan att för den delen bli några exceptionella succéer.

Men nu blev det plötsligt svårt för henne att hitta lämpliga roller. Orsaken var att man under 1910-talet hade fått nya ideal för hur skådespelarna skulle agera, och hennes melodramatiska stil var inte lika eftertraktad.

Under 1920-talet drabbades hon dessutom av en okänd ögonsjukdom, och det blev helt enkelt mycket svårt för henne att befinna sig på scenen. 1931 gick hon slutligen i pension, oförmögen att utföra det skrå hon älskade så högt. Åtta år senare gick hon bort. Endast 1500 personer följde henne till hennes sista vila. Bertha Kalich från Lemberg hade ju varit en riktig super primadonna, drivkraften till att skapa en jiddischspråkig teaterscen i USA, så visst hade man förväntat sig några tusen sörjande. Vad det berodde på träter kanske de lärda om ännu, men troligtvis berodde det på att hon hade varit oaktiv flera år. Men hon hade dessutom haft en förkärlek för vissa divalater, vilket gett henne oförtjänt många fiender.

Om man går runt på gatorna i dagens Lviv, Berthas födelsestad, så finner man inga spår av henne. Det finns inga plaketter som säger att “Här framträdde den stora stjärnan Bertha Kalich, den judiska Sarah Bernhardt“. Jag har aldrig hört någon guide nämna henne, eller läst om henne i någon guidebok om stadens historia. Det är underligt, ty Bertha Kalich var en unik skådespelerska, med en fenomenal begåvning. Hon spelade runt 125 roller på sju olika språk. Det är få skådespelare som kan stoltsera med en sådan CV, och Lviv skulle kunna ha mycket glädje av att lyfta fram en sådan unik pärla som Bertha Kalich.

Källa: Jewish Women’s Archive.

Alter Kacyzne – en fotografisk välgärning

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, photography, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Lublin, 1924. Några skolpojkar tittar stint in i kameran. Vem som fixerar vem är svårt att säga. Är det mannen bakom kameran, Alter Kacyzne, eller de små pojkarna, som tycks ha stupat över läroböckerna, som skapar närvaron? Bilden är från en cheder-skola i Lublin, en skolform för judiska barn där det studeras hebreiska och judendom. Språket som fladdrade över skolpojkarnas annars rörliga läppar var nog jiddisch.

Det här utsnittet ur en judisk vardag, med det folk som Europa berövats, tillhör en av få fotografiska dokumentationer som finns bevarade. Och det har vi Alter Kacyzne att tacka för. Han kände nog igen sig i de små pojkarna. Även han hade tidigare stumnat över de hebreiska böckerna som liten pojke. Men han gjorde så i Vilna (Vilnius) där han föddes 1885.

Han kom från en mycket enkel familj. Hans far var murare och modern var sömmerska. Hemma talade man jiddisch. Men den lille Alter var vetgirig, och han lärde sig själv ryska, franska, polska och tyska. När han var 14 år gick hans far ur tiden och Alter blev tvungen att bidra till familjens hushållskassa. Men han följde inte sin far i spåren, utan fick anställning hos sin farbrors fotoateljé i staden Jekaterinoslav, som ligger i dagens Ukraina och kallas nuförtiden Dnipro.

Vid den här tiden började han även att intressera sig för det skrivna ordet. (Det här var nämligen en tid när folk fortfarande läste böcker.) Han började skriva noveller på ryska, och skickade dem till och med till sin favoritförfattare An-sky (Shloyme Zanvl Rappoport). An-sky var en av de viktigaste och mest framgångsrika jiddischspråkiga författarna under sin tid. Alter Kacyzne var också mycket förtjust i en annan jiddischspråkig författare, Isaac Leib Peretz. Peretz blev mycket betydelsefull för Alter Kacyzne, och var hans litterära läromästare.

Runt 1910 flyttade Alter Kacyzne, tillsammans med sin nyblivna hustru, till Warszawa och öppnade en egen fotoateljé. På 1920-talet började han att arbeta som fotojournalist för tidskriften Forverts, som var baserad i New York. Alter Kacyzne reste runt i hela Europa och även norra Afrika, för att dokumentera judarnas liv.

1921 tog nämligen hans yrkesliv en ny vändning. Den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins. Han tog tusentals fotografier från regionen. Ingen vet exakt hur många. Ett digert material som skulle kunna ha varit till stor hjälp idag för dem som försöker rekonstruera judarnas liv i regionen. Men mellan oss och Alter Kacyznes gärning står förintelsen.

När nazisterna tågade in i Polen 1939 flydde han tillsammans med fru och dotter till Lviv. Men deras frihet blev kortvarig, ty 1941 anföll nazisterna Sovjetunionen. Alter Kacyzne och hans familj tog till flykten igen. De trodde att de skulle vara säkra i Ternopil. Men där hade nazisterna redan slagit ner sina bopålar. Alter Kacyzne mördades där den 7 juli 1941. Han blev 56 år gammal. Hans fru mördades inte på plats. Hon skickades till förintelselägret Bełżec. Men hans dotter överlevde, då hon kunde hållas gömd hos en familj i Polen.

Alter Kacyzne var en enastående kreatör. Han kombinerade skickligt sin fotografiska gärning med sitt skriftställande, och han var en bred publicist. Han skrev satiriska verk, rena reportage, och även pamfletter där han engagerade sig för de mest utsatta i samhället. Av hans digra material finns inte mycket kvar. Blott 700 fotografier finns bevarade. Även mycket av hans skrivna ord har vandaliserats eller förstörts av nazisterna.

Men den spillra som finns kvar är av stor betydelse. Den kan ge en unik möjlighet att vrida klockan tillbaka, om än bara för ett ögonblick. När jag bläddrar igenom de fotografier som finns bevarade är det lätt att drabbas av sorg. Men istället ska vi fyllas av en ursinnig kraft som gör att den judiska historien på denna plats aldrig faller i glömska. En kraft som aldrig låter förintelsen bli ett dovt minne. Ty det är Europas historia, Europas skuld, och vi här som bär ansvaret att de aldrig glöms. Och Alter Kacyznes fotografier är en viktig del av den processen. En process utan målgång.

Här kan ni se de bevarade fotografierna. Bilden på skolpojkarna i Lublin är hämtad därifrån.

Möjligen den första

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

14 december
Baczewski
Av Lu-can
År 1926

Baczewski… Var ska jag börja. Risken är att man blir tjatig med alla olika Barczewskis hit och dit. Men för att göra en lång historia något rapsodisk, börjar jag från år 1782. Det var nämligen då det första Baczewskibränneriet såg dagens ljus. Ofta säger man att det var det första polska bränneriet. Hur det går ihop förstår jag inte, ty det fanns vid 1800-talets början fyra brännerier i staden. Kanske talade de andra brännerierna helt enkelt andra språk. Baczewski utmärkte sig dock för sin raffinerade teknik och utsökta vodka. Man hade nämligen introducerat dubbel-destilleringen, som var en riktig nymodighet på den tiden. Så även om man inte var ensam på plan först, så var man i alla fall den smartaste. Deras vodka blev så omtalad och omtyckt att man till och med levererade till kejsaren i Wien.

Under slutet av 1800-talet lät man sig inspireras av brännerier i Frankrike och Nederländerna, vilket ledde till att man började exportera. Man exporterade till bland annat Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland. Nu tog man också till sig idén med marknadsföring. Det bestämdes att Baczewskis sprit skulle paketeras i speciellt designade kristallkaraffer. Under den stora nationella utställningen, som skedde i lejonstaden 1894, hade man den mest omtalade och flitigast besökta paviljongen, som var i formen av en karaff.

Vid Polens självständighet, 1918, var Baczewskis ett så välkänt namn att man sa “Baczewski” när man avsåg vodka. Ungefär som att vi nuförtiden säger iPad när vi avser surfplattan.

Ett intressant beslut togs under 1930-talet. Man beslöt att inte öka produktionen, för att på så vis garantera kvaliteten. Beslutet togs när Baczewskis var det enda bränneriet i världen som dagligen flög ut sina varor med flygplan till andra europeiska länder. Vilket visserligen betyder att de inte verkade i någon blygsam skala.

Men när andra världskriget kom var Baczewskis saga i lejonstaden slut. Nazisterna bombades bränneriet och när sovjeterna tog vid beslöt man att bygga en sandpappersfabrik på platsen. I Polen fortsatte man dock med att tillverka Baczewskis fina sprit.

Det skulle dröja åtskilliga decennier innan Baczewski återkom till lejonstaden, men nu finns de faktiskt här. Dock inte som ett bränneri. Utan som restaurang. Och idag tillhör den en av de mest älskade restaurangerna i Lviv.

Vampyrer i Lwów

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, movies, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december
Dagens polska affisch
Dziś w teatrze świetlnym Palace (Idag på biograf Palace)
Av okänd
År 1927

“Idag på biografen Palace”, säger skylten, som de tre trollen med de opraktiskt höga hattarna, håller i. De tycks lika undrade som du och jag, för vad såg man på bio 1927? Kanske såg man premiären av Metropolis av Fritz Lang. Eller så kanske man förundrades över historien och de synkroniserade ljudet i Jazzsångaren med Al Jolson i huvudrollen? Båda filmerna hade premiär det året.

Nja, vid närmare eftertanke tror jag inte att filmerna från stora vida världen färdades så snabbt till Lwów. Jag tror att man lät sig skrämmas av succén Vampyrer i Warszawa från 1925. Filmen var visserligen en stumfilm, men hu så skrämmande, sa man nog till varandra när man lämnade den väldiga biosalongen på Ulicą Legionow i Lwów (idag Prospekt Svobody i Lviv).

Biografen Palace slog upp portarna 1926, och var stadens modernaste biograf. Enligt uppgift skulle biografen kunna rymma 1100 besökare. Det tycks galet stort, eftersom Lvivs operahus rymmer exakt lika många. Lwóws elit älskade biografen och de var tydligen särskilt förtjusta i att visa sig på röda mattan vid premiärerna.

Biografen Palace slog igen när nazisterna tågade in i staden, i juni 1941.