viewpoint-east.org

En bit av det judiska boklandskapet

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag böjer mig fram mot den lilla etsningen signerad en favorit, Leopold Levitskij. Uttrycket i den är både ömt och humoristiskt på samma gång. Plötsligt känner jag att någon av de nyanlända i lokalen lutar sig, liksom jag, mot Levitskijs etsning. Mannen, som följer min blick, tillhör den grupp av turister som fyller Lviv varje helg. De kommer ofta från mindre städer, inte helt sällan har de färdats mycket långt. Han omges av en doft, som många andra likt honom, lite syrlig av tåg eller buss, och den medhavda matsäcken med tillhörande saltgurka och någon alkohol. “Ciekawa” (intressant), säger han och ler lite försiktigt. Jag tror dock han avser hela utställningen, och inte Levitskijs etsning i synnerhet.

Etsningen av Leopold Levitskij heter “Läraren” och gjordes 1934, i en tid då Lviv såg mycket annorlunda ut. På översta våningen i Historiska museet i Lviv vill man just ge en inblick hur Galizien kunde te sig tiden före förintelsen. Det är en fin liten utställning, som bär det sympatiska namnet Judarna – en boknation.

Det finns ingen röd tråd i utställningen, eller rättare sagt, om den finns lyckas i alla fall inte jag finna den. Här finner man böcker från en tid då jiddisch hördes på gatorna, och då böcker som dessa lästes. För en historieintresserad kan det upplevas som något störande att det inte finns en tydlig tematik, frånsett att det mesta handlar om, eller är, skriftliga källor. Men samtidigt återger den, just med avsaknad av en röd tråd, ett myller och tjatter som det måste varit före förintelsen. Som besökare får man sig till dels ett fasligt babblande och pladdrande. Alla talar i munnen på varandra, helt utan ordning och kronologi. Och summa summarum är att det är väldigt vederkvickande. Här finner man Adam Mickiewicz Pan Tadeusz sida vid sida med Sholem Aleichems Motl, kantorns son, båda talar de jiddisch. Skrivmaskiner med alfabet på jiddisch, vid sidan om torarullar på hebreiska. Alla talar de förbi varandra, och om varandra. Bokstavligen!

Hos torarullarna fastnar sedermera min tidigare vän från Levitskij. “Fascinerande”, förkunnar han innan han rusar vidare mot nya kulturuppleveler i Lviv. Man ska ha högt tempo, om man ska hinna se allt intressant i Lviv på några få timmar.

Det finns de som gärna återger bilden av Lviv som ett näste för antisemitism och nazism. Man ska givetvis inte underskatta de strömningar i periferin som hyser dessa ismer, men för att delge omvärlden en mer korrekt bild av vad som pågår måste man också belysa det nyvakna, och kanske till och med yrvakna, intresset som finns i Lviv för de grupper som inte längre finns kvar i stadsbilden. Jag tänker här inte enkom på judarna, utan även polackerna.

Under 2018 pågår flertalet utställningar, konserterna, konferens med mera, under samlingsnamnet “Staden som (inte) överlevde“. Utställningen “Judarna – en boknation” är således bara en av flera. (Jag har tidigare bland annat skrivit om den pågående judiska utställningen på Etnografiska museet, samt om “Staden som (inte) överlevde”). Dessa engagemang är ett tydligt tecken på att de, som viftar på varningsflaggan och påstår att Lviv är en stad som ägnar sig åt att förtränga, har fel. Här råder istället en iver att få ta del av sin historia.

Således bygger man också en ny, och klart ljusare framtid. Min förhoppning är att Lvivs nya intresse också sprider sig över landet. Ty ukrainarna vill få kunskap, och hittills finns det mycket som talar för att man i en snar framtid vågar belysa de mer känsliga ämnena, så som hur vissa delar av ukrainska befrielsearmén samarbete med SS.

Under min tid här, har jag åsett en enorm förändring i förhållningssättet till stadens historia. Från att man nästan inte alls nämnde judarnas stora inflytande, till att de förekommer på praktiskt taget varje utställning. Detsamma gäller polackerna. Alltfler utställningar handlar om den tid då de var herrar över staden.

En ny grupp långväga turister, med tillhörande doftaura, har fastnat framför torarullarna. De fotograferar, och kontrollerar som brukligt, resultatet på skärmen, före det att de lyckliga rasar ner för trapporna i Historiska museet. Med sig har de en liten bit av hur Lviv och Galizien en gång tedde sig. Och det bästa av allt, vet ni vad det är? Jo, det är att det tycks ge dem så mycket glädje.


Leopold Levitskijs “Läraren” från 1934.


Adam Mickiewicz Pan Tadeusz på jiddisch.


Vackert exlibris som tillhört samlaren Maximilian Rappaport.


Ett dokument på jiddisch från 1777 då Zjovkva införde österrikiska lagar.

Share

Europadagen – en dag för samverkan… och fred

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett taktfast trummande ljuder över vår gård. Det är en av våra grannar som beskådar segerparaden i Moskva. Så här har det varit alla år jag bott här. Oavsett kriget i Ukraina, annekteringen av Krym, segerparaden ska beskådas, tycks min granne tycka.

Egentligen motsätter jag mig inte detta. Vad vet jag om skälen? Kanske beror det på att de hade någon släkting som dog i andra världskriget? Kanske gör de det slentrianmässigt? Oavsett skälen tycker jag att de har sin fulla rätt att göra så. Ukraina är en demokrati, och här ryms lika många förhållningssätt till detta som det finns medborgare.

Men under min tid här har jag sett hur 9 maj förvandlats från en dag som firades med pompa och ståt, till en dag bland många andra dagar. Det är ingen stor högtid nuförtiden. Det var faktiskt flera år sedan det var så.

Det kan bäst förklaras av Rysslands aggressiva politik mot Ukraina. För oavsett var man står i konflikten, bör man kunna hålla med om att Ryssland är ett fasligt stort rike, som faktiskt gav sig på en väldigt mycket mindre och svagare broder. Broderskapet är sedan fyra år stendött. Frågan man kan ställa sig är om vi i vår livstid kommer att kunna se en normalisering av relationerna. Mycket talar för att vi aldrig kommer uppleva det.

När min grannes TV basunerar ut Moskvas militära parad, tänker jag i min stillhet på Europadagen. Det är ju egentligen inte så konstigt, för det var ju just krig som ledde fram till att den tillkom överhuvudtaget. Den 9 maj 1950 uttryckte Robert Schuman, en fransk politiker och tillika dåvarande utrikesministern för Frankrike, en deklaration för ett enat Europa. Enligt hans mening skulle en sådan modell förhindra att ett nytt krig bröt ut på kontinenten. Långt senare resulterande hans deklaration i det EU som vi har idag.

Det finns de som vill motverka att EU får mer makt, och det finns de som helst ser det falla sönder. Till den senare kategorin hör Rysslands president Vladimir Putin. EU är långt ifrån perfekt. Det finns många problem i detta kolossala bygge. Många kritiserar det för dess nyliberala ordning. Andra säger att det är en överstatlig konstruktion som hindrar nationerna att ta egna beslut. Trots att dessa två kritiska röster kommer från både vänster och höger, förenas de i en vilja i att riva upp EU av idag.

Det finns visserligen en punkt jag kan hålla med kritikerna av EU, och det är den fortliknande konstruktion gör allt för att hålla ute de som inte välsignats med att födas i EU. Jag har inget recept på hur man ska lösa migrationsfrågan, men dagens slarvigt ihoptråklade lösningar kommer inte gagna oss i framtiden. De saknas långsiktigt tänkande. Som om man trodde det fanns några Quick fix på århundraden av slaveri och utnyttjande av andra kontinenter… Som sagt, jag har ingen lösning, men kan se att de som tror att lösningen är att bygga högre murar kommer att få fel. Murar har aldrig varit någon långsiktig lösning.

Från min horisont är båda grupperna lika förryckta (och ofta förvillande lika). EU har brister, och de borde åtgärdas, utan att för den delen rasera det projekt som just nu håller samma vår splittrade kontinent. Det är också så att EU har många fördelar som ofta glöms bort av dessa kritiska eller negativa röster. EU har samarbetsprojekt som utbildning, inom kultur, inom polisväsendet, inom miljöarbetet, inom infrastrukturprojekt, inom den fria rörligheten och så vidare. Utan dessa vore vi fullkomligt eftersatta, och väldigt svaga. Att EU är ett nylibelt projekt är givetvis något inte ens jag särskilt vurmar för. Men i kölvattnet på detta förhatliga har alltså projekt tillkommit som är synnerligen viktiga om man önskar ett Europa som kan samverka. Sådant uppkommer nämligen inte av sig själv. Man måste ge det en knuff i rätt riktning.

Och när det finns de som trummar på sina krigspukor är det extra viktigt med samverkan och samarbete.

Min grannes TV trummar på. Speakern, som berättar om de krigiska härligheterna, säger “Ryssland” i praktiskt taget varje mening. Jag vänder mina öron och ögon istället mot de som hoppas på en framtid där vi inte använder nationalismen som gödning för gemenskap. Och för mig framstår EU som det enda uppriktiga försöket att skapa det. Därför firar jag Europadagen idag den 9 maj, med resten av EUs medborgare.

Men eftersom jag bor i Ukraina kan jag tursamt nog fira dagen en gång till. Den 19 maj är det dags igen, för då firar Ukraina Europadagen. Och tro mig, det brukar vara med pompa och ståt.


Bildens källa.

Share

Lvivianernas Lviv

Category: by sophie engström, krönika, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En spårvagn skramlar förbi på gatan utanför vårt paradis. Ovanför våra huvuden svävar tornseglarna, och mellan deras tjut letar sig andra fåglar in. Vinden prasslar lekfullt i vårt päronträd. Ja, det är ett paradis, och vi är lyckligt lottade att bara ha fönster in mot gården.

För de riktiga lvivianerna (de som bor i Lviv) är staden inte hel utan en gård. Eller rättare sagt, vi har två Lviv. Ett som är fasaderna, och ett liv som är inne i vävnaderna hos huskropparna. Där inne ser man tydligare de mönster av årsringar som bestämt tidernas gång och regler.

Sovjetunionen försökte måla över, skyla, tidigare epoker. Eftersom medborgarna i detta välde alltid erbjöds det sämsta möjliga, ville färgerna aldrig riktigt fästa. Deras tjocka och grötiga lekamen faller sönder bit för bit. Och bakom den tittar en svunnen tid uppkäftigt fram. Stanisław Lem, som kallade Lviv Lwów, har ju sagt att “man kan ta lwowianen ur Lwów, men inte Lwów ur lwowianen”. Faktum är att han hade fel. Lviv har inte glömt någon. Bakom färg och puts tittar deras Lwów, eller Lemberg, fram bakom det sovjetiska Lvov. Och det är på gårdarna det särskilt syns. De här lagren av epoker. Det Lviv man hittar på gårdarna är oftast blomsterrabatter. En reform på 1990-talet, gjorde att praktiskt taget varje gård har en åldrad dam eller herre som utövar gerillaodling.

Häromdagen var jag på en fotoutställning om Lvivs gårdar. Just nu står gårdarna inför ett paradigmskifte. Det är frågan om de ska renoveras eller glömmas bort. Vissa tycker att gårdarnas väggar ska vara målade i en enhetlig färg. Inga mystiska utbyggnader eller annan uppfinningsrikedom ska tillåtas. Men då skulle Lvivs gårdar förlora sin karaktär, bli som till exempel Berlins innergårdar. Vita väggar. Gröna buskar som är så lika att det tycks som om det inte alls är olika buskar utan samma som bara går mellan gårdarna.

På min gård känner jag alla, utan att kunna allas namn. Vi har de som tycker om mig, och de som önskar mig sämre hälsa. Vi hade till förra veckan två skrotbilar på gården. Nu är det bara en. Vi har massor av knasiga utväxter, som helst inte korresponderar med varandra utan sjunger sin egen egensinniga melodi. Vi har en underbar rabatt, som sjunger till oss alla, och vårt päronträd är vän med nästan alla. Och i vårt paradis, där staden hålls lite på håll, råder vår egna symmetri, som bara existerar på vår gård.


Från utställningen om Lvivs gårdar.

Share

En trudelutt om att handla på ukrainska

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Väl framme vid den minimala kassan börjar den procedur som alltid förekommer här när kassören ska mata in priserna på de varor jag köpt. Det hela påminner om en dans i liten labyrint. En vara hamnar där, då är den klar. Den andra på samma plats, men nej, den är inte färdig att lyftas ner i min ivrigt gapande tygkasse. Det är en pysslande och pusslande. När förvirringen är som störst visar det sig att allt är klart och jag kan packa ner allting. Men nej, betalningen måste komma först. Jag hänger den omättade kassen på ena armen, och gräver runt i ryggsäcken. För nu är det bråttom. Det här är något som upprepas varje gång jag ska handla. Ekvationen är alltid omöjligt, men löser sig alltid mirakulöst.

Det märkliga är att jag nu fullkomligt har anpassat mig till denna obekväma ordning som råder när man ska handla på någon av alla snabbköp i Lviv. Tidigare kunde jag känna en fullkomligt överväldigande irritation över att det var tvunget att vara så fullkomligt oorganiserat. Mitt svenska jag, som har lärt mig att all friktion är av ondo, hade inga svårigheter att hitta svavelosande besvärjelser över den här ukrainska tolkningen av hur begreppetsparet “handla mat” skulle gå till.

Men det var då det. Nuförtiden har jag inga som helst problem med det här. Jag har nämligen kommit på hur det hela är uttänkt.

Det ligger helt enkelt i sakernas natur att det ska vara opraktiskt att betala och packa ner varorna. Det är nämligen så som själva handlandet är förskaffat. Det är opraktiskt. Det ska inte vara enkelt. Och tänk om det vore som i Sverige. Där har vi inrättat långa transportband, som är så långa att vi slipper all beröring med med den förskrämda kassören/kassörskan på andra sidan. Vi avskiljs dessutom av en hög och respektingivande pulpet där man ska sköta sin betalning. Betalar gör man med kort, så där med slipper man ännu en beröringspunkt. Om man nu tänker sig att man ska betala kontant, finns det ofta en stor låda där man kan mata in pengarna. Men på samma sida som jag står finns ju andra kunder. Dessa vill jag inte heller beröra. Inte ens mina varor ska vidröra mina medkonsumenters varor. Därför finns den fiffiga kundpinnen. När jag kommer ut från affären kan jag ha gjort det utan att sagt mer än “tack” till någon annan levande tingest. Ibland händer det är jag inte ens sagt tack. Det är när jag handlar på nätet. Då är det garanterat beröringsfritt. Helt utan mänsklig kontakt. (Om man handlar på nätet i Ukraina kan man kallt räkna med att någon ringer efter någon minut, för att kontrollera att man verkligen har beställt det man beställt. Hur skulle de se ut, om man handlade utan att munhuggas lite om saken?)

I Ukraina är det alltså helt motsatt när man handlar. Det vore fullkomligt chockerande om en enkel inhandling genomfördes utan några bryderier. Det är ett fröjdsamt tafsande, tjafsande, prasslande. Jag minns tydligt att jag för länge sedan tänkte ut lömska planer på hur ukrainarna kunde effektivisera så som man gjort i Sverige. Jag inbillade mig nämligen att alla här skulle bli lyckligare utan allt tjafs. Nu inser jag att det just är allt tjafs som gör att jag känner att jag lever. Att jag blir hel genom att strula och tjafsa. Ty någonting snart sagt alla lvivianer kan, så att det att möta detta krångel med ett leende. Men för att nå dit måste du faktiskt tillåta dig att fullkomligt assimileras, och inte tro att den svenska modellen passar alla. För även om vi tror att vi är bäst på allt, så kan jag lova er att lite kaos vid kassan, ibland ett leende, ibland ett ilsket fräs, ibland ett gläjdjerusigt tjoande, faktiskt fungerar väldigt bra. Det är inte ett sämre sätt att leva på. Bara lite annorlunda från det vi är vana vid. Och så betyder det att vi får uppleva lite beröring, vilket tar tid att vänja sig vid, men är rysligt trevligt när man väl vant sig vid det.

real and artificial
OBS! Här inne pågår beröring.

Share

“Det är bättre med ryska” – om språkliga krumbukter i Lviv

Category: by sophie engström, Galizien, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Låt oss hellre prata på ryska”, sa den vänliga damen idag på marknaden. Jag har precis valt en skrikig lila och svart plastmatta med zebraränder till mitt kök. Jag är lika förvånad över mitt eget val av matta, som jag är att höra henne yttra det. För det är nämligen inte första gången. Jo, att jag väljer en så djärv och punkig köksmatta. Det är verkligen första gången. Nej, jag syftar på att hon ber mig tala på ryska.

Här förleden fick jag höra en nästan identisk fras yttras. Det var när jag köpte ärtor på tråd av en liten vänlig kvinna som tandlöst satt och sålde små skott av denne suckulent. “Det är bättre om vi talar ryska”, förkunnade hon. “Men jag talar bättre på ukrainska än på ryska”, svarade jag snabbt. “Fast jag tycker inte om ukrainska. För mig är det bättre med ryska”, förtydligade hon. Hennes kollega, som stod och sålde tulpaner, biföll henne och menade att ryska är mycket bättre, ja, kanske inte generellt, men just vid det här tillfället. Som kund kände jag att det var bättre att följa hennes uppsatta önskemål. Annars skulle jag kanske inte få köpa de där ärtorna på tråd, som jag så hett eftertraktade.

De här två händelserna säger givetvis ingenting om skeendenas förhållande i Lviv. Det är med största sannolikhet bara en slump att jag mötts av detta två gånger på mycket kort tid. Vid båda tillfällena har det rått trevlig och familjär atmosfär, som det ofta gör när man handlar av damer som dessa på marknaden. Jag kunde inte urskilja någon aggressivitet, eller ilska. De båda fraserna uttryckes som om det vore det mesta självklara i världen. Nå, i alla fall i Lviv.

När jag idag vandrade hem med min punkiga plastmatta under armen, så blev jag tvungen att spekulera över varför jag hört ovanstående önskemål yttras två gånger på kort tid. Jag funderade på om någon annan sagt till dem att de borde tala ukrainska, så som jag har hört andra ryskspråkiga ukrainare vittna om. Alla som vittnat om det för mig har dock alltid påpekat att de aldrig upplevt något hot. De som påpekat har snarare sagt att det är bättre att tala ukrainska.

Min slutsats, som jag kom fram till ungefär samtidigt som jag satte nyckeln i dörren till min lägenhet, var att de antagligen sa så till mig eftersom jag är utlänning. Utlänningar kan ändå ganska ofta ryska. Jag har dock mycket svårt att föreställa mig att de skulle ha samma replikväxling med någon ukrainskspråkig ukrainare. Men jag är utlänning och är därför mer flexibel.

De båda damerna funderar givetvis inte över att jag under mina år här verkligen kämpat för att sudda ut alla ryska rester som jag bunkrat. Jag skulle säga att jag varit förhållandevis framgångsrik, då de båda damerna satte mig ordentligt på pottan. Jag kan helt enkelt inte tala ryska. (Faktum är att jag antagligen aldrig riktigt haft förmågan att uttrycka väsentligheter på ryska. I min mun har språket förvandlats till något gutturalt, och har knappast haft likheter med ryska.)

Nu, när jag sitter här och lyssnar till Händels “Orlando” (HWV 31) så känner jag ändå att jag måste ifrågasätta de båda damernas önskemål. Vad är det som säger att jag kan ryska bara för att jag talar ukrainska? Jag känner faktiskt flera utlänningar som är duktiga på ukrainska, utan att ha några kunskaper i ryska! Och nu känner jag att jag nästan blir arg. Tänk er själva, om någon i Stockholm hade yttrat att det är mycket bättre med danska, och utgått från att du kan snacka på den rotvälskan helt obehindrat! Fast det där med rotvälska är jag inte så säker på. Danska är fint, men jag skulle bli lite förbryllad om någon antog att jag behärskade det, enkom av den anledningen att jag talar svenska!

Men vid närmare eftertanke så är jag inte alls arg. Det går nämligen inte att bli arg på dessa damer på marknaden. De är så bedårande familjära, och ömmande. “Håll upp mattan så att den inte hamnar på det smutsiga golvet”, sa damen när hon skulle rulla ihop plastmattan idag. Och ni skulle höra den tandlösa kvinnans förmaningar om hur jag skulle sköta ärtorna på tråd. Det var både ett tal till mig, och en öm avskedsrit till det lilla skottet.


I min trappuppgång finns denna brevlåda med det ryska ordet för “post” präntat. Men handtaget är borta, och dörren går inte längre att öppna. Ungefär så är det för mig och ryska språket.

Share

Vårens nya tonspråk

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det finns några saker som jag uppriktigt uppskattar i mitt liv. Förutom min lilla familj, så är det att få gå till jobbet varje dag väl medveten om att jag kommer få lära mig så mycket nytt från mina studenter och att jag får vara med och hjälpa dem att hitta rätt i svenskan. Sedan finns det inget som jag uppskattar mer än att gå på konsert, att få möjligheten att få lyssna till duktiga och engagerade musiker. Att rådhusklockan på Plotsja rynok håller reda på min tid, är något annat som jag håller av.

Och därefter kommer våren, som i denna region, är den styvaste i hela världen. Om det är jag fast förvissad. Jag tror mig också veta det bättre än andra här. För till skillnad mot de flesta andra lvivianer går jag överallt. Jag tar aldrig någon bil, och kollektivtrafik nyttjar jag sällsynt. Våren spanar man nämligen bäst till fots.

Det händer att jag tänker på Simone de Beauvoir, när mina fötter envetet maler mot den galiziska marken. Hon ska enligt egen utsago varit en ihärdig vandrare. I bastskor (vilket vansinne) lär hon ha farit som en uppsluppen ekorre bland alperna.

Själv håller jag helst till på asfalt, och bastskor är för mig en okänd fotbeklädnad. Jag ser mig inte heller som någon vandrare. Jag är flanör, eller rättare sagt flanöressa, för att låna ord från Lauren Elkins ypperliga bok “Flâneuse: Women Walk the City in Paris, New York, Tokyo, Venice and London“.

Det finns praktiskt taget ingenting som undkommer min falkblick när jag flanerar. Stadens alla känslouttryck sugs upp av mitt inre och sprids sedan i kaskader över mina texter, i samtal och givetvis i undervisningen.

Tyvärr är detta ett för mig nytt förhållningssätt till omvärlden. Tidigare använde jag främst benen om jag ville komma fram någonstans, eller om jag ville tappa bort några kilo på vägen. Lyckligtvis har jag helt förändrat min inställning till hur man bäst använder benen. Nu flanerar jag, utan annan avsikt än att flanera. Det låter enkelt, men jag kan lova er att det är en särskilt delikat konst.

Nå, låt oss återvända till våren. Den syns inte från bilen, spårvagnen och inte heller cykeln. Våren stannar bara till och bekantar sig med oss om vi går. Och helst ska man flanera. Ju mer planlöst man rör sig runt omkring, ju mer nyfiken blir den, och desto vanligare är det att den stannar till och säger “hej”.

Det var vid en sådan vårlig bekantskaps-flanering som jag plötsligt insåg att tonspråket på min vår har förändrats. Tidigare var det koltrastar och sjöfåglar som signalerade vår. Nu är det nya namn som seglat upp på min vårkuliss. Det finns nämligen ingenting som är mer vår än när en svart rödstjärt sitter och knastrar på en av alla TV-antenner som likt vildvuxna träd spretar upp från taken på vår gård. Eller när vassångaren surrar i buskagen. Och när halsbandsflugsnapparen slår sin drill, ja, då vet jag att det är vår. Den underbart sköna, prunkande och magnifika galiziska våren.

Och just det, ja, det kan bara upplevas till fots. Med fotsulorna tryggt nedsatta mot den galiziska jordens barm.

swans at Stryskiy park
Inte ovannämnda fjäderfän, men ändock vidunerligt vackra.

Share

Staden som (inte) överlevde – ett projekt för framtiden

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, Litteratur, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är viktigt med balans, oavsett vad man rapporterar om. Rapporteringen från Ukraina kan dock sällan kallas för balanserad. Det är ett överdrivet fokus på problemen som finns här, och inslagen om positiva händelser eller engagemang är nästan helt obefintliga. Ibland sticker vissa ut. Som när Maria Persson Löfgren var här i Lviv i vintras. Under sina få dagar i regionen, hann hon med att göra flera viktiga reportage om människor som vill göra skillnad. Sådana som försöker stärka landet, eller bara skapa sig en bättre tillvaro. Sådana inslag i nyhetsförmedlingen är viktiga.

Ett exempel, på snedvriden rapportering, har i dagarna återigen aktualiserats. Igår invigdes en skärmutställning i Lviv om SS Galizien. Den här utställningen har mötts av vrede från många håll. Det är egentligen inte så märkligt att den blir uppmärksammad. SS Galizien var en ukrainsk bataljon som stred tillsammans med SS, och många anklagar dem för att ha deltagit i mördandet av judarna i regionen.

Idag gick jag förbi utställningen. Det är fem skärmar 70×100 cm. Utställningen saknar information om de brott som bataljonen anklagas för. Men det som är viktigt att betona är att den ser hopplöst ynklig och oinspirerande ut. Om avsikten är att locka tusentals lvivianer att stanna upp och dras med i någon form av okritisk vördnad för denna bataljon, så kan jag avslöja att de knappast kommer lyckas. De som stannade till, var äldre som främst tycktes vilja vila benen och hämta andan i den torra aprilvärmen.

Något som de kritiker av Lviv lyckats undvika att rapportera om är att man idag officiellt öppnade projektet Staden som (inte) överlevde (Місто, яке (не) пережило). Jag skriver “projektet”, för det är inte en utställning, likt den ovannämnda. Det är massor av utställningar, konserter, föreläsningar, poesiuppläsningar och mycket mer. Staden som (inte) överlevde är ett projekt som pågår under hela 2018, och fokus är att sprida kunskap om likvideringen av Lvivs koncentrationsläger Janovska samt gettot.

Men Staden som (inte) överlevde är också så mycket mer.

Genom att utgå från Janovska och Lvivs getto kommer man även belysa det Lviv som fanns före 1943 och likvideringen av Janovska och gettot, och hur det raderades av nazisterna och den efterföljande sovjetiska diktaturen. Man kommer att göra så genom konst, musik, litteratur och föreläsningar. Under 2018 kommer det inte finnas en endaste dag som inte ger oss möjlighet att få skapa bekantskap med Lviv före den stora tragedi som krossade stadens multietniska atmosfär.

För mig, som bor i Lviv, är Staden som (inte) överlevde ett långt mer angeläget och långtgående projekt, än fem missvisande skärmar om SS Galizien. Den här typen av stora satsningar får praktiskt taget aldrig någon uppmärksamhet av de som annars påpekar att de ivrar för att Ukraina ska göra upp med sin historia. Staden som (inte) överlevde är just ett sådant projekt, som dessa annars borde vurma för.

Under dagens presskonferens för det offentliga öppnandet var det givetvis endast ett fåtal journalister som samlats. Presidentens besök i Lviv upptog antagligen hela deras medvetande. Skulden till att så få bevis på positiva engagemang kommer ut från Ukraina, ligger således inte enbart hos internationell press, utan den väger lika tungt på den inhemska.

Staden som (inte) överlevde koordineras av museet Terrorns territorium, samt av Centrum för urban historia, med stöd av Lvivs stadsfullmäktige. Båda dessa kommer att ha utställningar och föreläsningar på temat. Under presskonferensen delgavs åhörarna projektets ambitioner, men det fanns även plats för stundtals hetsig debatt om orsaken till motsättningarna mellan judar och ukrainare under andra världskriget. Sofia Djak, chef för Centrum för urban historia, är med sin orädda hållning en bra indikator på att Staden som (inte) överlevde inte kommer att nedlåta sig till historieförfalskning.

Andra deltagare i Staden som (inte) överlevde är Orgelsalen, som kommer att arrangera flera konserter, tidskriften Krytyka kommer ha flera föreläsningar, tidningen Zachid kommer att ha både föreläsningar och rapportera. Ja, det här är bara ett axplock av allt som kommer att ske under året.

Jag är förhållandevis övertygad om att Lviv inte kommer att vara sig riktigt lik efter 2018 slut. Många fler av invånarna kommer att få tillgång till ny kunskap, och andra projekt lär komma i kölvattnet på Staden som (inte) överlevde. Det kommer kanske att vara smärtsamt periodvis, men framtiden är redan innerligt tacksam. Och kanske kommer inte, i projektets titel, att suddas ut en aning.


Foldern för “Staden som (inte) överlevde”


På Terrorns territorium.


På presskonferensen.


Terrorns territorium.

Share
%d bloggers like this: