viewpoint-east.org

Olga, Martin, jag och du

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, literature, Litteratur
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nå, det är svårt att med säkerhet fastställa varför jag tilltalas så av Olga Tokarczuks författande. Det är som om jag blir alldeles varm inombords när jag läser hennes texter. Som om det fanns ett märkligt släktband mellan våra tankesfärer. Mina tankar flätas in i hennes texter och jag följer ledigt med. Jag känner innerlig eufori över att jag äntligen hittat en skriftställare som aldrig tycks kunna göra mig besviken.

Det märkliga är att jag känner mig både hemma och borta på samma gång.

Jag är hemma i hennes ordval och banor de löper i. Samtidigt är det som jag är borta på besök hos någon jag känner ganska bra. Denna någon har inrett sitt hem som jag skulle göra, men med små och uppfriskande detaljer som skiljer. De är tillräckligt stora för att märka av deras existens, men samtidigt så små att de inte kan skönjas med blotta ögat. Dessa små detaljer gör att jag ofta blir förvånad på ett hemtamt vis. En motsägelse kanske, men ändock ett faktum när jag läser Olga. Det är lite som när jag skriver själv, och blir överraskad över hur jag väljer att teckna ett skeende. Hur det uppkom, och varför det blev som det blev kan jag inte svara på, samtidigt som det är väldigt självklart att det blev så, då det var det jag som skrev det och det därför är fullkomligt logiskt.

Det är, som jag skrev ovan, faktiskt första gången det händer mig. Att jag mött en sådan författare. Det är klart att andra skriftställare har tilltalat mitt intellekt, men det har alltid funnits en distans mellan mig och den andra. En osynlig mur, omöjlig att tillintetgöra.

Kanske finns det ett särskilt uttryck i hennes författarskap, eller så finns det bara en koppling till hur jag förväntar mig att förhållandet mellan läsaren (jag) och författaren (du) ska te sig. Jag lutar mitt öra mot Martin Buber och hans tankar om jag och du. (Tankar som förövrigt slog rot hos Buber bara ett kvarter från den plats jag sitter och skriver det här.)

Nu när jag tänker på det, så det kanske så att jag i detta fallet är du, emedan hon är jag. I alla fall så länge hon skriver och det är jag som läser. Nu skriver jag ju om hennes författarskap, så då är jag antagligen jag, och hon är således du. Även om du också finns här (och det är ju mer troligt att just du läser detta än att Olga gör det). Du läser om oss. Ja, faktiskt om oss alla tre. (Om man nu ska tänka som Buber, och det är faktiskt att riktigt fördelaktigt.)

Men ingenting av det här förklarar varför jag känner ett så starkt (och möjligen, inbillat) band till Olga Tokarczuks författande. Det är tänkbart att även om jag skulle nå en förklaringsmodell till varför, så skulle jag förkasta den lika fort som den formerade sig. En av de många tjusningarna (ty de är väldigt många) framstår så här i skrivande stund, att jag aldrig kommer sätta fingret på varför min böjelse för hennes författarskap är förskaffat som det är. Det är väl lite som de där detaljerna i det hemtama rummet jag beskrev ovan. De både finns där, och gäckar mig med sin förvillande välkändhet.

Varför jag skriver det här just nu kan inte heller fastställas med säkerhet. Det bara kom sig så, att nu var det tydligen dags att skriva om Olga Tokarczuk, igen. (Och lite om Buber.)


Två Olgor som följer mig just nu.

Janovska – En minnesplats som glömts bort

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag försöker febrilt att stöta bort ljudströmmen av bilar som vrålar förbi oss. För jag vill vara här, inte i ljudet av förbipasserande bilar. Jag vill vara här i tanken, med de tiotusentals människor som mördades på denna plats. Och med de hundratusentals som tvingades till slavarbete.

Platsen jag står på är Janovska i Lvivs utkant. En plats som var ett koncentrationsläger under andra världskriget. Här främst judar mördades och tvingades till slavarbete.

Det är inte lätt att ta sig hit. Trots att det inte ligger så långt från ändhållplatsen för spårvagnen så finns det ingen skylt som visar oss i rätt riktning. Det finns ingen vägvisning. Trottoarer som leder förbi det fängelset som angränsar till Janovska, är smal och bilarna kör oroväckande nära. De kör så nära att jag hellre riskerar livet och tar mig över den trafikerade fyrfiliga vägen. Väl framme vid monumentet saknar jag en skylt som visar att det är här man kan finna monumentet. Det hela är förvillande likt en rastplats eller vändplats.

Trots att jag har sett bilder från Janovska, bilder som de på maskinen som krossade benen på de mördade. Och trots att jag har läst beskrivningar på hur inhumant fångarna behandlades, så är det omöjligt att greppa vidden av lidandet som förekom här.

Någonting stör ut mina försök att skänka min tanke till de hundratusentals som led eller mördades här. Det är inte bara bilarna som förstrött brummar förbi. Det är platsens bortglömda tillstånd som stör. Det här är inte en plats som ger besökaren den stillhet som krävs för att kunna få/ge en stund för eftertanke. Det är en plats som lämnar besökaren med en uppdämd frustration över att den inte ges mer plats i vår nutid.

Det är inte monumentet som ska anklagas för brister. Det en sovjetisk skapelse, men inte bristfällig. Att det är litet är av mindre betydelse. Det är omgivningen som stör. En fallfärdig bänk ska likna en plats där man kan sitta för reflektion. Runt omkring finner jag skräp och sopor. Det hela ser mer ut som en helt vanlig väggren, inte en plats för att hedra tusentals mördade människor. En metallgrind står öppen på trekvart. Den leder oss in i på ett öde fält. Några stubbar skvallrar om att här har det vuxit träd. Delar av fältet har förvandlats till någon slags grustag, antagligen för det bakomliggande fängelset som renoveras. Det hela är en sorglig syn och gör mig mest förbannad.

På andra sidan om monumentet finns odlingslotter. Det är kanske så att vissa tycker det är en vacker tanke, att någon har sina bärbuskar och grönsaksodlingar på platsen där så många mördades och led. Men efter att ha mötts av sopor, fallfärdig bänk för eftertanke och ett spolierat fält blir den enda sammantagna analysen att det handlar om en negligering.

Jag försöker tysta den röst inom mig som säger att det hela handlar om ett medvetet ointresse. De som mördades och tvingades till slavarbete här, finns inte längre kvar i stan. Deras själar vandrar dock oroligt mellan huskropparna, men deras röster har för evigt tystnat. Därför finns det för få som ber oss minnas alla som mördades. Men Sovjetunionen har fallit, och nu är det tid att släppa in ljus över dessa människors själar. Det är vi skyldiga dem.

Bland de som hamnade här finns bara några få överlevande. Bland de mördade finns Debora Vogel (dock inte säkert att hon mördades här), en av sin tids mest lysande begåvningar. Poet, forskare, filosof och fotograf. Simon Wiesenthal lyckades fly från Janovska. Kanske var det därför han överlevde. Han blev sedermera efterkrigstidens främste nazistjägare.

När jag står här på Janovska tänker och funderar på allt som felas, känner jag att det som främst fattas på denna plats är en ingång till att förstå vilka de var som tvingades till slavarbete eller mördades på denna plats.

Det hela är så absurt ansiktslöst.

Tomt.

Och fullkomligt ovärdigt.


Vid minnesstenen.


Någonting som är positivt är att flera skyltar satts upp på platsen för att mana till eftertanke.


Av någon anledning vägrade jag fotografera soporna. Istället fann jag en ensam blomma som växte från en jordklump.


Fältet. Fångat av Alex Den.

Poltva liksom Pełtew – ett tvivelaktigt vatten

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Den första tiden kände jag en intensiv saknad. Mitt öga sökte ständigt den inlärda och förväntade vyn, men den infann sig inte. Jag upplevde att jag höll på att tappa greppet om tillvaron. Hur min inre kompass snurrade vilt runt, runt i ett meningslöst försök att finna det som nu inte längre fanns med mig. Norr och söder, väster och öster fanns inte längre. Plötsligt befann jag mig inte längre i brytpunkten mellan dem. Jag visste aldrig var jag var i förhållande till väderstrecken. De hade övergivit mig, och därmed var min fixpunkt borta. Det gick inte en dag utan att jag sökte efter det som tidigare hållit samman min tillvaro. Vattnet.

I Lviv finns inget vatten. Nå, alltså det finns, men inte sådant jag lärt mig att kalla för vatten. Med vatten menar jag något som skapar av linje, som en horisont, eller som öppnar den för en delning mellan några enheter.

Vattnet i Lviv har alltid gäckat mig. Redan tidigt fick jag lära mig att vattnet, det som skulle dela staden, var nergrävt. Gömt under lager av jord och kullersten. Men det hindrade mig ändå inte från att söka efter detta vatten.

Jag minns en vår för några år sedan, då jag gjorde ett helhjärtat försök att ta reda på vattnet. Jag tog en buss, ut till en plats där kartan påstod att vattnet skulle stiga upp till allmän beskådan. Trots att jag sökte, fann jag inga bevis på dess existens. Några lummiga lundar visade sig gömma allt annat än vatten. Något dike skvallrade om att någon typ av tillrinning förekommit, men det jag såg var en tom rynka i markens ansikte.

Poltva, floden som Lviv gömts under sin kroppshydda, ville inte visa sig för mig. Ett sådant tvivelaktigt vatten. Ja, nog är det tvivelaktigt, denne Poltva, eller Pełtew, som det kallar sig på polska.

Orsaken till att man grävde ner Poltva, eller Pełtew, sägs ofta vara att den sinade. Men det tycks faktiskt finnas andra förklaringar, så som det ofta förhåller sig med företeelser. Det var nämligen så att Pełtew, eller Poltva, var en synnerligen elakartad invånare i staden. Den inte bara sinade, den spred även sjukdomar och andra mer tarvliga inslag. Myggor, till exempel. Ja, det låter givetvis inte så farligt, men ett stort problem var att dessa myggor spred malaria. Den spred även andra otäcka sjukdomar.

Pełtew och Poltva nöjde sig inte med det. Den stank, och fick invånarna att skämmas över sin annars så vackra stad. Att gräva ner eländet tycktes till slut vara det enda riktiga tilltaget. Man stiger inte ner i samma flod två gånger, heter det ju. I Pełtew, eller Poltva, ska man idag inte alls stiga ner i, för den är tydligen en riktigt ohälsosam, på gränsen till giftig, flod. Ja, i alla fall om man ska tro på Wikipedia.

Idag lär den alltså vara i tryggt förvar under staden. Där glider den fram i all sin stinkande ömklighet. Nå, det där sista omdömet jag skrev var kanske lite orättvist. Vi ska ändå inte glömma att Poltva, eller Pełtew, hade en storhetstid. Då bar den varjager (alltså vikingar) genom Europa.

Idag kan man tydligen faktiskt fortfarande möta Poltvas avkommor i Lviv. Ibland tror jag till exempel att vårt päronträd på gården frodas just på grund av Pełtew, som lömskt glider fram under staden några stenkast från vår gård. Den lilla dammen i Stryskiy park lär ha orsakats av Pełtew. Det finns även andra små vattensjuka hål i marken som ska vara Poltvas verk. Men inga av dessa vatten är idag Poltva. Deras fysionomi har antagligen mer regnvatten än Pełtew i sig. Även om dessa är fina vattenspeglingar, i en annars torrlagd stad, så är de knappast några man kan använda som kompass. I synnerhet inte om man är van vid en rak strandlinje som speglar sig mot en välvillig horisont.

Det var först när jag kom till Busk som vi möttes på riktigt, jag och Poltva, eller Pełtew. Men då hade vattnet sedan länge slutat fascinera, och jag fångades istället av hur svanarna gled på dess yta, och jag funderade på hur den såg ut på Alice Habsburgs tid. Att jag äntligen mött Poltva, eller Pełtew, upptog alltså inte alls min tankesfär.


Pełtew, eller Poltva, i Busk januari 2017.

Om en längtan till Katowice

Category: by sophie engström, krönika, music, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Bakom kaffemaskinen, som just nu brygger mitt kaffe, på Kurant i Kraków gömmer sig den, ni vet den där pockande nyfikenhet som tycks vara min ständiga följeslagare. Bland hyllorna med CDs på rea hittar jag nämligen ett guldkorn som plötsligt får mig att längta till Katowice.

Allt är egentligen Witold Lutosławskis fel. Jag hyser en stor beundran för denne tonsättare som inte tycktes ha förmågan att bli rädd. Trots att hans tonsättningar förbjöds efter andra världskriget, fortsatte han att skriva musik som inte passade den mustaschprydde georgiern i Moskva. I Concerto for orchestra från 1954 kan man lätt urskilja de spröda och nästan krispiga folkloristiska motiven. De dansar retfullt genom tonrummet, och gör nästan lång näsa åt Stalins älsklingsbarn, den socialistiska realismen.

Jo, det förhöll sig nämligen så att jag bland alla CDs på Kurant hittade en helt underbar inspelning av ovannämnda symfoni. Och det var då det här med Katowice började. Polish National Radio Symphony Orchestra har nämligen satt ner sina bopålar i nämnda stad. Orkestern såg faktiskt dagens ljus i Warszawa år 1935, men tio år senare bestämde man att den skulle ha sin hemmascen i Katowice. Varför man tog detta beslut har jag inte lyckats vaska fram. Nå, jag får väl villigt medge att jag egentligen helst slipper att få kännedom om varför. Tanken om denna eminenta orkester, i en förhållandevis liten stad tilltalar mig mycket. (Staden är ungefär lika stor som Malmö, vilket faktiskt är ganska pyttigt.) Plötsligt ser jag mig själv cykla längs med 3 maja-gatan i Katowice för snirkla mig genom stan. Kanske träffar jag på några som kan svenska, för på stadens universitetet (Uniwersytet Śląski w Katowicach) utbildar man studenter med ypperligt god svenska. Sedan tar jag mig givetvis till Polish National Radio Symphony Orchestras boplats. Och om jag har tur får jag kanske höra dem framföra något av Witold Lutosławski.

Ja, just det. Jag höll nästan på att glömma. När Polish National Radio Symphony Orchestra framförde hans första symfoni, Lutosławski har själv beskrivit vilken bestörtning han upplevde när musikerna klagade på de oväntade tempoväxlingar och abrupta kast i musiken. Men med tiden bleknade minnet av förtret och ersättes av en beundran för musikernas inlevelseförmåga och engagemang. Inte undra på att jag vill till Katowice! Även om de musikerna nu är borta, måste deras konstnärliga stolthet leva kvar.

Och allt det här började ungefär när min kopp kaffe var färdigbyggd på Kurant och trumpetaren i Mariakyrkan på Główny rynek tillkännagav att en ny timme blivit hel.


Guldkornet.


På Kurant.

Wiener kaffeehaus står där det står – ser hur vi kommer och går

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, krönika, turism, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Med ett vant handgrepp placerar hon kaffekoppen framför mig. En ljuvlig doft av kaffe ringlar sig upp från koppen till mina näsborrar. Det här är stund av fullkomlig harmoni. Som ett stilleben från 1800-talets mitt. Eller som en haiku-dikt i form av doft, servitörens professionalism i kombination med klassisk kafékultur. Och det är väl bara på Wiener kaffeehaus i Lviv som man finner denna fulländade symmetri.

Wiener kaffeehaus i Lviv är legendariskt, likväl som det är en överlägsen överlevare. Kaféet har upplevt minst två riken och två imperier, och ser idag ut att kunna överleva minst fyra olika maktförhållanden till. Människor och dess språk kommer och går. Men Wiener kaffeehaus är som det var, och består. Intakt.

Det var under 1800-talet som kaffet fick sitt stora genombrott i Lviv. De bemedlade invånarna njöt av att knata mellan de olika kaféerna. Det första kända kaféet öppnade 1802, men det lär ha funnits kaféer redan på 1700-talet. 1829 senare slog i alla fall Wiener kaffeehaus upp sina portar för första gången.

Wiener kaffeehaus gjorde sig snabbt känt som ett tillhåll för intellektuella och politiska estradörer. Här flög diskussionerna genom rummet som projektiler, och ibland utbröt till och med handgemäng mellan olika grupper.

Det förhöll sig nämligen så att under den habsburgska tiden låg det Galiziska parlamentet där Lvivs universitet idag håller till. Det är bara några kvarter från Wiener kaffeehaus. Under den tiden lär därför kaféet varit en smältdegel för olika åsikter, och förbjuda tidningar lär ha gömts bland de tillåtna.

Under 1800-talets mitt ska också Wiener kaffeehaus ha förvandlats till någon slags tidig bank. Bankaffärerna ska enligt dessa uppgifter pågått mellan de olika kaféborden.

När Tsarryssland intog staden under första världskriget blev Wiener kaffehaus ett tillhåll för “mazepisterna” (mazepincy). Tillmälet anspelar på Hetman Ivan Mazepa. Det finns nog ingen ukrainare som inte vet vem han är, och han är nog den främsta orsaken till varför de känner till att det finns ett rike som heter Sverige. Mazepa anslöt sig nämligen till Karl den tolftes fälttåg mot Peter den store. Och det var tack vare Mazepa som vår stridshingst till kung kunde fly nederlaget i Poltava. Nå, det var en lång parentes. “Mazepisterna” var så man under Tsarrysslands tid kallade ukrainofilerna, alltså de som ville se ett självständigt Ukraina.

Ah, jag ser plötsligt framför mig hur Vasyl Vysjyvani träder in på kaféet. Ja, ni känner väl redan till honom, Wilhelm Habsburg. Alice Ankarcronas (sedermera Habsburg) svåger. Jag ser framför mig hur han lyfter koppen kaffe till sina läppar. Tar en klunk och låter sin blick flyta över de andra besökarnas fysionomier. Kanske flörtar han med någon dam vid bordet vid sidan om honom. Eller så är det en ung man. Han lär inte ha varit så nogräknad på den punkten.

Stanisław Lem, ni vet författaren till “Solaris”, beskriver i sin självbiografi “Höga slottet” hur han varje morgon på sin gåsmarsch mot skolan fångade in tiden från en av Lvivs få elektriska urverk som då huserade invid Wiener kaffeehaus.

Men Wiener kaffeehaus spännande historia slutar inte där utan löper rakt in i samtiden. Under Euromajdan 2013-14 förvandlades kaféet till sjukstuga och sambandscentral för de lvivianer som gjorde revolution. När revolutionen var över stängde man sina portar och renoverade. Idag står det som sedan 1829. Fast förankrat på sin plats vid avenyn Svobody.

Wiener kaffeehaus står där det står. Ser hur vi kommer och går.


Wiener kaffeehaus skymtar fram bakom det lummiga trädet till höger.

Minnets silverägg har besegrats av den ukrainska påsken

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det var ett silverfärgat ägg, minns jag bestämt. Men inte var det en vanligt påskägg. Nej, det hade försetts med både huvud och ben. Huvudet gungade på en hals av spiral. Fötterna var stora, brandgula. Som ankfötter. Vad de hade att göra tillsammans med ett kycklinghuvud och en silverfärgad äggformad kropp funderade inte jag på. För det här var mitt favoritpåskägg som liten.

Min mormor brukade fylla det här ägget med det sötaste av påskgodis. Ni vet sådant där påskgodis som är så sött att det gör ont i tänderna. För mig var det påskens höjdpunkt. Att få öppna ägget och sätta tänderna i det som skulle orsaka nästa tandläkarbesök. Det andra som hörde påsken till – att mamma åkte iväg till kyrkan för att spela på sin orgel, sillar och annan mat på matbordet, det färgglada påskriset – var då helt ovidkommande och dessutom mycket ointressant för mig.

Det var väl egentligen först när jag såg Life of Brian som jag fick en förnimmelse om att påsken kunde handla om något annat än mormors märkliga kycklinganka med silvermage. Jesus på korset blev med den filmen nästan verklig. Ja, som om det nästan hade hänt på riktigt.

Så här skulle kanske min uppfattning om påsken kanske fortfarande se ut, om jag inte hade fått för mig att flytta till Ukraina. Här har påsken istället förvandlats till den bästa av högtider. Paskan, deras speciella påskkaka, är något jag nu längtar efter. I mitt hem finns inte längre de svenska rufsiga påskriset. Hos mig finner man bara de hårt snörda ukrainska risen. Sillar är inte lika viktigt, och påskgodiset är praktiskt taget som bortblåst.

Det är främst människorna som gör påsken till denna högtid för mig. Om man säger “påsk” till en ukrainare så får de en glasartad och lycksalig blick. Det här har påverkat mig till den milda grad att jag älskar påsken mest av alla årets dagar. Jag vill vara delaktig i den, med dem. Vi talar här om total kapitulering och nästan fullkomlig assimilering. Det har gått så långt att jag vid påsk till och med bär min vysjyvanka. Inte en äppelkindad påskkärring så långt ögat når.

Det är dessutom runt påsk jag känner den där inre frid, jag förr bara kände vid jul. “Äntligen är det påsk”, säger jag nuförtiden. Om någon för tio år sedan hade berättat för mig hur jag skulle se på påsken idag, hur Ukraina skulle förändra min syn på påsken, hade jag nog bara skrattat uppsluppet och slagit fast att deras fantasi var alltför för livlig.

Den här självvalda assimileringen jag genomgått är för övrigt något jag upptäckt att jag är mycket stolt över. Jag känner således inte längre behov av att fira en svensk påsk. Genom mitt yrke, som lärare i svenska, får jag visserligen praktisera svensk påsk. Det ingår i mina plikter. Men den ger mig inte samma glädje som att fira den ukrainska påsken. Ty det är, som jag skrev ovan, människornas glädje och förväntningar på påsken som präglar mig. Påsken kan med rätta kallas för glädjens högtid här i Ukraina. Jag bytte helt enkelt julen mot den ukrainska påsken.

Det märkligaste är, att jag nu helt slutat sakna mormors påskägg. Jag saknar mormor, men hennes ägg har lagrats långt inne i mina hjärnvivlar. Det dök bara upp efter en lång stunds grävande då jag försökte förnimma hur jag såg på påsken före det att jag blev den jag blivit sedan jag flyttade hit.

Och nu är det alltså påsk. Den riktiga ukrainska påsken. Med det hälsar jag nu er христос воскрес (Kristus voskres) – Kristus är uppstånden. Ja, för här firas nämligen påsken för Kristus uppståndelse, ty det är inte påskgodisets eller påskkärringarnas högtid.


Vimmelbild från påskmarknaden i Lviv.

Ingen är lik eller olik – om Lviv och Kraków

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Om man reser mellan Kraków och Lviv, slås man lätt av olika likheter, så att säga. Eller så är det så att man slås av alla olikheter som faktiskt ibland lätt förväxlas med likheter.

Städerna är nästan lika stora. Kraków, med sina 760 000 invånare, brädar dock Lviv på målsnöret, som har ungefär 30 000 färre stadsdrönare. Städerna har båda ett torg som är hjärtat, och dessutom namn som är snubblade lika. Rynek Główny i Kraków. Plotstja rynok i Lviv. Men Lviv kan yvas över att man har ett riktigt rådhus på torget. Kraków får nöja sig med sin Mariakyrka.

Om man blir hungrig i Kraków kan man äta placki ziemniaczane. När man beställer in den försäkrar troligen servitören att det här är en mycket polsk maträtt. När man får in den stirrar några mycket stora derynij upp mot en från tallriken. De här två kusinerna kan närmast liknas vid en raggmunk, och har ett släktträd som sträcker sig över nästan hela Europa.

Invånarna i både Kraków och Lviv envisas med att äta soppa i bröd. Nej, inte bröd i soppan, utan bokstavligen soppa i ett stort bröd. Den glupske matgästen kan även äta upp brödet, men nackdelen är då att man inte får plats med några piroger (i Kraków) eller varenikij (i Lviv). De här båda kusinerna kan närmast liknas vid… dumplings. Tyvärr är det svenska köket inte riktigt lika raffinerat. Vi kladdar ihop allting och kallar det kroppkakor. Varenikij och piroger är inte kladdiga hafsverk. Här talar vi om kokkonst på hög nivå.

Varm öl. Ja, när jag flyttade till Lviv trodde jag att det var ett dåligt skämt när mina vänner sa att jag var tvungen att dricka varm öl. Det visade sig dock vara allt annat än ett skämt. En rackarns god dryck som helst intas vintertid. I Kraków är den precis lika god. Skillnaden är försumbar.

Ja, så här kan man hålla på. Hur man än vänder och vrider argumenten för olikheterna, så kan man minst hitta en likhet. Och omvänt, hur mycket man än tycker att det är lika, så kan man finna minst en olikhet. Det här betyder att man kan inte åka till Kraków och inbilla sig att man vet något om Lviv, samtidigt som det är omöjligt att åka till Lviv och tro att man vet något om Kraków. Å andra sidan kan man åka till båda städerna och till sin förtjusning finna saker som påminner om den andre.

Men under mina år, som jag färdats mellan dessa två punkter, som tycks ha blivit mina styraxlar i tillvaron, har jag funnit några olikheter som faktiskt inte kan ursäktas med något annat än att de är olikheter. Här kommer jag endast beröra två exempel, som aktualiserades helt nyligen när jag återigen färdades mellan de två städerna.

Här kommer mitt första exempel. Håll i er! Det är otroligt svårt att klämma fram ett leende ur en Kraków-bo. Nej, det är inte omöjligt. Bara väldigt, väldigt svårt. Jag får använda alla mina knep. Skratta lite fånigt. Blinka lite med vänster öga. Och ibland, ja, så sker undret, ett litet krakowianskt leende. I Lviv däremot är det otroligt lätt att klämma fram ett leende. Till och med polisen ler. Det är inte alls svårt. Man bara ler, och så får man tillbaka ett sådant där lvivianskt leende som gör livet här så otroligt mycket lättare.

Svedjebruk. Ja, här har vi mitt andra rafflande exempel. Om man åker mellan kraków och Lviv så ser man flitiga små polska bönder på fälten. Deras huvuden guppar upp och ner när de pysslar med sådant som bönder pysslar med. (Fråga mig inte vad, för jag är en asfaltblomma och vet på tok för lite om odling.)

När man kommit över gränsen förvandlas de små guppande huvudena till rök. Ukrainarna sysslar med någon slags förstörelse av sin egen mark. Svedjebruk fungerar ju bara om man låter träd och buskar växa upp. Om man bränner åkern man odlade på för två år sedan, så bränner man praktiskt taget upp all näring (och djurliv, som fåglar, insekter, möss etc).

Nå, det här är endast två små löjliga exempel, men i min värld lika obegripliga. Om polackerna började le, och ukrainarna slutade upp med att elda upp varje tuva hade allt varit frid och fröjd. Man är ju lika olika ändå. Det där oleende ansiktet och de förkolnade slätterna behövs inte. En placki ziemniaczane är avsevärt mycket större än en derynij. Och varenikij är lika tjusiga och goda som piroger, även om de är helt annorlunda och mycket egna.

Men snälla, låt bli brödet som soppan gömmer sig i. Oavsett om det är polskt eller ukrainskt.


Städerna spelar sig i varandra. Här är det visserligen bara en av dem, men det skulle lika gärna kunna vara den andra.