viewpoint-east.org

Zjovkva – staden som inte glömmer

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, Litteratur, poland, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Den första stad jag besökte utanför Lviv var Zjovkva. Jag minns inte exakt vilket år, men låt oss säga att det var 2011. Vid den tiden hade jag mycket grumlig och otillräcklig uppfattning om hur historien såg ut på den platsen jag bodde. Jag sökte givetvis ständigt efter det förlorade folket, judarna. Var jag än gick sökte jag efter några spår av deras liv, men fann förbryllande lite. Fast det var vad jag sysslade med i Lviv. När jag kom till Zjovkva första gången hade jag inte en tanke på dem. Det var som om de inte hade funnits där.

Väl på plats träffade jag en besynnerlig liten herre iklädd någon slags dräkt från 1600-talet. Den mycket språkkunnige mannen pratade om någon Stanisław Żółkiewski som tydligen grundat staden. Han fortsatte att gå på om en Johan III Sobieski som jag inte alls visste något om. Som svensk blir man ju ofta varse om att andra människor runt omkring i världen är mycket mer historiskt bevandrade. Det här var ett sådant tillfälle, och jag skämdes över min okunnighet.

Nå, efter mitt möte med den märkliga mannen som radat upp polska namn, och även nämnt judarna som levt i staden och någon svensk kung som enligt hans mening hade bott en natt på slottet, beslöt jag mig för att ta en promenad i stan. Tyvärr blev promenaden mycket kort. Jag fann inget av intresse. Orsaken var ju att jag inte hade något intressant att fylla i det jag såg. Det är vad historielöshet gör med oss. Vi vandrar runt i tillvaron, som små flingor och glider runt utan att förstå någonting av vad vi ser.

Idag åkte jag åter till Zjovkva, men nu är det nästan omvänt. Det är faktiskt möjligt att jag ser och förstår mer än vad de som bor där ser. Så blir det när man har för mycket historia i huvudet. Jag tror att det är bra om man hittar något mellanting. Min nuvarande position kan faktiskt bli lite enerverande för de som vill visa sin stad och region.

När jag idag gick genom Zjovkva träffade jag ingen trevlig liten man iförd 1600-tals kläder. Stan har gått från en slumrande småstad, till att snart bli ett turistmekka för alla polacker som kommer genom staden för att besöka Lviv. Det gamla slottet, som var i ett gräsligt skick första gången jag var där, håller nu på att renoveras. Det kommer snart att skina lika vackert som det gjorde i sina fornstora dagar. Lilla Zjovkva håller på att bli en riktig ögonsten i Galizien!

Men mitt besök i Zjovkva idag handlade inte enbart om att se vad som hänt med slottet. Jag ville besöka staden för att få återse judarnas Zjovkva och Clara Kramers födelsestad. Och med det ville jag också se Zjovkva genom förintelsen. Jag tänker inte göra någon presentation av hennes självbiografi “Clara’s war”, utan ni får läsa mitt tidigare inlägg om hennes gripande skildring från tiden för förintelsen.

Det jag sökte idag var, förutom synagogan som jag redan sett, begravningsplatsen samt om jag kunde hitta andra spår av judarnas liv i Zjovkva.

Plötsligt, när jag gick på det stora torget, var det som om något drog mig i kragen på min klänning, och tvingade att vända mig om. Det visade sig att det var skuggan av en mezuza som ville bli sedd. Jag blir alltid så rörd när jag ser dessa. Av någon anledning måste jag alltid, smått tvångsmässigt, ta på det tomrum som var en mezuza. Det känns alltid trevligt att möta dem, men ofta så oändligt sorgligt att de gapar tomma. Som om portarna har djupa sår, eller om det bara är ärr, av det som borde vara där.

Därefter banade mina ben mot begravningsplatsen. Den användes från tidigt 1600-tal, då judarna tillåts att bli invånare i staden, fram till det att nazisterna skövlade den. Gravstenarna användes till vägbyggen i stan under nazisttiden, men det var faktiskt så sent som 1970 man pulveriserade resterna för att göra plats för en marknad. Idag står en luggsliten och sorglig marknad på platsen. När jag går in genom det som tidigare var porten till begravningsplatsen gör det ont i mig. Bokstavligen. Det händer allt oftare att jag drabbas av insikten vad mänsklig ondska, så som förintelsen, kan leda till. Jag vill inte vara utan den förmågan att känna, men det är alltid lika fasansfullt när det kommer till mig.

Det finns inte mycket som överlevt. En bit in på platsen finner jag ett hus som jag antar att chassiderna byggt. Där inne finns en gravsten för tzadiken Yitzhak som dog 1737. (Jag har tyvärr inte någon mer information om honom, då allt var författat på hebreiska på det lilla huset som omger hans gravsten.) Men det finns även två synliga tecken till på att detta varit en magnifik begravningsplats. De är båda sönderslagna, och ingen vet vem som ligger där under. Jag lägger en sten på varje. En liten (om än helt obetydlig) gest att jag aldrig kommer tillhöra dem som glömmer.

Det är med tunga steg jag går från begravningsplatsen. Jag försöker se annat, och Gustav gör sitt bästa för att beskriva skönheten på plasten. Men trots hans försök blir jag allt mer tung till sinnes. Framtiden känns så mörk. Det tycks nämligen som om den inte vill något hellre än att glömma. Förtränga.

Det är några minuter tills tåget ska gå, och vi går till rådhuset, som tycks släppa upp besökare till tornet.

Och där finner jag det som ger förhoppningar inför framtiden. I rådhusets torn har man skapat en originell och smakfull utställning. Man går bokstavligen upp genom Zjovkvas historia. Ingen folkgrupp är glömd. Alla får lika mycket utrymme. Och här finns inte heller någon glorifering av några krigshjältar. Plötsligt står Zjovkvas alla invånare från tiden före andra världskriget sida vid sida. Så som Clara menar att hon tyckte det var före kriget. Och ja, Clara och hennes familj finns också där på utställningen. De är inte glömda. De är inte förträngda. De finns här. Mitt i stadens torn.

Och när jag når toppen av tornet, och blickar ut över denna undersköna stad med dess omgivning, känner jag att det ändå finns så mycket hopp. Så många som inte vill glömma. Nu handlar det bara om att alla – som vill delge nutiden och framtiden en tydligare bild av historien – orkar hålla emot och inte låter ambitionen att sprida kunskap tyna när nationalismen slår på sina trummor.

När tåget långsamt knirkar sig ut från Zjovkva, eller på polska Żółkiew och på jiddisch Zolkiew, mot Lviv, känner jag ändå tillit inför framtiden. Det är många som aldrig kommer glömma, och jag är också del i det nu, då jag skriver dessa rader.


Synagogan byggdes under 1690-talet. Trots ihärdiga försök lyckades nazisterna aldrig förstöra den helt.


En mezuza som ville bli sedd.


En av tre gravstenar som fortfarande kan skönjas.


Från utställningen i rådhustornet. Längst upp till höger finns bilder på Clara Kramer och hennes familj.


Uppe från rådhustornet i Zjovkva går det att blicka ut både mot historien och framtiden.

Om en längtan till Katowice

Category: by sophie engström, krönika, music, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Bakom kaffemaskinen, som just nu brygger mitt kaffe, på Kurant i Kraków gömmer sig den, ni vet den där pockande nyfikenhet som tycks vara min ständiga följeslagare. Bland hyllorna med CDs på rea hittar jag nämligen ett guldkorn som plötsligt får mig att längta till Katowice.

Allt är egentligen Witold Lutosławskis fel. Jag hyser en stor beundran för denne tonsättare som inte tycktes ha förmågan att bli rädd. Trots att hans tonsättningar förbjöds efter andra världskriget, fortsatte han att skriva musik som inte passade den mustaschprydde georgiern i Moskva. I Concerto for orchestra från 1954 kan man lätt urskilja de spröda och nästan krispiga folkloristiska motiven. De dansar retfullt genom tonrummet, och gör nästan lång näsa åt Stalins älsklingsbarn, den socialistiska realismen.

Jo, det förhöll sig nämligen så att jag bland alla CDs på Kurant hittade en helt underbar inspelning av ovannämnda symfoni. Och det var då det här med Katowice började. Polish National Radio Symphony Orchestra har nämligen satt ner sina bopålar i nämnda stad. Orkestern såg faktiskt dagens ljus i Warszawa år 1935, men tio år senare bestämde man att den skulle ha sin hemmascen i Katowice. Varför man tog detta beslut har jag inte lyckats vaska fram. Nå, jag får väl villigt medge att jag egentligen helst slipper att få kännedom om varför. Tanken om denna eminenta orkester, i en förhållandevis liten stad tilltalar mig mycket. (Staden är ungefär lika stor som Malmö, vilket faktiskt är ganska pyttigt.) Plötsligt ser jag mig själv cykla längs med 3 maja-gatan i Katowice för snirkla mig genom stan. Kanske träffar jag på några som kan svenska, för på stadens universitetet (Uniwersytet Śląski w Katowicach) utbildar man studenter med ypperligt god svenska. Sedan tar jag mig givetvis till Polish National Radio Symphony Orchestras boplats. Och om jag har tur får jag kanske höra dem framföra något av Witold Lutosławski.

Ja, just det. Jag höll nästan på att glömma. När Polish National Radio Symphony Orchestra framförde hans första symfoni, Lutosławski har själv beskrivit vilken bestörtning han upplevde när musikerna klagade på de oväntade tempoväxlingar och abrupta kast i musiken. Men med tiden bleknade minnet av förtret och ersättes av en beundran för musikernas inlevelseförmåga och engagemang. Inte undra på att jag vill till Katowice! Även om de musikerna nu är borta, måste deras konstnärliga stolthet leva kvar.

Och allt det här började ungefär när min kopp kaffe var färdigbyggd på Kurant och trumpetaren i Mariakyrkan på Główny rynek tillkännagav att en ny timme blivit hel.


Guldkornet.


På Kurant.

Ingen är lik eller olik – om Lviv och Kraków

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Om man reser mellan Kraków och Lviv, slås man lätt av olika likheter, så att säga. Eller så är det så att man slås av alla olikheter som faktiskt ibland lätt förväxlas med likheter.

Städerna är nästan lika stora. Kraków, med sina 760 000 invånare, brädar dock Lviv på målsnöret, som har ungefär 30 000 färre stadsdrönare. Städerna har båda ett torg som är hjärtat, och dessutom namn som är snubblade lika. Rynek Główny i Kraków. Plotstja rynok i Lviv. Men Lviv kan yvas över att man har ett riktigt rådhus på torget. Kraków får nöja sig med sin Mariakyrka.

Om man blir hungrig i Kraków kan man äta placki ziemniaczane. När man beställer in den försäkrar troligen servitören att det här är en mycket polsk maträtt. När man får in den stirrar några mycket stora derynij upp mot en från tallriken. De här två kusinerna kan närmast liknas vid en raggmunk, och har ett släktträd som sträcker sig över nästan hela Europa.

Invånarna i både Kraków och Lviv envisas med att äta soppa i bröd. Nej, inte bröd i soppan, utan bokstavligen soppa i ett stort bröd. Den glupske matgästen kan även äta upp brödet, men nackdelen är då att man inte får plats med några piroger (i Kraków) eller varenikij (i Lviv). De här båda kusinerna kan närmast liknas vid… dumplings. Tyvärr är det svenska köket inte riktigt lika raffinerat. Vi kladdar ihop allting och kallar det kroppkakor. Varenikij och piroger är inte kladdiga hafsverk. Här talar vi om kokkonst på hög nivå.

Varm öl. Ja, när jag flyttade till Lviv trodde jag att det var ett dåligt skämt när mina vänner sa att jag var tvungen att dricka varm öl. Det visade sig dock vara allt annat än ett skämt. En rackarns god dryck som helst intas vintertid. I Kraków är den precis lika god. Skillnaden är försumbar.

Ja, så här kan man hålla på. Hur man än vänder och vrider argumenten för olikheterna, så kan man minst hitta en likhet. Och omvänt, hur mycket man än tycker att det är lika, så kan man finna minst en olikhet. Det här betyder att man kan inte åka till Kraków och inbilla sig att man vet något om Lviv, samtidigt som det är omöjligt att åka till Lviv och tro att man vet något om Kraków. Å andra sidan kan man åka till båda städerna och till sin förtjusning finna saker som påminner om den andre.

Men under mina år, som jag färdats mellan dessa två punkter, som tycks ha blivit mina styraxlar i tillvaron, har jag funnit några olikheter som faktiskt inte kan ursäktas med något annat än att de är olikheter. Här kommer jag endast beröra två exempel, som aktualiserades helt nyligen när jag återigen färdades mellan de två städerna.

Här kommer mitt första exempel. Håll i er! Det är otroligt svårt att klämma fram ett leende ur en Kraków-bo. Nej, det är inte omöjligt. Bara väldigt, väldigt svårt. Jag får använda alla mina knep. Skratta lite fånigt. Blinka lite med vänster öga. Och ibland, ja, så sker undret, ett litet krakowianskt leende. I Lviv däremot är det otroligt lätt att klämma fram ett leende. Till och med polisen ler. Det är inte alls svårt. Man bara ler, och så får man tillbaka ett sådant där lvivianskt leende som gör livet här så otroligt mycket lättare.

Svedjebruk. Ja, här har vi mitt andra rafflande exempel. Om man åker mellan kraków och Lviv så ser man flitiga små polska bönder på fälten. Deras huvuden guppar upp och ner när de pysslar med sådant som bönder pysslar med. (Fråga mig inte vad, för jag är en asfaltblomma och vet på tok för lite om odling.)

När man kommit över gränsen förvandlas de små guppande huvudena till rök. Ukrainarna sysslar med någon slags förstörelse av sin egen mark. Svedjebruk fungerar ju bara om man låter träd och buskar växa upp. Om man bränner åkern man odlade på för två år sedan, så bränner man praktiskt taget upp all näring (och djurliv, som fåglar, insekter, möss etc).

Nå, det här är endast två små löjliga exempel, men i min värld lika obegripliga. Om polackerna började le, och ukrainarna slutade upp med att elda upp varje tuva hade allt varit frid och fröjd. Man är ju lika olika ändå. Det där oleende ansiktet och de förkolnade slätterna behövs inte. En placki ziemniaczane är avsevärt mycket större än en derynij. Och varenikij är lika tjusiga och goda som piroger, även om de är helt annorlunda och mycket egna.

Men snälla, låt bli brödet som soppan gömmer sig i. Oavsett om det är polskt eller ukrainskt.


Städerna spelar sig i varandra. Här är det visserligen bara en av dem, men det skulle lika gärna kunna vara den andra.

Fragment från det första Judiska museet i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, poland, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett litet bistert porslinslejon tittar stint på mig från sin skyddade plats i glasmontern. Han och de andra föremålen runt omkring honom tillhör en samling av judisk konst, vardagsföremål, religiösa föremål m.m. Samlingen tillkom under 1900-talets inledande år, och initiativtagare var Maximilian Goldstein. Han föreslog att samlingen skulle bli fundamentet till ett judiskt museum. 1934 invigdes museet, som skulle bli det första Judiska museet i Lviv. Den första direktören var Marek Reichenstein, en känd konstsamlare specialiserad på grafiska blad. Judiska museet i Lviv och låg på Sholem Aleichem-gatan fram till 1939, då införlivades det i Etnografiska museets samlingar i Lviv.

Nu har det äntligen sammanställt fragment från denna samling. Med en en slående bredd återskapar utställningen en känsla för hur det judiska Galizien tedde sig. Här kan besökarna bekanta sig med textilier och dess tryckmetoder, betrakta grafiska blad som skildrar livet efter en pogrom runt 1910-talet, förundras över de religiösa föremålens rika utsmyckning och få bekanta oss med föremål tänkta till festligheter. Bland de senare ingår vårt bistra lejon av porslin. Inte känns han så festsugen dock. Hans dystra blick tycks förebrå oss, och fråga oss besökare var hans folk finns idag.

De första judarna kom till Galizien redan under 1000-1100-talet. De var ett påtagligt inslag i denna del av Europa fram till förintelsen, då nästan alla judar i Galizien mördades. Idag ligger judarnas kulturella arv bokstavligen talat i ruiner. Synagogor har på många ställen förvandlats till tomma hål i stadsbilderna, förstörda under andra världskriget. Eller så framlever synagogorna sina dagar i en misär, bortom sin glans dagar. Det är egentligen mycket svårt att föreställa sig att judarna var ett så dominerande inslag i området. Utställningen på Etnografiska museet i Lviv är därför så oerhört viktig. Den borde vara permanent, eller ännu hellre, det Judiska museet borde återupprättas i Lviv. (Idag finns ett litet judiskt museum i Lviv, men det är inte tillräckligt för att förstå deras inflytande.) Även om människorna fattas oss för evigt, är det vår enda möjlighet att bevara deras minne för eftervärlden.

När jag besökte utställningen på Etnografiska museet var besökarna en ansenlig grupp. Nästan alla var unga, och en klar majoritet var intressant nog unga kvinnor. Här i området finns ett stort sug efter att få kunskap om judarnas historia och liv på platsen. En kunskap som man idag är mycket dålig på att förvalta och sprida. Att sprida kunskapen om regionens mångkulturella historia skulle bidra till att stärka invånarnas självbild. Det skulle ju också kunna bidra till att motverka de krafter som drivs av aggressiv nationalism och rasism. Här ligger ett ansvar hos regionens makthavare. Ett ansvar som just nu tas av Etnografiska museet och andra organisationer, så som Center for Urban history of East Central Europe.


Vårt bistra lejon av porslin till vänster.


“De hemlösa” av Wilhelm Wachtel. (Grafiskt blad.) Troligen visar teckningen en familj som blivit hemlös efter en pogrom.


Textilier.


Maximilian Goldstein med familj på 1920-talet. Det är inte känt vad som hände med familjen under förintelsen, men inga av dem kom levande från gettot i Lviv.


Släkten Goldsteins träd.


Chanukka-ljusstakar.


En av alla unga besökare på utställningen.

Copy/Past – en projektil genom årtiondena

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Skuggor av huskroppar letar sig upp längs sina syskon. De söker sig till varandra. Som en kärleksförklaring till varandras former. Så kan också samtal mellan oss te sig. Orden rör sig över varandra. Smeker varandra. Söker närhet och bekräftelse. Samtal sker på så många olika vis. Ibland är de ord på ett kafé. Ibland ögonkontakt mellan två främlingar. Ibland är de fotografier från en svunnen tid.

Jag tänkte på det när jag vandrade runt på utställningen Copy/Past på Center for Urban History of East Central Europe. Fotografierna jag såg hade fångats under mellankrigstiden och tiden före första världskriget. Trots att människorna som kapslade in de små ögonblicken är borta (några sedan länge), färdas de smidigt som projektiler genom årtiondena till oss. Vi frågar oss genast vad de tänkte, vad de kände, vilka de var. Deras närvaro är helt plötsligt här med oss.

“Lviv var en fotografiets stad,” säger Andrij Bojarov, konstnär och kurator. Här experimenterade man med tekniker och fotograferna var många. Det fanns flera tidskrifter och tryckerier. En speciell teknik föddes i Lviv, izohelia – en teknik som skapar fler gråskala, för att förstärka känslan av djup i fotografiet. Dess skapare hette Witold Romer och finns representerad på utställningen.

Bilderna som Bojarov plockat samman har olika karaktär och har haft olika funktioner. Flera av bilderna har fångats bortom det professionella rummet och ibland i en lek med bildmediet – som Wladyslaw Bednarczuks självporträtt. “En slags dåtidens selfies”, säger Bojarov. Ibland har avsikten varit en annan än att ses som fotografiska konstverk. Janina Mierzeckas projekt att dokumentera handskador var initialt inte tänkt som konstverk. Detsamma gäller Noe Lissas serie Unrest of Ruthenian Students at Jan Kazimierz University in Lviv, 1907. Fotografierna skulle dokumentera skadorna efter upploppet och publicerades första gången i tidskriften Tygodnik Ilustrowany, men på Copy/Past blir de istället mångbottnade stilleben. Alla fotografierna har således lämnat sin tilltänkta tankestil och träder fram i ny skepnad, och det är just det som gör Copy/Past så intressant.

Bojarov är inte kurator i det här fallet, utan han bör snarare ses som konstnär och att utställningen är ett konstverk i sig.

Men det finns dessutom fler bottnar hos Copy/Past. Bland annat vill Bojarov med utställningen poängtera hur vanskligt det är att bevara minnet av en grupp konstutövare vars hem inte längre är Lviv. Flera av fotograferna avslutades sina liv i Wrocław – landsförvisade under sovjettiden, tillsammans med hundratusentals andra polacker, som under flera århundraden bott Lviv.

Copy/Past är inte heller en kopia på en svunnen dåtid. Det är en bro mellan dessa människors liv här och vår nutid. Utställningen placerar dem här, och när jag lämnat utställningen och går genom staden som jag kallar för Lviv, men som de kallade Lemberg eller Lwów, så känner jag deras närvaro. Som skuggor rör de sig tillsammans med oss mellan huskropparna.


Andrij Bojarov, i bakgrunden syns Witold Romers fotografier.


Noe Lissas serie “Unrest of Ruthenian Students at Jan Kazimierz University in Lviv, 1907”


Här har man använt sig av tekniken izohelia.


Några av Wladyslaw Bednarczuks självporträtt.


Janina Mierzeckas händer.

Några ord om ord på ukrainska och polska tåg

Category: by sophie engström, Estern Europe, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är något visst med att rulla ut från en tågstation i de där järnsnablarna vi kallar för tåg. När man känner den första ryckningen i sätet och världen utanför långsamt börjar röra på sig. Fortare och fortare.

I Ukraina går tågen sällan fort. Inte ens de tåg som etikerar sig som snabbtåg. Det är ingen nackdel. Den godmodiga farten ger ögat ett lugn. Man kan stilla blicka ut över de vidsträckta fälten och hinner till och med fantisera om vad som kan föregå i de hus och byar som fladdrar förbi.

Samma tjusning är det att färdas med tåg i Polen. Där lunkar visserligen tågen på i lite raskare takt, men jag lämnas aldrig med en känsla av att jag tappar orienteringen, vilket annars lätt händer mig på snabbtåg. Min fantasi ges därför fullt spelutrymme och jag har ofta fyllt mitt inre med så många varddagsbetraktelser att de skulle kunna fylla en tjock roman med bunden pärm, och med tryckhäfta som doftar gott av olästa ord, om jag nu hade tänkt att skriva en bok.

Det finns procedurer på polska och ukrainska tåg som jag är särskilt förtjust i. På de ukrainska tågen hinner vi inte gnissla särskilt långt förrän det börjar prasslas och grejas i packningen. Upp på borden kommer smörgåsar, korvar, ostar, saltgurkor och det ovärderliga ägget. Så snart tåget kommit upp i den fart som kallas fart här, men skulle kallas avstannande i Sverige, börjar det knackas ägg mot bordsskivorna. Med stor aptit slukas de i hela sin härlighet. Det här är en procedur jag finner mycket fascinerande. Ägget är som resandet i sig. Utan ägg, ingen riktig tågresa.

På de polska tågen har jag aldrig mött några ägg. Om de inte är ukrainska, vill säga. Och de borde egentligen inte få vara där överhuvudtaget eftersom ägg tillhör de produkter som de polska tullarna tycks vara väldigt förtjusta i. Det samma gäller smörgåsar (kanapki). När man åker tåg från Ukraina till Polen kommer alltid dessa förtjusande damer och herrar från tullen som vill lägga vantarna på ukrainska matsäckar. Eftersom ukrainarna är ett artigt folk lämnar de alltid ifrån sig hälften av matsäcken. Den andra delen gömmer de flitigt. Den kvarvarande delen är det som tydligast gestaltar den ukrainska folksjälen. Den delen är nämligen “förhandlingsdelen”. Allt som sker i Ukraina är förresten del av en episkt lång förhandling. Du kan inte ens gå över en gata utan att förhandla. Om du tvekar, ja, då riskerar du att bli påkörd, eller ännu värre, få din promenadpartner påkörd. Förhandling är allt här. Även smörgåsar, vilket de polska tulldamerna eller tullherrana inte har förstått. De tycks tro att ukrainarna räcker över hela matsäcken, men det gör man givetvis inte utan någon förhandling. Hur skulle det se ut? undrar ukrainarna. Om jag ger bort mina smörgåsar utan förhandling har jag ju snart inga smörgåsar kvar. Det tycks dock ha undgått dem att just i det här fallet är det exakt det som är avsikten. Att alla ska beträda polsk mark fullkomligt smörgåsfri.

Jag saknar ofta äggen på de polska tågen, men jag sörjer inte länge. För polackerna har också en mycket trevlig egenhet. När de kommer på tågen säger de oftast goddag (Dzień dobry) till sina medpassagerare. Första gången jag var med om det erfor jag en märklig känsla av att de pratade med någon annan än mig, trots att jag var den enda varelse just mot den plats dit goddaget riktades. Jag är annars ganska mycket för att språka med främlingar, men på tåg har jag i Sverige fått lära mig att jag ska ha en lätt stressad och irriterad blick. Jag ska gärna frusta frustrerat och jag ska nonchalera att det finns andra omkring mig. I synnerhet när jag söker upp min plats på tåget. Man ska helst inte säga någonting under resans gång. Bara om tåget är försenat. Då ska man fnysa föraktfullt och säga några inövade fraser som inte förändrar situationen, men ändå skapar en trygghet i att alla ändå vet sina fraser och repliker.

På de polska tågen verkar det finnas olika sätt att vara och reglerna verkar inte vara helt entydiga. Korrekthet är viktigt, men den tycks se lite olika ut i olika regioner. Jag reser ju främst i Galizien, och där avslutas alltid resan med en hälsning och ett tack för sällskapet. Det spelar mindre roll om man inte sagt annat än goddag till varandra. Man tackar ändå. Den här gesten tycks komma med den galiziska modersmjölken, för oavsett ålder, socialgrupp, kön så yttras denna fina fras.

När jag nu sitter här och försöker minnas vad som sägs, så kan jag bara inte minnas hur den är konstruerad. Trots att när jag från första stund jag hörde den, lätt kunde urskilja och förstå hela dess fysionomi av polsk ordning och korrekthet. Det är för övrigt den korrekthet som inte förstår det där med den ukrainska förkärleken att förhandla om smörgåsarna.

Båda företeelserna tillhör något av det vackraste jag känner. Båda har sin charm, och trots att de är så olika så finns det hos båda en kärlek till kommunikation och en förhoppning om att få röra vid varandra med våra ord. Det är lätt att vara i Galizien och samtidigt tillhöra den skara på jorden som älskar samtal och ord. I synnerhet när det sker i samband med att skutta fram i en järnsnabel genom det böjande galiziska landskapet.


På den polska järnvägen.

Att dansa i takt med nationalister gör dig lätt taktlös

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ryssland, Sverige, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är så lockande. Jag har lätt att förstå det. Att försöka få dessa på sin sida, de som nu flockas kring olika nationella totempålar. De som hellre ser olikheter än söker förlikning. Det är lätt att hoppas att man genom små eftergifter kan få över dem på sin sida. Men med hälsningar från Centraleuropa kan jag meddela att varje sådant försök är dömt att misslyckas.

Jag funderar på om jag ska dra hela harangen igen – om att Ukraina införde en lag som säger att man inte får kritisera deras befrielsearmé, och hur Polen svarade med ursinne och sedan trampade man ner sig i det där träsket av nationalistiska floskler – men jag beslutar mig för att avstå. Kanske för att det finns så många andra, säkert mycket bättre förskaffade att förklara detta än jag. Nu har jag inte läst någon sådan text, som ser helheten istället för att snöa in på några detaljer, men den ligger säkert i någons skrivmaskinsvalsar och bara väntar på att leta sig ut till dig.

Nå, jag har alltså läst många tankar i frågan, men väldigt få som ens tangerar kärnan. Det finns de som försöker sprida ljus över ämnet genom att förklara det som sker nu som en polsk-ukrainsk konflikt. Det är inte en polsk-ukrainsk konflikt. Första stafettpinnen i klavertrampet tog Ukraina när man ville reta upp Ryssland. Lagen behövdes för att markera mot grannlandet som invaderat Ukraina. Istället blev Polen förbaskade, som svarade och fick Israel ilsket gläfsande efter sig. Kärnan som alldeles för få tangerar är att allt det här hade inte hänt om de olika länderna inte försökt charma en nationalistisk svulst. Kanske trodde man att man skulle kunna hålla tillbaka att svulsten växte till sig om man kastade till den ett litet köttben att mumsa på. Så trodde säkert Ryssland när man beslöt sig för att invadera grannlandet Ukraina. Om de som ville se blod fick se lite blod skulle de säkert nöja sig. Problemet med Ryssland är bara att den nationalistiska svulsten sitter inne i huvudet på självaste makteliten. Man matade alltså sig själv med att invadera Ukraina.

I Ukraina såg det annorlunda ut. Landet genomgick en slags nationell födelse. Man började forma det som man hoppades skulle bli det nya Ukraina. Hörnpelarna i detta var för majoriteten att de mångkulturella landets identitet skulle manifesteras. Men i folkhavet hördes också nationalistiska röster, och kardinalfelet som gjordes att man trodde att man kunde vinna över dem på sin sida om man gick dem tillmötes på en punkt, den om befrielsearmén. Så här i backspegeln ser vi att det var fel. Man kan inte mota bort ett annat lands ondska med att företa sig samma manöver. Med det lilla steget man tog då öppnade man en dammlucka. Mycket vill ha mer… Omkring mig ser jag idag uppskrämda ansikten som frågar sig hur exempelvis en fascistisk vaktstyrka kunde skapas i Ukraina.

Och nu Polen, där regeringspartiet ägnar sig åt allt märkligare krumbukter. Deras senaste lag om att man inte får nämna ordet “polska dödsläger” är kanske det som de flesta hört talas om, men i samma veva har man antagit en lag som säger att man inte får uttala stöd för ukrainska befrielsearmén. Den sistnämnda lagen är den som särskilt är avsedd för att göda polska nationalister.

Plötsligt börjar jag tänka på Sverige. Jag ser samma mönster i mitt hemland. Att man tror man kan locka till sig röster från SDs följare. Både regeringen och alliansen gör samma kardinalfel. Sedan börjar jag tänka på Danmark… Jag vill säga er (men troligen för döva öron) att ni kan inte locka över någon med att försöka ta deras agenda. Förr eller senare dansar ni också kring den där nationalistiska totempålen. En dans som ni inte styr och ovillkorligen kommer tappa bort takten i. Runt omkring trampar ni sedan. I en fullkomligt taktlös dans.

Ja, jag vet. Jag tuggar om. Men så länge jag är en oavlönad bloggare har jag den friheten. Och så handlar det väl lite om att träna geniknölarna så att min analysförmåga inte helt slammar igen i dessa tidevarv av kortsiktigt tänkande.

summer fades
En flaggstång någonstans i Sverige.