Idag tänker jag göra något så ovanligt som att dela en artikel som publicerats på en annan blogg. Artikeln är författad av historikern Artur Szulc och handlar om de pogromer som skedde i Polen 1945-46. Det är en viktig artikel som förklarar hur det kunde ske. Artikeln inleds så här:
Mellan våren 1945 och hösten 1946 cirkulerade den gamla, antijudiska blodsanklagelsen i Polen. Blodsanklagelsen handlade om att judar rövade bort kristna barn och ritualmördade dem i syfte att använda deras blod, exempelvis när matza bakades till pesach. Eller så användes det av judar för att tvätta sår eller för att dölja stanken deras kroppar påstods utsöndra.
Jag läser just nu “Polsk-ryskt krig under rödvit flagga” (på polska “Wojna polsko-ruska pod flagą biało-czerwoną”) av Dorota Masłowska. Och trots att jag inte avslutat min läsning känner jag att jag måste skriva. För jag vet faktiskt inte om jag kommer att överleva.
När jag först bestämde mig för att titta närmare på den här boken, som rönt så stor uppmärksamhet i Polen och internationellt, hade jag inga förhoppningar att jag verkligen skulle läsa den. Jag tänkte att jag egentligen bara var nyfiken på att glänta lite på dörren in till denna våldsamma värld. Men den här boken är inte en bok man släpper.
Redan efter en sida visste jag att jag var fast. Att jag både fascinerades av, och drogs till, berättelsen och människorna som befinner sig i en verkligheten som bäst kan beskrivas som en annan metafysisk tillvaro än min. Eller, de här människorna befinner sig i min verklighets utkant. Mitt jag skulle aldrig språka någon längre stund med dessa personlighetstyper. Det är inte ens troligt att vi skulle se varandra. Vi är helt enkelt blinda för varandra.
Men i vilken verklighet hamnar man då när man läser den här berättelsen? Jo, du hamnar hos unga män med hängiga, skitiga träningsbyxor. Som har rakade skallar. Hos de drog- eller alkoholpåverkade unga män och kvinnor, som med grumliga blickar försöker finna ett ljus i deras asfaltsgrå tillvaro. Det är en plats jag inte vill vara på, men Dorota Masłowskas berättarteknik väver in dig i deras tillvaro. Jag har inget annat val än att stanna och se, se på det oundvikliga slutet. Men samtidigt skapar hon en kokong till mig. En kokong jag kan gömma mig i. Gömma mig för den grymma värld dessa individer befinner oss i.
Men samtidigt är det en berättelse jag på så många vis känner igen. Ansiktena är mig bekanta. Jag har mött dem så många gånger här i Ukraina. För de finns här med. De är ett gränslandsfolk, som finns överallt, i det du så gärna kallar “Östeuropa”.
Just nu befinner jag mig mitt i “Polsk-ryskt krig under rödvit flagga”. Jag vet inte om Dorota Masłowskas kokong kommer att skydda mig genom hela berättelsen, men jag har en föraning om att hon inte kommer tillåta mig att distansera mig. Hon kommer troligen kasta mig med våldsam kraft rakt in i dessa unga vuxnas helvete.
Så, med de orden: jag uppmanar dig inte att läsa den. Läs den bara om du inget har att förlora.
Tilläggas bör att jag läser den brittisk-engelska översättningen. Jag vill också puffa för den svenska wikipedia-artikeln om Dorota Masłowska som är lysande. Se länk ovan.
Maria föddes år 1891 i Kraków. Hennes familj var en konstnärlig familj och både hennes pappa och morfar var/är mycket kända konstnärer. Hennes barndom var mycket lycklig, frånsett några hälsoproblem. Marias barndomshem kallades för “Kossakówka” (efter familjenamnet Kossak). Där styrde hennes eldiga, men varmhjärtade mamma, och det var en plats där konstnärer, poeter och andra kreatörer träffades. Kraków var under denna tid nämligen en huvudstad för avantgardet, och många sökte sig dit för att hämta inspiration och få delta i det offentliga samtalet och konst, litteratur, teater och även politik.
Eftersom Maria ofta var sjuk som barn, undervisades hon i hemmet. Mycket fokus lades på språket. Vid sidan av modersmålet lärde hon sig engelska och tyska, som hon var flytande på. Efter den grundläggande utbildningen hemma, började hon studera på Krakóws konstakademi. Här studerade hon akvarell, men i tanken dröjde hon sig kvar vid de berättelser som hennes barnsköterskor hade berättat för henne som barn. Berättandet och språket blev alltmer viktigt för Maria och snart skrev hon hellre än målade.
Maria sökte ständigt efter den sanna kärleken, eller kärlekens essens, och det är väl därför som Czesław Miłosz kallade henne en polsk Sapfo. Hon var gift tre gånger, men hon hade långt många fler affärer. Hon var en rastlös person och en riktigt globetrotter. Men det tycks som om hon i sin rastlöshet faktiskt fann väg till stor kreativitet. Maria var nämligen extremt produktiv. Förutom poesi skrev hon även teaterpjäser, och då helst komedier.
1939 blev hon tvungen att, tillsammans med sin dåvarande man, fly sitt älskade hemland Polen. De flydde genom Europa, och hamnade slutligen i Storbritannien. Det här uppbrottet krossade hennes hjärta. Men mot alla odds återfann hon sin inre kraft och fortsatte att producera ändå fram till sin alltför tidiga bortgång i cancer 1945.
Efter hennes död har man hittat mycket av hennes produktion, och idag är princip allt är nu utgivet. Jag har dessvärre inte hittat några översättningar till svenska.
TO THE WORLD
This is the world for me. We shall not part.
Its great weight crushes down onto my heart
like an unconscious lover.
I offer it everything fearlessly
though it waves death in its fist, threatening me
the world’s faithfullest lover.
It lays out trinkets, toys, dead butterflies
in front of me. They stay here for a while
before the gale hurls them into space.
I kiss all its multimillion lips:
please, world, speak love to me before my last sleep
deep in your embrace.
(1928)
Den polska sångerskan Ewa Demarczyk sjunger tonsättningar av diktsamlingen “Kyssar” (Pocałunki) från 1926.
Den 26 april 1986 hände det som inte får hända. Eller det som sannolikt inte kunde hända, som Tage Danielsson en gång sa.
Men den natten hände det. En reaktor i Tjornobyl löpte, efter ett medvetet stresstest, amok. Miljontals människor påverkades. De fick flytta från sina hem, göra sig av med sina saker, grödor och husdjur. I värsta fall blev de sjuka och många dog i förtid. Men det var inte bara de boende i området som drabbades. Till exempel på östkusten i Sverige fick man gräva ner potatis, äpplen (även om det i mitt tycke var en konstig åtgärd), hela skörden gick om intet. Svampen i skogen var plötsligt hälsofarlig.
Men för alldeles för många är detta bara ett vagt minne. Många traskar på och tycker att det som hände här var så exceptionellt och kommer aldrig kunna hända igen. I alla fall inte i Sverige. Och inte är det troligt att det händer här i Ukraina igen. Det kan ju inte hända två gånger. Eller…? Ja, i vilket fall som helst kommer det inte hända här just den dagen. Eller?
Här i Ukraina är det ett levande minne. Ett bevis på maktfullkomlighet och arrogans. Nästan alla jag träffar har en Tjornobyl-berättelse. Även om de inte ens var födda. Man ställer sig frågor som man inte så ofta ställer sig i Sverige. Som om man borde skaffa barn? Om deras barn bär på någon defekt? Vilket arv bär man med sig? Alla har en relation till denna katastrof.
I år är det 30 år sedan katastrofen i Tjornobyl och det kommer antagligen uppmärksammas, även i Sverige (tro’t eller ej).
I Lviv har vi redan börjat. Affischutställningen Che 30 Fu 5 är en av de första. Fu 5 står för Fukushima. För det är ju även fem år sedan katastrofen inträffade där. Så knöts ett sorgligt men oundvikligt band mellan Ukraina och Japan.
Mina favoriter på affischutställningen är Art Studio Agrafka (Ukraina) och Zupagrafika (Polen). Jag är också väldigt förtjust i den här utställningsformen, att konsten söker upp betraktaren. I Lviv är vi för övrigt väldigt bortskämda med den här typen av utställningar.
Min första artikel om Polen har kommit i tryck. Den handlar givetvis om situationen för feminister i Polen. Givetvis, för mitt sätt att förstå något, ett land eller ett fenomen, går så ofta via andra kvinnors situation. Som om jag försöker tänka mig in i att leva där. Befinna mig i den situationen.
Nåväl, artikeln är publicerad i Socialpolitik, en tidskrift jag är så stolt att få medverka i. Artikeln ligger inte ute på webben. Så masa dig till tidskridsbutiken eller biblioteket och leta upp nummer 1 för 2016. Och på sidorna 42-43 finner du min artikel med titeln Stora utmaningar för Polens feminister.
Ett särskilt tack till Anna Nowicka, Urszula Chomaniec och anonyma Mo. Utan er hade artikeln inte funnits.
Så här på långfredagen vill jag rekommendera Polenpoddens senaste månadsmagasin – om polsk sexualpolitik och HBTQ-personers rättigheter. Mycket intressant och väldigt lärorikt program. Ni får bland annat höra en intervju med borgmästaren i Słupsk, Robert Biedroń. Han är en person med stort mod och inspirerande rättframhet.
I studion, tillsammans med Ted Bergdahl, finns också Jack Lukkerz. Han har precis avslutat arbetet med en roman om sin barndom i Słupsk. Jag hoppas verkligen att den blir utgiven!
Det är ett väldigt tjat om påsken. Glad påsk hit och dit. Harar och kycklingar poppar upp ur epostlådor och Facebookstatusar. Men det är faktiskt inte så överallt. Som till exempel här i Lviv och Ukraina. Vi har påsk den 1 maj. Snacka om att få vänta länge på påskgodis!
Jag har i alla fall ägnat mig åt att fundera lite på likheter mellan den polska påsken, som firas samtidigt som den svenska, och hur påsken firas i västra Ukraina. Och likheterna är många. Faktiskt lika många som olikheterna.
I Polen har man, precis som i Ukraina, ett påsklamm på bordet. Nej, det är ingen stek där ett alltför ungt djur har offrats på slaktbänken. Det är en liten degfigur gjord av socker. I Polen doppar man den också i socker så att den blir helt vit. I västra Ukraina är den oftast gyllenbrun eller mer degfärgad. Men formen är exakt den samma.
I Polen och västra Ukraina går man till kyrkan med en korg med mat som ska välsignas av prästen. Korgarna är ganska lika och de innehåller nästan samma saker, men mönstren på äggmålningen skiljer sig åt.
En annan rolig egenhet, som förekommer både i Polen och västra Ukraina, är “blöta måndagen“. Det är en dag då unga män kastar vatten (nej, inte sådant vatten, utan dricksvatten) på unga kvinnor. Helt bisarr tradition, faktiskt. Men faktum är att den har förändrat sig över tid. I Lviv är det både unga män och kvinnor som kastar vatten på varandra. Jag har till och med sett hur medelålders män och kvinnor blivit riktigt plaskvåta. Det verkar dessutom extra roligt om det är en intet ont anande utlänning som blötläggs. I Lviv brukar staden anordna ett gigantiskt vattenkrig på Plotjsja rynok. Om man inte vill bli totalt genomblöt på “blöta måndagen”, bör man helt enkelt hålla sig därifrån.
Blöta måndagen i Lviv
Blöta måndagen i Lodz Bild: Michał Tulinski / Forum
Att traditionerna flyter över gränser så här, har ju att göra med gränsen har flyttats många gånger, människor har färdats över gränserna, de har fördrivits och ibland flyttat tillbaka. Jag upphör aldrig att fascineras av att bo här, i periferins mitt. Och jag är så glad att bo på en plats där historien ständigt är en del av nutiden.
I maj kommer jag avlägga min årliga påskrapport om den ukrainska påsken. Då kommer jag att berätta mer om olikheterna.
Och med de orden önskar jag er alla en glad påsk! Życzenia wielkanocne! Wesołych świąt!!
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
