viewpoint-east.org

Det galiziska ljuset, Stanisław och jag

Category: art, by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Snart är det dags, att åka norrut för några veckor i Sverige. Det är alltid mycket givande och trevligt att komma till vårt nordliga tillhåll, och jag beklagar mig egentligen inte. Men jag måste ändå tillstå att varje år är det mödosamt att lämna de galiziska vidderna. Det är något speciellt med marken, luften, folket, ljuset, atmosfären här. Trots att det idag är en ganska monokulturell plats på jorden, kikar historiens myller av kulturer och röster fram i varje spricka som tiden gröper.

Många av människorna är borta. De som befolkade och på många håll byggde upp regionen. Men det betyder inte att platsen är folktom. Snarare tvärtom. Om man tittar på gamla filmklipp från Lviv 1939 före förintelsen, ser folklivet ut nästan som idag. Det är bara attributen, och i vissa fall, språket som förändrats. Kvar finns den galiziska jorden, vars ansikte är riktat mot solen och färgar luften kring oss.

Jag blir alltmer betagen av just ljuset här. På sommaren är ljuset gult som guld, men lägger en behaglig hinna över allt omkring oss. När jag kommer till Kullahalvön blir jag ofta förbluffad över det starka och obarmhärtiga ljuset. Ljuset där är lite kantigt och går till attack snarare än lyser upp. Här i Galizien färgas solens strålar av den gula sanden, lindrar ljusets behov av att avslöja alla våra skavanker.

På hösten vinner Galizien varje år mästerskapet inom grenen “östeuropeiskt grått ljus”. Det låter möjligen tråkigt och avskräcker er kanske. Men ni har faktiskt helt fel. Östeuropa-grått är inte en trist och dyster nyans av ljus. Det är en nyans som lätt som svalans vingslag enkelt bryter upp och blir flera. De olika grå tonerna glider över varandra och skapar en alldeles egen och mångfacetterad symfoni i grått.

Men hösten är givetvis också alla trädens färger. Ljuset lyser genom guld, brunt, gult, grönt som samsas i samma synfält och dess toner leker lätt, men också lite sorgset över vidderna. Sorgset, för det är trots allt en dödsdans vi beskådar.

När vintern tar vid lyfter de grå tonerna mot skyn och ljuset färgsätter allt i djupt blått. Isande blå, ibland faktiskt. Trots att jag inte är någon vinterfantast, så finns det en särskild charm i denna isblå knastrighet.

Våren har ett alldeles eget uttryck. Ljusets färg jag främst tänker på att beige. Eller kanske åt det ljusrosa hållet. Sedan utbyts det mot en grön, vitblommig, gulblommig, rödblommig kackafoni som är helt öronbedövande vacker.

Och invävd, insyltad, bland alla dessa färger lever det galiziska ljuset. Det lever i sin egen tidsordning, omedveten, eller ointresserad av vårt pyssel.

Galiziens färger och ljus upplevs bäst genom ett tågfönster, eller till fots. De som önskar bila får nöja sig med bara några glimtar av denna skönhet. Antingen är vägarna så dåliga att man enkom klarar av att fokusera på just vägen. Eller så har det vuxit upp höga stängsel eller så är sikten skymd av buskage eller höga träd, så som poppel.

Men om man nu inte har för avsikt att ta sig till Galizien för att avnjuta vårt vackra ljus, så finns det i alla fall någon lindring. Man kan till exempel titta på Wyspiańskis målningar.

Stanisław Wyspiański (1869-1907) är kanske okänd för många svenskar. Hans produktion är mycket intressant, främst då den är så eklektisk. Han skrev flertalet dramer och poesi. Samtidigt gjorde han flera betydande glasmålningar, porträtt, självporträtt, illustrationer, grafisk konst samt att han skapade scenografi till teater och därtill inredning och möbler. Han var lite som Carl Larsson, Karin Larsson, August Strindberg och Gustaf Fröding i ett. Vi talar alltså om en äkta allkonstnär.

Wyspiańskis bildkonst svävar enkelt från patriotisk folkloristik, till nästan våghalsig modernism och vidare mot grafisk design. Men det finns en röd tråd, och det är det galiziska ljuset. Det finns där i varje verk, lika central som osynlig. En huvudrollsinnehavare i kulisserna. Hans mångsidiga bildspråk blir lite som Galiziens folk i historien och så de är än idag, extremt mångfaldig utan att för den delen vara pladdrig, vimsig eller oseriös. Den är sprittande, nyfiken, ödmjuk och eftertänksam på samma gång.

När jag färdas genom Galizien, som jag helst gör i öst-västlig, eller väst-östlig axel, tänker jag alltid på Wyspiański och hans särskilda förmåga att återge det vackra galiziska ljuset som speglar sig i hus, människor, växer, djur. Ibland leker jag med tanken att förmågan att se det galiziska ljusets själ är en hemlighet jag delar bara med Stanisław. Trots att jag förstås förstår att vi inte är de enda som funnit dess egenart.

Och åker du hit kommer du kanske också förstå hur man bäst insuper det galiziska ljuset, och dricker lika ivrigt ur dess bägare som jag.


Stanisław Wyspiański, “Planty park i gryningen” (“Planty o świcie”), 1894. Ser ni ljuset, det galiziska ljuset…

Bruno Schulz och hans tid

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Bruno Schulz. Ett namn som påtagligt ofta kombineras med lyriska ögonpar. Och förhoppningsvis ofta är dessa ögonpar tillika svenska. Det har alltid förundrat mig, den där förtjusning i Bruno Schulz som vandrat hela vägen upp till vårt avlånga land. Varför är det så, har jag undrat, och ibland frågat. Men trots min uppriktiga vilja att förstå, har jag inte funnit någon liten krake som lyckats förklara varför. Svaret att “han är fantastisk” biter inte på mig. Jag tillhör nämligen den, troligen, glesa skara som inte känner någonting för denne herre.

Nej, jag har sannerligen inte förstått den påstådda storheten med Schulz. Ingen kan beskylla mig för att inte ha försökt. Jag har läst hans böcker. Jag har gått på flera konstutställningar med hans kludderier. Jag har läst om honom. Men hur mycket han än åbäkar sig för mig har han inte lyckats förföra mig. Jag tycker mest att det bara luktar lite instängt. Ungefär så där som killarnas omklädningsrum som jag och mina olyckssystrar på högstadiet passade efter att vi plågats i gymnastiksalens tortyrkammare. Det var något annat som pågick där inne. Inte det som vi tjejer sysslade med. Det var väsensskilt. Ja, så kan mitt förhållande till Bruno Schulz lättast beskrivas.

Han har inte ens lyckats få mig lyrisk, trots att han har för ovana att dyka upp närhelst jag läser om andra, för mig mer intressanta, konstnärer och författare. Han brevväxlade antagligen med alla som var intressanta under hans tid. Kanske en förklaring till varför minnet av honom så envetet bitit sig fast. (Han måste haft en svårartad skrivklåda. Det är väl ungefär det enda som förenar oss.)

Däremot tilltalas jag enormt av hans tid. Det var en tid som befolkades av mycket sympatiska uttryck. Här finner vi Leopold Levitskij, Erno Erb, Debora Vogel, Olena Kultjytska, Henryk Streng, Ludwik Lille, Ludwik Fleck, Martin Buber, Joseph Roth och så vidare, och så vidare…

Det var därför som jag med stor förtjusning idag steg in över tröskeln på Lvivs tavelgalleri för att titta på utställningen “Bruno Schulz och hans tid”. (Alla ovan nämnda finns givetvis inte representerade på utställningen, ty några av dem är inte konstnärer utan poeter, författare, filosofer. Men bland verken finner jag till min glädje några av mina favoriter från tiden.)

Det är en tät utställning. Det finns knappt tillräckligt med luft mellan de olika konstnärernas verk. Ibland talar de till varandra. Ibland talar de i munnen på varandra. Men ganska ofta maler de på i sin egen monolog, helt ointresserad av att utbyta tankar med verken runt omkring. Men det är precis som det ska vara! Det var en tid av myllrande kreativitet. Polyfon och spretig. Egensinnig och fullkomligt unik.

Lvivs tavelgalleri lyckas att återge den känslan, just genom hur man valt att hänga verken. Här finns verk som talar på tvättäkta avantgardism, sida vid sida med de som talar romantik eller jugend. Vissa präglas av internationella influenser. Andra har ett mer lokalt uttryck. Det är uppfriskande. Omruskande. Och omvälvande. Precis som tiden var under mellankrigstiden.

I denna polyfona kackafoni finns även verk av Bruno Schulz. Jag gör ytterligare en ansträngning att fascineras av honom, men landar åter i samma utslitna ointresse. Men det är för mig uppenbart att han var barn av sin tid. Dock inte vassare än de andra. Tyvärr snarare tvärtom om.

Tre nyanlända besökare på utställningen kommer in i salen. Med omistlig entusiasm samlas de runt en av Schulz teckningar. De är begeistrade. Ja, så är det. Även ukrainarna har tagit Bruno Schulz till sitt hjärta. Och de älskar honom som sin egen. En kärlek som de delar med polackerna.

När jag står där och smygkikar på dessa tre, tänker jag att jag kanske ändå är lite orättvis mot Bruno Schulz. Genom honom lever minnet vidare om det multietniska Galizien. Även om jag inte tilltalas av hans uttryck, så tilltalas jag av att just en person som Bruno Schulz har lyckats inta en så specifik position i vårt återskapande sv centraleuropeisk mellankrigstid. En sekulariserad jude som skrev enkom på polska. Genom att bevara minnet av hans karaktär, bevarar vi även minnet av hur Centraleuropa såg ut före andra världskriget.

Och därmed lyfter jag på min imaginära plommonstop, böjer lätt på huvudet för Bruno Schulz. Vi behöver inte dra jämt, du och jag. Men betydelsen av minnet av dig ska inte underskattas.

Utställningen på Lvivs tavelgalleri pågår till första augusti.


Leopold Levitskij. Gata. (1930)


Fem verk av Ludwik Lille. (Dock inte den mittersta i övre raden.)

Omgiven av galningar – om boken “Furstinnan”

Category: bokrecension, by sophie engström, Galizien, Historia, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Gustav Vasa. Det var ett namnpar som jag under min barndom förknippade med något tråkigt, fult och synnerligen ointressant. Allt som kunde sammankopplas med Vasa var för mig förkastligt. Vasaknäcke var töntigt. Vasaloppet var något löjeväckande. Om någon, via sitt utseende (till exempel om de hade skägg), fick mig att tänka på Gustav Vasa, blev jag både djupt förolämpad, och på många vis äcklad. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, och nu lever jag sedan två decennier med en man som heter Gustav och har skägg.

Så här i efterhand har jag ibland snuddat vid tanken att det handlade om någon extrem känsla av anti-patriotism som angripit min unga barnhjärna. Det var ju ändå han som lagt grunden till det som skulle bli Sverige av idag.

På senare tid har jag dessutom utvecklat ett intresse för denna svenska dynasti. De var ju fullkomligt förryckta allesammans! Revoltörer och spritt språngande galna!

Det var därför med stor förtjusning som jag öppnade den första sidan i Eva Mattssons bok “Furstinnan. En biografi om Katarina Jagellonica“. Ty Katarina Jagellonica (1526-1583) var inte bara gift med en av de vildsinta Vasarna, Gustav Vasas andra son, hon kom också från Polen, vilket gör henne intressant för mig som när en utpräglad fixering vid allt som rör Centraleuropa.

Jag hade således mycket högt ställda förväntningar på biografin. Inte nog med att jag förväntade mig en fördjupad förståelse för det Polsk-litauiska samväldet. Jag förväntade mig även att få min nyfunna fascination för de galna Vasarna tillfredställt.

Eva Mattsson har gjort en noggrann forskning inför författandet av denna biografi. Det är inte många före henne som sökt svaret på vem Katarina Jagellonica var, och hur hon såg på sitt liv i Sverige. Därför är flera uppgifter nya, och Mattsson bryter verkligen ny mark. Det är även så, att Evas stora intresse för denna polska prinsessa, och sedermera drottning av Sverige, smittar av sig hos läsaren. Det är helt enkelt omöjligt att inte bli djupt fascinerad av hennes livsöde.

Ett av de anslag som är riktigt intresseväckande, är att Eva Mattsson medvetet följer de kvinnliga släktbanden. Istället för att fördjupa sig i Katarinas far, får vi följa hennes mors anfäder till Italien. Det här är ett grepp som stärker upplevelsen av att man läser en, i många stycken, oförtäljd historia.

Eva Mattsson ägnar även mycket tid åt att levandegöra tiden hon beskriver. Vi får bekanta oss med arkitektoniska idéer, inredning, klädernas apparition, maträtter och dryckesvanor. Det här skänker en känsla av närhet till det berättade som är förhållandevis sällsynt.

“Furstinnan” är dessutom en mycket vacker, smakfull och omsorgsfullt bearbetad bok. Bildmaterialet är gediget och förstärker känslan av närvaro i tiden.

När jag läst de sista raderna i “Furstinnan” kände jag sorg över att lämna ett spännande sällskap, ja, det var som om jag lärt känna dessa damer och herrar personligen.

Jag måste ändå medge att jag initialt var något förbryllad över hur Eva Mattsson redovisade sina källor. Akademiker-skadad som jag är, upplever jag en stark ångest om jag inte har några fotnoter att klamra mig fast vid. Men snart hade jag helt enkelt förlorat mig i den fascinerande berättelsen om Katarina Jagellonica. Fotnoterna hade jag antagligen ändå inte kontrollerat, och källorna finns ju tydligt markerade i slutet av boken.

Med en avslutande fanfar hävdar jag att detta är det bästa jag läst i sitt slag under senare tid. Och då läste jag “Ett jävla solsken” nyligen. I “Furstinnan” finner vi en medryckande berättarglädje, kryddat med Eva Mattssons stora kunskaper samt att vi omges av den tidens galningar. Ja, mycket bättre kan det inte bli!

En resa mot avgrunden – “The graveyard” av Marek Hłasko

Category: bokrecension, by sophie engström, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag öppnar en ny bok och låter mina ögon svepa över de första raderna, känner jag alltid en särdeles njutning. Det okända lockar mig, och jag längtar efter att få kliva in i en annan värld. Precis så kände jag när jag öppnade “The graveyard” (Cmentarze) från 1958 av Marek Hłasko. En trivsam rysning löpte genom min kropp.

Ganska snart förändrades allt. Njutningen förbyttes mot en ängslig förfäran. Under resten av den korta romanen kastades jag allt längre ner i förtvivlans och hopplöshetens avgrund. Det är en förfärlig läsning, men dock så fasligt viktig.

“The graveyard” kretsar kring 48-årige Franciszek Kowalskis liv. Nå, det är inte helt sant. Romanen kretsar kring ett förödande felsteg som leder till att Franciszeks kretslopp sätts ur spel.

Betättelsen, som troligen utspelar sig ett decennium efter andra världskriget, inleds med att Franciszek möter en gammal vän. De har slagits sida vid sida tillsammans med de polska partisanerna under krigsåren. Det blir en blöt afton, och många kära minnen återupplevs. På vägen hem från sammankomsten med vännen blir Franciszek stoppad av polisen. Ordväxlingen mellan polisen och den överförfriskade Franciszek leder till att den senare blir arresterad. Avgrunden väller nu fram över hans liv, krossar allt Franciszek har uppnått. Det går inte att berätta mer om handlingen om jag inte ska spoliera hela er förestående läsupplevelse.

Utan att göra några ingående miljöbeskrivningar, gör Hłasko dåtidens Polen fullkomligt levande för mitt inre. Jag kan utan svårigheter se de trötta människorna släpa sig mellan hemmets boning och deras arbetsplatser. För mig ser jag hur middagsborden står dukade med de få varor man lyckats komma över. Jag ser butikernas gapande hyllor, och de luggslitna husfasaderna. Det är nästan så att jag känner doften av koleldningen och hur den blandas med en doft av żurek. Bilderna blir så plågsamt verkliga, att jag kommer på mig själv med att tro att jag ska möta Franciszeks frågande blick när jag lyfter mina ögon från bokens sidor.

Marek Hłasko alltför korta liv skulle nästan själv kunna platsa i en roman. Han föddes i Warszawa 1934, och växte därför upp under andra världskriget. Ett krig som också präglade hela hans existens. Han medgav själv att efter kriget kunde han inte förmå sig att skriva något vackert. Allt genomsyrades av hans upplevelser från denna tid. Efter en tumultartad studietid blev han lastbilschaufför, men han blev inte långvarig inom det skået. Han började skriva, och blev förhållandevis snabbt erkänd.

Hłasko närde en stor kärlek till Polen. Han emigrera, men kom tillbaka, trots att han inte var önskad. Han vistades i Paris, där han kallades Polens James Dean, för att sedan ge sig av till Västtyskland, och därefter till Los Angeles. Där var tanken att han skulle skriva filmmanus, men misslyckades och hade istället (?) en affär med Betty Ray, hustru till skådespelaren Nicholas Ray. Hłasko fortsatte med att skapa oreda. Under en fest ska han lekfullt ha knuffat ut filmaren Krzysztof Komeda utför en brant sluttning. Komeda avled fyra månader senare av skadorna.

Hłasko dog 1969, samma år som Komeda, i västtyska Wiesbaden, blott 35 år gammal. Marek Hłasko blev alltså 13 år yngre än Franciszek Kowalski, då denne gick mot sin avgrund.

Stefania Sempołowska – en lärarpionjär

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, jiddish, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Om det var 1880 eller 1881. Hon kunde senare inte minnas vilket år, men det hon mindes var vad hon såg. Och det hon såg var fasansfullt. Hon såg hur människor krossade fönster, hur möbler förstördes, hur sängbolstet drogs ut, slets i stycken och hur dunet sedan låg som vit snö på gatan. Hon såg hur vanliga människor gav sig på värnlösa familjer. Barn och gamla med förskräckta och jagade ansiktsuttryck. Hon såg sedan hur polisen avslutade jobbet och körde iväg de sista av de utsatta. Det hon såg skulle förändra henne och påverkade hennes livs val, och sedemera yrke. Det hon såg var en pogrom riktat mot judiska familjer i Warszawa. Och hon som såg detta hette Stefania Sempołowska.

Stefania Sempołowska föddes den första oktober 1869 i den polska provinsen Polonisz, som ligger mitt i Polens hjärta. Det här var dock tiden då Polen inte fanns på kartan, och platsen hon föddes på tillhörde Tsarryssland. Hon framlevde sina första år med sin familj i Polonisz till början av 1880-talet, då hon och hennes mor flyttade till Warszawa. Och det var då hon såg den pogrom som förändrade allt.

Hennes kall blev att verka för likvärdig utbildning, och för mänskliga rättigheter. Det var särskilt barnen hon ömmade för. Som 17-åring avlade hon därför examen i läraryrket, och genast började hon undervisa. Hon började även tidigt att verka som journalist och under sitt liv hann hon skriva flera böcker om pedagogik och undervisningsmetoder.

Under sekelskiftet blev hon alltmer aktiv inom politiska rörelser, och hon initierade senare en polsk rikstäckande kongress, som under revolutionen 1905, tog parti för de revolterande grupperna. Ett annat viktigt beslut de tog var att de skulle, så som Stefania Sempołowska redan gjort en tid, undervisa fattiga barn i folkskolorna. Stefania var vid den tiden något av en pionjär.

Efter revolutionen fortsatte hon sin kamp för de utsatta i samhället. Hon hjälpte bland annat fängslade politiska fångar att fly, vilket ledde till att hon förvisades till Galizien. (Nå, ett underligt straff, om du frågar mig. Det här är ju paradiset på jorden.) I Galizien trakasserades hon dock ideligen av myndigheterna, och hennes liv kan inte alla gånger varit lätt. Men det hindrade henne inte från att fortsätta sin kamp för de allra svagaste.

När andra världskriget bröt ut var hon en åldrig kvinna, och hon var sängliggande och svårt sjuk. Hon vårdades av en av sina gamla elever, Aniela Steinsberg, som även var medlem i den polska underjordiska motståndsrörelsen.

Stefania Sempołowska avled i Warszawa den 31 januari 1944, vid en ålder av 74 år.

Zjovkva – staden som inte glömmer

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, Litteratur, poland, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Den första stad jag besökte utanför Lviv var Zjovkva. Jag minns inte exakt vilket år, men låt oss säga att det var 2011. Vid den tiden hade jag mycket grumlig och otillräcklig uppfattning om hur historien såg ut på den platsen jag bodde. Jag sökte givetvis ständigt efter det förlorade folket, judarna. Var jag än gick sökte jag efter några spår av deras liv, men fann förbryllande lite. Fast det var vad jag sysslade med i Lviv. När jag kom till Zjovkva första gången hade jag inte en tanke på dem. Det var som om de inte hade funnits där.

Väl på plats träffade jag en besynnerlig liten herre iklädd någon slags dräkt från 1600-talet. Den mycket språkkunnige mannen pratade om någon Stanisław Żółkiewski som tydligen grundat staden. Han fortsatte att gå på om en Johan III Sobieski som jag inte alls visste något om. Som svensk blir man ju ofta varse om att andra människor runt omkring i världen är mycket mer historiskt bevandrade. Det här var ett sådant tillfälle, och jag skämdes över min okunnighet.

Nå, efter mitt möte med den märkliga mannen som radat upp polska namn, och även nämnt judarna som levt i staden och någon svensk kung som enligt hans mening hade bott en natt på slottet, beslöt jag mig för att ta en promenad i stan. Tyvärr blev promenaden mycket kort. Jag fann inget av intresse. Orsaken var ju att jag inte hade något intressant att fylla i det jag såg. Det är vad historielöshet gör med oss. Vi vandrar runt i tillvaron, som små flingor och glider runt utan att förstå någonting av vad vi ser.

Idag åkte jag åter till Zjovkva, men nu är det nästan omvänt. Det är faktiskt möjligt att jag ser och förstår mer än vad de som bor där ser. Så blir det när man har för mycket historia i huvudet. Jag tror att det är bra om man hittar något mellanting. Min nuvarande position kan faktiskt bli lite enerverande för de som vill visa sin stad och region.

När jag idag gick genom Zjovkva träffade jag ingen trevlig liten man iförd 1600-tals kläder. Stan har gått från en slumrande småstad, till att snart bli ett turistmekka för alla polacker som kommer genom staden för att besöka Lviv. Det gamla slottet, som var i ett gräsligt skick första gången jag var där, håller nu på att renoveras. Det kommer snart att skina lika vackert som det gjorde i sina fornstora dagar. Lilla Zjovkva håller på att bli en riktig ögonsten i Galizien!

Men mitt besök i Zjovkva idag handlade inte enbart om att se vad som hänt med slottet. Jag ville besöka staden för att få återse judarnas Zjovkva och Clara Kramers födelsestad. Och med det ville jag också se Zjovkva genom förintelsen. Jag tänker inte göra någon presentation av hennes självbiografi “Clara’s war”, utan ni får läsa mitt tidigare inlägg om hennes gripande skildring från tiden för förintelsen.

Det jag sökte idag var, förutom synagogan som jag redan sett, begravningsplatsen samt om jag kunde hitta andra spår av judarnas liv i Zjovkva.

Plötsligt, när jag gick på det stora torget, var det som om något drog mig i kragen på min klänning, och tvingade att vända mig om. Det visade sig att det var skuggan av en mezuza som ville bli sedd. Jag blir alltid så rörd när jag ser dessa. Av någon anledning måste jag alltid, smått tvångsmässigt, ta på det tomrum som var en mezuza. Det känns alltid trevligt att möta dem, men ofta så oändligt sorgligt att de gapar tomma. Som om portarna har djupa sår, eller om det bara är ärr, av det som borde vara där.

Därefter banade mina ben mot begravningsplatsen. Den användes från tidigt 1600-tal, då judarna tillåts att bli invånare i staden, fram till det att nazisterna skövlade den. Gravstenarna användes till vägbyggen i stan under nazisttiden, men det var faktiskt så sent som 1970 man pulveriserade resterna för att göra plats för en marknad. Idag står en luggsliten och sorglig marknad på platsen. När jag går in genom det som tidigare var porten till begravningsplatsen gör det ont i mig. Bokstavligen. Det händer allt oftare att jag drabbas av insikten vad mänsklig ondska, så som förintelsen, kan leda till. Jag vill inte vara utan den förmågan att känna, men det är alltid lika fasansfullt när det kommer till mig.

Det finns inte mycket som överlevt. En bit in på platsen finner jag ett hus som jag antar att chassiderna byggt. Där inne finns en gravsten för tzadiken Yitzhak som dog 1737. (Jag har tyvärr inte någon mer information om honom, då allt var författat på hebreiska på det lilla huset som omger hans gravsten.) Men det finns även två synliga tecken till på att detta varit en magnifik begravningsplats. De är båda sönderslagna, och ingen vet vem som ligger där under. Jag lägger en sten på varje. En liten (om än helt obetydlig) gest att jag aldrig kommer tillhöra dem som glömmer.

Det är med tunga steg jag går från begravningsplatsen. Jag försöker se annat, och Gustav gör sitt bästa för att beskriva skönheten på plasten. Men trots hans försök blir jag allt mer tung till sinnes. Framtiden känns så mörk. Det tycks nämligen som om den inte vill något hellre än att glömma. Förtränga.

Det är några minuter tills tåget ska gå, och vi går till rådhuset, som tycks släppa upp besökare till tornet.

Och där finner jag det som ger förhoppningar inför framtiden. I rådhusets torn har man skapat en originell och smakfull utställning. Man går bokstavligen upp genom Zjovkvas historia. Ingen folkgrupp är glömd. Alla får lika mycket utrymme. Och här finns inte heller någon glorifering av några krigshjältar. Plötsligt står Zjovkvas alla invånare från tiden före andra världskriget sida vid sida. Så som Clara menar att hon tyckte det var före kriget. Och ja, Clara och hennes familj finns också där på utställningen. De är inte glömda. De är inte förträngda. De finns här. Mitt i stadens torn.

Och när jag når toppen av tornet, och blickar ut över denna undersköna stad med dess omgivning, känner jag att det ändå finns så mycket hopp. Så många som inte vill glömma. Nu handlar det bara om att alla – som vill delge nutiden och framtiden en tydligare bild av historien – orkar hålla emot och inte låter ambitionen att sprida kunskap tyna när nationalismen slår på sina trummor.

När tåget långsamt knirkar sig ut från Zjovkva, eller på polska Żółkiew och på jiddisch Zolkiew, mot Lviv, känner jag ändå tillit inför framtiden. Det är många som aldrig kommer glömma, och jag är också del i det nu, då jag skriver dessa rader.


Synagogan byggdes under 1690-talet. Trots ihärdiga försök lyckades nazisterna aldrig förstöra den helt.


En mezuza som ville bli sedd.


En av tre gravstenar som fortfarande kan skönjas.


Från utställningen i rådhustornet. Längst upp till höger finns bilder på Clara Kramer och hennes familj.


Uppe från rådhustornet i Zjovkva går det att blicka ut både mot historien och framtiden.

Om en längtan till Katowice

Category: by sophie engström, krönika, music, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Bakom kaffemaskinen, som just nu brygger mitt kaffe, på Kurant i Kraków gömmer sig den, ni vet den där pockande nyfikenhet som tycks vara min ständiga följeslagare. Bland hyllorna med CDs på rea hittar jag nämligen ett guldkorn som plötsligt får mig att längta till Katowice.

Allt är egentligen Witold Lutosławskis fel. Jag hyser en stor beundran för denne tonsättare som inte tycktes ha förmågan att bli rädd. Trots att hans tonsättningar förbjöds efter andra världskriget, fortsatte han att skriva musik som inte passade den mustaschprydde georgiern i Moskva. I Concerto for orchestra från 1954 kan man lätt urskilja de spröda och nästan krispiga folkloristiska motiven. De dansar retfullt genom tonrummet, och gör nästan lång näsa åt Stalins älsklingsbarn, den socialistiska realismen.

Jo, det förhöll sig nämligen så att jag bland alla CDs på Kurant hittade en helt underbar inspelning av ovannämnda symfoni. Och det var då det här med Katowice började. Polish National Radio Symphony Orchestra har nämligen satt ner sina bopålar i nämnda stad. Orkestern såg faktiskt dagens ljus i Warszawa år 1935, men tio år senare bestämde man att den skulle ha sin hemmascen i Katowice. Varför man tog detta beslut har jag inte lyckats vaska fram. Nå, jag får väl villigt medge att jag egentligen helst slipper att få kännedom om varför. Tanken om denna eminenta orkester, i en förhållandevis liten stad tilltalar mig mycket. (Staden är ungefär lika stor som Malmö, vilket faktiskt är ganska pyttigt.) Plötsligt ser jag mig själv cykla längs med 3 maja-gatan i Katowice för snirkla mig genom stan. Kanske träffar jag på några som kan svenska, för på stadens universitetet (Uniwersytet Śląski w Katowicach) utbildar man studenter med ypperligt god svenska. Sedan tar jag mig givetvis till Polish National Radio Symphony Orchestras boplats. Och om jag har tur får jag kanske höra dem framföra något av Witold Lutosławski.

Ja, just det. Jag höll nästan på att glömma. När Polish National Radio Symphony Orchestra framförde hans första symfoni, Lutosławski har själv beskrivit vilken bestörtning han upplevde när musikerna klagade på de oväntade tempoväxlingar och abrupta kast i musiken. Men med tiden bleknade minnet av förtret och ersättes av en beundran för musikernas inlevelseförmåga och engagemang. Inte undra på att jag vill till Katowice! Även om de musikerna nu är borta, måste deras konstnärliga stolthet leva kvar.

Och allt det här började ungefär när min kopp kaffe var färdigbyggd på Kurant och trumpetaren i Mariakyrkan på Główny rynek tillkännagav att en ny timme blivit hel.


Guldkornet.


På Kurant.