viewpoint-east.org

Raps – den fula ankungen i Galizien

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, photo by prallin, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Titta! Ser du?” säger en man på tåget från Zjovkva till Lviv till sin reskamrat. “Ja, alldeles gult. Som av guld,” svarar kamraten, nästan lyriskt. Utanför det gråsmutsiga fönstret seglar ett fält av blommande raps förbi, innan det gömmer sig bakom en träddunge.

Jag har under de senaste veckorna återkommit till denna korta replikväxling, som utspelade sig på tåget jag tog från Zjovkva för några veckor sedan. Deras snudd på barnsliga förtjusning var rörande, och smittade av sig på oss andra, som klistrade våra blickar på den osynliga tråd som löpte från mannens finger mot det guldgula fältet.

Det vore en överdrift att säga att jag vuxit upp med raps. Ty även om jag gärna skryter med att jag kommer från Skåne, så tillhör det en av min hemsnickrade sanningar som egentligen inte korresponderar väl med var jag bott i större delen av mitt liv. Jag är väl egentligen mer göteborgare än skåning, trots att ingen kan höra det på de egensinniga diftonger jag ljudar. Men trots det har raps ett särskilt rum i mitt inre. Det blir helt enkelt inte vår utan att jag sett dessa, av mig, älskade fält.

Första våren i Lviv frågade jag således mina studenter var jag skulle åka om jag ville se raps. “Raps?! Varför vill du se det?”, fnös de i kör. “Det är dåligt för den ukrainska jorden”, förkunnade de sedermera. Jag stod i stum förundran. Vadå, dåligt för den ukrainska jorden? undrade jag. Jo, raps suger upp all näring ur marken och gör den obrukbar. Den ukrainska jorden är känslig, avslutade de med.

Min (dåvarande) vana trogen tog jag inte strid. Jag tänkte att det är bäst att ta seden dit man kommer, och knep ihop munnen. (Trots att jag tyckte att det där med att jorden var extra känslig i Ukraina stämde ganska illa med talet om hur bördig jorden är här.)

Jag har därefter alltför ofta hört detta märkliga påståenden upprepas. Raps är ju egentligen synnerligen bra för mark och fauna. Det hela tycks vara en ukrainsk sanning, som tydligen inte ska utsättas för dekonstruktion. Nu har jag dock bott här så länge, att jag äntligen förstått att det är helt okej att dekonstruera olika påståenden. Ukrainarna är ett folk som älskar verbal beröring (som jag beskrivit tidigare), och om man kommer utifrån och ifrågasätter ett och annat tas det ofta emot med stor förtjusning. Äntligen kan vi fylla eventuellt förestående tystnad med lite verbal beröringsakt, tycks de mena. (Självfallet har de rätt! Vår svenska förkärlek till tomrum är alldeles obegriplig. Det är helt enkelt trevligare att tjafsa om ett och annat, än att sitta tysta och stirra tomt på varandra.)

Egentligen har jag bara två teorier varför rapsen har fått denna plats i skamvrån hos många ukrainare. Den första teorin är givetvis färgad av att jag bor där jag bor. Det är rysk propaganda. Raps är, när jag senast kollade upp det, tullbefriad export till EU. Om ukrainarna skulle producera massor av raps till EU, skulle kontaktytorna växa, och vips så är Ukraina bästa polare med EU. Det skulle inte herr Putin gilla. Därför har ryktet spridits att raps är dåligt… Ok, “fine” (som man säger här), jag medger att den luktar illa av olika fobier, så vi fimpar den. (Men ni fick lite och snacka om, och visst skakade den om litegrann? Eller hur? Bra sätt att fylla eventuella tomrum!)

Den andra teorin är tyvärr mer sansad. Det handlar om att det är så lukrativt att odla raps att bönderna helt struntat i växelbruk. Det är antagligen det mest effektiva sättet om man vill paja sin jordmån. Jag skulle tro att det är där svaret ligger. Fattigdom och förhoppningen om stor, om än kortsiktig, vinst är givetvis andra medspelare i samma scenario.

Jag tycker ändå att jag allt oftare ser dessa guldfält i Galizien. Kanske har bönderna tagit lärdom av sina misstag, och återgått till växelbruk? Idag hörde jag till och med en student som menade att hon hört en bonde medge att hans misslyckade tillvaro som rapsbonde just berodde på att han struntat i växelbruk.

Även rapsoljan har gjort entré på ukrainsk mark. När jag flyttade hit ville ingen förstå vad jag syftade på när jag sökte rapsolja på de olika basarerna. Nu har jag hittat flera utskänkningstillhåll. Raps har dock lång bit kvar innan den når solrosoljans oinskränkta första plats. Men rapsen är seg, och kommer med sin ihärdiga personlighet bli den slutgiltiga segraren.

Det är därför som jag ofta kommer tillbaka i tanken till dessa herrar på tåget mellan Zjovkva och Lviv. Deras totalt oförblommerade förtjusning. Från skamvrå till att skänka ögonfröjd. Snart är du lika älskad här som i Skåne, du kära raps.

Det är lite som den fula ankungen, eller hur?


De båda herrarna på tåget mellan Zjovkva och Lviv.
Foto: Gustav Söderström.

Share

Zjovkva – staden som inte glömmer

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, Litteratur, poland, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Den första stad jag besökte utanför Lviv var Zjovkva. Jag minns inte exakt vilket år, men låt oss säga att det var 2011. Vid den tiden hade jag mycket grumlig och otillräcklig uppfattning om hur historien såg ut på den platsen jag bodde. Jag sökte givetvis ständigt efter det förlorade folket, judarna. Var jag än gick sökte jag efter några spår av deras liv, men fann förbryllande lite. Fast det var vad jag sysslade med i Lviv. När jag kom till Zjovkva första gången hade jag inte en tanke på dem. Det var som om de inte hade funnits där.

Väl på plats träffade jag en besynnerlig liten herre iklädd någon slags dräkt från 1600-talet. Den mycket språkkunnige mannen pratade om någon Stanisław Żółkiewski som tydligen grundat staden. Han fortsatte att gå på om en Johan III Sobieski som jag inte alls visste något om. Som svensk blir man ju ofta varse om att andra människor runt omkring i världen är mycket mer historiskt bevandrade. Det här var ett sådant tillfälle, och jag skämdes över min okunnighet.

Nå, efter mitt möte med den märkliga mannen som radat upp polska namn, och även nämnt judarna som levt i staden och någon svensk kung som enligt hans mening hade bott en natt på slottet, beslöt jag mig för att ta en promenad i stan. Tyvärr blev promenaden mycket kort. Jag fann inget av intresse. Orsaken var ju att jag inte hade något intressant att fylla i det jag såg. Det är vad historielöshet gör med oss. Vi vandrar runt i tillvaron, som små flingor och glider runt utan att förstå någonting av vad vi ser.

Idag åkte jag åter till Zjovkva, men nu är det nästan omvänt. Det är faktiskt möjligt att jag ser och förstår mer än vad de som bor där ser. Så blir det när man har för mycket historia i huvudet. Jag tror att det är bra om man hittar något mellanting. Min nuvarande position kan faktiskt bli lite enerverande för de som vill visa sin stad och region.

När jag idag gick genom Zjovkva träffade jag ingen trevlig liten man iförd 1600-tals kläder. Stan har gått från en slumrande småstad, till att snart bli ett turistmekka för alla polacker som kommer genom staden för att besöka Lviv. Det gamla slottet, som var i ett gräsligt skick första gången jag var där, håller nu på att renoveras. Det kommer snart att skina lika vackert som det gjorde i sina fornstora dagar. Lilla Zjovkva håller på att bli en riktig ögonsten i Galizien!

Men mitt besök i Zjovkva idag handlade inte enbart om att se vad som hänt med slottet. Jag ville besöka staden för att få återse judarnas Zjovkva och Clara Kramers födelsestad. Och med det ville jag också se Zjovkva genom förintelsen. Jag tänker inte göra någon presentation av hennes självbiografi “Clara’s war”, utan ni får läsa mitt tidigare inlägg om hennes gripande skildring från tiden för förintelsen.

Det jag sökte idag var, förutom synagogan som jag redan sett, begravningsplatsen samt om jag kunde hitta andra spår av judarnas liv i Zjovkva.

Plötsligt, när jag gick på det stora torget, var det som om något drog mig i kragen på min klänning, och tvingade att vända mig om. Det visade sig att det var skuggan av en mezuza som ville bli sedd. Jag blir alltid så rörd när jag ser dessa. Av någon anledning måste jag alltid, smått tvångsmässigt, ta på det tomrum som var en mezuza. Det känns alltid trevligt att möta dem, men ofta så oändligt sorgligt att de gapar tomma. Som om portarna har djupa sår, eller om det bara är ärr, av det som borde vara där.

Därefter banade mina ben mot begravningsplatsen. Den användes från tidigt 1600-tal, då judarna tillåts att bli invånare i staden, fram till det att nazisterna skövlade den. Gravstenarna användes till vägbyggen i stan under nazisttiden, men det var faktiskt så sent som 1970 man pulveriserade resterna för att göra plats för en marknad. Idag står en luggsliten och sorglig marknad på platsen. När jag går in genom det som tidigare var porten till begravningsplatsen gör det ont i mig. Bokstavligen. Det händer allt oftare att jag drabbas av insikten vad mänsklig ondska, så som förintelsen, kan leda till. Jag vill inte vara utan den förmågan att känna, men det är alltid lika fasansfullt när det kommer till mig.

Det finns inte mycket som överlevt. En bit in på platsen finner jag ett hus som jag antar att chassiderna byggt. Där inne finns en gravsten för tzadiken Yitzhak som dog 1737. (Jag har tyvärr inte någon mer information om honom, då allt var författat på hebreiska på det lilla huset som omger hans gravsten.) Men det finns även två synliga tecken till på att detta varit en magnifik begravningsplats. De är båda sönderslagna, och ingen vet vem som ligger där under. Jag lägger en sten på varje. En liten (om än helt obetydlig) gest att jag aldrig kommer tillhöra dem som glömmer.

Det är med tunga steg jag går från begravningsplatsen. Jag försöker se annat, och Gustav gör sitt bästa för att beskriva skönheten på plasten. Men trots hans försök blir jag allt mer tung till sinnes. Framtiden känns så mörk. Det tycks nämligen som om den inte vill något hellre än att glömma. Förtränga.

Det är några minuter tills tåget ska gå, och vi går till rådhuset, som tycks släppa upp besökare till tornet.

Och där finner jag det som ger förhoppningar inför framtiden. I rådhusets torn har man skapat en originell och smakfull utställning. Man går bokstavligen upp genom Zjovkvas historia. Ingen folkgrupp är glömd. Alla får lika mycket utrymme. Och här finns inte heller någon glorifering av några krigshjältar. Plötsligt står Zjovkvas alla invånare från tiden före andra världskriget sida vid sida. Så som Clara menar att hon tyckte det var före kriget. Och ja, Clara och hennes familj finns också där på utställningen. De är inte glömda. De är inte förträngda. De finns här. Mitt i stadens torn.

Och när jag når toppen av tornet, och blickar ut över denna undersköna stad med dess omgivning, känner jag att det ändå finns så mycket hopp. Så många som inte vill glömma. Nu handlar det bara om att alla – som vill delge nutiden och framtiden en tydligare bild av historien – orkar hålla emot och inte låter ambitionen att sprida kunskap tyna när nationalismen slår på sina trummor.

När tåget långsamt knirkar sig ut från Zjovkva, eller på polska Żółkiew och på jiddisch Zolkiew, mot Lviv, känner jag ändå tillit inför framtiden. Det är många som aldrig kommer glömma, och jag är också del i det nu, då jag skriver dessa rader.


Synagogan byggdes under 1690-talet. Trots ihärdiga försök lyckades nazisterna aldrig förstöra den helt.


En mezuza som ville bli sedd.


En av tre gravstenar som fortfarande kan skönjas.


Från utställningen i rådhustornet. Längst upp till höger finns bilder på Clara Kramer och hennes familj.


Uppe från rådhustornet i Zjovkva går det att blicka ut både mot historien och framtiden.

Share

Clara’s War – När tilltron till mänsklighetens godhet förgörs … nästan

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, literature, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag har precis läst de sista raderna i “Clara’s war” av Clara Kramer, men hennes ord kommer för evigt eka i mitt inre. Det är nog den första bok jag läser där jag får kämpa mot tårarna. Mina händer är våta av svett och ångest. Hjärtat bankar hårt i min bröstkorg. Kanske är det även den första boken som gjort att det värker i mig på riktigt. Varje rad, varje sida gör så obeskrivligt ont. Alla Claras döda släktingar och vänner stirrar upp mot mig från sidorna. Det besinningslösa våldet vrålar mot mig. För att lindra smärtan försökte jag varva med andra böcker, men det gick inte. Claras röst trängde bort allt annat.

Claras ord gräva sig in i ditt medvetande. Det som berättas är så groteskt att det inte är möjligt att förbli oberörd. Orden äter sig in i dig. Gröper ur varje liten uns av tilltro till mänskligheten. Hur är det möjligt att vi kan förvandlas till sådana gräsliga mördarmaskiner? Vad är det för fel på oss?

“Clara’s War” är Claras berättelse från Zjovkva, eller Zołkiem som hon kallar det. En stad ett stenkast från Lviv. När Clara föddes var det en stad där judar, ukrainare, polacker och även tyskar, levde sida vid sida i relativ fred. Antisemitismen fanns där under ytan, men hölls mirakulöst i schack. Men andra världskriget förändrade allt. För att överleva måste Clara och hennes familj gömma sig. En av stadens tyskar, en ökänd antisemit, tar familjen i sitt beskydd och gömmer hela familjen samt några familjer till, i en bunker under huset. Sammanlagt gömde denne man och hans familj 18 judar l i över ett år.

Jag har varit i Zjovkva många gånger, men kommer aldrig igen kunna återse platsen utan att bära med mig Claras berättelse. Zjovkva kommer hädanefter att vara en plats av död. Kvalfull död. Där barn dödas och lemlästas. Där så många oskyldiga mördades för att en sjuk ideologi spridit sig som ett gift genom samhället. Där vanliga människor plötsligt förvandlas till mördare. Där unga män skryter om hur många judar de mördat med sina bara händer. Där man rättfärdigar sitt mördande med bland annat kyrkobesök. Söndags förmiddagarna är för övrigt de dagar som är säkrast för alla judar. Då är mördarna i kyrkan. Men mördarna är inte bara långväga gäster. De är också dina grannar. Sådana du delat sorger och glädjeämnen med.

Det är värst det här med barnen. Jag är sannerligen ingen barnälskande tant, men att läsa hur det besinningslösa våldet gick ut över barnen gör att varje hörn av min kropp vrålar. Varför mördar man barn på det bestialiska viset? Hur mycket jag än försöker förstå vad det är som sätter igång en sådan vilja, att mörda, så är det inte möjligt att acceptera. Det går inte att acceptera att någon kan hitta ett sätt att rättfärdiga det. Och det mest avskyvärda är att det är vi! Vi människor som utför det!

När tyskarna lämnade Zjovkva hade endast 50 av de runt 5000 judarna överlevt enligt Clara. Det betyder att endast 0.01% av stadens judar överlevde. Det så makabert. Och som Clara skriver: “When I think of the Holocaust, I think of 6 million lost, I think of the 50 million who never had the chance to be born“.

Vissa punkter i livet markerar stora förändringar för oss. För mig var det när jag läste Phillippe Sands “East West Street”. Jag har tidigare berättat om hur den boken drabbade mig. Det är ingenting i jämförelse med “Clara’s war”. Man kan säkert fråga sig varför jag fortsätter att läsa något som är så fasansfullt och som gör så ont i mig. Det finns inget enkelt eller entydigt svar på det, men jag tror det är för att jag på något luddigt sätt ser det som mitt ansvar. För jag vill minnas att de fanns här. Jag vill vara delaktig i att minnet av dem består. Några kanske menar att det som hände då tillhör historien, men jag vidhåller att det enda sättet att förstå vår samtid och skapa en dräglig framtid är att minnet och kunskapen om att de var en del av den här platsen bevaras. Det är ett arbete som aldrig tar slut eller fullbordas.

Ty däri ligger vårt ansvar. Att aldrig glömma.

Share

när jag lägger salt på öga

Category: by sophie engström, poetry
Tags: , , ,

(Läsningstid: 1 minut)

I dag behöver vi en dikt av Marianna Kijanowska. Marianna föddes i Zjovkva, som ligger strax norr om Lviv. Hon är poet, översättare essäist och mycket välkänd för den ukrainska publiken. Mycket roligt att Halyna Michalyk har översatt en dikt av henne till svenska.

när jag lägger salt på öga
Av Marianna Kijanowska
Svensk text Halyna Michalyk

när jag lägger salt på öga
förstår jag meningen med ljus
på mina sår för första gången djupa
som liknar sprucken is

under isen finns icke vatten – däremot magma
amalgam levande
men fördömanden promissa magna –
äro enbart uttalanden

[“Promissa magna” på latin betyder “stora löften”]

*****************************
прикладаючи сіль до ока
розумію навіщо світ
рана вперше така глибока
як надтріснутий лід

під яким не вода а магма
амальгама жива
та приречень promissa magna –
все ще тільки слова

home live still

Share

%d bloggers like this: