viewpoint-east.org

Kanske något av en schubertiad

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vår samtida rädsla för åldrandet, drabbar i allra högsta grad även litteraturen. Alldeles för många böcker glöms bort, och förtvinar på glömskans hyllrad. Om man vill gå på tvärs med vår samtid, kan man enkelt revoltera genom att läsa en äldre bok och låta tanken befinna sig långt bortom dagens hets efter det senaste och evig ungdom. Åldrandet, vare sig det rör människor eller böcker, bör ju inte ses som en sjukdom. Det är snarare ett diplom för ett gott liv. För visst är det är sorgligt med dem som aldrig får lämna ungdomsåren.

Franz Schubert (1797-1828) fick aldrig uppleva åldrandet, och om det och mycket mer kan man läsa i Newman Flowers snart 100 år gamla biografi “Franz Schubert, the Man and His Circle” från 1928. I denna bok kan vi tillskansa oss kunskap om Schubert och hans krets (kallad schubertianerna) som kanske gått några förbi. Som exempelvis att hans bäste vän var odågan Franz von Schober, född på Torups slott utanför Malmö, och att han därför kallade sig Torupsonen i olika sammanhang. von Schober försökte sig på många karriärer, bland annat som skådespelare på estraden i Wrocław (då Breslau), men han var nog mest framgångsrik i sängkammaren. Här kan man också läsa om svenske Isak Albert Berg, operasångare och pedagog, som hjälpte Jenny Lind till hennes framgångar. Flower ger också en utförlig beskrivning av Schuberts sjukdomstid och dess fasor. Schubert hade ådragit sig syfilis när han följde med Torupsonen på dennes nattliga eskapader. Vi kan också läsa om Schuberts usla ekonomi, vilken delvis kan förklaras av att han var synnerligen envis och inte vek sig för samtidens ideal.

Här återfinns också en gripande beskrivning av Ludwig van Beethovens sista tid i livet. Vi får möta honom som stendöv på en parkbänk i Wien, där han ihärdigt pratar om sig själv, utan att ta någon notis om någon annan än just sig själv. Åhörarna omkring honom tycks vara förtjusta och lyssnar lika tacksamt som vetgirigt på hans långa monologer. (Vi har med andra ord alltid hänförts av sådana som kan framhäva sig själva.) Schubert var dock på tok för blyg för att närma sig den Store Mästaren, och deras möten blev få och korta.

Newman Flower belyser också hur livet kunde te sig i Wien under 1800-talets första årtionden. Det är en mörk bild som återges, där en slags wienersk Jantelag verkar ha rått, och kejsarens klåfingriga censur slog ner på allt, vilket ledde till att många flydde staden. Som exempel kan man ge konstnären Moritz von Schwind och tillika en av schubertianerna, som efter att ha förnedrats i Wien, flyttade till München och fick stor framgång.

Allt detta lyckas Newman Flower skildra utan att för den delen utgå från sig själv och inleda varje kapitel med ett “jag”. Och trots att boken själv är ålderstigen och säkert viftas bort som passé av vissa, så har den många förtjänster just i det att den inte är författad av en samtida författare. Det ger läsningen ett djup, enär man läser den både genom dåtidens och samtidens syn på Schubert.

Det som Flower till exempel inte förtäljer är att det var Gustav Mahler som lanserade Schuberts symfonier, och då särskilt Symfoni i C-dur (D 944), för eftervärlden. På Mahlers tid ansåg man att Schuberts symfonier var för undermåliga och knappast något virke för en riktig symfoni som kunna grabba tag i åhörarnas känsloliv. Mahler lyckades att övertyga sin samtid om att Schubert var en stor tonsättare. Utan Mahler hade vi kanske inte fått njuta av Schuberts verk för större ensembler. Detta nämner inte Newman Flower av den enkla orsaken att Gustav Mahler var en förhållandevis bortglömd tonsättare och dirigent år 1928. Det skulle dröja några decennier innan Leonard Bernstein lyfte fram Mahler för en bredare publik, och därmed medverkade till att skapa Mahlers ryktbarhet.

Nå, nu kanske ni undrar varför en postning om Schubert och Wien återfinns på denna sida som helst blickar österut. Förklaringen till detta ligger i det faktum att Wien under lång tid agerade huvudstad åt det område som ofta belyses här, alltså sydöstra Polen och västra Ukraina. Och om du vidare tar dig en titt på kartan ser du att Wien definitivt skulle kunna kvalificera som en metropol i det vi ofta slarvigt kallar östra Europa, men egentligen bör kallas Centraleuropa. Wien ligger i sydöstlig riktning i förhållande till Prag och ungefär på samma latitud som Wrocław. Så det är bara för er att vänja er vid tanken att Wien kan komma att figurera i fler postningar.


En schubertiad (alltså en konsert med Franz Schuberts musik) teknad ur minnet år 1868 av Moritz von Schwind. På teckningen ser ni Franz Schubert vid pianot samt Josef von Spaun, Johann Michael Vogl, Franz Lachner, Moritz von Schwind själv, Wilhelm August Rieder, Leopold Kupelwieser, Eduard von Bauernfeld, “Torupsonen” Franz von Schober, Franz Grillparzer samt ett porträtt av grevinnan Karoline Esterházy på väggen.

Utöver ovanstående bok är informationen bland annat hämtad från:
The Eighth: Mahler and the World in 1910, Stephen Johnson, University of Chicago Press (2020)

Oświęcims ärr

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Jiddisch, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

På en dörrpost till entrén på ett flerfamiljshus i Oświęcim gapar två skåror tomma. De två tomma skårorna förtäljer med sitt omisskännliga utseende att här har det tidigare suttit två mezuzor. Skårorna röjer också att här har det bott judiska familjer. Men just eftersom platserna för mezuzorna gapar tomma, och inte längre innehåller några mezuzor med sina pergamentsrullar med skrifter från femte Moseboken, blottlägger skårorna det brott mot mänskligheten som Förintelsen var, och fortfarande, är. Skårorna liknar ärr på huskroppen, som bär en historia om judiskt liv, och genom sin blotta existens understryker de avsaknaden av judiskt liv i Oświęcim.

Och just här, i Oświęcim, känns minnet av Förintelsen särdeles markant. Ty i Oświęcim ligger resterna av förintelselägret Auschwitz, den plats där över en miljon judar, romer, oliktänkande, polacker mördades av tyskarna mellan 1940-1945.

Flerfamiljshuset med sina ärr, är närapå tomt. Flera av fönstren liknar svarta slukhål, och några av dörrarna till lägenheterna är igenbommade. Men några gardiner och blommor skvallrar ändå om att huset är bebott. Det är inte långsökt att fråga sig vad de boende gör när de äntrar sin port. För de också sina fingrar över skårorna som jag just nu gör, i ett försök att gripa efter det judiska liv som en gång fanns här? Frågar de sig också vilka som bodde här? Hur många barn var det som sprang i dessa trappor? Och var det någon som överlevde Förintelsen? Frågor som en tillfällig besökare i staden nog ofta ställer sig.

Lite längre ner på samma gata står ett palats på en kulle. Med sina igenspikade fönster och flagande fasad, ser det elegiskt ut över omgivningen. Här bodde familjen Schönker. Huset byggdes 1908 av Józef Schönker, som var en välkänd och omtyckt industriman. Han grundade fabriken AE Schönker (senare omdöpt till Wytwórnia Sztucznych Nawoj Agrochemia) som tillverkade bekämpningsmedel. Sonen Leon hade fötts tre år innan det att detta pampiga palats byggdes. När första världskriget bröt ut tog familjen sin tillflykt till Wien, där Leon utbildade sig på konstnärliga akademien. Han skulle efter krigsslutet vara en inflytelserik konstnär i Kraków, och dekorerade synagogan Popper i Kraków. Men synagogan förstördes under andra världskriget och hans alster finns sorgligt nog inte kvar.

När tyskarna anföll Polen 1939 befann sig familjen i Oświęcim, och Leon blev ordförande i det judiska äldrerådet. Han verkade främst för att hjälpa judar att emigrera till Israel. Detta arbete föll inte i god jord hos tyskarna och han fråntogs sin position som ordförande. Familjen skickades sedan mellan de upprättade gettona i Kraków, Tarnów, Wieliczka och Bochnia. På något mirakulöst sätt lyckades familjen få tag på falska dokument som gjorde att de placerades i en speciell del för palestinska flyktingar i Bergen-Belsen. Således överlevde de Förintelsen och kunde återvända till Oświęcim efter krigets slut. Leon gick i sin fars fotspår och grundade en ny fabrik för tillverkning av bekämpningsmedel, samt att han hjälpte till med att försöka återuppbygga det judiska livet i staden. Men 1949 förstatligande den kommunistiska maktapparaten hans fabrik, och familjen tvingades återigen på flykt, en flykt som skulle sluta i Israel, där han gick ur tiden 1965.

Leons barndomshem står nu tomt, och väntar på sitt öde, vilket är okänt för mig. Kanske pågår det någon rättslig tvist, eller så är det bara så att ingen riktigt haft ekonomisk kapacitet att rädda palatset från ett förestående förfall.

Vägen från palatset mot Oświęcims centrum går förbi det som en gång var platsen för stadens stora synagoga. Idag står här ett litet blygsamt monument. När jag sitter där, bland de svalkande träden, och tänker på alla de judar som en gång levde här, kommer en familj förbi. De stannar en stund vid monumentet, och under tystnad går de under de lummiga träden, stannar upp och tittar upp mot trädkronorna, som om de sökte svar på frågan hur det judiska livet kunde ha tett sig på denna plats. Och ett stenkast bort kan man ges en liten inblick hur det kunde vara. Där ligger nämligen Oshpitzin, som är Oświęcims judiska museet. Museet, som ligger inrymt i den sista bevarade synagogan i staden, gör sitt yttersta för att återberätta den 400 år långa judiska historian i staden. (Oshpitzin, betyder förresten “gäst” på hebreiska, och är också så många judar kallade staden – även om många också talade polska och således använde det polska namnet på staden.

Det är förstås inte någon lätt uppgift att återberätta en så lång historia, som den judiska i Oświęcim, på den mycket begränsade yta som denna lilla synagogan ger, men de lyckas förhållandevis väl, och för den som har tålamod att läsa varje liten skylt ges in bild av ett Oświęcim med förhållandevis få konflikter mellan de olika grupperna. Man får till exempel kunskap om den katolska prästen Skarbek, som före andra världskriget hade en nära relation till judarna i staden, något som innebar att staden beskrevs av sin samtid som en stad med goda relationer mellan judar och kristna. När tyskarna anföll och ockuperade, och inrättade koncentrationslägret Auschwitz, började han därför med hjälpsändningar till de inspärrade judarna. Han tycks även ha hjälp några att fly. Hans engagemang ledde till att han själv fängslades av Gestapo. Efter andra världskriget återvände han till Oświęcim och medverkade med hjälp till de som överlevt och befriats från Auschwitz. Skarbek hade kontakt med flera överlevare fram till sin död 1951.

Intill synagogan ligger ett litet charmerande hus, som idag rymmer kaféet Bergson. Före Förintelsen bodde här familjen Kluger med sina nio barn. Blott tre av barnen överlevde Förintelsen, och en av dem, Szymon Kluger, bodde i flera år i Sverige, innan han återvände till Oświęcim där han bodde till sin bortgång 2002. Szymon Kluger, Oświęcims sista jude, ligger begravd på stadens judiska begravningsplats.

Vägen till järnvägsstationen leder över floden Soła, som om några kilometer, efter att ha slingrat sig genom det vackra polska landskapet, ska förena sig med Wisłas starka strömmar. Inte långt från platsen där jag passerar över floden, hällde man under Förintelsen ut askan från de som mördats i koncentrationslägret. Det är ju inte samma vatten, men platsen är den samma. Och precis som på många andra platser finns berättelserna om Förintelsen ständigt närvarande i Oświęcims stadsbild. Det är svårt att tro att de som lever här inte skulle ha ett levande minne av vad Förintelsen har inneburit för platsen, allt det lidande som skett här, och man lär sig troligen att hantera minnet och integrera det i sin vardag. Något vi alla borde göra, enär detta är en outplånlig del av Europas historia.

Några källor

https://oshpitzin.pl/en/

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Leon_Sch%C3%B6nker

Guide to Jewish History of Oświęcim, 2014, Auschwitz Jewish center.

Med utsikt mot ett litterärt sällskap

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Se hit, här bjuds det på ett knippe författare, översättare och poeter, som står på Królewska-gatan i Kraków. De hör alla ihop men ändå är ändå så betydelsefulla var och en för sig.

Längst ut till höger står Adam Włodek (1922-1986) som ofta presenteras som “Wisława Szymborskas man“, vilket förvisso är en helt riktig anmärkning om nämnde Adam, men något fattig på information. Adam Włodek var nämligen också poet liksom Szymborska, samt även journalist, redaktör och översättare. Under andra världskriget deltog han i den kulturella och underjordiska delen av upproret mot Nazityskland. Han var efter kriget var han redaktör bland annat på Dziennik Polski och verkade även som poet och översättare. Adam Włodek gav ut tio diktsamlingar samt att han översatte från tjeckiska, slovakiska, tyska, engelska och ryska. Adam och Wisława gifte sig 1948, och de levde tillsammans författarhuset på ulica Krupnicza, (som jag tidigare har skrivit om). Deras äktenskap blev kort, och de skilde sig redan 1954. De skulle dock vara vänner livet ut, och som ni ser, även 1977, när nedanstående sällskap förevigades tillsammans.

Till vänster om Adam Włodek står Wisława Szymborska, som säkert inte behöver någon närmare presentation för de allra flesta i Sverige, och någon längre levnadsteckning kommer inte ges nu, då en sådan lätt skulle bli alltför omfattande. Att hon är så pass välkänd i Sverige har vi översättaren och författaren Anders Bodegård (1944-2024) att tacka för. Det är nämligen möjligt att Wisława Szymborska aldrig hade tilldelats Nobelpriset i litteratur år 1996 om det inte vore för Anders Bodegård och hans översättningar av hennes särpräglade diktning. Anders Bodegård kom till Polen första gången 1967, men det var först 1981 som han slog ner sina bopålar i Polen för en längre tidsperiod, och då för att verka som lärare i svenska på det prestigefyllda Jagellonska universitetet. Avdelningen som han arbetade på firar för övrigt 50 års jubileum i höst. Det är beklagligt att Anders Bodegård inte kan delta i festligheterna, då han gick bort i juni, men minnet av hans arbete lever ännu kvar på institutionen.

Anders Bodegård har en diger lista över verk och författare som han översatte. Bland de polska namnen märks, förutom Szymborska, Witold Gombrowicz, Ryszard Kapuściński, Zbigniew Herbert och Ewa Lipska. Den sistnämnda står vid sidan om Wisława Szymborska, och det ser nästan ut som om de båda är djupt inbegripna i ett samtal. Ewa Lipska kanske vänder sig mot Wisława Szymborska och uttrycker förvåning över något. “Vad är det du säger?” tycks hon säga. Lipskas diktning jämförs ibland med Szymborskas, och då i synnerhet med den sistnämndas humoristiska uttryck. Men Lipska har ett alldeles eget uttryck. På bilden ser de båda i alla fall ut att vara helt omedvetna om att någon alldeles nyss har tryckt på avtryckaren och förevigat detta möte.

De två till vänster i bild är däremot helt på det klara med vad som försegår. Med lite gäckande blir tittar de in i kamerans lins. Barbara Czałczyńska, som kvinnan heter, föddes i Lwów (idag Lviv i västra Ukraina). Det är oklart när hon lämnade staden, men troligtvis efter andra världskriget, då de flesta polacker tvingades bort från de delarna av dagens Ukraina. Efter att hon hade utexaminerats vid Jagellonska universitetet, debuterade hon som författare i Dziennik Polski strax efter det att Adam Włodek lämnat posten som redaktör på nämnda tidning. Barbara Czałczyńska verkade även som översättare från franska till polska. Året före sin bortgång tilldelades hon orden Polonia Restituta, som är en orden som ges till betydelsefulla, polska eller utländska, aktörer inom litteratur, konst, vetenskap, sport, utbildning och även för att främja goda relationer med andra länder.

Längst ut till vänster står Kornel Filipowicz och tittar på oss med sina lugna och vänliga ögon. I sin hand håller han belevat en cigarett. Mungiporna slokar lite, men det är inte tu tal om annat än att detta är en vänlig och snäll man. Han håller Barbara Czałczyńska i ett stadigt och hjälpsamt grepp, och de två delar dessutom en erfarenhet. Kornel Filipowicz föddes nämligen också i den del av dåtidens Polen som idag tillhör Ukraina. Han föddes i Tarnopol (idag Ternopil), men hans familj flyttade redan 1923 till Cieszyn, som gränsar till Tjeckien och därmed ligger i dagens Polen. Även Kornel Filipowicz tog sin examen vid Jagellonska universitetet, men ämnet var biologi, och låg därmed på behörigt avstånd från litteraturen, skulle man kunna kunna tro. Men före andra världskriget började han närma sig avantgardet, och i dessa kretsar mötte han sin blivande fru, konstnären Maria Jarema, som likt Kornel, och hade fötts i den del av Ukraina som under mellankrigstiden tillhörde Polen. När Nazityskland anföll och slutligen ockuperade Polen engagerade han sig i motståndsrörelsen, ett engagemang som skulle leda till att han sattes i koncentrationslägret Sachsenhausen. Han överlevde till eftervärldens stora lycka, och efter krigsslutet bosatte han sig i Kraków.

Kornel Filipowicz presenteras ofta som “Wisława Szymborskas partner“, och det är riktigt att de två levde som särbo fram till Kornel Filipowicz död, men precis som med Adam Włodek är det inte en fullständig beskrivning. Kornel Filipowicz lämnade efter sig ett omfångsrikt författarskap, men mycket lite är översatt till svenska. Några lysande undantag finns, som de delar som är översatta av Joanna Helander, Bo Persson och ovan nämnda Anders Bodegård. De har därmed medverkat till att ge en svensk publik inblick i Filipowicz finstämda och säregna alster.

Nåväl, dessa prominenta och angelägna skriftställare står alltså på Królewska i Kraków, möjligen en sommardag 1977. De hade, som du nog redan förstått, mycket gemensamt, men ett kriterium har ännu inte återgivits här. De tillhörde nämligen alla den litterära sammanslagningen Grupa Literacka Biprostal. För att tillhöra denna mycket eminenta gruppering var man tvungen att ha ett fönster från vilket man kunde se det 15 våningar höga kontorskomplexet Biprostal, som låg, och fortfarande ligger på Królewska-gatan i stadsdelen Krowodrza i Krakow. Ja, som du nog redan förstått var detta en lite skämtsam sammanslutning, men det kan man kanske nästan läsa av fotografiet, eller hur?


Från vänster till höger: Kornel Filipowicz (1913-1990), Barbara Czałczyńska (1929-2015), Ewa Lipska (1945-), Wisława Szymborska (1923-2012) samt Adam Włodek (1922-1986)

Några källor
https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Adam_W%C5%82odek

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Anders_Bodeg%C3%A5rd

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Barbara_Cza%C5%82czy%C5%84ska#:~:text=Barbara%20Cza%C5%82czy%C5%84ska%20

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Kornel_Filipowicz

https://gazetakrakowska.pl/biprostal-na-archiwalnych-zdjeciach-przez-25-lat-byl-najwyzszym-budynkiem-krakowa/ar/c9-18275133

Den svenska hårmanen ur ett polskt perspektiv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Olga Tokarczuks roman Löparna (originaltitel Bieguni) från 2007 (översatt av Jan Henrik Swahn och första gången utgiven på Ariel förlag 2009) kan man läsa om ett möte mellan ett polskt “jag” och en svensk kvinna på Arlanda flygplats, den enda flygplatsen i världen med trägolv, slår Olga Tokarczuk fast. För en svensk är det alltid förkovrande att läsa när vi beskrivs som den andre.

I Tokarczuk beskrivningen av den svenska kvinnan utelämnas mycket till fantasin, men några redogörelser för kvinnans habitus ges. Den svenska kvinnan är till exempel djurrättsaktivist och har, som Olga Tokarczuk lakoniskt konstaterar, inte färgat håret; “[…]hon måste vara svenska, de färgar inte sitt hår.” Håret är dessutom grått trots att “[…] hon inte var en dag över fyrtiofem“. En person från Sverige höjer nog lite förvånat på ögonbrynen, ty den som ser sig omkring i den svenska gatubilden ser antagligen att de flesta faktiskt har färgat håret. Det är svårt att sia om varför Tokarczuk väljer att framställa den svenska kvinnan med ofärgat hår, men den troligaste orsaken är att hon vill understryka ett av de teman som återfinns i romanen, nämligen den om mänsklighetens förfall och bevarande av ungdomen.

Men man kan ändå ge henne rätt i viss mån, särskilt om man gör en jämförelse mellan svensk och polsk kontext. Tyvärr finns ingen internationell statistik att tillgå, då försäljningen av hårfärg inte redovisas enskilt hos några statistiska organisationer eller byråer. Det enda sättet att komma sanningen på spåren är att göra en rakt igenom anekdotisk studie.

I Polen är det inte många som inte har utsatt sina kalufser för den bryska behandlingen av aminer, fenoler och väteperoxid. Det tycks spela mindre roll hur gammal man är, hår färgas oavsett om man är gammal eller ung. Man är nästan böjd att tro att det existerar ett polskt idiomatiskt uttryck som förtäljer att hår är till för att färgas. Även de som inte längre har en ungdomlig vigör, och därmed kan lura vårt tvångsmässiga behov att åldersbestämnma alla vi möter, låter inte de grå testarna fladdrar fritt. Något liknande ser vi sällan i Sverige. De flesta som kommit till det helvita stadiet har kapitulerat och låter de snövita hårstråna vara som de är. (Fast sanningen att säga tycks det som att i alla fall några svenska gråa hårmaner faktiskt fått lite hjälp på traven av lite extra gråfärg.)

Men vad beror då denna polska hårfärgsmani på? Det vore oriktigt att påstå att det kommer sig av en rädsla för åldrandet. De flesta äldre här bär skalpen högt och stolt, och de räds inte att säga till yngre slöfockar att masa sig från sina sittplatser på kollektivtrafiken. (Inte för att de behöver säga till särskilt ofta, enär yngre oftast ställer sig upp långt före någon äldre hinner få mål i munnen.) Överallt syns stolta och nöjda äldre, och de verkar inte skämmas ett uns av att vara äldre. Förutom det där med håret, då. För grått hår göre sig inte besvär i Polen.

Kanske kan man finna orsaken i samtidshistorien. Det är inte långsökt att tro att hårfärg både var dyrt och svårt att uppbåda under den kommunistiska eran. Ponera att man då tvingades åse hur färgen gradvis försvann från håret, så att håret slutligen liknande den grå kommunistiska vardagen. Det är säkert lätt att dra på smilbanden här, men faktum är att den kommunistiska eran sällan bjöd på lustigheter. För oss svenskar är det nog svårt att förstå hur dyster denna tid var för de flesta polacker. Vi saknar, tursamt nog, helt enkelt den erfarenheten. Polackernas hårfärgande borde kanske därför ses som ett långt och utdraget hurrarop över att slippa den kommunistiska doktrinen.

Man ska ju enligt hermeneutikens lära inte söka efter en absolut sanning i romankonsten, men ni kanske frågar er hur det förhåller sig med Olga Tokarczuks hårman. Jo, från den ofärgade hårets (svenska) horisont kan man lätt förkunna att hon färgar håret. Inte tu tal om saken.


Olga Tokarczuk, 2019 i Frankfurt. Fotograf: Harald Krichel.

PS. Inget ont om att färga håret. Detta är bara en liten betraktelse över våra antaganden om varandra, som kanske inte alltid stämmer överens med verkligheten.

Ridån går upp för Jenůfa

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Leoś Janáčeks (1854-1928) opera Jenůfa har ett ohyggligt spännande och gastkramande libretto som handlar om den vackra Jenůfa, styvdottern till Kostelnička, som är förälskad i odågan Števa, som i sin tur är hatad av sin bror Laca som dessvärre är olyckligt förälskad i Jenůfa. Upplagt för tragedi och sorg med andra ord. Precis som det bör vara i en opera. Operan utspelar sig i en liten bergsby i Mähren.

I första akten förstår vi att Jenůfa är gravid och att fadern är Števa. Hon oroar sig för att han ska bli inkallad till militärtjänst, vilken han lyckligtvis undkommer. Števa kommer in på scenen full och dessutom oförskämd. Han driver med Jenůfa, och hon blir förtvivlad. Kostelnička ser Števas knölaktiga beteende och förbjuder honom att gifta sig med Jenůfa. Detta gör ju den redan förtvivlade Jenůfa ännu mer förtvivlad. Hon bönfaller Števa att stanna hos henne och älska henne, men han ger henne tvetydiga svar och ger sig av. Števas bror Laca kommer in på scenen, utom sig av hat mot brodern och i sin kärlek till Jenůfa. I sin förtvivlan skär han hennes ansikte och förstör därmed hennes skönhet.

I andra akten har Jenůfa fött Števas barn. Fadern vet givetvis ingenting. Styvmodern Kostelnička kallar till sig Števa och yrkar på att han ska ta sitt ansvar, men han tillkännager att han inte längre älskar Jenůfa eftersom hon inte längre är en skönhet. Han säger, eller kanske snarare sjunger eftersom det är opera, att han kan betala för barnet, så länge de håller tyst om att det är hans. Števa lämnar styvmodern och in träder Laca. Kostelnička ser nu sin chans och ber Laca att gifta sig med Jenůfa, men när Laca får höra om barnen blir han förfärad och säger att han inte kan gifta sig med Jenůfa trots allt. Styvmodern blir plötsligt orolig stt Jenůfa inte kommer att bli gift och ljuger därför ihop en historia om att barnet har dött. Laca accepterar då utan minsta betänklighet att gifta sig med Jenůfa, vilket försätter styvmodern i en svår situation. Hon måste mörda barnet…

Ridån går upp för sista akten och det är Jenůfas och Lacas bröllopsdag. Solen skiner. Fåglarna och körerna sjunger. Allt är frid och fröjd innan ett fasansfullt skrik hörs. Det är någon som hittat Jenůfas mördade barn. Byborna, alltså den samlade kören, anklagar genast Jenůfa för detta ohyggliga brott och hon är lika viljelös som hon varit sedan första akten, och protesterar inte mot anklagelserna. Plötsligt drabbas Kostelnička av våldsamma samvetskval och hon erkänner att hon mördade barnet så att Jenůfa skulle kunna gifta sig. När Jenůfa får höra hela berättelsen förlåter hon sin styvmor. Men det hindrar inte att styvmodern måste fängslas, så kören leder iväg den olyckliga Kostelnička. Ensamma kvar är Jenůfa och Laca. Jenůfa menar att det inte går för sig för Laca att gifta sig med henne, men han tycks faktiskt vara kär alldeles på riktigt, och vägrar vika från hennes sida.

Ridån går ner.

Leoś Janáček skrev operan Jenůfa 1896-1902, och den tillägnades hans dotter Olga som dog 1902. Smärtan man kan höra i operan kan direkt härledas till hans egen sorg över dotterns död. Operan hade premiär 1904 i Brno, men det skulle dröja över tio år innan den sattes upp i Prag. Det var dock inte Leoś Janáčeks version, utan en något omgjord framställning och det skulle dröja över 70 år innan publiken fick njuta av Janáčeks tappning. Första gången den sattes upp i Sverige var 1941, och i höst är det dags för en ny uppsättning på Stockholms operan. Skivbolaget Decca gav opera år 1985, med svenska Elisabeth Söderström (1927-2009) i huvudrollen. Det är nog inte många svenskar som vet att hon också var en av de främsta tolkarna av just Leoś Janáčeks verk.

Det som utmärker Jenůfa är att Janáček lät behålla prosaformen när han skrev operan. Scenerna löper därför utan märkbara scenbyten, och man leds från den ena episoden till den andra. Förutom Janáčeks personliga sorg kan man också höra hur han utvecklades som tonsättare under de sex år han skrev den, och för ett vant öra går det säkert att urskilja att det är stor skillnad mellan första och sista akten. Vidare är melodierna och harmonierna djupt förankrade i folkmusik och det tjeckiska språket. Instrumentaliseringen är dessutom oerhört skicklig; som exempelvis när Lacas svartsjuka ackompanjeras av tvekande taktbyten, eller att rösterna inte dränks även i de mest känsliga partierna.

En fulländad opera, kort sagt.


Decca-inspelningen från 1985.


Leoś Janáček med sin hund 1926.


Fragment från originalpartituret.

Odesa i Kraków

Category: by sophie engström, Konst, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 7 minuter)

De flesta associerar troligen begreppet “krigsflykting” med människor, men faktum är att även föremål kan fly undan krig och förföljelse. Det kan man erfara på det Internationella kulturcentret (Międzynarodowe Centrum kultury) vid Stora torget i Kraków. Under sommaren hyser de nämligen en utställning med utvalda verk från Odesas konstmuseum (Одеський національний художній музей). Det är dock bara en bråkdel av deras samlingar som visas i Kraków, enär museet i Odesa äger upp till 10 000 verk.

Utställningen bär titeln “Odesa. Det långa 1900-talets konst” (“Odesa. Długi wiek XX w sztuce”), och tanken är att man vill belysa hur konst kan åskådliggöra frågor som nationell identitet och konstens roll i den pågående ryska aggressionen mot Ukraina.

I utställningens första rum mötet vi stadens långa historia. De första bosättningarna på platsen antas vara 400 år före vår tideräkning, då den beboddes av greker som idkade handel och fiske. Man tror att platsen under denna tid var en smältdegel med flertalet normadiska stammar. När gyllene horden anföll, och slutligen intog platsen, var den dock inte en stad i ordets rätta bemärkelse. Det var först 1415 som platsen omnämndes i Jan Długosz krönika, men inte heller då kan man säga att Odesa existerade som stad. Det skulle dröja till 1789, då Tsarryssland hade besegrat det Ottomanska riket, som grunden lades till Odesa. Bara några decennier senare skulle Odesa var den fjärde största staden i Tsarryssland (efter S:t Petersburg, Moskva och Warszawa).

Orsaken till att staden växte så snabbt var att Odesas hamn var isfri året om, samt att staden hade byggts enligt dåtidens alla tänkbara moderniteter. Och varje stad med någon slags stolthet innehar givetvis ett konstmuseum. Således öppnades Odesas konstmuseet 1899.

Vägen från förra sekelskiftet fram till våra dagar kantas av krig och domineras av sovjetiskt förtryck. I det första rummet finner vi också en av de kanske mest kända ukrainska videokonstverken av Oleksandr Rojtburd (1961-2012) med titeln The Battleship Potemkin’s Psychedelic Invasion of Sergei Eisenstein’s Tautological Hallucinosis från 1998. Oleksandr Rojtburd, som var anhängare av den förre presidenten Petro Porosjenko, var för övrigt chef för Odesas konstmuseum mellan 2017-2019, ett ledarskap som dessvärre inte föll i god jord hos den politiska ledningen i Odesa (som stod i opposition mot den dåvarande presidenten) och hans tid som chef för museet kantades av skandaler, anklagelser om politisk styrning och så vidare. Rojtburds videokonstverk är således en parafras på Sergej Eisensteins legendariska film Pansarkryssaren Potemkin från 1925, och är en ukrainsk uppgörelse med den sovjetiska propagandan, ett försök att återta sin historia och sitt konstnärliga uttryck.

I nästa rum tas några steg västerut, och bort från den sovjetiska och ryska yttringarna, till förra sekelskiftets Art nouveau. Mychajlo Zjuk (Михайло Жук) föddes 1883 i Kachovka. Han inledde troligen sin konstnärliga skolning redan i hemmet, då fadern var konstnär, men han fortsatte sin utbildning i Kyjiv och Moskva, innan han kom till Kraków och började studera för den legendariska konstnären Stanisław Wyspiański på den akademiska konsthögskolan. Detta möte skulle förändra Zjuks uttryck och flera av hans verk är förvillande lika läromästarens. Men man finner även ett sökande efter den egna nationella identiteten, som i hans självporträtt från 1902 där han ses iklädd en vysjyvanka. Ett annat verk som bör belysas är den förhållandevis okända konstnärinnan Vira Akymovytj (Вiра Акимович). Det finns inte mycket information om henne att tillgå, förutom att hon föddes 1890 i Odesa och avled i samma stad 1977. Hon utbildade sig på Konsthögskolan i Odesa, som för övrigt tillhör en av de äldsta i landet. Det är lätt att dröja sig kvar en längre stund vid hennes Vardagsrum (вітальня), en fin akvarell föreställande ett vardagsrum med textilier som vittnar om Odesas mångkulturella atmosfär.


Mychajlo Zjuks självporträtt från 1902. Målningen tillkom under hans studietid i Krakòw.


Några verk av Mychajlo Zjuk.


Vira Akymovytjs vardagsrum.

I påföljande rum återfinns verk som vittnar om den underjordiska konsten under den sovjetiska tiden. Bland verken syns en kritik av den socialistiska realismen som var det rådande och anvisade konstnärliga uttrycket. Inriktningen kallas ofta för den icke-konformistiska konsten. Det var vanligt att ställa ut konstverken i hemmen, på gator eller torg och performancekonst, eftersom de inte fick ställas ut på konstmuseer eller andra institutioner. I Ukraina var denna inriktning ett påfallande viktigt inslag i kampen om självständighet. Men för en utomstående kan det ibland vara svårt att avgöra skillnaden mellan den socialistiska realismens och dessa konstverks uttryck. Oppositionen är ofta subtil och syns blott i titeln, eller i ett färgval.


Performancekonst på Odesas gator på 1980- och 1990-talet.

I avdelningen Zaginione krajobrazy – Förlorade landskap på svenska – behandlas hur Odesa förändrades under den sovjetiska tiden, från att vara en pittoresk stad, till att ligga mitt på frontlinjen. Sovjetiska krigsskepp, bombningarna av staden under andra världskriget och nu senare under den pågående ryska aggressionen mot Ukraina samt de ekologiska katastroferna som drabbat staden, avhandlas obarmhärtigt krasst.

Den femte november 2023 bombades konstmuseet av ryska styrkor. Ett av många verk som återfanns i museet vid denna tidpunkt var ett verk av Stas Zjalobnjuk (Стас Жалобнюк) född 1976. På de två stora målningarna ser vi underdelen av två kroppar, som ligger till synes livlösa. Texten “Black sea” täcker överdelen av kropparna. Trots att ingen annan information anges, kan vi lätt föreställa oss det våld de utsatts för. Den olycksbådande stämningen förstärks av verket på motsatta sidan av rummet. Mykola Karabinovutjs (Микола Карабінович) verk Something happened this spring från 2021, handlar om det blodiga upplopp som skedde i Odesa den andra maj 2014 och där förövarna fortfarande inte har gripits. Videon ackompanjeras av ett ogreppbart tjut, som är förvillande likt de flyglarm som dagligen ljuder över Odesa och Ukraina.


Stas Zjalobnjuk

Odesas judiska historia representeras av videokonstverket A Hasidic Dechamp (2002) av Juriy Lejderman (Юрий Лейдерман) (född 1963) där vi ser honom dansa till klezmermusik, iklädd en björnkostym samtidigt som han håller en bok av Marcel Duchamp. Enligt texten ska verket symbolisera de tre tre pelarna i hans identitet: konsten, som är hans yrke, den judiska dansen, hans judiska påbrå och slutligen Ryssland, som enligt Lejderman skulle vara hans födelseland. 1963 låg Odesa i Sovjetunionen och den Ukrainska Socialistiska Sovjetrepubliken. Lejdermans verk sammanfattar därför, kanske rentav omedvetet, komplexiteten i den ukrainska judiska identiteten, där många har ryska som modersmål och inte känner någon anknytning till Ukraina och dess kultur. Om så är fallet med Lejderman, låter jag däremot vara osagt.

Strax före utgången kan man se Darja Koltsovas (Дар’я Кольцова) verk “… And I would have restored it to poetry, had I known how” från 2023. Konstverket består av glas och metall och är slående lika kyrkfönster. Men när man tittar närmare på dem uppstår en känsla av brutalitet. De stora svarta kors över glasrutorna för tankarna till den tejp man tejpar över fönstren för att de inte ska krossas vid beskjutning, och ju längre man tittar på dessa glasfönster desto större växer oron och förtvivlan. Känslor som de boende i Odesa erfar dagligen.


Darja Koltsovas “… And I would have restored it to poetry, had I known how” från 2023

Utställningen i Kraków är den första större internationella utställningen som lyfter fram Odesas konstnärliga uttryck. Det är en ambitiös och mycket inkännande ansats som vill föra besökaren till en stad på frontlinjen. Men det går att framföra viss kritik. Det första gäller att verkens titlar och upphovsmän enkom anges på polska och på engelska. Det är som om det ukrainska språket överhuvudtaget inte existerar. Likaledes kan man kritisera att blott ett fåtal av konstnärerna får några längre presentationer. Dessa två misstag skapar en känsla av avsaknad av kontext. Även om detta bara är orsakat av lapsus, kan det i värsta fall uppstå en känsla av avståndstagande från Ukraina och Odesa. Intentionen med utställningen torde ju vara den motsatta, nämligen att minska avståndet… Vad man däremot lyckas med är att uppmärksamma oss på att Rysslands aggressionskrig är ett krig både mot ukrainarna och deras kultur. Ty i de bästa av världar skulle dessa konstverk inte beskådas i Kraków, utan på en resa till Odesa.

Utställningen pågår till första september 2024.

Källor:

https://www.mg-lj.si/en/exhibitions/3475/alexander-roitburd/
https://uk.m.wikipedia.org/wiki/%D0%96%D1%83%D0%BA_%D0%9C%D0%B8%D1%85%D0%B0%D0%B9%D0%BB%D0%BE_%D0%86%D0%B2%D0%B0%D0%BD%D0%BE%D0%B2%D0%B8%D1%87
https://ru.m.wikipedia.org/wiki/%D0%90%D0%BA%D0%B8%D0%BC%D0%BE%D0%B2%D0%B8%D1%87,_%D0%92%D0%B5%D1%80%D0%B0_%D0%9D%D0%B8%D0%BA%D0%BE%D0%BB%D0%B0%D0%B5%D0%B2%D0%BD%D0%B0
https://imaginepoint.gallery/artists/251
https://karabinovych.com/
https://www.instagram.com/koltsovadarya?igsh=MXM2dWJrbW82bXR0bQ==
https://iffr.com/en/persons/yuri-leiderman

Musiken som motkraft

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Det är i musiken som krigets närvaro framträder som skarpast. Där tecknar sig dess grymma våld med detaljerad skärpa. Kanske är det just för att musik väcker känslor, som gör att krigets fasor träder fram. Eller är det så att all energi som kriget kräver, liksom frigörs under det att vi lyssnar och spelar, och på något oväntat sätt förenas vår oro i tonernas värld. Den tanken slår mig när jag i slutet av februari åhörde INSO-LVIV:s konsert på Lvivs filharmoni. Konserten hade som tema att ingjuta hopp och kraft till åhörarna, och Ukraina som helhet. Konserten inleddes med en tyst minut för de civila som dödats och för de stupade i kriget, därefter tog INSO-Lviv, under ledning av dirigenten Roman Kreslenko, med oss på en tur upp i bergen, till Karpaterna. Det är nämligen i bergen som man kan finna ny energi och kraft, förkunnade konsertens programblad. Publiken fick höra tonsättningar av Mykola Kolessa och Stanislav Ljudkevytj som i sina tonsättningar ofta hyllade bergens kraft. Konserten avslutades med ett bejublad framförande av Johannes Brahms fjärde symfoni.

INSO-Lviv har under hela anfallskriget turnerat flitigt runt om i världen. De har även besökt Sverige. Orkestern har på många sätt mognat sedan jag hörde dem senast 2019, och den trötthet man kunde ana när musikerna äntrade scenen, blåstes bort under konsertens gång. Deras energi fyllde onekligen varje åhörare.


INSO-LVIV (Fotograf: undertecknad)

Men kanske var det särskilt under en konsert på Lvivs Orgelsal, några dagar senare, som kriget bröt in, och på många sätt tog över, mitt medvetande. Konserten, som inleddes med ett tal av Taras Demko, Orgelsalens vice direktör, innehöll två mycket olika verk, ett svenskt och ett ukrainskt, som möttes i en vänskaplig omfamning. De två verken som framfördes av Luhansk filharmoniska orkester under ledning av fenomenale dirigenten Ivan Ostapovitj var svenske tonsättaren Staffan Storms Shattered Night, en pianokonsert i fyra satser, samt den ukrainske tonsättaren Zoltan Almasjis tredje symfoni kallad Seger (Переможної), som också hade världspremiär.

De båda verken är, Ivan Ostapovitj uttryckte efter konserten, mycket olika till sin karaktär. Storms pianokonsert vänder sig på många sätt inåt, medan Almasjis verk snarare vänder sig utåt, låter känslorna färdas mellan stämmorna, än genom spröda och skira toner, än med våldsamma uppbrott och utbrott. Trots deras olika uttryck känns dessa båda verk märkligt samstämda, som om de tillsammans höll upp varandra i en slags broderlig omfamning. Det är inte en tillfällighet att Storms verk framförs i detta sammanhang i Lviv, då det är tonsättarens uttryckliga önskan att få framföra verket som ett led i att visa sitt stöd till ukrainarna i deras kamp mot Rysslands krig mot Ukraina. Storm skrev symfonin 2010 med anledning av Gustav Mahlers 150-årsjubilem, och i Lviv var solist pianisten Andrij Makarevytj. Zoltan Almasjis symfoni, med dess dramatik och ljudliga landskap, skildrar krigets fasor, både de som sker på slagfältet och de fasor som utspelas i varje individs inre när flyglarmet ljuder eller minnesbilder av kriget, dödade eller stupade vänner och släktingar, tar över synfältet. Almasji leder oss genom det krigshärjade landskapet mot den oundvikliga ukrainska segern. Med sitt tydliga och berättande tonspråk, lyckas han skildra det som väldigt få reportage från Ukraina har lyckats med. Han river upp känslor och tankar om krigets fasor du inte trodde du förmådde känna eller tänka. Ristar känslorna på din hud. Kastar dig mellan hopp och förtvivlan. Denna symfoni borde turnera land och rike runt och sättas upp på alla konserthus och gator och torg runt om i världen, så att ingen lyckas med bedriften att tänka bort det brott som Ryssland begår mot Ukraina.

Hela konserten finns att höra här på ukrainska radions motsvarighet till P2. Ni kan också läsa denna längre recension på ukrainska.


Luhansk filharmoniska orkester, Ivan Ostapovitj och Zoltan Almasji (Fotograf: undertecknad)


Taras Demko (Fotograf: undertecknad)

Men det är inte bara konstmusiken som åskådliggör kriget. På en bar i stadens centrum samlas några musiker och sångare för en slags folkmusikalisk flashmob. Bland dem märkts Rost Tatomyr, Viktorka Titarova, amerikanen Benya Stewart, operasångaren Nazar Pavlenko, för att bara nämna några få. Kriget finns där, i dessa ukrainska folksånger, som så ofta handlar om sorg, saknad, längtan, smärta. Texter som skrevs för hundra år sedan, har aktualiserats. Någon av åhörarna börjar plötsligt gråta. Kanske känner hon igen en känsla i texten. Och som så ofta när det gäller musik, övergår hennes tårar i en tacksamhet riktad mot musikerna. Alla oroar sig för någon, har förlorat någon, är rädd för att bli inkallad… Kriget nämns nästan inte med ett ord, men svävar genom samtalen och sångerna, som en objuden och väldigt påfrestande gäst.

Men det var inte bara ukrainsk folkmusik som hörs. Bland musikerna återfinns nämligen även den krymtatariska sångerskan Safiye Lenter-Qize. Hennes sång, och hennes blotta närvaro, påminner om att Rysslands krig mot Ukraina började när de landsteg på Krym i mars 2014. Då Ryssland ockuperade halvön och fördrev alla oppositionella. Krymtatarena har sedan århundraden varit i opposition mot den ryska kolonialismen, och många valde att fly för att driva kampen om sin halvö från ukrainskt territorium. I den krymtatariska folkmusiken kan man tydligt höra bland annat turkiska och mongoliska element, och med sin pentatoniska skala upplevs harmonierna som exotiska för ett västerländsk öra. Men i samspel med de ukrainska sångerskornas karaktäristiska sångteknik, som kvällen till ära sjunger tillsammans med Safiye Lenter-Qize, infinner sig en kraftfull och medryckande sämja. I denna gemensamma sång förnimmer man tydligt Ukrainas mångfacetterade kulturella landskap.

Strax före utegångsförbudets inträde, vandrar musikerna, sångarna och de som lyssnat hem. Alla bär de med sig en liten del av kriget, men genom att forma sina erfarenheter till musik, skapar de en motkraft till allt våld som omsluter dem.

När man skildrar krigets närvaro i Ukraina är det lätt att hänfalla åt att framställa ukrainarna som offer utan motkraft. Men det är långt ifrån hur det i verkligheten förhåller sig. Ukrainarna har en utomordentlig förmåga att omforma sina tankar och känslor i kreativa projekt. Ovanstående är några exempel på hur ukrainarna bearbetar sina upplevelser genom kreativitet, som syftar till att övervinna rädsla och passivitet. Dessa berättelser, som åskådliggör ukrainarnas kraft och styrka, når sällan en publik utanför Ukraina, men de är likafullt en del av den ukrainska vardagen.


Benya Stewart med operasångaren Nazar Pavleno och musikerna Jurko Rymar och Josyp Sova. (Fotograf: Flo Itkina)


Viktorka Titarova (Fotograf: Flo Itkina)


Rost Tatomyr (Fotograf: Flo Itkina)


Rost Tatomyr och Safiye Lenter-Qize med Stanislav Kyryllov. (Fotograf: Flo Itkina)


Rost Tatomyr i högvarv under den beskrivna kvällen (Fotograf: Flo Itkina)