viewpoint-east.org

En polsk-ukrainsk angelägenhet

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

23 december
Dagens polska affisch
Naftusia, zeson zimowy Trukawiec (Naftusia, vintersäsongen i Trukavets)
Av Jan Janosz
År 1930

År 1827 öppnade första hälsobadet i Trukavets, och nio år senare stod de första stora hotellkomplen färdiga på kurorten. Det blev en omedelbar succé. Många rika knösar vallfärdade dit. På 1850-talet besökte brodern till den habsburgska kejsaren Franz Josef orten. För att få fler besökare till platsen färdigställde man 1911 en järnväg, och två år senare hade man runt 5000 besökare om året.

Efter första världskriget blev Trukavets polskt. Ja, nu skedde det inte bara av sig själv och helt utan knot. Först skulle det polsk-ukrainska kriget skapa oreda fram till 1919. Sedan tog det polsk-sovjetiska kriget vid. Det pågick ända till 1921. När freden kom blev kurorten alltså polsk.

Under den polska mellankrigstiden formligen exploderade Trukavets. Nå, nu på ett positivt sätt. Hotell poppade upp som ur jorden. Kända polacker åkte dit för att vila upp sig. Bland dem fanns poeten Julian Tuwim, författaren och konstnären Bruno Schulz, författaren Zofia Nałkowska, statsmannen Józef Piłsudski och så vidare.

1931 nådde dock kaoset och mörkret åter Trukavets. Två ukrainska nationalister mördade den polska politikern Tadeusz Hołówko. Märkligt kan man tycka, ty han var den främsta förespråkaren för en fredlig lösning på de spänningar som rådde mellan ukrainare och polacker. Mordet på honom ledde i alla fall till att ukrainarnas rättigheter inskränktes än mer, och en misstänksamhet mellan folken slog rot. En misstänksamhet som än idag tittar fram och sprutar sitt gift över kontakterna länderna mellan.

Men det bekommer egentligen inte Trukavets, enär kurorten är fortfarande ett populärt resmål för trötta eller bara törstiga besökare. I dagens Ukraina är man mycket stolt över kurorten, och om man har befunnit sig i västra Ukraina en tid så har man nog fått rådet att åka dit både en eller flera gånger. (Eller så ser jag bara väldans trött ut.)

Annas former av tre

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

21 december
Dagens polska affisch
Hel, port, kiosk, “formy trzech”
Av Anna Birtus-Seifert
År 1930-talet

Jag förstår inte alls vad detta är reklam för. Är det ett fodral? Eller är det en hållare av något slag? Och vadå “i tre former” (formy trzech)? Hel, det är ju en stad i Polen. Port betyder hamn, och kiosk betyder det vi är vana vid. Någon mer förståndig än jag får hjälpa till här.

Under tiden kan jag berätta lite om Anna Birtus-Seifert som skapat vår fina affisch. Ja, nu har jag inte så förfärligt mycket att förtälja, ty internet drunknar inte i information om henne precis. Hon föddes 1900. Var? I Kraków gissar jag. Ty hon tycks ha bott där hela livet. Hon gifte sig med Franciszek Seifert någon gång och la hans efternamn till sitt.

Det jag lyckats få fram är att de arbetade sida vid sida i en gemensam ateljé i Kraków. Många av de affischer som bär hans namn, kan egentligen vara hennes verk, menar vissa. Han hade en tjusig logga med ett snirkligt “f” som svävande ovanför Seifert. Nästan lite feminint, faktiskt. Annas logga är dock mer ihopsatt, en stadig fyrkant med alla hennes tre namn. Hmmm, nästan maskulint, faktiskt. Intressant. Eller så är det inte så intressant. Vi släpper det.

Nå, Anna Birtus-Seifert har i alla fall lämnat spår av sig på internet. Det tråkiga är bara att det antagligen inte är hennes eget verk som ofta bär hennes namn på där. Troligen är det en affisch av Antonia Richterówa (?) som bär Annas namn på internet. Någonstans har det blivit fel, men det rör inte internet ryggen. Vips har dess ettor och nollor massproducerat denna felaktiga information i en oändlig spiral.

Så är det ganska ofta med affischkonst. Vem som har skapat affischen är en information som ofta utelämnas. Och ibland står det fel namn som skapare. Affischkonst är ju lite som allmoge. Tanken är att de ska användas, och vem som är hjärnan bakom är ibland mindre intressant. I synnerhet om kreatören är en okänd nykomling.

Anna Birtus-Seifert gick ur tiden 1960, så hon lär ju ha hunnit skapa många affischer, och vissa av dessa bär tack och lov hennes namn, så som denna.

PS. Det kanske är lite intressant att se prov på Franciszek Seiferts affischkonst. Här hittar ni en snygging från 1926.

Från ett tryckeri till Australien och Lvivs operahus

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

20 december
Dagens polska affisch
Wystawa Książki Hebrajskiej i zabytków sztuki żydowskiej (Utställning om hebreiska böcker och judisk konst)
Av Henryk Piotr Mund
År 1928

Långt ovanför markplan, längst uppe på fasaden till vårt hus, finns resterna av en polskspråkig reklam från mellankrigstiden. Det är reklam för Ignacy Jaegers tryckeri. Tidens tand har suddat ut reklamen, som målats rakt på fasaden. Jag har i alla år försökt urskilja bokstäverna, men det enda jag lyckades uttyda var Jaeger. Det var länge sedan jag gav upp hoppet om att någonsin få reda i vad som står där. Så ni kan nog förstå hur lycklig jag blev när jag snubblade över hans namn när jag tog fram affischer till denna adventskalender. Ty det är hans tryckeri som tryckt originalet till denna affisch.

Var tryckeriet höll till har jag inte lyckats utröna. Inte helt omöjligt dock att det fanns i huset brevid min gård, ty där finns flera före detta fabrikslokaler och möjliga ateljéer.

Ignacy Jaeger föddes 1883 i Stryj, strax söder om Lviv, då Lemberg eller Lwów. I unga år tycks han ha flyttat hit. Han blev tydligt mycket engagerad i olika sociala frågor, och beskrivs på Wikipedia som en “social aktivist”. Vad det betydde för tiden vet jag inte, och hur de tog sig till uttryck vet jag inte heller. Frånsett det att han engagerade sig i lokal politik, och sedermera blev en ledamot i polska parlamentet, Sejm. Han gick ur tiden 1933.

Henryk Piotr Mund, affischens skapare, föddes i Lemberg 1902 och kom från en förmögen familj, och hans far var till och med borgmästare i staden under en tid. Henryk Piotr Mund tillhörde något av gräddan i den konstnärliga eliten i staden. Hans specialitet var stilleben, vilket vi tydligt ser på affischen. Två krig hann han med att strida i. Det polsk-sovjetiska kriget samt andra världskriget. I det senare blev han tillfångatagen, men lyckades fly. Han stred sedan med de allierade styrkorna mot nazisterna. Efter kriget slog han sig ner i Australien, där han slutade sina dagar 1960.

Det förhåller sig kanske så att Henryk Piotr hade en bror som hette Jakub. Nåväl, det vågar jag inte svära på, men de bar i alla fall samma efternamn. Jakub Mund var mycket betydelsefull i Lwóws musikliv. Han var ursprungligen violinist i filharmonin, men blev senare en framgångsrik dirigent för både filharmonikerna och andra musikteatrar. Han var även chef för Lwóws operahus 1939-41. Han gick dock ett dystert öde till mötes, ty han mördades 1941 i ett koncentrationsläger (troligen Janowska, som låg i dagens Lviv).

Om en välkänd stork

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

19 december
Dagens polska affisch
Najlepsze jest mydło Kometa (Tvätttvålen Kometa är den bästa)
Av Tadeusz Gronowski
År 1928

Ni har nog sett den där storken, som graciöst glider genom O:et i LOT Polish Airlines logga. Ja, det är faktiskt en stork. Jag har nog stirrat på den understundom, men aldrig riktigt sett den eller för den delen memorerat den. Förrän nu. Ty det var just Tadeusz Gronowski som skapade loggan i flygbolagets barndom. 1931 blev storken officiell symbol för LOT.

En av de första destinationerna de hade var för övrigt till Lwów, eller Lviv som vår lejonstad heter idag. Det säger en hel del om hur viktig man ansåg att staden var för landet, och förklarar kanske varför en del polacker fortfarande framhärdar att Lviv, förlåt Lwów, är en polsk stad.

Här har Gronowski dock gett sig i kast med den förträffliga tvättvålen Kometa. Den bästa, om man ska tro affischen. Fyra färgglada damer tvättar för brinnande livet i ett stort kar, som liksom tycks bågna av allt skum deras flitiga tvättade genererar. Över deras prydliga bruna kalufser sveper en komet fram. Det är ett väldigt svung i rörelserna, så att han något år senare skulle lockas av att göra en logga till LOT, känns inte helt långsökt.

En polsk Greve av Luxemburg

Category: art, by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

18 december
Dagens polska affisch
Wilno. (Reklam för att locka turister till Polen)
Av Stefan Norblin
År 1929

Stefan Norblin föddes 1892 in i en rik och framgångsrik familj. Det var egentligen tänkt att han skulle ta över familjens affärsrörelse, men tidigt visade det sig att han hade en konstnärlig ådra, som upptog allt mer av hans tid. Hans första utställning var 1910, och därefter reste han runt i Europa under sitt smeknamn “Greve av Luxemburg”. Hur han hade valt denna titel är dock för mig okänt. Kanske anspelade namnet på Franz Lehár operett med samma namn, men varför står i sådana fall förhållandevis oklart. När det polsk-sovjetiska kriget (1919-21) bröt ut blev han inkallad och arbetade han som tolk.

Det var under 1920-talet som han fick sitt stora genombrott med en serie affischer som gjorde reklam för resor till Polen. Dagens affisch kommer från den serien. Wilno är det polska namnet för Vilnius, och under mellankrigstiden tillhörde staden Polen. Det är suggestiva färgsjok som ligger kant i kant. Mörkblått via ljusblått till gult, och det skapar både ett djup och en märklig volym på samma gång-

Stefan Norblin lämnade Polen vid andra världskrigets utbrott. Han bodde några år i Indien innan han hamnade i USA. Väl i Amerika försämrades hans syn, och i rädsla att det kunde bero på cancer, tog hans sitt liv.

Något av en hypnotisör

Category: art, by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, movies, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

17 december
Dagens polska affisch
Lo-KITAÝ
Av okänd
År sent 1930-tal

Mannen med den hypnotiska blicken kan ha varit just hypnotisör. Låt mig presentera Lo-Kittay, eller Lo-Kitay, eller Lo-kitaý, han tycks ha varit förtjust i att variera stavningen av sitt scennamn. Tydligen var han även filmstjärna. Nå, han verkar dock bara ha fastnat på vita duken två gånger. Första gången 1919 i filmen Matrimonium Sacrum. Det finns inte mycket information om denna film, men huvudrollen tycks ha burits av den tyska filmstjärnan Jeanette Bethge. Hon skulle flera decennier senare spela i den tyska filmen Den svenska näktergalen (Die schwedische Nachtigall), som handlade om romansen mellan den danske författaren H.C Andersen och svenska operaundret Jenny Lind.

Den andra gången han lyckades fastna på vita duken var i den tjeckisk-polska film Dvanáct křesel/Dwanaście krzeseł, alltså De tolv stolarna, från 1933. Det är troligen från den filmen vår affisch härrör. Filmen baseras på den satiriska romanen med samma namn, författad av Ilja Ilf och Jevgen Petrov. Berättelsen tar avstamp från en sömnig provinsiell håla. Där hjälten, vid namn Ippolit Matvejevitj “Kisa” Vorobjaninov, far ut på en absurdisk jakt efter gömda juveler i en av tolv stolar. Det är en våldsamt skrattretande resa genom 1920-talets Sovjetunionen.

Lo-Kittay ska ha spelat en professor i filmen. Jag minns inte riktigt någon professor från romanen, men jag antar att vår käre hypnotisör trollband biobesökarna, då någon gång under 1930-talets mitt. Men något utöver den här knapphändiga informationen om vår herre med de magiskt trekantiga ögonbrynen har jag tyvärr inte.

Och så tar vi ett glas till…

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

16 december
Dagens polska affisch
Łańcut lukiery i wódki (Łańcuts likörer och vodkor)
Av B.Z (?)
År omkring 1920-talet

Efter allt den där rökningen och ökensanden igår är det dags för lite vätskeintag. Łańcut har inte bara ett underskönt vackert slott, välbevarad och restaurerad synagoga, utan också en gedigen sprithistoria. Bränneriet tillhör en av Polens äldsta, men dock inte det äldsta. (Som ni redan läst i adventskalendern, så vet ni vilken som är äldst.) År 1784 började grevinnan Lubomirska bränna sprit. Inledningsvis brände man i liten skala, och kryddade vodkan med anis och olika söta bär.

Men när greve Alfred Wojciech Potocki tog över 1823 utvecklades verksamheten. Han började med att förfina brännvinet, samt inleda tillverkning av likörer, och många nya smaker och former. Försäljningen var ändå begränsad och skedde på två platser, i Lwów och i Wien. När Alfred Józef Potocki tog över 1889 blev det än mer liv i luckan. Man hyrde tågset för att skeppa ut varorna runt om i Galizien och hela habsburgska imperiet. Tågen mellan Wien och Lwów tog ett extra långt uppehåll i Łańcut, så att man kunde köpa med sig av dryckesvarorna.

Under 1920-talet infördes ett spritmonopol i Polen, men Łańcuts bränneri lyckades hålla den goda kvaliteten och fortsatte att vara en viktig aktör på spritmarknaden. När andra världskriget kom förstördes stora delar av bränneriet, och det skulle dröja innan man kom upp på banan igen. Men tillverkningen kom aldrig att ske i den omfattning som den tog sig vid sin glansdagar.

Om du kommer till Łańcut (vilket varmt rekommenderas) bör du försöka få tillfälle att läppja på ett glas Rosolis, en likör som är smaksatt med rosenblad. Det sägs att receptet har anor från 1700-talet.