viewpoint-east.org

Ett högt pris

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Euromajdan, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Idag, nästan tio år på dagen sedan den folkliga resningen Euromajdan inleddes i Ukraina, föreslås Ukraina att få börja förhandla om EU-medlemskap. Det är en resa som åsamkat Ukraina så ofantligt mycket lidande, sedan våren 2014 har landet terroriserats av Ryssland, som bara skruvar upp våldet dag för dag. Det är ett ofantligt högt pris som Ukraina fått betala, för att få komma hem till Europa.

Jag tänker ofta på de där dagarna i november och december 2013, när jag och många andra stod tillsammans på torgen och gatorna runt om i Ukraina och skanderade “Україна – це Європа”, Ukraina är Europa. Och jag tänker ofta på denne herre jag plåtade i Lviv, hur han stod där med EU-flaggan i högsta hugg, och jag undrar om han är med oss idag och kan glädjas, trots all den sorg och alla oläkta sår som vållats Ukraina.

Lviv november 2013.
Kamera Canon AV-1
Film okänd

En framgångssaga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, economy, EU, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En kylig söndag i mars, singlar några envisa snöflingor ner mellan husen och landar på kullerstenarna på Szpitalna i gamla stan i Kraków. Här är det nästan tomt på folk, men så gnisslar det till och runt om hörnet kommer en cyklist med jäktat kroppsspråk. På ryggen har han en stor, grön och fyrkantig ryggsäck, och med det vet vi att han är en av alla cykelbud som levererar mat från restauranger till hungriga krakowiter. “Kåly i dä?” (“коли і де?”) vrålar han in i mobilen han som han mirakulöst lyckas balansera på örat medan han susar fram. Därmed har vi ytterligare en nyckel till vem denne cyklist är, ty språket han talar är ukrainska, och frågan han vrålade i sin mobil är “när och var“, sådana frågor som många cykelbud nog brottas med.

I Kraków kryllar det är dessa cykelbud. Det finns nästan lika många olika firmor som det finns färger på en färgkarta, och varje firma har valt sin färg på ryggsäckarna buden levererar mat i. Väldigt många av dessa cykelbud kommer från grannlandet Ukraina. Överhuvudtaget finns det en ansenlig mängd ukrainare i Polen, och deras betydelse för den polska ekonomin är inte att underskatta. De arbetar dock inte enbart som just cykelbud, utan återfinns i alla sektorer, men med betoning på jordbruk, service yrken, byggnadssektorn, IT och tillverkningsindustrin. Utöver det är det många unga från Ukraina som väljer att studera i Polen. Ukrainarna är för övrigt centrerade till vissa områden i Polen. De flesta män hamnar i medelstora städer eller på landsbygden, emedan de flesta kvinnor främst arbetar inom service yrken i de större städerna.

2019 slog den polska centralbanken fast att Polens starka ekonomiska tillväxt inte hade skett utan hjälp från dessa bröder och systrar från öster. Orsaken till att man inte hade klarat det här själv är Polens åldrande befolkning, samt att många drivna polacker emigrerar till andra EU-länder i jakten på högre lön och bättre arbeten. Samma myndighet påpekade även att ukrainarnas arbetsinsatser i Polen sedan 2014 har stått för 11% av Polens totala BNP-tillväxt. Förra året noterade dessutom den ukrainska motsvarigheten till centralbanken att aldrig tidigare hade ukrainarna skickat så mycket pengar hem till sina familjer. Så man fröjdas nog på båda sidor om gränsen.

Det är tyvärr ingen som kan ange en exakt siffra på hur många ukrainare som bor i Polen, men den ukrainska ambassaden i Warszawa uppger att det kan röra sig om upp till 1,5-2 miljoner. Polen har dessutom varit väldigt frikostig med uppehållstillstånd för ukrainarna, och 2018 utfärdades nästan 700.000 nya uppehållstillstånd till ukrainska medborgare. De flesta som flyttar från Ukraina till Polen väljer att stanna en kortare tid, och det är därför bara ett fåtal av dessa som sedan ansöker om permanent uppehållstillstånd. Efter att kriget i östra Ukraina bröt ut 2014 kom det förvisso in en del asylansökningar, men de flesta avslogs, då Ukraina är ett självständigt land och det föresvävar inte risk för liv och lem i alla delar av landet.

Att ukrainare lever i Polen är tvivelsutan inte något nytt. Redan under den senare delen av medeltiden bodde det ukrainare på polskt territorium. Orsaken var att det Polsk-litauiska samväldet expanderade österut. Kasimir den store gav ukrainarna samma rättigheter som polackerna, och de fick även rätt att utöva sin religion i den ukrainsk ortodoxa kyrkan. Han gjorde dessutom en åtskillnad mellan moskoviterna, alltså ryssarna, och Rus-ukrainarna, även kallade rutenerna. Ukrainarna, eller rutenerna, var inte ryssar, slog han fast. Många inom den rutenska adeln valde även att konvertera till katolicismen, och därmed ingå i den polska adeln szlachta. Trots att det rådde förhållandevis goda relationer mellan folken, fanns det de ukrainare som menade att polackernas styre över dem utarmade de områden där ukrainarna bodde. Motsättningarna fanns alltså, och fick ny fart under och efter första världskriget och det inbördeskrig som utbröt när Polen blev självständigt 1918. Ukrainarna förlorade kriget, men motståndet mot Polen levde kvar hos vissa ukrainare. Med andra världskrigets utbrott innebar det att många oförrätter begicks särskilt av de ukrainare som allierat sig med nazisterna. Krigsslutet innebar dock inte att man återgick till en samlevnad, enär de polacker som bodde på ukrainsk-sovjetiskt område deporterades västerut. Före kriget bodde det över 400 000 polacker på det område som senare blev Sovjetunionen. Samtidigt bodde ungefär 140 000 ukrainare i Polen vid samma tidpunkt, och praktiskt taget alla tvingades lämna sina hem. Det är därför kanske ett ödets ironi att det nu bor närmare femton gånger fler ukrainare i Polen än det gjorde före andra världskriget.

Men det är nog inte av historiska skäl som ukrainarna idag söker sig till Polen. Ukrainas dåliga ekonomi, och kaotiska samhällskropp, är väl det troligaste svaret på varför ukrainarna söker sig hit. Och de kommer hit för att Polen har gjort det enkelt för dem att söka uppehållstillstånd, samt att de båda kulturerna och språken ändå har många beröringspunkter. Polen har dessutom flitigt använt som en förebild av ukrainska politiker. På senare tid har det dock höjts röster i Ukraina att man borde söka sig en ny förebild. Vissa ukrainska bedömare går så långt att de menar att Polens nuvarande regering försöker urholka de demokratiska institutionerna.

Vårt cykelbud försvinner bort mellan huskropparna i gamla stan i Kraków. Han finner troligen inte någon tid att ponera över ovanstående. Hans liv består mest av att han måste söka rätt på var “var” är, och förhoppningsvis hinner han till den tid då “när” torde vara.

Tankar om EU på Europadagen 2020

Category: by sophie engström, EU, Euromajdan, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

TV-tornet i Podgórze i Kraków lyser klart i blått och gult ikväll, ty idag är det Europadagen.

Den nionde maj varje år, firas denna dag över hela EU. På vissa platser mer än på andra platser. I Lviv firades den ivrigt för några år sedan, med start 2014 efter revolutionen Euromajdan. Men med tiden antog firandet en mer pliktskyldig form, än den initiala ivern. Kanske hade det med att göra att man insåg hur lång tid det kunde dröja till ett eventuellt inträde i den heliga gemenskapen. Tålamod är kanske inte ukrainarnas starkaste gren…

Här i Kraków ser jag inga starka uttryck för den påstådda polska glädjen över att vara med i unionen. Visserligen flaggade lokaltrafiken med små EU-flaggor på varje buss och spårvagn. Och visst är det så att TV-tornets lyster är en markering. Men det tycks också vara de enda som har flaggat idag för EU i Kraków.

Däremot var det många som fortfarande flaggade med den röd-vita polska flaggan. Möjligen hängde den kvar sedan igår, då man hade en hågkomst för andra världskrigets slut. Folket visar således väldigt litet engagemang för EU. Så är det väl överallt inom unionen. Även i Sverige. Man tar den för givet, och förväntat sig att man inte behöver göra något för att den ska bestå.

Men visst intresse för den här dagen just idag skulle man ändå kunna förvänta sig, för idag är det inte vilken vilken Europadag som helst. Det är nämligen 70 år sedan Robert Schuman la grunden till det som skulle bli dagens union. Robert Schuman var vid denna tid utrikesminister i Frankrike. Genom ett tal, som kallas för Schumandeklarationen, la han upp en plan för hur man skulle upprätta en kol- och stålgemenskap mellan hans eget land och Tyskland. Det var dock långt senare som man beslöt att göra dagen Robert Schuman höll sitt tal till Europadagen. I juni 1985 bestämde man att nionde maj skulle bli Europadagen. Det var också då som man bestämde utseendet till Europeiska flaggan.

I år är det alltså 70 år sedan Robert Schuman höll sitt tal, och sedan dess har gemenskapen förändrats och utvecklats. Man kan inte låta bli att fråga sig vad Robert Schuman hade tyckt om vår gemenskap. Och vad hade tyckt om att så få i dagens EU verkar brinna för projektet EU?

Jag är själv en sann vän av EU. Projektet har, precis som alla andra projekt, sina brister. Men det har ju i sanningens namn även nationalstaterna. De är också projekt som verkligen skulle behöva fräschas upp en hel del. I en jämförande mellan idén nationalstaten och idén EU, är den senare synnerligen ungdomlig och obefläckad. Mycket få brott mot mänskligheten har begåtts i EUs namn. Även om katastrofala misstag har begåtts i EUs namn, så är de inte tillnärmelsevis så grova överträdelser mot människors rättigheter som det som våra nationalstater gjort sig skyldiga till.

I dagsläget ser det dessutom inte särskilt ljust ut för EU. Under coronavirusets härjningar (och då tänker jag inte på viruset i sig själv, utan på de märkliga tilltag som nationalstaterna gjort för att bekämpa viruset) har EU fått klä skott för invånarnas irritation. Men faktum är att det mesta av kritiken svingar rakt ut i luften utan att träffa målet särskilt väl. Exempelvis har man bland annat hävdat att EU är satt ur spel eftersom nationerna i unionen inledningsvis inte var villiga att hjälpa varandra. Men just det argumentet faller på att det snarare var just nationalstaterna som inte var villiga att hjälpa till. EU uppmanade faktiskt länderna att vara solidariska och hjälpa varandra.

Invånarna i EU verkar inte heller bry sig särskilt mycket om att deras fria rörlighet har tagits ifrån dem. En rörlighet som inte lär återkomma inom en snar framtid. Det verkar inte finnas någon stark vilja hos varken invånare eller politiker att öppna gränserna. Invånarna vill vara instängda, eftersom man tror att det skyddar dem. Politikerna i nationalstaterna har alltid varit lite tveksamma till just den fria rörligheten. Den är inte något som gynnar dem. Socialdemokraterna i Sverige har varit lite tveksamma till den fria rörligheten, eftersom det kan hota sådant som kollektivavtal och diverse andra fackliga verktyg som styr svensk arbetsmarknad.

Ylva Johansson är just nu den som basar för frågan om att EU-länderna ska återgå till den fria rörligheten. Eftersom hon är socialdemokrat kan man ju oroa sig för hur hon kommer att handskas med uppgiften. Men man behöver förhoppningsvis inte oroa sig, ty om Ylva Johansson fortfarande är sig lik så tillhör hon de socialdemokratiska politiker som är mest EU-positiva. Hon lar grunden till nätverket Vänster för Europa 2004, vars mål var att knyta EU-länderna närmare varandra. Motivationen var att det är med en federal EU-modell som man kan få bukt på de sämsta konsekvenserna av globaliseringen. Så kanske finns där ändå ett frö av hopp. Kanske kommer EU en dag att bli sig likt. Och en dag som denna vill man ju helst tro så.

Och när jag från mitt fönster skådar TV-tornet i Podgórze, så fylls mitt hjärta av värme. Ty i mitt hjärta är jag först och främst europé. Och jag hyser en förhoppning om att jag inte är ensam.


En äldre man med en EU-flagga 2013 i Lviv under Euromajdan.

Batalj på två hjul

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Alltsedan jag flyttade till Kraków har jag intresserat mig för cyklisterna. Deras förfarande har förefallit mycket besynnerligt. Snabbt har de ilat fram, och gärna på trottoarerna. Det här retade tidigare gallfeber på mig, och jag har otaliga gånger utgjutit verbala hämndaktioner på dessa cyklister. Huruvida det överensstämde med rådande polsk lagstiftning påverkade inte min hållning. Ur det avseendet är jag mycket svensk. Vart än vi kommer verkar vi ha en uppsjö av förslag på hur ordningen på den utländska plats vi befinner oss skulle kunna vara bättre instiftad. “Varför gör de si?” “Varför gör de så då?” “Hade det inte varit bättre om de gjorde så här istället?” säger vi, och har Sverige som förlaga för hur saker och ting ska samverka.

Nå, nu är jag ju med cykel, och det har gjort att jag har förändrat förhållningssätt något. Jag har insett att det här med att cykla på trottoaren faktiskt inte enkom är av ondo. I synnerhet inte om man visar respekt för de fotgängare som också vistas på trottoarerna.

Det förhåller sig också så att den polska biltrafiken sägs vara ganska, låt oss säga, lynnig. Folk kör som vettvillingar, och statistiken talar dessutom sitt tydliga språk. Polackerna tillhör de sämsta chaufförerna i EU. Ja, om man ska tro statistiken, alltså. Själv har jag ännu inte mött på så många lynniga bilister. Jag kan till och med tillstå att jag är ganska positivt överraskad. De bilister jag möter på min väg här i Kraków, tar det väldigt varsamt med cyklister. De stressar oss inte vid korsningarna. De försöker inte heller smita förbi oss i trånga passager. Jag skulle vilja säga att de bilister jag har mött, när jag farit fram på min stålhäst, faktiskt har visat mer hänsyn än deras svenska kollegor. Märkligt, ty det är en respekt som jag faktiskt var helt oförberedd på att få erfara.

Det finns också andra saker som är förbryllande för en svensk. I Kraków får man cykla mot enkelriktat. Ja, nästan överallt, vill säga. Vid sådana vägar återfinns oftast en skylt som förkunnar följande “Nie dotyczy”. Det betyder ungefär “cykla här, men det är inte vidare praktiskt”. Man ska med andra ord vara ganska kaxig och fräck för att ta upp kampen med bilisterna om det skrala utrymme som finns mellan de parkerade bilarna och de som susar fram i motsatt riktning. Själv är jag inte så kaxig, utan cyklar helt sonika upp på trottoaren, vilket är mycket mer praktiskt. (Det borde förresten stå på en annan skylt.)

Fotgängarna är dessutom medgörliga. Inga sura miner (om de inte är svenska turister, vill säga), och det är en ganska god samarbetsvilja på trottoarerna.

Nej, det är inte mycket jag kan beklaga mig över… Om det inte vore för de andra cyklisterna. Något cykelvett har de flesta inte. Man räcker till exempel sällan ut armen när man ska svänga. Själv praktiserar jag Köpenhamns cykelregler. Jag sträcker ut armen när jag svänger, samt markerar när jag bromsar in genom att lyfta upp handen (ungefär som indianerna hälsade på varandra i vilda västern-filmerna) och jag pekar framåt när jag ska ta mig rakt genom en korsning. Det här har jag fått lära mig den hårda vägen i Danmarks huvudstad. Med andra ord, ungefär så här: “Hvad læver du? Dit forpulede fjols!” (Det där får du själv översätta.)

Det kommer dock dröja ett tag innan jag har lyckats förmå Krakóws tusenhövdade cykelkår att anta samma danska logik som jag när. (Jag syftade alltså på det där med armen, och inte på svordomarna.) Men jag vill ändå hysa hopp om bättring, ty det börjar bli tröttsamt att genom mina tänder sila vokabeln shmuck till mina tvåhjuliga medresenärer. (Det där får du googla på, om du inte vet vad det betyder.) Så något är ändock sig likt sedan tiden före jag införskaffade cykel. Jag avser alltså min inställning till (andra) cyklister.


Varning för cyklister, säger den knappt synbara skylten.

Ingen klagovisa värd att sjunga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I tre veckor nu har mitt kvarter inte riktigt varit sig likt. Det taktfasta dunket från spårvagnarnas hjul har nämligen inte ljudit. Kalwaryjska kändes ödslig och naken, trots att både bilar och bussar försökte knö sig fram på den smala gatan.

Även om jag inte nyttjar kollektivtrafiken i Kraków särskilt ofta, känner jag en stor vördnad inför denna inrättning. Bussar och spårvagnar går stup i kvarten, och nästan alltid i tid. Dessutom beter sig folk som de borde göra i kollektivtrafiken. Med det menar jag att de 1) väntar med att stiga på tills de som ska av har fått komma ut 2) de sitter inte med fötterna uppe på sätet mittemot 3) när en äldre kommer på reser sig de yngre upp 4) osv osv. Folk har alltså vett i kollektivtrafiken här. Fortsättningsvis kan jag intyga att bussarna och spårvagnarna nästan aldrig är proppfulla. Till och med i rusningstrafik finns det plats att röra sig. Jag är till och med benägen att säga att den krakowitiska kollektivtrafiken har extremt lite att göra med den svenska. De lystrar kanske till samma tilltal, men där slutar likheterna.

Nu finns det nog någon som knorrar att den fina kollektivtrafiken i Kraków kommer sig av att bland annat vi svenskar betalar en enorm avgift till EU, som sedan slussas ut till exempelvis Polen. Jovars, det stämmer förvisso, men det förklarar ändå inte varför vi i Sverige har så förbaskat svårt att ta hand om det som är vårt tillsammans! Jag är nämligen så ålderdomlig att jag inte kan förlika mig med snusket på kollektivtrafiken i Sverige. Varför lämnar man sin gamla medhavda matsäck nedtryckt mellan sätena? Och varför sitter man med fötterna uppe på sätet mittemot? Listan kan göras längre, men jag slutar här för att inte trötta ut mitt tålamod.

Här i Kraków har jag faktiskt inte sett något av det snusk jag beskrev ovan. Varför vi i Sverige inte klarar av att vårda vårt gemensamma innehav är faktiskt obegripligt. Här har vi en hel del att lära sig från polackerna.

Om jag nu skulle hitta något att beklaga här i Krakóws kollektivtrafik skulle det möjligen kunna vara priset. Det är förhållandevis dyrt (om man ser till en polackernas genomsnittliga lön). Men det är ändå inte oförsvarligt dyrt. Så jag tycker att det inte är någon klagovisa värd att sjunga.

Men vid närmare eftertanke finns det faktiskt en omständighet som jag kan klaga på, och det är de polska chaufförerna. De kör som de har eld i baken allesammans. Ja, det här har jag visserligen klagat på tidigare, men det förefaller vara något jag inte lyckas vänja mig vid. I vissa situationer har de kört så aggressivt och hetsigt att jag inte klarat av att hålla inne ett skratt. Det blir lite fånigt nämligen, att sätta gasen i botten, för att sedan kasta sig på bromsen lika fort. Vari ligger nyttan med det? Samtidigt är ju detta inget fenomen som är avgränsat till kollektivtrafiken, enär alla här kör lika paradoxalt fånigt. Det må vara något i det polska kynnet som jag aldrig kommer att (eller ens vill) förstå.

Men eftersom det här inte är något som gäller enkom kollektivtrafiken, tycker jag inte att någon större skugga ska falla på den i detta avseende.

Summa kardemumma, så har jag således ingenting att beklaga mig över, och kan endast lovorda Krakóws formidabla kollektivtrafik. Och det är i sanningens namn ett rent nöje att ta spårvagnen till ändhållplatsen, och från den få vandra rakt ut i spenaten. Något som jag gjorde i helgen. Och där ute mötte jag nyplöjda åkrar och ett böljande landskap som fick mig att tänka på Sveriges vackraste plats, nämligen Bältebergavägen som slingrar sig fram från Vallåkra upp till Belteberga bruk, och vidare mot Ottarp och dess fina kyrka.


Den enda skillnaden var att jag skymtade Tatrabergen i horisonten, vilket man ju inte kan sikta strax utanför Vallåkra.

Tarnów – en galizisk pärla

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Sakta knirkar sig tåget fram, och omfamnar Kraków innan det drar vidare österut. Det är egentligen EUs fel det här, att vi måste åka runt hela Kraków, för att komma ut på spåret som leder mot den polska gränsen till Ukraina. EU envisas nämligen med att överskölja Polen med en massa EU-bidrag till infrastruktur. Något som framgår klart och tydligt vid varje station. Här pågår ett infrastrukturprojekt som finansieras med EU-medel, står det på praktiskt taget varje tågstation.

Och det är kanske just därför som ingen gnäller. Alla vet ju att det är till det bättre, trots att vi just nu får en ofrivillig sightseeing runt Krakóws förorter, som pryds av ömsom fabriker och koloniområden.

Vi sitter här på tåget, jag och G, då vi under gårdagens middag gemensamt satte våra pekfingrar på staden Tarnóws plats på kartan. Men inte visste vi då att man just nu håller på med ett väldigt tilltrasslad järnvägsarbete, som gör att tåget tvingas tuffa fram på gamla bortglömd och tilltuffsade rälsar. Nåväl, inget ont som inte för något gott med sig. Nu har jag nämligen skådat bland annat Nowa Huta från en helt ny vinkel. Bakifrån, skulle man kunna säga.

Själva resan var lika mycket en orsak till vår utflykt. Att åka tåg är nämligen en gemensam böjelse, jag och G har. Tur är kanske det, ty resan till Tarnów tog verkligen tid. Vanligtvis ska det väl ta lite mer än en timme att åka mellan Kraków och Tarnów. Idag tog det över två timmar.

Att vi hade valt just Tarnów var ingen tillfällighet. På våra resor mellan Lviv och Kraków har vi nämligen tyckt oss skönja en skönhet där bakom den ståtliga stationsbyggnaden.

Det skulle ganska snart visa sig att vi inte skulle bli besvikna. Det första mötet med Tarnów gick, som så ofta här i Galizien, i vänlighetens tecken. Tarnów-borna (låt oss hädanefter kalla dem tarnowiterna) som inte är lika bortskämda med turisters uppmärksamhet, mötte oss med öppna armar. Vi möttes av hjälpsamma damer, och nyfikna, men vänliga, blickar.

Från tågstationen får man vandra upp för en livlig och gemytlig gata. När bilarna når vägs ände, fortsätter vi förnuftiga tågresenärer och fotfolk uppåt och in i en riktig pärla. En renässansens pärla.

Längst uppe på kullen bildar de trånga gatorna ett vackert ringlande mönster, som går runt, runt stadens kärna, som har ett rådhus i renässansstil, så som de kringliggande byggnaderna.

Här stannar vi upp, helt hänförda, förstås, och väldigt varma. Faktum är att Tarnów är Polens varmaste stad, och det märks. Svetten lackar inte helt fagert i våra pannor.

Det tycks råda lite olika meningar om när Tarnów för första gången nämndes i några dokument. Å ena sidan kan man finna året 1124, men å andra sidan tycks andra mena att staden på riktigt omnämndes för första gången år 1309. Några år senare fick Tarnów i alla fall stadsrättigheter, och blev således en alldeles riktig stad.

Så levde tarnowiterna lyckliga, tills det att vi svenskar dök upp 1655. Vi ödelade inte bara Tarnów, utan praktiskt taget hela den del av Galizien som kallas för Małopolska, på svenska Lillpolen. Av Tarnóws 2000 invånare fanns bara 768 kvar.

Men Tarnów reste sig ur askan och blev återigen en inflytelserik stad. Under den habsburgska tiden var Tarnów ett näste för upprorsmakare, något som man även ägnade sig åt under den nazistiska ockupationen.

Vi snurrar runt stora torget, och kommer till resterna av det som var den äldsta synagogan i Tarnów. När nazisterna tågade in i Tarnów hade staden 40.000 invånare. Hälften av dem var judar. Judarna hade funnits i Tarnów sedan 1400-talet. När andra världskriget var över hade nästan alla av stadens judar mördats. 700 judar återvände efter andra världskriget, men praktiskt taget alla flydde undan antisemitiska attacker. Flertalet bosatte sig sedemera i Israel.

Idag finner vi alltså resterna av den gamla synagogan, men också ett livaktigt judiskt center. I Tarnów finns även en av de största och bäst bevarade judiska begravningsplatserna i södra Polen. På vår väg tillbaka till torget finner vi den plats var ifrån judarna deporterades till Auschwitz eller Bełżec. Varje gång jag möter en sådan plats, där judarna föstes samma för att skickas in i döden, blir jag lika stum. Ord som “förfärligt”, “avskyvärt”, “hemskt” känns bara futtiga och fullkomligt malplacerade. Jag äger helt enkelt inga ord för att beskriva det helvete de tvingades in i. Vi står därför kvar en stund. I tystnad.

När vi kommer in på torget igen, slås vi åter av Tarnóws skönhet. Här skulle man nog lätt kunna slå sig ner.

Men nu är det ändå dags att vända skutan hemåt igen. Hem till Kraków. Den här gången är banarbetarna lite mer inställsamma, och låter oss komma till Kraków, utan att behöva skåda Nowa Hutas väldiga ryggtavla av skorstenar och rökverk. Och vår resväg bjöd även på en bedårande solnedgång.


Rådhuset.


Synagogan Bima, som förstördes av nazisterna.


Begravningsplatsen.


Platsen där judarna föstes samma inför deportationerna till bland annat Auschwitz.


Resan hem till Kraków.

Om att äta upp ett krossat storhetsvansinne

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det måste ha varit grått ute. Sådär östeuropagrått som det bara kan bli här i krokarna, och ungefär så långt som till Berlin. Ty den här berättelsen tilldrar sig till den tid då jag fortfarande var en av alla dessa svenskar som smått maniskt reser till Tysklands huvudstad.

Jag gick väl på någon av Berlins alla trottoarer, djupt försjunken i tankar på någon av dem jag hade intervjuat. Mitt helt galna projekt för resan var att försöka förstå just dragningskraften med Berlin. Varför flyttade och åkte så många kulturarbetare till Berlin, var min egentligen helt hopplösa fråga (även om jag nog tycker att jag lyckades besvara den förhållandevis väl).

Nå, när jag nu gick där med näsan pekande ner i trottoarens stenbelagda rutor, tänkte jag nog ändå inte så mycket på mina skriverier. Jag var, om jag inte minns helt fel, mycket hungrig. Och lycksalig som jag var hade min vän David hotat med att tillreda mig någon typ av anrättning.

Tyvärr fick jag avsluta huvudrätten fortfarande hungrig. Jag hade tydligen glömt att berätta för honom att jag inte åt/äter kött. Fisken åt jag visserligen med god aptit, men det var skralt med firre och den hade dessutom inlindats in i bacon.

När därför efterrätten kom på bordet hade jag föresatt mig att äta mig mätt på den. Det var en tårta han kallade Napoleon. Innan vi fick äta skulle han gagga en massa om hur svårt det varit att tillreda den, och att han hade fått receptet från sin mamma. Hon i sin tur hade fått den från hans moster. Och receptförfattaren ska ha varit hans mormor.

Det här var ett stort ögonblick för min vän David. Det var hans första egna Napoleon. En efterrätt som hans mamma gjort vid särskilt viktiga högtider. Hon hade gjort den i avsaknad av släkt och vänner i Ryssland, sa han. David och hans familj tillhörde de judar som förvisades från Sovjetunionen efter sexdagarskriget. (Några av hans släktingar fick stanna, så som hans moster och mormor.) Tårtan Napoleon hade ätits i hans hem som en protest mot den där hemska dagen då de utvisades, och i ett fåfängt försök att försöka återuppleva smakerna från det forna hemlandet. David själv mindes inget av det eftersom han då låg i mammas mage. Men Napoleon tillhörde ändå en favoritefterrätt.

Det dröjde inte länge innan Davids första egna Napoleon istället låg i våra magar. Den var helt enkelt fantastiskt god.

Nu för tiden, när jag bor i en stad där Napoleon serveras på varje kafé med självaktning, tänker jag ofta på den där berlinska kvällen, när jag äntligen förstod tjusningen med Napoleon. Kanske var det så att Davids inramning av förtärandet även gjorde sitt till. Jag fick en inblick både i vilka vedermödor hans familj fått erfara (fördrivningen och dömda till utanförskap), och en detaljerad beskrivning av hur svårt det faktiskt är att göra Napoleon. Ty det är extremt svårt, och kräver både uthållighet och precision. Tårtan är gjord av flera lager av millimetertunna tårtbottnar som varvas med smarrig kräm. Det tar i alla fall upp till ett dygn innan man kan sätta tårtspaden i den efter allt bökande i köket. Men resultatet är häpnadsväckande. Man tröttnar helt enkelt aldrig på en Napoleon.

Tårtan Napoleon kom till Ryssland någon gång under 1800-talet, och blev särskilt populär efter 1812 då man besegrat Napoleons trupper. På hundraårsjubileet av segern framtogs det recept som än idag är den förhärskande Napoleon-normen i Ryssland och i de länder som tillhörde Sovjetunionen. De många lagren anspelar av någon anledning på Napoleons armé, och det fina strössel ovanpå är en hyllning till den ryska snön (som slutligen knäcktes Napoleons strävan efter att lägga vantarna på Moskvas godsaker).

Och om ni nu känner er upplagda för ett rejält fältslag med köksredskapen, så finner ni receptet här (om än inte Davids mormors recept). Själv har jag förmånen att bo i Rysslands intressesfär, vilket egentligen bara för med sig ett gott ting, och det är att Napoleons krossade storhetsvansinne går att äta upp nästan lite varstans häromkring. Och inte har den Napoleon vi äter här särskilt mycket med den svenska bakelsen. Även om också den har sina förtjänster.