viewpoint-east.org

En polsk skomakare står pall i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

För flera år sedan, ungefär vid denna tid, mötte jag Stryskij park för första gången. Träden hade dekorerat parken i allsköns färger. Jag blev betagen av dess skönhet, men lite beklämd över dess förfall. Ty jag tillhör inte den grupp som tycker att följderna av sovjetisk nonchalans är romantiskt. Det är bara sorgligt.

Men mitt första besök var ändå en så starkt positiv upplevelse att jag än idag får ett fånigt leende på mina läppar när jag träder in i parkens förlovade rike.

Det är därför ganska besynnerligt att jag inte tidigare funderat över parkens historia. Att jag ändå slutligen gör så kan vi tacka en polsk skomakare som står staty i parken.

Jan Kiliński föddes 1760 i Trzemeszno. Staden ligger långt ifrån Lemberg, som Lviv då kallades, så man kan ju tycka att det är underligt att han står staty i en park i dagens Ukraina. Men ser ni, det är inte alls konstigt. För att förstå det måste man börja från början. Alltså med Kiliński.

Trots att, eller kanske rent utav, eftersom han var skomakare spelade han en viktig roll i det polska upproret 1794 mot Tsarrysslands styre över Polen och framför allt dess huvudstad, Warszawa. Kiliński hade nämligen en betydande position i Warszawas stadsråd, och när upproret formerade sig bildade han en armé som var mycket framgångsrik. Men tyvärr slogs upproret ner, Kiliński tillfångatogs och fick sitta fängslad i S:t Petersburg. Han frigavs efter några år, och bodde en tid i Vilnius, som då kallades Vilna.

Men den gode Kiliński gav sig tydligen inte. Bara några år senare fängslades han igen, nu anklagad för att ha konspirerat mot Tsarens Ryssland.

Kiliński avslutade dock sina dagar som de inletts, i skomakarens skrå. Han dog 1819. Sedan dess har han fått en nästan fiktiv framtoning i polsk historia. 1843 kom dikten “Historien om skomakaren Jan Kiliński” ut. Skriftställaren hette Wincenty Pol. Verket ska tydligen inte tillhöra Pols främsta, men lär ändå vara känt.

Men hur kommer det sig då att en polsk upprorsmakare och skomakare står staty i Lvivs finaste park? Svaret på det är mycket enkelt. Lviv hade fram till andra världskrigets slut en betydande andel polacker i staden. De var en klar majoritet i staden under lång tid. Det finns inte några riktigt trovärdiga källor till hur stor andel polackerna var före sekelskiftet 1900, men vid sekelskiftet var de runt 50% polskspråkiga i staden. Vid andra världskrigets slut var deras andel 60%, men Sovjetunionen gjorde det svårt för dem att vara kvar. Många ukrainare kände misstro mot polackerna eftersom de hade haft komplicerade relationer under lång tid. (Och båda grupperna misstrodde judarna, vilket är en annan historia som jag inte kan gå in på nu.) Under polsk-ukrainska kriget 1918 kom detta ömsesidiga hat upp till ytan. Så det var inte så konstigt att ukrainarna jublade när sovjeterna stängde skolor, förbjöd språket i vissa sammanhang, och när många polacker kände sig tvingade att lämna staden och flytta till dagens Polen. Sedan 1950-talet är ukrainarna en majoritet, och det är nog första gången i världshistorien som staden är så monokulturell. En av orsakerna till att Kiliński står där han gör är just polackerna stora andel och inflytande före andra världskriget.

När man beslutade att bygga parken under 1800-talets mitt kallades området i folkmun Stryj. Här fanns en gammal kyrkogård, men den hade tagits ur bruk 1823. Man anlade parken i två omgångar. Första spadtagen togs 1879, och det var Stanisław Niemczynowski som ledde arbetet. Den som ritade parkens utseende hette Arnold Röhring. Det var i de nedre delarna av parken, där Kiliński idag står på sin fot av sten, som parken först tog form och invigdes 1887. Man bestämde då att parken skulle heta Kiliński parken, efter skomakaren som revolterade mot ryssen.

Bara några år efter påbörjades arbetet med de övre delarna av parken. Här skulle 1894 en stor utställning äga rum. Utställningen hette Powszechna Wystawa Krajowa we Lwowie (ofta kallad Den galiziska regionalutställningen). Syftet var att visa på de teknologiska och kulturella framsteg som Galizien gjort. Inför denna utställning anlade man spårvagnsspår till parken, som då låg i stadens utkant.

Parken är sig ganska lik än idag, men Sovjetunionen och kaoset under den postsovjetiska eran gjorde sitt bästa att smula ner dess skönhet. Det har lyckligtvis inte lyckats. Kanske beroende på att grunden till parken, själva fundamentet, vilar på geniala kompositionerna där man smart använde sig av rådande miljö. Detta tror jag är orsaken till att den ändå överlevde. Idag har parken något av en ny renässans. Det sjuder av aktiviteter i parken, och man vårdar den idag ömt.

Trots att Kiliński står med fana och svärd riktad mot någon fiende i hans horisont, lär parken aldrig riktigt burit Kilińskis namn. I alla fall inte i folkmun. Parken fick snabbt namnet Stryskij park. Det handlade nog inte om någon aversion mot nämnde skomakare, många av de som besökte parken var ju polacker. Kanske berodde det på att gamla ränder inte så lätt går ur, även om det betyder att en gammal kyrkogård får ge namn åt en park. Eller så berodde det på att Lembergs och Lwóws polacker inte kände riktig samhörighet med polackerna i Warszawa. Ty de som strosade i Stryskij park var ju invånare i det väldiga Habsburgska imperiet.

Några källor:

https://uk.m.wikipedia.org/wiki/Галицька_крайова_виставка

https://city-adm.lviv.ua/portal/catalog/pam-jatniki-parki-ta-sadi/parki-ta-sadi/6394

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Jan_Kiliński

Vysjyvankan – ett tidigt pass

Category: Alice Habsburg, art, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, hutsuls, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det tog en liten stund innan jag förstod att du inte är härifrån,” säger kvinnan framför mig och ser lite förbryllat på min fysionomi. “För du ser verkligen ut som någon härifrån. Det var väl först när du öppnade munnen och började prata, som jag förstod att du inte är född här.”

Jag känner hur mitt självförtroende växer och hur jag höjer mig några centimeter när jag hör henne säga det. Det är visserligen inte första gången. Det har hänt ett antal gånger. Men det har verkligen bara hänt här i Lviv. När jag bodde i Göteborg fick jag tröttande ofta svara på frågan varifrån jag kom, även när jag bott i stan i nästan 20 år. Hur mycket jag än gjorde mig till, blev jag aldrig göteborgare för göteborgarna. Jag var “utläning”. Punkt.

Här är jag istället en oväntad utlänning. Det är nästan som det sägs lite i besvikelse. “Vad märkligt att du inte är härifrån, och din ukrainska är också så väldigt fin dessutom”, säger den leende kvinnan på Etno-galleriet i Lviv.

Runt omkring oss kryllar det av vysjyvankor, ni vet de där underbart vackra ukrainska blusarna och skjortorna. Etno-galleri har både en utställning med gamla och antika vysjyvankor från hela Ukraina. Dessa är inte är till salu. De har dock även en butik som säljer nygjorda vysjyvankor och omgjorda gamla dito. För någon som, liksom jag, fascineras av denna folkloristiska estetik är detta rena paradiset. Här kan man se olikheterna i uttryck, mönster och färger. “På den tiden behövde man inte något pass. Vysjyvankan sa varifrån du kom,” skrattar vår guide.

I Poltava-regionen är blusarna och skjortorna nästan alltid vita med vitt broderi. I Karpaterna hos hutzulernas dominerar starka jordfärger. I Pokyttja, som löper längs med floden Dnister går färgerna nästan i neon. Här pekar kvinnan, och tillika vår kunniga guide, på en av skjortkragarnas insida. “Man kan se att denna vysjyvankan är gjord under sovjettiden,” berättar hon och förtydligar att man kan se det eftersom det religiösa budskapet är broderat på insidan. Under sovjettiden var det inte tillåtet med religiösa uttryck, så istället hittade man sätt att kringgå det förbudet. “Ukraina var alltså redan då i allra högsta grad riktigt ukrainskt”, tänker jag.

De som verkligen utmärker sig är vysjyvankorna från Ternopil-området. Broderiet domineras av stora i ögonfallande svarta sjok. Det finns många teorier, eller snarare legender, om varför de ser ut som de gör. En teori/legend är att idén till att göra svart brodyr uppkom när turkarna invaderade regionen på 1600-talet. Kvinnorna bestämde då att man skulle brodera i svart, sorgens färg, till minne av alla som mördats. Sedan blev det på modet och man fortsatte att brodera i svart. En annan teori är att det anspelar på den svarta jorden, alltså den bördiga jordmylla som är ukrainarnas stolthet.

Vysjyvankorna har använts under många århundraden, men det var först under 1800-talet som de fick sin starka symboliska betydelse. Det kan skulle kunna jämföras med våra svenska folkdräkter, som också fick en ny betydelse och starkare ställning under den tiden. En tid som präglades av att den nationella självbilden stärktes.

Det sägs att den första personen som verkligen lyfte vysjyvankornas status var en viss Vasyl Vysjyvani uppenbarade sig iklädd en vysjyvanka under sin uniform. Egentligen hette han Wilhelm Franz von Habsburg-Lothringen och tillhörde den polska habsburgska släkten. När han var ung ska han ha blivit betagen i hutzulerna och deras kultur. Det var hos dem han kände sig som hemma. Detta intresse som ledde honom till att strida för Ukrainas självständighet efter första världskriget. Några år därefter träffade han sin svägerska för första gången. Hon hette Alice Habsburg, född i Sverige som Alice Ankarcrona.

När jag står där, bland dessa vackra konstverk, var och en med sin speciella karaktär och själ, tänker jag på hur vi flätas samman genom intressen, kärlekar och resor. Hur man faktiskt kan komma att fascineras så mycket av en kultur att man nästan smälter samman med den. Och jag tänker på att ibland får man gå lite längre för att hitta hem. Som jag fått göra. (Eller för den delen Vasyl Vysjyvani.) Det räcker inte med att man själv säger att man hör till en plats. De runt omkring oss måste också ge oss den bekräftelsen. Välkommen har jag alltid känt mig här, och det är ingen som insisterar på att jag nödvändigtvis hör hemma på någon annan plats.

PS. Min goda ukrainska alla berömmer har jag Solomija Byk och
Ukrainian Language and Culture School att tacka för!


En vysjyvanka från Pokyttja.


Från Pokyttja, med tillhörande religiös uttryck på kragens insida.


Vacker plissering runt livet.


Vysjyvankor med tillhörande dräkter från södra Ukraina. Den närmaste från Odesa. Fjärde från höger är från Krym.


Vysjyvankor från Ternopil-området.


Vitt, vitt, vitt från Poltava.


Sist men inte minst, vysjyvankor från Lviv.

Den fulla besvikelsen

Category: by sophie engström, Estern Europe, Galizien, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Han var jättefull”, förkunnade en ung ukrainska, ganska förskräckt, efter att hon träffat en nästan jämnårig svensk. “Oj”, svarade den åhörande församlingen inkännande, som om det handlade om någon sorts sjukdom.

Jag möter ofta det här, unga människor som inte har någon förståelse varför någon dricker sig berusad. “Andra sorters ungdomar kanske dricker, men inte vi”, säger de, och får “andra sorters” nästan att låta som “andra sorteringen”. Jovars, jag har ju också hört om att unga dricker mindre än tidigare generationer, men det är bara så förvånande när det blir sant. När det går från att vara en notis i någon av dagstidningarna, till att bli en verklighet nära mig.

Men det är inte vad inledande citat handlar om. Citatet handlar om något jag mött här alltför ofta. Fulla landsmän på besök i öster.

Under mina första år i Ukraina funderade jag inte nämnvärt på det. Det var ju den verklighet jag kom från. Fredags- eller lördagsfyllan. Att tappa kontrollen lite så där. Visst, det finns fulla människor i Lviv också, men inte lika ofta unga så som i Sverige. De berusade här är nästan alltid män med tunga och fysiska arbeten. De som ibland luktar lite av olja och maskiner. Deras tunga arbete känns nästan genom deras porer. Vi har inte sådana jobb i Sverige. De är bortrationaliserade. (Det tycks nästan logiskt att de dricker. Går det överhuvudtaget att återhämta sig efter ett sådant jobb?)

Jo, men visst finns det yngre festprissar även här, men inte är det en särskild utspridd sedvana bland sådana som vill bli tagna på allvar. När det gäller oss svenskar tycks det nästan vara omvänt. Varför dricker vi då när vi är på resa, möter nya människor eller gör något där vi förväntar oss att behandlas med lite respekt? Tror vi att vi framstår som mer världsvana och coola? Från andra sidan kan jag hälsa att så uppfattas det inte. För den unga ukrainskan som nämndes ovan var det besvikelse, även om det aldrig sas rakt ut. Han var ju full.

Och frågan ställdes givetvis till mig, varför är det på detta viset, undrade de. Mitt mest frekventa svar i sådana sammanhang är “Ja ne znaju” (“Jag vet inte”), som Drutten (Tjeburasjka) svarar Gena på frågan varifrån Drutten kunde tänkas komma. “Ja ne znaju” varför unga svenskar är fulla när de träffar nya människor. “Ja ne znaju” hur dessa unga kommit fram till att det är ett bra beslut att vara full vid första mötet. Men “ja znaju” (jag vet) att det faktiskt ofta sårar mer än imponerar. Det kanske vi borde tänka på när vi åker världen runt och låtsas världsvana.

Other Lviv.
Drutten (Tjeburasjka)

Riddare för en bättre framtid

Category: by sophie engström, Estern Europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag skriver inte så ofta om mitt jobb. Ni är nog flera som noterat det och undrat lite, utan att våga fråga. Men att jag inte skriver om mitt jobb och mina studenter betyder inte att jag inte tycker om jobbet eller studenterna. Inte heller betyder det att det inte ger mig något stoff till mina skriftliga bryderier. Tvärtom.

Varje dag går jag nämligen från jobbet med nya infallsvinklar och nya perspektiv på tillvaron. Att vara lärare innebär att genomleva en ständig förnyelseprocess. Alla tankar och ställningstaganden ställs inför andra förhållningssätt. Studenterna öppnar nya dörrar till min förståelse av världen. Utan studenterna skulle jag vandra runt i samma gamla vanliga inprövade fotspår. I mötet med deras värld måste jag konfronteras med mina egna förståelser av vad jag ser runt omkring mig.

Det är lockande att använda mina studenters erfarenheter, att referera till dem, att berätta hur de ser på världen. Men jag gör inte det då jag anser att det handlar om deras integritet. De saker som studenterna säger till mig, sägs i ett rum som både är privat och offentlig på samma gång. Det är offentligt eftersom det sägs i en föreläsningssal på universitetet. Men de ord de formulerar är oftast avsedda just för vårt rum, för vår kontakt och för vårt utbyte. Det är inte avsett för en offentlighet bortom rummet.

Jag använder ändå ofta de tankar som ventileras hos oss. Många av mina bästa blogginlägg har fötts i samtal med dem, och de få gånger jag hänvisat till studenterna har jag alltid frågat före jag gjort en hänvisning. Jag är också mycket medveten om min roll som auktoritär i den frågan. Därför har jag alltid frågat mer än en gång om de känner att det går fint att hänvisa till dem. Vid något tillfälle har jag känt att studenterna har svarat ja, då de uppfattat det som om de måste svara ja. Vid sådana tillfällen har jag valt att skriva på sådant vis att man inte kan läsa in mina studenter, alternativt inte skrivit om det alls. (Svår avvägning det där, då både det senare och det förra kan såra.)

Jag skriver det här ikväll eftersom jag just nu är fullkomligt uppfylld av studenternas tankar, förhoppningar, drömmar, sorger och glädjeämnen. Orsaken är att vi haft den årliga uppsatstävlingen. Under de senaste dagarna har jag läst uppsatser och intervjuat Ukrainas framtid. Även om det alltid är mycket svårt och mödosamt att tvingas välja ut några vinnare, så är det samtidigt så otroligt inspirerande att få möjlighet att sätta sig in i varje students förutsättningar, livsförhållanden och målsättningar. Under de där dagarna ser jag tillfullo vilken enorm ynnest det är att få arbeta som lärare. Och hur delikat och svårt det är. Läraryrket är inget man gör med ena handen. Det är krävande, och jag måste idka total närvaro. Men i gengäld för jag tillbaka så oerhört mycket. Ting som inte riktigt går att beskriva i ord.

Det jag vill säga till er, efter dessa uppsatstävlingsdagar, är att Ukrainas framtid är ljus. Nej förresten, den är inte bara ljus. Den skimrar, gnistrar. Som ett nyårsfyrverkeri. Hos dessa unga människor finner du inga uttråkade tonårsfasoner eller självgod attityd. De är nyfikna, kloka, givmilda, orädda, och övertygande.

Och det finns ingenting som jag älskar lika mycket i Ukraina som just dem och deras engagemang för att skapa ett bättre samhälle. De är riddare för en bättre framtid, samtidigt som de själva är framtiden. I deras framtid finns inte plats för rasism, homofobi, sexism. Där ska det råda lika villkor och jämlikhet är ett självklart mål. Samtidigt är de inte naiva. De förstår hur mödosam vägen dithän är. Men det är inte något som gör dem nedslagna. Det är som om just det sporrar.

Så när du grubblar över hur det ska gå för Ukraina, och känner viss misstro mot nutiden, tänk då på dessa unga människor. Passa då också på att fungera på vad du kan göra för dem. För även om de har egen kraft, så behöver de stöd och tar alltid tacksamt emot inspiration.

future angels
Framtiden tar inte slut här.

Några ord om ord på ukrainska och polska tåg

Category: by sophie engström, Estern Europe, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är något visst med att rulla ut från en tågstation i de där järnsnablarna vi kallar för tåg. När man känner den första ryckningen i sätet och världen utanför långsamt börjar röra på sig. Fortare och fortare.

I Ukraina går tågen sällan fort. Inte ens de tåg som etikerar sig som snabbtåg. Det är ingen nackdel. Den godmodiga farten ger ögat ett lugn. Man kan stilla blicka ut över de vidsträckta fälten och hinner till och med fantisera om vad som kan föregå i de hus och byar som fladdrar förbi.

Samma tjusning är det att färdas med tåg i Polen. Där lunkar visserligen tågen på i lite raskare takt, men jag lämnas aldrig med en känsla av att jag tappar orienteringen, vilket annars lätt händer mig på snabbtåg. Min fantasi ges därför fullt spelutrymme och jag har ofta fyllt mitt inre med så många varddagsbetraktelser att de skulle kunna fylla en tjock roman med bunden pärm, och med tryckhäfta som doftar gott av olästa ord, om jag nu hade tänkt att skriva en bok.

Det finns procedurer på polska och ukrainska tåg som jag är särskilt förtjust i. På de ukrainska tågen hinner vi inte gnissla särskilt långt förrän det börjar prasslas och grejas i packningen. Upp på borden kommer smörgåsar, korvar, ostar, saltgurkor och det ovärderliga ägget. Så snart tåget kommit upp i den fart som kallas fart här, men skulle kallas avstannande i Sverige, börjar det knackas ägg mot bordsskivorna. Med stor aptit slukas de i hela sin härlighet. Det här är en procedur jag finner mycket fascinerande. Ägget är som resandet i sig. Utan ägg, ingen riktig tågresa.

På de polska tågen har jag aldrig mött några ägg. Om de inte är ukrainska, vill säga. Och de borde egentligen inte få vara där överhuvudtaget eftersom ägg tillhör de produkter som de polska tullarna tycks vara väldigt förtjusta i. Det samma gäller smörgåsar (kanapki). När man åker tåg från Ukraina till Polen kommer alltid dessa förtjusande damer och herrar från tullen som vill lägga vantarna på ukrainska matsäckar. Eftersom ukrainarna är ett artigt folk lämnar de alltid ifrån sig hälften av matsäcken. Den andra delen gömmer de flitigt. Den kvarvarande delen är det som tydligast gestaltar den ukrainska folksjälen. Den delen är nämligen “förhandlingsdelen”. Allt som sker i Ukraina är förresten del av en episkt lång förhandling. Du kan inte ens gå över en gata utan att förhandla. Om du tvekar, ja, då riskerar du att bli påkörd, eller ännu värre, få din promenadpartner påkörd. Förhandling är allt här. Även smörgåsar, vilket de polska tulldamerna eller tullherrana inte har förstått. De tycks tro att ukrainarna räcker över hela matsäcken, men det gör man givetvis inte utan någon förhandling. Hur skulle det se ut? undrar ukrainarna. Om jag ger bort mina smörgåsar utan förhandling har jag ju snart inga smörgåsar kvar. Det tycks dock ha undgått dem att just i det här fallet är det exakt det som är avsikten. Att alla ska beträda polsk mark fullkomligt smörgåsfri.

Jag saknar ofta äggen på de polska tågen, men jag sörjer inte länge. För polackerna har också en mycket trevlig egenhet. När de kommer på tågen säger de oftast goddag (Dzień dobry) till sina medpassagerare. Första gången jag var med om det erfor jag en märklig känsla av att de pratade med någon annan än mig, trots att jag var den enda varelse just mot den plats dit goddaget riktades. Jag är annars ganska mycket för att språka med främlingar, men på tåg har jag i Sverige fått lära mig att jag ska ha en lätt stressad och irriterad blick. Jag ska gärna frusta frustrerat och jag ska nonchalera att det finns andra omkring mig. I synnerhet när jag söker upp min plats på tåget. Man ska helst inte säga någonting under resans gång. Bara om tåget är försenat. Då ska man fnysa föraktfullt och säga några inövade fraser som inte förändrar situationen, men ändå skapar en trygghet i att alla ändå vet sina fraser och repliker.

På de polska tågen verkar det finnas olika sätt att vara och reglerna verkar inte vara helt entydiga. Korrekthet är viktigt, men den tycks se lite olika ut i olika regioner. Jag reser ju främst i Galizien, och där avslutas alltid resan med en hälsning och ett tack för sällskapet. Det spelar mindre roll om man inte sagt annat än goddag till varandra. Man tackar ändå. Den här gesten tycks komma med den galiziska modersmjölken, för oavsett ålder, socialgrupp, kön så yttras denna fina fras.

När jag nu sitter här och försöker minnas vad som sägs, så kan jag bara inte minnas hur den är konstruerad. Trots att när jag från första stund jag hörde den, lätt kunde urskilja och förstå hela dess fysionomi av polsk ordning och korrekthet. Det är för övrigt den korrekthet som inte förstår det där med den ukrainska förkärleken att förhandla om smörgåsarna.

Båda företeelserna tillhör något av det vackraste jag känner. Båda har sin charm, och trots att de är så olika så finns det hos båda en kärlek till kommunikation och en förhoppning om att få röra vid varandra med våra ord. Det är lätt att vara i Galizien och samtidigt tillhöra den skara på jorden som älskar samtal och ord. I synnerhet när det sker i samband med att skutta fram i en järnsnabel genom det böjande galiziska landskapet.


På den polska järnvägen.

Gorbatjovs förenklade sanning

Category: by sophie engström, Estern Europe, krönika, russia, ryssland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vi har blivit svikna av väst”, var ett mantra jag ofta hörde till leda under alla mina resor till Ryssland. Inte sällan med en tilläggd konstpaus och samtidigt som man spände ögonen i mig för att se till att det verkligen sjönk in i mitt medvetande. Påståendet innehöll dessutom ofta en inneboende punkt. Slut på diskussion. Punkten sa “ni svek oss”. Det fanns till och med tillfällen då jag upplevde det som om min samtalspartner ruvade på den här klibbiga klumpen under hela samtalets gång, och bara väntade på rätt tillfälle att få sitta sin punkt.

Jag visste aldrig vad jag skulle göra med det där påståendet. Ofta kändes det som en klibbig och elak klump mellan mig och den som yttrat det. Trots att vi bytte samtalsämne fanns den kvar. Omöjlig att fräta bort med skatt. Efter en tid skapade den en ovilja till kommunikation, främst från min sida. För även om jag eventuellt skulle hålla med om påståendet, så fanns det lite som jag kunde göra åt det. Min fysionomi och själ kan inte bära hela västvärldens skuld.

Jag tänker på det där förhållningssättet när jag ser dokumentären “Gorbatjovs sista varning”, som fanns att se på SVT play fram till igår. Om du inte sett den, känn ingen sorg. Den var inte dålig i egentlig mening. Det var bara det att den där frasen låg som klibbig klump över hela dokumentären och skymde sikten för adekvat analys.

I nämnda dokumentär upprepar Gorbatjov denna fras “ni svek oss”, i flera olika former. När det inte uttrycks rätt ut, ligger den och lurar bakom hans åldersstigna uppsyn. Den flämtar till bakom hans ögon. Och slutsatsen basuneras ut i dokumentären. Det var väst som svek, och fortfarande sviker Ryssland. Och nu får väst betala priset.

Gorbatjovs tankestil, att väst svek Ryssland, har nu fått fäste i medvetandet. Det var den tanken jag mötte under mina resor till Ryssland. Att vifta med armarna och peka mot den diffusa gruppen “de” gör man det lätt för sig. Den är omöjlig att fixera, kritisera, bemöta. För i samma stund som man svarar flyter “de” bort och lämnar bara en krusning på ytan bakom sig, som lika snabbt upplöses, som om den egentligen aldrig funnits där. Och det är så jag uppfattar populismen. Så fort man försöker sätta fingret på deras “de”, “de andra”, som enligt populisterna utgör hotet, flyttar det på sig. Flyter iväg. Eller tar en annan bana. Kanske är det just det Gorbatjov är. En populists, med enkla faktiska sanningar. Lätta att repetera till slutgiltig fördumning.

Gorbatjov lämnar oss i ovisshet om hur detta svek såg, och ser, ut. Skulle verkligen Kreml acceptera någon slags Marshallhjälp? Skulle inte det inneburit att man då skulle erkänna sig besegrat? Nej, inte troligt. Det som verkligen tycks ha skadat Gorbatjov mest var att “de skrattade i smyg”. Vilka “de” var framgår inte. Folket skattade inte i smyg, men man kände glädje med alla de som slapp leva i diktaturens skugga. Det är inte samma sak som att “skatta åt” någon. Eller såg inte Gorbatjov denna glädje? Hade han kanske bara ögon för makteliten? Något säger mig att vi måste upphöra med att tillskriva denne man äran för att ha rivit muren. Det var folket som rev ner den. Före de enkla förklaringarna grumlade deras synfält.

I Viktor Pelevins “Insekternas liv” finns en berättelse om en amerikansk mygga som förvillat sig till någon rysk badort. Först är den amerikanska myggan lite mallig och verkar mena att han förstår allt bäst, men efter en tid uppstår en förståelse mellan den amerikanska myggan och hans nyfunna ryska myggvänner. Skrämselpropagandan, som båda sidors ledare har ägnat sig åt, var bara papperstigrar utan någon verklig förankring. Den förenande punkten är populärmusik och populärkultur. Muren kunde inte hindra populärkulturen från att ta sig in genom sprickorna. Flickmyggorna dånar av förtjusning när de träffas denne amerikanska mygga från populärkulturens vagga. De ryska mansmyggorna klirar sig förvirrat i antennerna och undrar hur de ska kunna charma myggtjejerna, dock utan att uppvisa någon bitterhet mot vännen från väst. Men när han dricker lite blod från de ryska badgästerna faller han död till marken. Spritförgiftning!

Romanen utkom 1993, före ledarnas malingta beskrivning av den andre slagit rot. Bland gräsrötterna fanns istället en idé om förståelse, men den viljan har med tiden urholkats när eliter viftat yvigt och pekat ut några diffusa “de” som finns utom räckhåll.

Den tanken från Gorbatjov har verkligen slagit rot, och är kanske hans egentliga arv till mänskligheten. Den förenklade sanningen.

"there is a crack in the wall"
Sprickorna i muren skapades av folket. Inte av Gorbatjov.

Må vi aldrig glömma – Förintelsens minnesdag 2018

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, ukraina, yiddish
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I min lägenhet bodde tidigare en judisk man. Det vet jag, eftersom min granne Anja berättat det för mig. Hon har berättat om hur han varje påsk kom till henne för att bjuda henne och hennes man på matza. Ni vet det där osyrade och osaltade judiska brödet. Jag tänker nu på honom, just hemkommen från min årliga promenad till monumentet över förintelsen och gettot i Lviv. Och jag tänker på hur oerhört viktigt det är att minnet av honom, och alla de som bodde här före förintelsen, finns kvar. Att vi aldrig tillåts glömma.

I dagarna har jag läst många utmärkta artiklar om förintelsens minnesdag, om vad vi kan göra för att inte tillåta att det upprepas. Och det enda vapen jag ser att vi har, i en tid av ökande antisemitism, är att kämpa för att minnet finns kvar. Det finns hyllmeter författade om förintelsen, men jag har svårt att läsa mer om den bestialiska ondska som härskade i Europa då. Jag klarar inte av fler ingående beskrivningar av avrättningsmetoder eller dödsmarscher. För mig har det därför blivit mycket viktigare att försöka finna ett sätt för att förhindra en urholkning av vårt kollektiva minne.

När jag stod vid monumentet över förintelsen och gettot i Lviv idag kände jag hur en rädsla blommade upp inom mig. Där var så vansinnigt få ljus tända. Bara en handfull. På andra sidan gatan stod ljusen tätt vid monumentet över kommunismens offer, trots att det inte varit någon speciell hågkomst nyligen. Men här vid monumentet över förintelsen var det väldigt glest bland ljus som tänts i eftertanke över de mördade. Samtidigt är ju förklaring till varför det förhåller sig så lätt att ge. Väldigt få här har som Anja begåvats med ett minne av en judisk man i huset. Allt handlar till syvende och sist om att man kan sätta sådana här händelser i förbindelse till ett minne eller till en relation. I synnerhet om man lever i ett samhälle som ägnat decennier åt att inte minnas. Den glömska vi ser här är inte baserad på något hat eller antisemitism. Den har planterades och närdes av det sovjetiska systemet. Därför vore det enkelt för dagens makthavare att lyfta den här frågan. Synliggöra den. Så som Göran Persson gjorde när han hörde att många unga tvivlade på att förintelsen verkligen skett. Ukraina borde ha ett …om detta må ni berätta… Och det är uppenbart att Sverige också behöver ett nytt sådant initiativ. Tjugo år efter det förra. Det är tydligen så, att just händelser som förintelsen, tycks lätta att förtränga.

I Ukraina finns ändå många som arbetar med den här frågan, och ju mer insatt jag blir, ju mer förstår jag hur viktigt det arbetet är. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage, men de är inte ensamma. (Del 1 och Del 2.) Många arbeten görs, och det finns en kunskapstörst. Lärare har till exempel bett Rohatyn Jewish Heritage att översätta alla texter de skriver till ukrainska. De historieböcker de annars är hänvisade till är föråldrade och hopplöst usla på att beskriva vad som verkligen skedde på ukrainsk mark.

Från Busk nås jag av bilder från Bogdan Lytvyn, aktivist och multimediaansvarig på biblioteket, där ett ljus fladdrar i vinden vid monumentet över förintelsen. Det är rörande och känns så oerhört betydelsefullt. På det sättet minns vi tillsammans.

Folket här hatar inte judar. Det tillhörde den sovjetiska propagandan att framställa ukrainarna som antisemiter. Det var ett effektivt sätt att skapa splittring och hat. Ingen har getts chansen att läka. Och det krävs för att tillsammans kunna bygga ett samhälle där minnet av dem som mördades finns synligt i gatubilden. Människorna är borta, men minnet av deras plats här kan vi bevara, och i många fall, återta.

Nedan ser du bland annat bilder på före detta judiska sjukhuset vars tak äntligen renoverats. Nazisterna förstörde utsmyckningarna, och det stod i det skicket under hela sovjettiden. Först nu har man återställt det. Monumentet över förintelsen och gettot i Lviv uppfördes 1992, alltså efter Sovjetunionens fall.


Överallt i stan skrapas minnet av dem fram. Det här är bara en av alla väggmålningar som återigen ser dagens ljus.