viewpoint-east.org

Lvivs Mozart 

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ikväll var det åter dags för Mozart. Men denna gång fick vi lyssna till den mindre kända Mozart, Franz Xavier Mozart. Yngsta sonen till den store Amadeus. Egentligen är det inte så konstigt att han spelas just här i Lviv. Han bodde nämligen större delen av sitt liv i Lviv och trakterna här omkring. Jag har tidigare skrivit om honom

På kvällens repertoar stod två pianokonserter av Franz Xavier Mozart. Den första konsetern framfördes med bravur av kvällens solist, Olga Zdorenko. Zdorenko bor i Italien, men som har ukrainska rötter, vilket givetvis hörs på namnet. 

Det var dock den andra pianokonserten som intresserade mest. Extremt svårspelat, tycktes det mig, med halsbrytande stilbyten som inte kan varit enkla att leda. Som brukligt klarade dirigenten Ivan Ostapovytj detta galant. Orkestern gjorde också en mycket stark insats, men ibland försvann den bakom flygeln. Detta främst för att Collegium Musicum är en liten ensemble.

Ovanstående ska dock inte läsas som kritik, utan kan lika gärna bero på mitt eget val av placering i konsertsalen. Jag hade nämligen valt att sätta mig exakt i flygelns ljudkorridor.

En tanke som slog mig under konserten var om Franz Xavier Mozarts verk någon gång spelats i Sverige. Det vore väldigt roligt om någon av mina läsare kunna berätta om så är fallet. Mamma och pappa, vad säger ni? Är det vanligt att hans verk spelas någon annanstans än här i Lviv?

Nedan kan ni lyssna till en annan inspelning av den fina pianokonserten som spelades ikväll.

Share

En träff med Mozart 

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​När jag var så där 8-9 år, fick jag en present av någon av mina föräldrar. Det var en inspelning av Trollflöjten av Mozart. Jag var som trollbunden. Dess musikaliska vindilar passade mitt intellekt helt. Min favorit var arian Nattens drottning. Den var så våldsamt nervkittlande, hemsk och vacker på en och samma gång. Jag kunde inte förstå varför inte Papageno kunde få ihop det med henne istället. Hon var ju så dramatisk och härlig, tyckte mitt barnasinne.

Det har ju verkligen gått en tid sedan dess, men min fascination för Nattens drottning kanske säger en del om mitt musikaliska sinne som vuxen. Jag föredrar fortfarande dramatik och mystik. Jag har därför aldrig återvänt några längre stunder till Mozart. Inte för att jag tycker illa om hans kompositioner, utan eftersom jag förknippar honom med ett annat jag. En liten flicka på skånska slätten.

Ikväll gjorde jag dock en Mozartutflykt. Collegium Musicum spelade Violinkonsert nr 4 i D-dur, Adagio och Rondo för violin och orkester tillsammans med solisten Markijan Melnytjenko (Australien) samt Symfoni nr 25.

Det var just i den sistnämnda jag fick mitt lystmäte för dramatisk och mystik tillgodosett. Dirigenten Ivan Ostapovytj har, sedan jag hört honom senast, fått ett fantastiskt anslag, som lyfter musikerna och musiken.

Allt som allt var det en fin konsert och Collegium Musicum är på väg att utvecklas till  att bli en mycket fin ensemble. Lviv kan glädjas åt att ha ett så engagerat sällskap i stan.

Och nästa träff med Mozart blir redan den 7 februari.

Share

Med hjälp av Liszt och Messiaen

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En kväll som denna är det kanske svårt att fokusera på något annat än en viss person med en höbal på huvudet. Ja, vi vet nog alla vem jag syftar på. 

Men jag har i alla fall lyckats. Givetvis med hjälp av musik, och det var helt Collegium Musicum och de två pianisterna Svitlana Pozdnycheva och Anastasia Bojko förtjänst. 

Temat för kvällen var jul. Inte alls konstigt, ty vi är mitt i trettonhelgen här i Lviv.

På programmet stod J.S Bach, Bartok men det var Franz Liszts Weinachtsbaum samt Oliver Messiaen Jag sover, men mitt hjärta sover inte och Jul (Я сплю, та серце моє не засинає, Різдво) ur 20 stycken om Jesus som grep tag och slutligen slungade mitt ut ur samtiden. In i kärlekens och skönhetens oändlighet. 

Det är uppenbarligen omöjligt att med ord beskriva den lättnad som breder ut sig i sinnet när man hör musik som denna. Dessutom framförd med bravur.

Inte ens en halmgubbe i Washington kan skrämma mig ikväll. Jag är i Liszts och Messiaens välsignade beskydd.

Share

Ukrainska koleda

Category: by sophie engström, Galizien, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 1 minut)

Något som jag älskar, och aldrig tröttnar på, är de ukrainska julsångerna. Koleda, som de kallas, är inte bara körsång utan även ett härligt julspel, med massor av mystik och humor. Tidigare om åren var det ofta så att man hörde dessa sånger först efter den katolska/protestantiska julen. Nu har julfirandet i Lviv svällt över alla bredder och man kan höra de ukrainska julsångerna redan nu.

På det nya initiativet Goda traditioner i Galizien, en julmarknad med lokala producenter av delikatesser, kunde man idag höra dessa vackra sånger. Det kommer man kunna göra till slutet av januari, ackompanjerat av härliga dofter från grillen, korvar, ekologiska getostar och som grädde på moset kan man köpa smarriga bakelser tillverkade av konditoriet Zdoblew.

Tidigare postning i ämnet.

Share

En polsk omfamning 

Category: by sophie engström, music, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​Självständighetsdagen. Den polska alltså. Det är idag. Det tycks mig som att den varken betyder att vara själv eller att den för den delen vidare ständig.

Jag har varit i Polen den här dagen. Det jag har mött har tyvärr inte varit så självständigt. Mest bara sorgligt. Introvert. Huliganer som vrålar osammanhängande sörja, som jag mest känner mig alienerad inför. Jag antar och hoppas att jag har haft otur.

Då är det bättre att fira den dagen i den före detta polska kronjuvelen Lviv. Eller Lwów på polska. Idag bjöd polska konsulatet med flera, nämligen upp till fest. Eller festival. Festival tillägnat den polske tonsättaren Ignaz Paderewski. Lvivs ödmjuka polske konsul höll ett vackert tal. Om musik och förbrödring. På ukrainska, förstås.

Det är ett ordentligt program, som de bjuder på. Och idag inleddes festivalen med den mycket sympatiske pianisten och tonsättaren Leszek Możdżer.

Med sina självständiga (!) och egensinniga  tolkningar av Chopin och Komeda skickade han ut oss på kosmiska promenader. Som lättsamt, men ändå insiktsfullt, lät oss svepa över sekel och genom tonrum. Som om han gav oss en tongivande omfamning. Med massor av polsk kärlek till oss.

Det är det självständighetsdagen borde handla om. Att ge. Och omfamna. Sprida kärlek. Och att förståelse för vem man är. Och det lyckas Leszek Możdżer med.


Leszek Możdżer med Lars Danielsson och Zohar Fresco.

Share

En prolog 

Category: by sophie engström, estonia, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jo, det är alldeles sant. viewpoint-east återuppstår efter en välbehövlig vila. Även bloggar måste vila. Det brus av röster vi färdas med, och som undertecknad givetvis medverkar i, är både en injektion av tankar och en tärande kraft. Ett avstånd till skapandet känns ibland nödvändigt. Kanske för att det på många sätt inte leder till det efterlängtade crescendo vi ofta hoppas på.

Nu återuppstår inte viewpoint-east av egen kraft. Utan med hjälp av musikens kraft. Idag var det nämligen smygstart på den tjugoandra upplagan av festivalen Kontrasty (kontraster). Denna prolog var en fullkomlig upplevelse. En sådan där konsert när du kommer på att du slutat andas, men att det inte är en otäck eller skrämmande känsla. 

Konserten inleddes med esten Arvo Pärts Fratres för stråkorkester och slagverk. En öppning som varsamt ledde oss in i lettiske Pēteris Vasks Distant light, Konsert för violin och stråkorkester. Kvällens solist, Mark Bouchkov spelade med en sådan inlevelse och empati att det faktiskt rörde flera av oss till tårar. Hans varma klang kramade varsamt fram varje ton. En inlevelse som smittade av sig på och inspirerade de unga musikerna i Akademins stråkorkester  (som kvällen till ära spelade bättre än någonsin).

Det kändes nästan overkligt att vi skulle orka mer efter Bouchkovs och Vasks prestation. Men då hade jag glömt att vi skulle få lyssna till Galiziens akademiska kammarkör. Ukrainarna är, som Pärts och Vasks landsmän, ett sjungande folk. Det avspeglar sig på kvaliteten på körerna, och ovannämnda kör är också så fantastisk som körer kan vara om de är riktigt utsökta. Inte en enda stämma är svag. Varje stämma blir en röst. En varm och vänlig röst som leder oss bort från bruset vår verklighet idag utgörs av. In i oss själva för att sedan byta riktning och leda oss ut tillsammans. I en gemensam röst och kraft. 

Kvällen var alltså en sant spirituell upplevelse. Musikaliskt spirituell. För vad som än händer, kan musik alltid läka och hela. 

Och stilla bruset. 

Share

Om en, två, tre förälskelser

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nu är Virtuosy slut för i år, och det känns både sorgligt och upprymt på en och samma gång. Det är nu som jag ska göra den där sammanfattningen där jag lyfter fram guldkornen, men jag tror jag redan har skrivit om de konserter som imponerade. Fram till fredag, vill säga. För efter fredag förändrades allt. Det var nämligen då som Valerij Sokolov kom in i mitt liv. För andra gången.

Första gången jag hörde virtuosen Sokolov var den tredje oktober 2015. Det är egentligen helt ofattbart att jag inte skrev om den konserten här på viepoint-east. Ofattbart, eftersom den grep tag i mig och är en konsert jag ofta återkommer till. Sokolov spelade då Jean Sibelius violinkonsert i D-moll (op. 47). Det här stycket har en speciell betydelse för mig. Som tonåring blev jag djupt förälskat i det och jag kunde lyssna på det om och om igen. Sedan dess har jag inte lyssnat på det i samma utsträckning. Jag har tyckt att stycket varit för melodramatiskt och lite för pretentiöst.

Men den där nämnda kvällen i oktober förra året lyckades Sokolov återskapa Sibelius violinkonsert inuti mig. Det var som om jag hörde det för första gången, trots att det var så välkänt. När sista satsen klingade bort grät jag. Som ett barn. Så vackert spelade han. Inga ord går att beskriva den känsla som fyllde mig just i det ögonblicket.

I fredags återsåg, eller snarare återhörde, jag Sokolov. Det märkliga var att trots att jag ofta tänkt på konserten i oktober, så hade jag inte noterat att det var Sokolov som skulle spela i fredags. Så när han steg in på scenen och började spela J.S Bach Partita nr. 2, hade jag lika hög puls som om jag hade sprungit i full galopp sprungit Skåne runt (med andra ord, nära döden).

Därefter spelade han violin och piano sonat i c moll av Beethoven, tillsammans med helt formidabla Zhanna Mykytka. Efter paus anslöt sig den unge, och mycket begåvade, cellisten Oleksij Shadrin. Tillsammans spelade de Johannes Brahms trio i B-dur for piano, violin och cello. Ett framförande som slutligen fick mig att kapitulera inför Brahms. Jag får väl erkänna att ge äldre jag blir, ju oftare hänförs jag av hans kompositioner.

Vituosy avslutades alltså i söndags, och det gjorde man med flaggan i topp. Lvivs kanske skickligaste orkester är INSO-Lvivs akademiska symfoni orkester. INSO grundades 1998, men det var först 2011 som orkestern fick akademisk status. Under min tid här i Lviv tycker jag att orkestern har utvecklats enormt. Den har gått från att vara pigg och ung, till att vara professionell och oerhört imponerade.

Söndagens konsert leddes av den energiske dirigenten Viktor Ploskina, och kvällen överraskade med flera stycken jag tidigare inte hört. Ett av de stycken som jag inte hört tidigare var det som Sokolov spelade tillsammans med INSOs egna Marija Tkatjuk, Malcolm Arnolds konsert för två violiner och stråkorkester (första satsen, andra satsen, tredje satsen). Det här mycket svårspelade och krävande stycket (inte bara för musikerna, utan även för lyssnarna) framfördes med sådan precision och virtuositet att vi åhörare tappade andan. Bokstavligen. När de båda solisterna och dirigenten slog av, var syret helt slut i lokalen.

Efter paus tog Sokolov och INSO nya tag med Jevhen Stankovytj konsert no 3 for violin och orkester. (Hittade tyvärr ingen bra inspelning på youtube, men här finner du första satsen, andra satsen, tredje satsen.) Även det här stycket som kräver full koncentration, både av musikerna och publiken. Lite ledsamt var det därför när en mobil ringde mitt i det svagaste partiet i tredje satsen. Det bröt nerven och närvaron. Men ingen skugga ska falla på musikerna, som gjorde en fantastiskt framförande. Stankovytj fanns själv på plats, och hyllade orkestern, solisten och dirigenten. Med all rätt! Vi var begeistrade!

Kvällen avslutades med min favoritkompositör Franz Liszt och hans symfoniska poem Mazeppa. Och om ni inte förstår varför det är att avsluta Virtuosy med flaggan i topp, så vet ni ingenting om ukrainsk historia.

Sokolov med INSO och dirigenten Ploskina.

Text och bild av Sophie “Sonia” Engström.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: