viewpoint-east.org

Där vänligheten har segrat

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ryssland, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

När jag pluggade i Moskva var ett av mina största problem att jag inte på ett tillfredsställande vis kunde uttala namnet på den förort där jag slagit ner mina bopålar. Krylatskoje hette, och forfarande heter, den. Jag antog då att oviljan att acceptera min skandinaviska accent berodde på att platsen hade så anrik historia, och att de som hörde mig misshandla tilltalet på platsen drabbades av en ofrivillig hörselskada, och således inte kunde förstå vad jag försökte säga. Det var egentligen långt senare jag förstod att moskoviterna helt enkelt inte ville förstå vad jag sa, trots att det jag vågade säga egentligen inte innehöll en avsevärd mängd konstigheter.

Den slutsatsen drog jag när jag började se ett mönster. Jag kunde säga exakt samma sak till två olika personer, med exakt samma uttal, men ungefär varannan gång ville man inte samarbeta, och förpassade mig till de oförståddas helvete. Det är en plats där man med lätthet kan tyna bort, om man inte är envis och helt enkelt dumdristigt stolt, ja, ungefär så som jag är när jag sätter den sidan till.

Jag minns tydligt ett tillfälle då en dam i kassan där man köper polletter till tunnelbanan, gjorde allt för att jag inte skulle lyckas med att köpa polletter till tunnelbanan. Det var fullkomligt parodiskt, faktiskt. Hela sammandragningen slutade givetvis med min seger, då jag blockerade öppningen till hennes lucka, och således inte tillät någon annan köpa polletter. Till slut gav hon med sig, men slängde efter mig ett av de där ryska okvädningsorden som har med stinkande djur att göra.

Då, när jag pluggade i Moskva, brukade jag ägna varje ledig stund till att fundera över detta fenomen. Hela tilltaget var, enligt denna teori, ett sätt att hålla ordning, eller rättare sagt, förlama varje försök till självständigt tänkande. All tid skulle gå till att crawla genom en motig och grå vardag. En vardag där inga stekta sparvar flög rakt in i invånarnas munnar. Alla skulle vara fullt sysselsatta med att försöka ta sig genom vardagen. Och de som kom utifrån skulle ha det extra svårt. De skulle inte tro att de var önskade, efterlängtade eller behövda. Ingen mannamån, lika för alla, fast helst lite extra besvärligt för dem som inte hörde till.

Min tolkning var att beteendet härrörde från Sovjetunionen. Och kanske var min uppenbarelse även extra irriterande, eftersom jag är enveten och ganska självständig kvinna.

Jag mötte fenomenet inte bara i Moskva, utan även på andra orter. Det tycktes finnas en motvilja till kompromiss och samarbetsvilja var jag än tog mig. Skeendet upprepade sig i affärer, vilket ofta resulterade i att jag gick ut tomhänt. Eller på restauranger, vilket fick som effekt att jag lämnade stället i vredesmod.

Det enda positiva jag kunde se med detta var att jag istället letade upp subkulturer, där jag visserligen inte möttes av översvallande värme, men där jag ändå kunde känna mig hemma och förhoppningsvis accepterad.

Jag tänkte ofta då, att jag ändå var glad att jag inte kom från Kaukasien eller Centralasien, då de hade det så mycket värre. De blev inte bara motarbetade, utan möttes även av en vidrig misstänksamhet som luktade riktigt illa av rasism.

När jag första gången kom till Ukraina var jag som vanligt bepansrad med massor av stidsvilja, ty jag antog att lika otjänstvilliga kvarlevor från sovjettiden även fanns i Ukraina. Det var strax efter orange revolutionen, och jag utgick från att det allt skulle vara lika tungrodd som i Ryssland.

Jag antar att jag under mina första dagar hade en sammanbiten uppsyn, bestämd om att försöka överleva alla attacker av samarbetsovilja jag förväntade mig att möta.

Det känns nästan som igår, den där dagen jag stod i en liten affär och skulle försöka köpa ett bröd. Damen bakom disken misslyckades med att förstå vilket bröd jag egentligen ville ha. Uppgivet tittade hon på mig, innan hon ropade rakt ut i lokalen: “хто може говорити по-англійськи?” – “Vem kan engelska?” Och vips dök det upp en yngling med ryggsäck som tyckte att det var extremt roligt och hedrande att få hjälpa mig och damen. Många glada skratt och tillrop utbyttes mellan oss.

Lätt omtumlad svängde jag ut genom dörren och stod i Kyjivs gatuvimmel. Något liknande hade jag aldrig varit med om tidigare på mina resor till Ryssland.

Under de där veckorna, mitt första besök i Ukraina, var jag otal gånger med om liknande händelser. Det kunde hända när jag stod och tydligen såg vilsen ut i ett gathörn, någon sprang fram och frågade mig om jag behövde hjälp. Om jag inte omedelbart lyckades visa att jag förstod, ropade man genast efter någon annan förbipasserande och frågade om denne kunde engelska. Det hela var givetvis mycket angenämt, men blev ibland lite förvirrande för mina riddare när jag tillkännagav att jag inte alls letade efter någonting utan bara stod på platsen för att jag tyckte (och fortfarande tycker) om att bara stå på en plats och riktigt känna att jag var/är där just då/nu i det ögonblicket. Men det spelade ingen roll för mina hjälpare, de hittade helt enkelt på någonting jag borde se när jag ändå var där på platsen. Samma tjänstvillighet mötte mig på restauranger, när jag köpte polletter till tunnelbanan, och så vidare, och så vidare.

Nu när jag bor i Lviv glömmer jag faktiskt ibland bort hur underbar den där ukrainska tjänstvilligheten är. Som idag till exempel, när jag och G bytte bord på uteserveringen till restaurangen där vi satt, eftersom bordet vippade lite olycksbådande. En kvinna vid bordet intill blängde lite ilsket. Av någon anledning glömde jag att var i Ukraina, och trodde hon blev irriterad över att vi kom för nära. Efter en stund reste sig kvinnan upp, gick fram till det bord vi lämnat och vickade på bordsskivan. Hon ropade till sig kyparna och förkunnade att bordet skulle bytas ut. Det är ju obekvämt, för att inte säga farligt, för våra kunder, sa hon tillräckligt högt för att jag skulle höra och förstå.

Det är uppenbart att de där månaderna i Moskva och Ryssland satte djupa spår i mig. De poppar upp utan att jag egentligen vill. De bara är där helt plötsligt. Ilsket hackande med sina blanka näbbar på mitt välbefinnande. De dyker upp här, eftersom Ukraina faktiskt tillhörde Sovjetunionen, men de kan också dyka upp på andra ställen. Som i Sverige till exempel. Eller Polen. Och det är sorgligt att de färgar mitt sätt att tolka vad jag ser omkring mig. Den där känslan av maktlöshet har tydligen ristat in djupare ärr i mig än all vänlighet jag mött.

Jag frågar mig ibland om de där gapande damerna i Ryssland inte har vunnit. Men så påminns jag om den där damen som förtvivlat letade efter rätt bröd till mig i Kyjiv när jag besökte Ukraina första gången, och inser att jag faktiskt nästan kan se hennes ansikte framför mig. Trots att det gått så många år. Då vet jag att vänligheten ändå vunnit, ty de gastande damerna i Ryssland är ändå bara gapande grå klumpar i mitt minne.

the swans and ordinary ppl
Ukrainare med svanar i Stryskij park.

Om ukrainarnas hemligheter

Category: by sophie engström, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det var för många år sedan. Jag befann mig som frilansande journalist i Kyjiv. På uppdrag av mig själv, givetvis. Med klent resultat i börsen när jag väl kom hem. Men det är den okända frilansande journalistens oskrivna, men välkända, lag, att alltid investera mer kosing i resan än vad som kan kramas ur den.

Nå, jag satt den här kvällen med en grupp journalister. Lika fattiga som jag. Men med samma behov av att berätta det som borde nå ut till en större allmänhet. Vi satt och pratade om ditt och datt, och det var ganska intressant. Enda tills det att vi kom in på ämnet Sverige.

På den tiden förhöll det nämligen så att väldigt få svenska journalister var intresserade av åka till Kyjiv. Jag var därför ett eftertraktat byte, att få käftslänga med en stund.

Det visade sig att en av mina bordskavaljerer var nyligen hemkommen från en resa i Sverige. Det var därför han kommit den där kvällen, för att han fått höra att en svensk journalist skulle sitta på en pub med andra, ukrainska, journalister. Han framhärdade att han inte annars hyste något intresse av mig. “Ni kommer hit och pratar med oss, sedan åker ni hem och skriver en massa skit”, förkunnade han.

Jag förstod ungefär där, att det inte var mig han var arg på. Utan att han var arg på de få journalister som kom till Kyjiv, och trodde sig förstå situationen och sedan åkte hem och missförstod i princip allt denne hört.

Det var väl därför jag kämpade in i det längsta med att inte bli sårad, när han berättade om vilket idiotiskt land jag kom ifrån. Som svensk, uppvuxen med en ordentlig slev av sjäkvskeptisism, borde jag lätt ha klarat av hans utfall. Vi var självgoda, enögda, okunniga och, det kanske värsta av allt, vi hade inga gardiner för fönstren.

När han kom till det där sista blev jag tvungen att bita mig i läppen för att inte skratta högt. Jag frågade honom varför just avsaknaden av gardinerna var så beklämmande. “Jo, det är det ultimata beviset på hur dumma ni är,” sa han och spände ögonen i mig, ty nu visste han att han hade mig på kroken.

Efter några verbala krumbukter kom han äntligen till skott. Att vi inte hade gardiner för fönstren bevisade att vi levde i ett förljuget samhälle. Svenskarna låtsas att de inte har något att dölja, men alla groteska hemligheter kryper fram när man inte ser dem. När lampan släcks. Jovars, så är det säkert, höll jag med om. Men varför är det värre att ha hemligheter när man har fråndragna gardiner än om man har fördragna gardiner? undrade jag, och trodde att jag satt honom på pottan. “Det är för att ni tror, eller snarare inbillar er, att ni ser allt. Därför är Sverige ett förljuget samhälle”, sa han, och på det hade jag inget svar. Ty trots att jag fått sjäkvskeptisismen med modersmjölken, så var jag ändå sårad. Ungefär lika sårad som en del ukrainare blir när de läser min blogg och jag har en giftig analys av något som sker i Ukraina. Man behöver inte vara någon flaggviftande patriot för att ta lite illa vid sig av att någon säger att ens hemland är förljuget.

Men det är ändå lite märkligt att gardiner kan skapa så mycket sveda, eller förtret.

Jag har sedan flyttat till Ukraina har gardin-diskussionen dessvärre förföljt mig. Jag bor mitt i Lviv, men vägrar att dra för gardinerna trots att det faktiskt innebär en del insyn. Jag är dock inte säker på om den gardin-misstänksamme journalistens analys stämde. Eller rättare sagt, jag är ganska övertygad om att han hade fel. Så blir det gärna om man besöker ett land och befinner sig där bara under en kort tidsrymd. Man ser en massa saker, och åker sedan hem och misstolkar allt man sett.

Om jag träffade honom idag, skulle jag säga att det handlar inte om vad man vill stänga ute, utan om det man vill släppa in. Som den ordinära svensk jag faktiskt är, så vill jag släppa in ljuset. Om det betyder att om några vill glutta in på mitt liv, ja, då säger jag ungefär så här: “Glo ni på. Om era liv är så tråkiga, att ni inte har något bättre för er än att titta in på mitt ganska monotona liv, så fine (för att låna ett ukrainskt uttryck)! Glo på!”

Jag kommer på mig själv ganska ofta med att tänka på det här mötet på senare tid. Och det beror på att våra bilägande grannar stympat vårt päronträd då det släppte ner hemska päron på deras fina bilar. I gengäld har jag begåvats med en utsikt som dagtid är allt annat än fager. Den domineras av spruckna husfasader. Men när mörkret kommer förvandlas min tillvaro till något mycket mer angenämt. Om det beror på att folk inte vant sig vid att vi inte längre har ett av Lvivs vackraste päronträd, eller om de tror att tyllgardiner skymmer sikten lika mycket in som ut, ja, det vet jag inte. Men plötsligt har jag fått tillgång till ukrainarnas alla hemligheter. De tycks ungefär lika banala som svenskarnas. Det är väldigt mycket TV-tittande, och rester som värms i mikrovågsugnar. Inte tycker jag att det är något som ukrainarna behövt försöka dölja i så många år.

white cat
Katt med tyllgardiner.

Om sorg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När jag idag gick in genom porten till vår fakultet på Lvivs universitet, så kände jag direkt att stämningen var mer dämpad än vanligt. Inga hysteriska ungdomsfnitter hördes. De som annars brukar fylla gången och hela trapphuset. Det var inte tyst, men mer stilla. Och ganska snart förstod jag varför. Ett fotografi av en ung man, dekorerat med svart sorgeband, stod på ett bord med ett ljus framför.

Det är en av studenterna i årskurs 1 som gått bort. Lika mycket som han stod i trapphuset och skattade med sina kamrater för några dagar sedan, lika borta är han nu.

Han var inte en av mina studenter, men skulle kunna ha varit. I höstas var han faktiskt på en av mina lektioner. Lite tveksamt stod han i dörren. Visste inte riktigt om han ville, och han beslöt nog att svenska inte var i hans intresse.

Egentligen spelar det ingen roll om han kommit till mina lektioner eller inte. Det är inte därför jag skriver det här.

Jag skriver för att det alltid är fruktansvärt och, som min chef sa idag, oerhört dramatiskt när en ung människa rycks bort. Och något av lärarens mardröm.

Ty det är alltid lika svårt att veta hur man ska förhålla sig till situationen. Att inte göra något, är verkligen inget alternativ. Man måste vara där. Lyssna. Svara på oroliga frågor. Och försöka säga något som förstås på rätt sätt.

Det senare är svårt. Kulturbarriärerna växer plötsligt upp som gigantiska monster, som törstar efter att jag ska trampa snett. Vingla till, och uttrycka mig på ett banalt eller oacceptabelt sätt.

Jag tror inte att någon pedagogisk utbildning skulle kunna hjälpa mig att besegra det monstret. Den enda kunskap som gäller är den man kan införskaffa på plats. Under Euromajdan fick jag flera gånger försöka trösta hela grupper som föll i gråt. Det var givetvis mycket svårt, och något jag aldrig trodde jag skulle behöva uppleva när jag åkte ut som lektor i svenska.

Något jag lärde mig då var att förstå att det inom alla kulturer finns olika sätt att handskas med döden. Visst, det vet de flesta. Men det är en avgrundsdjup skillnad mellan att verkligen förstå vad det innebär och bara känna till att det förhåller sig så.

I Sverige tycks det som om vi räds att träda fram och ta i sorgen. Här i västra Ukraina är man mer direkt. Givetvis räds man döden även här, men man verkar inte rygga tillbaka för sorgen. Min älskade granne, Anja, talar ofta högt och innerligt om sin son som dog ung.

Ibland får jag känslan av att vi i Sverige skäms för döden. Som om det vore ett personligt misslyckande, att någon i ens närhet besegrades och dör. Så är det inte här. Man talar om det. Det är inte ovanligt att man har öppet hus efter ett dödsfall, så att vänner och bekanta kan komma och säga ett sista farväl. Det är inte heller ovanligt att man går klädd i svart flera månader efter ett dödsfall i familjen. Jag kan inte komma på att någon av mina svenska vänner gått klädda i svart efter ett dödsfall. Inte ens jag brukar göra det.

Och gråta? Ja, även det upplever jag att man är bättre på här. Det är väl till och med så att jag känt att jag inte vågat gråta på en begravning i Sverige. Mest kanske för att jag upplevt det som att andra tyckt att det vore obehagligt med någon som gråter. I Sverige har vi inte den engelska traditionen med “Stiffer upper lip”. Men vi är förfärligt rädda att vara till besvär. Och en lipande tant eller gubbe kan ju ses som besvärlig.

Jag tänker nu på den unge mannen på vår fakultet. Jag tänker med sorg på att han aldrig fick resa till alla de där platserna han antagligen ville besöka. Eller att han inte får lyssna på sina favoritband något mer. Jag tänker på alla de böcker han aldrig får läsa. Jag tänker på alla kärlekar han inte kommer få möjlighet att uppleva. Jag tänker på hans föräldrar, på hans vänner och släktingar. Och jag känner sorg, med dem.

Trots att jag inte kände honom närmare än att han var ett ansikte i trapphuset på vår fakultet.

fade fade away

Paweł Adamowicz – till minne

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det förefaller som om Sverige drabbats av internationell närsynthet. Som om omvärlden inte längre fanns. Jag slås ofta av det. Särskilt när det händer något i Sveriges närområde. Det kan passera utan att det tycks bekomma svenskarna över huvud taget.

Gdańsk borgmästare, Paweł Adamowicz, har avlidit av de skador han fick efter en knivattack. Det hände på en välgörenhetsgala för ett barnsjukhus i Gdańsk. Han stod på scenen, när en man med kniven i högsta hugg rusade fram och började attackera honom. Hundratals personer stod och bevittnade det. Det är ett trauma för staden och för hela Polen.

Min utgångspunkt för att tolka vad som försiggår i svenskarnas huvuden är ju som bekant via sociala medier. Där råder det idag nästan total tystnad kring det mord som begåtts bara några sjömil från Sverige. Något säger mig dessutom att fikarummen i Sverige inte heller fyllts med diskussioner om vad mordet på Paweł Adamowicz kommer att leda till för staden Gdańsk och Polens politiska klimat.

Det här mordet händer visserligen samtidigt som Sverige står för ett nytt politiskt landskap. Men vi borde faktiskt kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Det vore ju tragiskt om vi inte både skulle kunna debattera vår ankdamm och den politiska framtiden i Sverige, och samtidigt klara av att vända oss till våra grannar och uttrycka medkänsla och sympati. Vi borde klara av det, ty det förtjänar Polen och minnet av Paweł Adamowicz. I en jämförelse med mina ukrainska vänner blir skillnaden påfallande obehaglig. Till och med de som annars helst delar bilder på bullrecept, gulliga djur eller bilar, har ikväll delat länkar om mordet på Paweł Adamowicz. De har delat bilder från Gdańsk, där tusentals personer samlats för att uttrycka sin sorg. Mina ukrainska vänner tycks inte alls ha några svårigheter att känna med sina grannar, trots att ukrainarna själva har väldigt många sorger att tänka på.

Men kanske är det så enkelt att Paweł Adamowicz på något vis inte bekräftar vår bild av vilken typ av land Polen är. Samtidigt som svensk media gör ett fasligt effektivt jobb med att framställa Polen som en mörkblå kloak, så finns det de människor i landet som faktiskt arbetar i motsatt riktning. Paweł Adamowicz var en sådan person.

Hans vision för Gdańsk var att skapa en tolerant stad. En öppen stad, som välkomnade flyktingar och där alla skulle känna sig trygga. Han arbetade mycket för hbtq-personers rättigheter. Vid prideparaden i Gdańsk 2017 sa han att “de som är de perversa är de som hatar“. Det har givetvis inte varit en lätt balansakt för honom i det katolska Polen, och han har även blivit hårt kritiserad. Det finns fler exempel på Paweł Adamowicz orädda agerande. Under senare tid har det varit attacker mot synagogan i Gdańsk, och Paweł Adamowicz har starkt fördömt dessa attacker och gått i bräschen i kampen mot antisemitism. Han har även stött den muslimska minoriteten i staden.

Man skulle kunna tro att ödet spelar oss ett särdeles grymt spratt, när just Paweł Adamowicz mördas. Men det är inte ödet. Vi vet i skrivande stund bara att förövaren ska vara en tidigare dömd man, som under sin fängelsetid blev psykiskt sjuk. Han anklagar Adamowicz parti, Medborgarplattformen (PO), för att ha utsatt honom för tortyr. Jag tänker inte ta honom i försvar, men det politiska klimatet i Polen är, milt uttryckt, skruvat. Tonläget är högt och alla grupperingar har en tendens att skrika i falsett. En sådan inrikespolitik situation gör ju knappast verkligheten enklare för någon som är psykiskt sjuk. (I skrivande stund håller dessutom denna tragedi på att politiseras. Vilket bara gör det hela etter värre. Och än mer sorgligt.) Det här är ju inte något fenomen som enbart förekommer i Polen. Även i Sverige ser vi hur en oförmåga att tala till, och med varandra, breder ut sig.

Oavsett vem som bragd Adamowicz om livet, så är det en förlust för dem i Europa som kämpar för ett öppet och tolerant samhälle. Alla som företräder dessa ståndpunkter måste nu ha ögon i nacken. Mordet på Paweł Adamowicz är inte “bara” ett mord på Gdańsks borgmästare. Det är också en attack mot alla som kämpar för ett samhälle där hatet inte tillåts råda.

Därför borde alla i Europa, som står för dessa värderingarna, sörja. Och våld som detta känner inte politisk färg. Alla kan drabbas. Därför borde vi alla visa vår sympati med dem som sörjer Paweł Adamowicz idag.

Även vi svenskar.

Det borde vi ha simultanförmåga att göra.


Paweł Adamowicz (1965-2019). Bild från hans Facebook-sida.

Om “Huset med de två tornen” av Maciej Zaremba

Category: antisemitism, bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ja, nog är det så att alla författare närmar sina läsare på olika vis. Nu tänker jag inte på hur de närmar sig läsarna rent fysiskt (som på en bokmässa), utan snarare hur de skriver in läsarna i sina texter.

En del gör det genom att släppa in läsarna likt en stråle solljus på berättelsens bilder. Man får fladdrar runt i berättelsen som en fjäril, under strängt övervakande av författaren. Men det är just genom att läsaren får se, och upplysa, som gör att berättelsen finns överhuvudtaget. Utan läsaren hade berättelsen inte talat. Rummet varit mörkt och dammigt. Och berättelsens alla bilder hade varit ofödda.

Andra författare berättar genom att sätta sig själv i första rummet. Man lär sig lika mycket om författaren som om berättelsen. Ibland är författarna nästan mer synliga än själva berättelsen, så som den polska författaren Andrzej Stasiuks berättelser. Han står ganska oävent rakt i berättelsens mitt. Skymmer gladeligen sikten när han i exempelvis “Östern” berättar om Kinas vidder sedda från Ryssland. Fläktar med armarna och gör det fullkomligt omöjligt att se vad han menar syns. Han gapar på i bilen som han färdas i, med den kidnappade läsaren stumt gapande. Stumt gapande av hänförelse. För vi vill i hans sällskap inte nödvändigtvis se Kinas vidder, och bilresan hade dessutom varit fullkomligt ändlöst tråkigt utan hans ståhej.

Ty det är själva berättelsen berättad av honom som är berättelsen. Och det är ju också därför man läser Stasiuk.

Men den här texten ska inte handla om Stasiuk. Den ska handla om den där typen av författare som släpper in läsaren som en solstråle. Den ska handla om Maciej Zarembas “Huset med de två tornen”.

Det här är en mycket gripande bok. Inte på det där sättet du nu tänkte. Nej, den är inte gripande för att den behandlar några sorgliga människoöden i 1900-talets Polen. Den är gripande ty den tar sig an det smått vansinniga projektet är beskriva hur några människor formats, överlevt men samtidigt på något vis krossats av 1900-talets mest groteska mänskliga avkomma, antisemitismen.

Zaremba tar utgångspunkt från sina föräldrar. Som läsare märker man att han många gånger försökt, eller haft som uppsåt att skriva den här boken. Men hans mod har tidigare svikit honom. Och det är lätt att förstå. Berättelsen kan inte skrivas och berättas utan att tangera det sorgliga ämnet antisemitism i Polens mellankrigstid, i det kommunistiska Polen och möjligen även i dagens Polen. (Zaremba tycks dock inte kunna bestämma sig riktigt för hur det är med den saken i dagens Polen. Han lämnar den frågan öppen, för oss läsare att sätta ljus på.)

Det skulle kunna vara en klaustrofobisk berättelse. En berättelse som håller läsaren fångad i familjens hem. Men så är inte fallet. Zaremba lyckas med vackra penseldrag låta oss resa med i 100 år. Vi får både vandra genom domstolar tillsammans med hans gåtfulla morfar, färdas kors och tvärs på flykt undan nazisternas gaskammare. Vi får känna avsmak inför hans far, för att nästa sekund känna en innerlig empati. Hans mor är både en vildsint skönhet, klok mor och ett riktigt rivjärn till krutkärring.

Som läsare är vi dock inte i Zarembas våld. Han låter ofta själva nysta upp de ihopsnodda trådarna han lägger fram. Som när han trevar fram i något arkiv på jakt efter, för honom, gåtor som präglat hans liv, släpper han plötsligt ledigt ut en hand och pekar mot en vänlig arkivarie. En vänlig arkivarie, som genom sin handling också på många sätt ifrågasätter hans egna erfarenheter av en notoriskt ointresserad och missunnsamma polsk byråkrati.

Det är lätt att bli förälskad i “Huset med de två tornen”, enär det är en vacker berättelse om judarnas grymma öde och fullkomliga utsatthet i Polen. Och Zaremba lyckas med konststycket att både älska och hata Polens 1900-tals historia. Och han lyckas även med att både älska och hata sina föräldrar och alla släktingar och till och med Sverige. Därför är “Huset med de två tornen” en medmänsklig bok. En bok som vi alla är lite till mans. Vi är fula och vackra, hatiska och empatiska, förestående och alienerade på samma gång. Och genom att föra oss in i berättelsen, göra oss delaktiga, lyckas Zaremba visa oss vilka vi är. Hur oändligt mångtydiga vi är, hur farliga vi är. Men ibland också så uppfriskande modiga.

Modigast av alla är nog ändå Maciej Zaremba.

Inte bara en flagga

Category: by sophie engström, Euromajdan, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Varför är det så många flaggor här i Sverige? Vid husen, ytterdörrarna, på balkongerna?”, frågar den unga kvinnan från Serbien Jan Sahlén, kommunalrådet i Kramfors. Det är vid ett möte mellan kommunalrådet och studenter som studerar svenska som främmande språk som den vakna frågan ställs. Ja, varför vajas det så med den svenska flaggan, tänker jag.

När jag kom till Sverige i juli förvånades även jag av flagg-tätheten. Var jag än vände mig fladdrade ett blågult tygstycke ettrigt framför mig. Kanske inte så underligt, tänkte jag då. Det är ju ändå VM i fotboll. Men trots att Sverige förpassades ut från den gröna plätten kallad fotbollsplan, fortgick det blågula viftandet. Och särskilt här i de södra delarna av vårt avlånga land. Borta är den fagra skånska flaggan. Försvenskningen av Skåne tycks, 360 år efter freden i Roskilde, vara fullkomligt fullbordad.

En nation som hotas, eller ligger i krig, tar gärna till flaggan som vapen. Under Euromajdan i Ukraina såg man ofta den ukrainska flaggan som en symbol för kamp mot korrupta politiker. Och efter Rysslands annektering av Krym och krigets första år var den ukrainska flaggan ett påfallande vanligt fenomen. I rädslan och oron inför framtiden ingav flaggan trygghet. Men med tiden har den blivit mindre vanlig. Kanske för att flaggan inte trängde iväg det onda och kriget blev vardag.

Annat är det i Sverige. Den svenska flaggan vajar inte bara i Skåne. Även i Norrland, där ovanstående fråga ställdes till kommunalrådet i Kramfors, har en horisont som färgas av blågula utropstecken utbrett sig. För det är lite det de är, ett rop ut till oss som ser flaggan. Men frågan är bara vad de vill säga.

Kommunalrådet i Kramfors funderar högt. Han själv hissar tydligen bara flagga på familjens högtidsdagar och flaggdagar. Så som jag lärt mig att det ska vara av min stränga morfar. Han var sjökapten och såg enkannerligen allvarligt på eventuella flagg-förseelser. Ty han följde de rekommendationer som ges om när flaggan ska hissas och halas.

Efter en stunds tvekan säger kommunalrådet Sahlén att det kanske också kan vara en politisk markering, och att det är möjligt att flera av dem som låter sin flagga hänga ute året om, röstar på ett parti på yttersta högerkanten. Vi vet ju alla vilket parti.

Frågan är bara varför de viftar med flaggan?

Är det för att de är stolta över Sverige? Eller rädda för en förestående invasion? Det låter jag vara osagt. Men flaggviftandet tycks vara ett försök att protestera mot det Sverige de motsätter sig. Ett Sverige som inte bara är knätofs och nyckelharpa som vissa av partiets toppnamn gärna yvas över. Man kanske protesterar mot ett Sverige som vill skapa jämställdhet och mångfald. Som kämpar för homosexuellas rättigheter, och brinner för kampen mot diskriminering och för tolerans. Man protesterar alltså mot mycket av det som gjort Sverige så framgångsrik, skulle man kunna säga. Ja, är det så? Nå, jag funderar högt, och är inte säker på att jag gör anspråk på att ge några svar.

Men det kanske mest sorgliga är ändå att allt fler börjar associera den svenska flaggan med främlingsfientlighet. Inte med tolerans. Och det händer allt mer ofta att jag saknar min morfars förhållningssätt. Inte för att det var mer ordning och reda förr, utan då den inte gav så mycket plats för flaggan att användas som politisk symbol.


Flaggan på halv stång i Lerberget, Skåne.

PS. Om du reagerar på att jag inte nämner partiet vid namn, så kan jag säga att det är av den enkla orsaken att jag inte tycker att det behövs. Partiet nämns ju praktiskt taget på alla sidor och i alla medier. Mer gratisreklam behöver de inte.

Fångenskapens toner

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis då de sista tonerna klingar ut i Alfred Schnittkes Concerto grosso nr. 1, letar sig ljudet av tornseglarnas tjut in Orgelsalen. En kontrast, som likväl skulle kunna vara tonsatt av självaste Schnittke. Tårar väller upp i mina ögon, halsen snörps åt. Det gör så vansinnigt ont, men är ändå oemotståndligt vackert.

Schnittkes Concerto grosso nr 1 kräver absolut koncentration från sina åhörare. Det finns lättsamma partier, som han lånade från filmmusik, som han komponerade vid den tiden. Men de mals ner, hackas sönder, pulviseras av desperationens styrka. Hela konserten, slutar som den börjar. Med klangen ett prepareta piano, men det inte som i inledningen, då det var ett nytt oskrivet blad för oss åhörare. Nu hör vi all den klaustrofobiska vrede som konserten innehåller.

Trots känslan av hopplöshet, glimmar här ett hopp. En önskan om frihet. Det är diktaturens våld mot människorna vi hör. Men Schnittke ville inte låta sig krossas. Han hade alla fall kraft då, 1976, att opponera sig. Han försöker vrida sig och slita sig från de bojor han fjättrats i. Men utmattad störtar han mot marken. De sista tonerna, symboliserar, för mig, de sista desperata försöken att slita sig fri. Som tornseglarna utanför fönstret.

Det sliter och river i mig. Det gör som sagt så vansinnigt ont. Det finns egentligen bara ett annat stycke som har samma inverkan på mig, och det är Allan Petterssons sjunde symfoni. Han var inte fjättrad av en diktatur, utan av reumatism. En sjukdom som bokstavligen slet hans inre i stycken. Men det var nog inte bara sjukdomen som gjorde ont i honom. Det var nog lika mycket hans fattiga barndom, och känslan av utsatthet som styrde tonerna han skapade.

Det som förenar dessa båda tonsättningar är hur skönheten försöker bryta sig in, skänka ljus, men den ondskefulla kraften segrar. Det finns säkert de som värjer sig från tonsättningar som de båda ovan. De tycker kanske att musik bara ska vara vackert och smyckande. Men smärtan i musiken talar också till alla de som inte ges möjlighet att fly från sina trauma. Och det inbringar också en känsla av samhörighet, hos alla oss som inte förmår se livet som ett glättig YouTube-klipp.

Under kvällens konsert omringades Schnittke av Johann Sebastian Bach. Det var ett ypperligt val, då Concerto grosso nr 1 just korresponderar med barockmusiken. Jag har dock fortfarande inte bestämt mig för om jag tyckte om att man valt rätt med att avsluta konserten med BWV 1060R. Kanske fanns det de som räds smärtan i Schnittke, och behövde något som dövar minnet av Concerto grosso nr 1. Men för mig hade det inte behövts. Jag räds inte att se in i andras mörker.

Det var dessutom en fullkomligt strålande prestation av kvällens båda solister, Midori Goto från Japan och Orest Smovtj. Men ändå är jag kanske mest rörd över orkestern, Ukrainian Festival Orchestra och dirigenten Ivan Ostapovitj framförande. Som en trygg, fast hand lotsar de varsamt solisterna genom de vanskligt partierna. De stående ovationerna var lika mycket till deras ära som till solisternas.

Och utanför seglar tornseglarna fritt och vigt genom sina glädjebringande tjut.


Strax före orkestern, dirigenten och solisterna gör entré.