(Läsningstid: 5 minuter)Det händer att jag är förföljd. Eller så är det jag som är förföljaren. Nå, det sker någon typ av förföljelse i mitt liv. Och det har pågått ända sedan den dagen jag flyttade till Lviv.
Kanske redan första dagen jag kom hit började jag försöka spåra de judiska spåren i staden. Det gick inte så bra, då min kunskap haltade, och mina slutsatser blev därefter. Ett saligt hopkok av mina vilda fantasier.
Sedan började jag gräva efter det historiska Ukraina. Det gick lite bättre, men det var fasligt svårt att veta när jag tolkat något rätt, eller om det var en produkt av det syltkok av det hustoriebruk som Lvivs turistnäring slevar ihop.
Sedan begav jag mig ut på jakt efter polska spår. Det var något lättare, faktiskt. Kanske för att jag då blivit något vassare, och framförallt mer påläst.
Men bland alla dessa folkgrupper var det också några personer som ideligen dök upp i min väg. Den första var Stanisław Lem. Han hade, och har fortfarande, en unik förmåga att dyka upp lite varstans. Mannen blev möjligen fördriven ut ur staden, men i min värld traskar han fortfarande omkring här. Vanligtvis med någon sötsak eller kaka i handen. När jag går förbi hans hus, där han växte upp, säger jag alltid “Cześć Stanisław!” (Hej Stanisław)
En annan jag alltid hälsar på är Debora Vogel. När jag går förbi hennes hus stannar jag alltid till. Tittar upp mot husfasaden, och försöker föreställa mig hur det var att bo i detta hus under mellankrigstiden. Det är ofrånkomligt så att jag tänker på hennes död, som möjligen skedde i koncentrationslägret Janowska, som låg i stadens utkant. Det är en vacker gata, men för mig vilar det något sorgset över den. Som om något saknades. Och jag tror att det är Debora.
På senare tid har jag allt oftare sprungit på Zuzanna Ginczanka. Denna poet som jag absolut inte vill intressera mig för, eftersom så många andra redan intresserar sig för henne. Jag brukar försöka vifta bort henne, men hon insisterar.
Till skillnad mot Stanisław och Debora bodde Zuzanna en ganska kort tid i Lviv. Fast under den tiden hette staden Lvov, och styrdes av sovjeter. Hon bodde här mellan 1939-1942, och under större delen av tiden i staden bodde hon givetvis i ett av stadens vackraste hus. Lika vackert som hon själv lär har varit, kan man säga.
Huset kallas för Michał Stoffs hus. Jag har verkligen sökt stoff om denne Stoff, men endast hittat den föga fantasieggande titeln “köpman”. Intresserad av arkitektur måste han ändå ha varit. Huset, som byggdes 1905-1906 är i bästa secession-stil. Många tror att secession är det samma som jugend, men det är inte riktigt rätt. Precis som jugend handlade secession om att bryta med den tidigare normen, som inom arkitektur var den historistiska stilen. Det var en stram stil, med speciella krav på hur fönster, kolonner och annan utsmyckning skulle se ut. Men inom secessionen struntade man i dessa regler, och resultatet är iögonfallande fagert och intresseväckande. Secession har en stark koppling till Wien, och eftersom Lemberg, idag Lviv, låg i Habsburgska imperiet byggdes många av husen runt förra sekelskiftet i stilen secession. Jugend är däremot kopplat till Tyskland, vilket är den avgörande skillnaden mellan secession-stil och jugend.
Så även Michał Stoffs, eller Zuzanna Ginczankas, hus. Det är ett bedårande vackert hus. Huset har två ingångar. Nummer 8 och 8A. Zuzanna ska ha bott i det senare. Mitt på husets fasad finns ett vackert kvinnoansikte. Det är en Valkyria inramad av ett bladverk av hästkastanjblad. Ovanför svävar en regnbåge. Balkongernas järnornament är slingrande, egensinnigt men samtidigt smäckert. Nästan skirt. Från varje balkong sträcker sig grenverk av metall ut. Ovanför fönsterna på andra våningen finns fina keramikutsmyckningar, i grönt och vitt. Portarna har också vackra metalldekorationer. Nummer 8A, där Zuzanna bodde, har dessutom fortfarande kvar sitt polska namn, Jabłonowiskich, och är omgärdat av förföriska blommor.
Väl inne i porten slås man återigen av huset skönhet. Kaklet på golvet har mjuka former och liksom rör sig våglikt över golvet. I taket finns det hästkastanjblad i stuckaturen. Trappräcket åmar sig förföriskt upp för trapporna, och väggarna i trapphuset har reliefer med bladverk. På översta våningen skymtar lite av originalfärgen fram, ljust grönt blänker bladen mot oss.
Jag tänker på Zuzanna, och hoppas att hon i alla fall någon dag var lycklig här. Att hon kanske tittade på husets skönhet och log tacksamt mot arkitekternas skickliga hantverk.
Hur mycket min blick än fladdrar runt detta vackra hus, så är Zuzanna Ginczanka borta. Mördad av nazisterna. Men i min enfald hoppas jag ändå att jag håller henne vid liv, genom att varje gång jag går förbi tänker på henne och säger: Cześć Zuzanna. Eller så är det hon som vänder sin långa nacke mot mig, och vinkar lätt. Hur än det förhåller sig så pågår det någon typ av förföljelse här. Inte alls oangenäm, men ändå väldigt pockande. Och understundom förvirrande. Min uppmärksamhet har ni, du Zuzanna, och du Debora, och lille gottegrisen Stanisław. Men varthän ni tänkt att ta mig har ni ännu inte lyckats förtälja.
Tidigare blogginlägg om Zuzanna Ginczanka: https://viewpoint-east.org/2018/10/05/skonheten-som-skymmer-ett-forfattarskap-zuzanna-ginczanka/
Like this:
Like Loading...
