viewpoint-east.org

Polsk musikskatt återfunnen – Antoni Kątski

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, music, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under myllan i ukrainska Ivanytji, som idag alldeles säkert skiftar i all världens sommarprakt, vilar Antoni Kątski. Ingen vet riktigt var, och det är nog inte många i dagens Ivanytji som känner till att han vilar här. Faktum är att väldigt få som ens känner till att det funnits en man som lystrade till namnet Antoni Kątski. Och det är egentligen förfärligt tragiskt, enär han ändå var en man som tordes vara ihågkommen.

Antoni föddes i 1816 i Kraków. Hans far Grzegorz var en hängiven musikälskare och tillika amatörviolinist, som ägnade hela sitt liv åt att dana sina barns musikaliska skolning. Antoni och hans fyra syskon, skulle därav välja musikens väg. Faderns ansträngningar gav frukt, och Antoni hade sitt första publika framträdande redan som femåring. Det sägs också att Antoni erhöll ett medlemskap i Krakóws musiksällskap året därpå (1822). Men självfallet var det inte enbart fadern som skolade Antoni och hans syskon. Det finns flera namnkunniga personer bland deras lärare, såsom exempelvis Ludwig van Beethoven.

Familjen var som ett teatersällskap, som turnerade runt omkring Europa, och där underbarnen Kątski fick visa upp sin briljans. De slog aldrig riktigt ner sina bopålar, och Antoni och hans syskon skulle leva ett kringflackande, men säkerligen ytterst händelserikt och stimulerande liv. På 1830-talet slog sig familjen trots allt ner i Paris, och här tog också Antonis karriär fart. Han rönte nämligen stor framgång som pianist, samt blev en anlitad och mycket omtyckt pianolärare i den parisiska kulturella societeten. Dessa framgångar ledde till att han blev rekryterad som lärare till anrika Conservatoire de Paris.

I Paris fanns under denna tid många polska tonsättare, musiker, författare och adelsmän som flytt undan Tsarryska styret över det delade Polen. (Polen var delat från 1772 och 123 år framåt mellan dåtidens stormakter Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen.) De landsflyktiga polackerna hade flera mötesplatser i Paris, och den kanske mest kända av dem var adelsfamiljen Czartovskis salong. Här möttes man och diskuterade politik, poesi, konst och givetvis spelade och lyssnade på musik. Det finns uppgifter som säger att Antoni ska ha spelat tillsammans med den store Frédéric Chopin just i denna salong, och den uppgiften finns det ingen anledning att bestrida.

På 1850-talet bodde Antoni några år i Berlin, där han erbjöds en tjänst vid det preussiska hovet, men han avböjde för att istället flytta till Sankt Petersburg, där han stannade i över tio år. Från den ryska huvudstaden flyttade han vidare till London, och här levde och verkade han under 16 år.

Man skulle nu kunna tro att Antoni Kątski vid det laget kände att han åstadkommit tillräckligt i sitt liv. Han hade uppnått en aktningsvärd ålder, och var en ansedd musiker och tonsättare. Men så var nu inte fallet, ty vid en ålder av sextiosju vårar flyttade han till USA för att börja arbeta vid ett universitet i Michigan. Antoni nöjde sig inte med det, utan gav sig som 81-åring ut på en världsomspännande turné. Han besökte Kina, Australien, Indonesien, Ryssland och givetvis Polen. Man skulle ju kunna tro att en sådan kraftmätning skulle innebära slutet för en åldrad man, men han levde ända fram till 1899, då han hastigt och oväntat (!) avled på besök hos sin hustrus syster i samhället Ivanytji.

Inte många verk av Antoni Kątski har överlevt till våra dagar, hans verk återfinns inte på konserthusens repertoarer och nästan inga inspelningar har gjorts. Kątski skulle kunna förbli en bortglömd musikskatt om det inte vore för att Filharmonin i Kraków somi dagarna släppt en CD med två kompositioner av honom. (Se länk nedan.) En utomordentligt fin inspelning, helt unik i sitt slag. CD:n inleds med hans pianosextett, op 220 (1862). Stycket, som egentligen skrevs som en symfoni, var tillägnat tsar Alexander den andre, och skrevs av Antoni i förhoppningen att han med det verket skulle tilldelas tjänsten som solist vid det tsarryska hovet. Så blev dock inte fallet, enär det var hans bror som fick den äran. Enligt den mycket informativa texten som återfinns i konvolutet till CD:n, finns det ingen kännedom om symfonin någonsin sattes upp. Under 1800-talets mitt fanns det inga symfoniorkestrar i det delade Polen, och därmed ingen efterfrågan. Det här innebär att man kan utgå från att detta kanske är en av de första polska symfonierna, eller kanske möjligen även den äldsta. Det är ett mycket melodiöst och nästan sångbart stycke, som det står i konvolutet, och med en indelning som kastar lyssnaren rakt in i en virvlande dans, ty det finns en schattering av folkmusik. På CD:n finns även en pianotrio, op 201 (1853), som troligen skrevs under Antonis tid i Berlin. Detta är likaledes ett charmerande stycke, med snillrika kontraster. Och inte lär det komma som en överraskning att man i båda styckena kan skönja att Antoni hade låtit sig inspireras av Chopin.


Här syns och hörs den ensemble som också återfinns på CD:n. Musikerna är Paweł Wajrak (violin), Justyna Dybek-Boczek (violin), Anna Migdal Chojecka (viola), Franciszek Pall (cello), Duszan Korczakowski (kontrabas) och Ewelina Panocha (piano).

Källor
https://filharmoniakrakow.pl/public/program/wielcy-z-malopolski–antoni-katski
https://culture.pl/pl/tworca/antoni-katski
https://pl.wikipedia.org/wiki/Antoni_K%C4%85tski

Pogromen i Proskurov 15 februari 1919

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den 15 februari 1919 red en trupp soldater in staden Proskurov. Soldaterna tillhörde ukrainska folkets armé, och leddes av Ivan Samosenko. Under några timmar mördade man kvinnor, barn, gamla, yngre och äldre män. Någonstans mellan 1300-1700 personer mördades. Och gemensamt för dem alla var att de var judar.

Pogrom kallas det för, när en massaker görs mot judar. Ordet kommer från ryskan, och betyder att “tygla någon”, “utsätta för våld”. Och våld var det invånarna i Proskurov utsattes för.

Man har i efterhand sökt vem som bär skulden för detta brott, och en del ägnar hela sin vakna tid åt försöka lägga skulden på Symon Petljura. Andra ägnar hela sin vakna tid åt att försöka rentvå honom. (Själv är jag för okunnig i frågan för att uttala mig om hur det förhåller sig.) Petljura var en nationalistisk journalist, författare, politiker och publicist, som vid tidpunkten för pogromen i Proskurov var krigsminister i den ukrainska folkrepubliken. Detta första försök att bilda en egen ukrainsk nation var kort, 1918-1921, och färgades av ett blodigt krig mellan Sovjetryssland, Polen och den ukrainska folkrepubliken. Nationen hade aldrig någon chans att bli en trygg plats för sina invånare. Trots att Petljura faktiskt var noga med att även belysa att judarna behövde skydd. I den kortlivade folkrepubliken hade faktiskt judarna en folkrättslig position. Men det hjälpte inte. Ty det fanns de med förryckta idéer om judarna. En av dem var alltså Ivan Samosenko, som faktiskt senare avrättades för sina brott och mord på judar.

Idag är det alltså 100 år sedan hans trupp äntrade staden Proskurov och skanderade “Död åt judarna, och rädda Ukraina”. När det blev känt vad som skett beordrade Petljura att Samosenko skulle arresteras.

Det är många som försökt att skildra lidandet som judarna utsattes för under pogromen i Proskurov, men mitt val föll på Issachar Ber Ryback. Ryback föddes i staden Kropyvnytskyj, som då kallades för Jelizavetgrad, år 1897. Han visade tidigt ett intresse för konst, och var särskilt intresserad av att skildra judarnas liv. Han skildrade livet i shetls, de judiska städer som fanns i östra Europa fram till Förintelsen. Hans stil var expressionistisk, och man jämför honom ofta med hans mycket mer kända kollega Marc Chagall. 1917 begav han sig till Moskva, där han deltog i utställningar med konstnärer inom avantgardismen.

Ryback försökte verka i Sovjetunionen, men som judisk konstnär, med judisk tematik blev det allt svårare för honom att vara kvar. 1926 emigrerade han slutligen till Paris, där han 1928 hade en uppmärksammad separatutställning.

Rybacks far mördades i en pogrom. Det här måste ha satt djupa spår. Ångesten och maktlösheten måste alltid ha jagat honom. Jag tycker att det tydligt syns i målningen nedan. I förgrunden ser vi hur två män, den ena troligen rabbin, rusar fram i panik. I sina famnar bär de helgedomar från synagogan. Jag tror att rabbinen håller torarullen i sin famn. Insvept i tyg. Bortom de två männen som rusar fram ser vi en stor grupp människor, med skrämda ansiktsuttryck. Målningen heter Pogrom 1919. Kanske föreställer den pogromen i Proskurov.


Issachar Ber Ryback. “Pogrom 1919”.

Simon Laks – en tonsättare av denna värld

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, Litteratur, music, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Musik i koncentrationslägren var inte underhållning, lär tonsättaren och violinisten Simon (Szymon) Laks ha sagt. Den var inte heller ett medel för motstånd eller lindring. Musiken skulle döva lägerfångarna. Paralysera dem till arbete och underkastelse. Han visste vad han pratade om, den gode Simon Laks, ty under mer än två år satt han fånge på Auschwitz-Birkenau, där han tvingades verka som orkesterledare för lägerorkestern.

Kanske är han mest känd för det, att han var orkesterledaren som överlevde förintelsen. Kapellmeister in Auschwitz. Men som det är med varje historia med en överlevare, finns det så mycket mer att berätta.

Simon Laks föddes i Warszawa 1901 i en judisk familj. Det finns inte många uppgifter om hans förehavanden under unga år, frånsett att han lär ha studerat matematik innan han som 20-åring började studera musik på konservatoriet (Musikhögskolan) i Warszawa. Det är troligt att han tidigt rönte viss framgång, ty redan 1924 uppförde symfoniorkestern i Warszawa en av hans tonsättningar.

Två år senare tycks han ha mött på viss patrull, tillåter jag mig att tro, ty han lämnade Warszawa för att arbeta som stumfilmspianist i Schweiz. Därefter packade han åter sin kappsäck. Nu var siktet inställt på Paris. Här slog han sig ner, och han blev 1929 antagen till legendariska Conservatoire de Paris, alltså Musikhögskolan i Paris.

Simon Laks behärskade även flera språk, och han tycks varit lika tilltalad av att skriva musik som att författa och översätta. Han kunde utan svårigheter bemästra polska, ryska, franska, engelska och tyska. Det här intresset skulle senare göra att hans liv tog en oväntad vändning.

Under 1930-talet utvecklade han sin musikaliska stil, och den var distrinkt nyklassicistisk. Du kan tydligt höra ordningen, reaktionen mot den experimentella musik som hade varit på modet före mellankrigstiden. Tonsättare som Laks ville också markera mot romantikens kanske lite svulstiga och bombastiska uttryck. Det skulle vara enkelt och fräsch. Luftigt och nästan dansant. Hos Laks kan man även höra lite drag av barock. Det är ofta sirligt och där gömmer sig många yviga krusiduller, men tonsättningarna har ändå en mycket stark 1900-tals prägel. Trots att musiken kanske vill lura mig att se pudrade peruker framför mig, så är det ändå så att bilarnas metallsjälar och betongens entré lyser genom. I hans tonsättningar hör man även andra andetag. Här finns judiska tonklanger, polsk folkmusik, och givetvis jazz.

1942 arresterades han av nazisterna i Frankrike och skickades alltså till Auschwitz-Birkenau. Han förflyttades sedemera till Dachau, där han och de andra överlevande befriades av amerikanarna 1945. Blott 20 dagar efter han blev fri åkte han till sin forna hemstad Paris, där han levde fram till sin död 1983.

Simon Laks fortsatte att verka som tonsättare, men efter kriget hade intresset för nyklassicistisk musik tynat hos åhörarna. Trots det ändrade aldrig Laks sin syn på musik. Han fortsatte som tidigare. Det finns några fåtal tonsättningar av honom på temat förintelsen, men jag har bara lyckats höra några av dem. Men man göre man sig inte besvär att leta efter förfärliga förintelseberättelser i Laks tonsättarkonst. Han hade ett annat kall, och jag tror att det snarare handlade om att försöka återskapa liv, än att framkalla död för våra öron. Förresten, visste ni att han även tonsatte dikter av Julian Tuwim. (Jag har ju sagt att den där Tuwim har en fantastisk förmåga att dyka upp i tid och otid.)

1967 beslutade sig Simon Laks för att sluta tonsätta. Orsaken var den ökande antisemitismen i Polen. Antisemitismen hade nämligen efter 6-dagars kriget i Israel, åter krupit upp ur sina hålor i hans gamla hemland Polen. Enligt Laks son ska han ha sagt att tonsätta musik inte längre tjänade något till. Det behövdes starkare medel för att bekämpa antisemitismen, menade Simon Laks. Eftersom han alltid hyst ett intresse för språk och lingvistik, bytte han alltså bana som 66-åring och blev författare, journalist och översättare. I en av hans kanske mest beryktade böcker behandlar han sina upplevelser från Auschwitz. På polska heter den Gry oświęcimskie och utkom 1979. I engelsk översättning heter den Music of another world (1989). Boken lär vara en unik skildring av förintelsen, med musiken som utgångspunkt.

Här kan ni höra några exempel på tonsättningar av Laks:
Poem för violin och orkester (1954)
Åtta judiska sånger – för sopran och piano. (1947)

En dokumentärfilm om Simon Laks från 2012.

Ett tidigare blogginlägg om musiken i koncentrationslägren.