viewpoint-east.org

Zjovkva – staden som inte glömmer

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, Litteratur, poland, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Den första stad jag besökte utanför Lviv var Zjovkva. Jag minns inte exakt vilket år, men låt oss säga att det var 2011. Vid den tiden hade jag mycket grumlig och otillräcklig uppfattning om hur historien såg ut på den platsen jag bodde. Jag sökte givetvis ständigt efter det förlorade folket, judarna. Var jag än gick sökte jag efter några spår av deras liv, men fann förbryllande lite. Fast det var vad jag sysslade med i Lviv. När jag kom till Zjovkva första gången hade jag inte en tanke på dem. Det var som om de inte hade funnits där.

Väl på plats träffade jag en besynnerlig liten herre iklädd någon slags dräkt från 1600-talet. Den mycket språkkunnige mannen pratade om någon Stanisław Żółkiewski som tydligen grundat staden. Han fortsatte att gå på om en Johan III Sobieski som jag inte alls visste något om. Som svensk blir man ju ofta varse om att andra människor runt omkring i världen är mycket mer historiskt bevandrade. Det här var ett sådant tillfälle, och jag skämdes över min okunnighet.

Nå, efter mitt möte med den märkliga mannen som radat upp polska namn, och även nämnt judarna som levt i staden och någon svensk kung som enligt hans mening hade bott en natt på slottet, beslöt jag mig för att ta en promenad i stan. Tyvärr blev promenaden mycket kort. Jag fann inget av intresse. Orsaken var ju att jag inte hade något intressant att fylla i det jag såg. Det är vad historielöshet gör med oss. Vi vandrar runt i tillvaron, som små flingor och glider runt utan att förstå någonting av vad vi ser.

Idag åkte jag åter till Zjovkva, men nu är det nästan omvänt. Det är faktiskt möjligt att jag ser och förstår mer än vad de som bor där ser. Så blir det när man har för mycket historia i huvudet. Jag tror att det är bra om man hittar något mellanting. Min nuvarande position kan faktiskt bli lite enerverande för de som vill visa sin stad och region.

När jag idag gick genom Zjovkva träffade jag ingen trevlig liten man iförd 1600-tals kläder. Stan har gått från en slumrande småstad, till att snart bli ett turistmekka för alla polacker som kommer genom staden för att besöka Lviv. Det gamla slottet, som var i ett gräsligt skick första gången jag var där, håller nu på att renoveras. Det kommer snart att skina lika vackert som det gjorde i sina fornstora dagar. Lilla Zjovkva håller på att bli en riktig ögonsten i Galizien!

Men mitt besök i Zjovkva idag handlade inte enbart om att se vad som hänt med slottet. Jag ville besöka staden för att få återse judarnas Zjovkva och Clara Kramers födelsestad. Och med det ville jag också se Zjovkva genom förintelsen. Jag tänker inte göra någon presentation av hennes självbiografi “Clara’s war”, utan ni får läsa mitt tidigare inlägg om hennes gripande skildring från tiden för förintelsen.

Det jag sökte idag var, förutom synagogan som jag redan sett, begravningsplatsen samt om jag kunde hitta andra spår av judarnas liv i Zjovkva.

Plötsligt, när jag gick på det stora torget, var det som om något drog mig i kragen på min klänning, och tvingade att vända mig om. Det visade sig att det var skuggan av en mezuza som ville bli sedd. Jag blir alltid så rörd när jag ser dessa. Av någon anledning måste jag alltid, smått tvångsmässigt, ta på det tomrum som var en mezuza. Det känns alltid trevligt att möta dem, men ofta så oändligt sorgligt att de gapar tomma. Som om portarna har djupa sår, eller om det bara är ärr, av det som borde vara där.

Därefter banade mina ben mot begravningsplatsen. Den användes från tidigt 1600-tal, då judarna tillåts att bli invånare i staden, fram till det att nazisterna skövlade den. Gravstenarna användes till vägbyggen i stan under nazisttiden, men det var faktiskt så sent som 1970 man pulveriserade resterna för att göra plats för en marknad. Idag står en luggsliten och sorglig marknad på platsen. När jag går in genom det som tidigare var porten till begravningsplatsen gör det ont i mig. Bokstavligen. Det händer allt oftare att jag drabbas av insikten vad mänsklig ondska, så som förintelsen, kan leda till. Jag vill inte vara utan den förmågan att känna, men det är alltid lika fasansfullt när det kommer till mig.

Det finns inte mycket som överlevt. En bit in på platsen finner jag ett hus som jag antar att chassiderna byggt. Där inne finns en gravsten för tzadiken Yitzhak som dog 1737. (Jag har tyvärr inte någon mer information om honom, då allt var författat på hebreiska på det lilla huset som omger hans gravsten.) Men det finns även två synliga tecken till på att detta varit en magnifik begravningsplats. De är båda sönderslagna, och ingen vet vem som ligger där under. Jag lägger en sten på varje. En liten (om än helt obetydlig) gest att jag aldrig kommer tillhöra dem som glömmer.

Det är med tunga steg jag går från begravningsplatsen. Jag försöker se annat, och Gustav gör sitt bästa för att beskriva skönheten på plasten. Men trots hans försök blir jag allt mer tung till sinnes. Framtiden känns så mörk. Det tycks nämligen som om den inte vill något hellre än att glömma. Förtränga.

Det är några minuter tills tåget ska gå, och vi går till rådhuset, som tycks släppa upp besökare till tornet.

Och där finner jag det som ger förhoppningar inför framtiden. I rådhusets torn har man skapat en originell och smakfull utställning. Man går bokstavligen upp genom Zjovkvas historia. Ingen folkgrupp är glömd. Alla får lika mycket utrymme. Och här finns inte heller någon glorifering av några krigshjältar. Plötsligt står Zjovkvas alla invånare från tiden före andra världskriget sida vid sida. Så som Clara menar att hon tyckte det var före kriget. Och ja, Clara och hennes familj finns också där på utställningen. De är inte glömda. De är inte förträngda. De finns här. Mitt i stadens torn.

Och när jag når toppen av tornet, och blickar ut över denna undersköna stad med dess omgivning, känner jag att det ändå finns så mycket hopp. Så många som inte vill glömma. Nu handlar det bara om att alla – som vill delge nutiden och framtiden en tydligare bild av historien – orkar hålla emot och inte låter ambitionen att sprida kunskap tyna när nationalismen slår på sina trummor.

När tåget långsamt knirkar sig ut från Zjovkva, eller på polska Żółkiew och på jiddisch Zolkiew, mot Lviv, känner jag ändå tillit inför framtiden. Det är många som aldrig kommer glömma, och jag är också del i det nu, då jag skriver dessa rader.


Synagogan byggdes under 1690-talet. Trots ihärdiga försök lyckades nazisterna aldrig förstöra den helt.


En mezuza som ville bli sedd.


En av tre gravstenar som fortfarande kan skönjas.


Från utställningen i rådhustornet. Längst upp till höger finns bilder på Clara Kramer och hennes familj.


Uppe från rådhustornet i Zjovkva går det att blicka ut både mot historien och framtiden.

Staden som (inte) överlevde – ett projekt för framtiden

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, Litteratur, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är viktigt med balans, oavsett vad man rapporterar om. Rapporteringen från Ukraina kan dock sällan kallas för balanserad. Det är ett överdrivet fokus på problemen som finns här, och inslagen om positiva händelser eller engagemang är nästan helt obefintliga. Ibland sticker vissa ut. Som när Maria Persson Löfgren var här i Lviv i vintras. Under sina få dagar i regionen, hann hon med att göra flera viktiga reportage om människor som vill göra skillnad. Sådana som försöker stärka landet, eller bara skapa sig en bättre tillvaro. Sådana inslag i nyhetsförmedlingen är viktiga.

Ett exempel, på snedvriden rapportering, har i dagarna återigen aktualiserats. Igår invigdes en skärmutställning i Lviv om SS Galizien. Den här utställningen har mötts av vrede från många håll. Det är egentligen inte så märkligt att den blir uppmärksammad. SS Galizien var en ukrainsk bataljon som stred tillsammans med SS, och många anklagar dem för att ha deltagit i mördandet av judarna i regionen.

Idag gick jag förbi utställningen. Det är fem skärmar 70×100 cm. Utställningen saknar information om de brott som bataljonen anklagas för. Men det som är viktigt att betona är att den ser hopplöst ynklig och oinspirerande ut. Om avsikten är att locka tusentals lvivianer att stanna upp och dras med i någon form av okritisk vördnad för denna bataljon, så kan jag avslöja att de knappast kommer lyckas. De som stannade till, var äldre som främst tycktes vilja vila benen och hämta andan i den torra aprilvärmen.

Något som de kritiker av Lviv lyckats undvika att rapportera om är att man idag officiellt öppnade projektet Staden som (inte) överlevde (Місто, яке (не) пережило). Jag skriver “projektet”, för det är inte en utställning, likt den ovannämnda. Det är massor av utställningar, konserter, föreläsningar, poesiuppläsningar och mycket mer. Staden som (inte) överlevde är ett projekt som pågår under hela 2018, och fokus är att sprida kunskap om likvideringen av Lvivs koncentrationsläger Janovska samt gettot.

Men Staden som (inte) överlevde är också så mycket mer.

Genom att utgå från Janovska och Lvivs getto kommer man även belysa det Lviv som fanns före 1943 och likvideringen av Janovska och gettot, och hur det raderades av nazisterna och den efterföljande sovjetiska diktaturen. Man kommer att göra så genom konst, musik, litteratur och föreläsningar. Under 2018 kommer det inte finnas en endaste dag som inte ger oss möjlighet att få skapa bekantskap med Lviv före den stora tragedi som krossade stadens multietniska atmosfär.

För mig, som bor i Lviv, är Staden som (inte) överlevde ett långt mer angeläget och långtgående projekt, än fem missvisande skärmar om SS Galizien. Den här typen av stora satsningar får praktiskt taget aldrig någon uppmärksamhet av de som annars påpekar att de ivrar för att Ukraina ska göra upp med sin historia. Staden som (inte) överlevde är just ett sådant projekt, som dessa annars borde vurma för.

Under dagens presskonferens för det offentliga öppnandet var det givetvis endast ett fåtal journalister som samlats. Presidentens besök i Lviv upptog antagligen hela deras medvetande. Skulden till att så få bevis på positiva engagemang kommer ut från Ukraina, ligger således inte enbart hos internationell press, utan den väger lika tungt på den inhemska.

Staden som (inte) överlevde koordineras av museet Terrorns territorium, samt av Centrum för urban historia, med stöd av Lvivs stadsfullmäktige. Båda dessa kommer att ha utställningar och föreläsningar på temat. Under presskonferensen delgavs åhörarna projektets ambitioner, men det fanns även plats för stundtals hetsig debatt om orsaken till motsättningarna mellan judar och ukrainare under andra världskriget. Sofia Djak, chef för Centrum för urban historia, är med sin orädda hållning en bra indikator på att Staden som (inte) överlevde inte kommer att nedlåta sig till historieförfalskning.

Andra deltagare i Staden som (inte) överlevde är Orgelsalen, som kommer att arrangera flera konserter, tidskriften Krytyka kommer ha flera föreläsningar, tidningen Zachid kommer att ha både föreläsningar och rapportera. Ja, det här är bara ett axplock av allt som kommer att ske under året.

Jag är förhållandevis övertygad om att Lviv inte kommer att vara sig riktigt lik efter 2018 slut. Många fler av invånarna kommer att få tillgång till ny kunskap, och andra projekt lär komma i kölvattnet på Staden som (inte) överlevde. Det kommer kanske att vara smärtsamt periodvis, men framtiden är redan innerligt tacksam. Och kanske kommer inte, i projektets titel, att suddas ut en aning.


Foldern för “Staden som (inte) överlevde”


På Terrorns territorium.


På presskonferensen.


Terrorns territorium.

Janovska – En minnesplats som glömts bort

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag försöker febrilt att stöta bort ljudströmmen av bilar som vrålar förbi oss. För jag vill vara här, inte i ljudet av förbipasserande bilar. Jag vill vara här i tanken, med de tiotusentals människor som mördades på denna plats. Och med de hundratusentals som tvingades till slavarbete.

Platsen jag står på är Janovska i Lvivs utkant. En plats som var ett koncentrationsläger under andra världskriget. Här främst judar mördades och tvingades till slavarbete.

Det är inte lätt att ta sig hit. Trots att det inte ligger så långt från ändhållplatsen för spårvagnen så finns det ingen skylt som visar oss i rätt riktning. Det finns ingen vägvisning. Trottoarer som leder förbi det fängelset som angränsar till Janovska, är smal och bilarna kör oroväckande nära. De kör så nära att jag hellre riskerar livet och tar mig över den trafikerade fyrfiliga vägen. Väl framme vid monumentet saknar jag en skylt som visar att det är här man kan finna monumentet. Det hela är förvillande likt en rastplats eller vändplats.

Trots att jag har sett bilder från Janovska, bilder som de på maskinen som krossade benen på de mördade. Och trots att jag har läst beskrivningar på hur inhumant fångarna behandlades, så är det omöjligt att greppa vidden av lidandet som förekom här.

Någonting stör ut mina försök att skänka min tanke till de hundratusentals som led eller mördades här. Det är inte bara bilarna som förstrött brummar förbi. Det är platsens bortglömda tillstånd som stör. Det här är inte en plats som ger besökaren den stillhet som krävs för att kunna få/ge en stund för eftertanke. Det är en plats som lämnar besökaren med en uppdämd frustration över att den inte ges mer plats i vår nutid.

Det är inte monumentet som ska anklagas för brister. Det en sovjetisk skapelse, men inte bristfällig. Att det är litet är av mindre betydelse. Det är omgivningen som stör. En fallfärdig bänk ska likna en plats där man kan sitta för reflektion. Runt omkring finner jag skräp och sopor. Det hela ser mer ut som en helt vanlig väggren, inte en plats för att hedra tusentals mördade människor. En metallgrind står öppen på trekvart. Den leder oss in i på ett öde fält. Några stubbar skvallrar om att här har det vuxit träd. Delar av fältet har förvandlats till någon slags grustag, antagligen för det bakomliggande fängelset som renoveras. Det hela är en sorglig syn och gör mig mest förbannad.

På andra sidan om monumentet finns odlingslotter. Det är kanske så att vissa tycker det är en vacker tanke, att någon har sina bärbuskar och grönsaksodlingar på platsen där så många mördades och led. Men efter att ha mötts av sopor, fallfärdig bänk för eftertanke och ett spolierat fält blir den enda sammantagna analysen att det handlar om en negligering.

Jag försöker tysta den röst inom mig som säger att det hela handlar om ett medvetet ointresse. De som mördades och tvingades till slavarbete här, finns inte längre kvar i stan. Deras själar vandrar dock oroligt mellan huskropparna, men deras röster har för evigt tystnat. Därför finns det för få som ber oss minnas alla som mördades. Men Sovjetunionen har fallit, och nu är det tid att släppa in ljus över dessa människors själar. Det är vi skyldiga dem.

Bland de som hamnade här finns bara några få överlevande. Bland de mördade finns Debora Vogel (dock inte säkert att hon mördades här), en av sin tids mest lysande begåvningar. Poet, forskare, filosof och fotograf. Simon Wiesenthal lyckades fly från Janovska. Kanske var det därför han överlevde. Han blev sedermera efterkrigstidens främste nazistjägare.

När jag står här på Janovska tänker och funderar på allt som felas, känner jag att det som främst fattas på denna plats är en ingång till att förstå vilka de var som tvingades till slavarbete eller mördades på denna plats.

Det hela är så absurt ansiktslöst.

Tomt.

Och fullkomligt ovärdigt.


Vid minnesstenen.


Någonting som är positivt är att flera skyltar satts upp på platsen för att mana till eftertanke.


Av någon anledning vägrade jag fotografera soporna. Istället fann jag en ensam blomma som växte från en jordklump.


Fältet. Fångat av Alex Den.

Fragment från det första Judiska museet i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, poland, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett litet bistert porslinslejon tittar stint på mig från sin skyddade plats i glasmontern. Han och de andra föremålen runt omkring honom tillhör en samling av judisk konst, vardagsföremål, religiösa föremål m.m. Samlingen tillkom under 1900-talets inledande år, och initiativtagare var Maximilian Goldstein. Han föreslog att samlingen skulle bli fundamentet till ett judiskt museum. 1934 invigdes museet, som skulle bli det första Judiska museet i Lviv. Den första direktören var Marek Reichenstein, en känd konstsamlare specialiserad på grafiska blad. Judiska museet i Lviv och låg på Sholem Aleichem-gatan fram till 1939, då införlivades det i Etnografiska museets samlingar i Lviv.

Nu har det äntligen sammanställt fragment från denna samling. Med en en slående bredd återskapar utställningen en känsla för hur det judiska Galizien tedde sig. Här kan besökarna bekanta sig med textilier och dess tryckmetoder, betrakta grafiska blad som skildrar livet efter en pogrom runt 1910-talet, förundras över de religiösa föremålens rika utsmyckning och få bekanta oss med föremål tänkta till festligheter. Bland de senare ingår vårt bistra lejon av porslin. Inte känns han så festsugen dock. Hans dystra blick tycks förebrå oss, och fråga oss besökare var hans folk finns idag.

De första judarna kom till Galizien redan under 1000-1100-talet. De var ett påtagligt inslag i denna del av Europa fram till förintelsen, då nästan alla judar i Galizien mördades. Idag ligger judarnas kulturella arv bokstavligen talat i ruiner. Synagogor har på många ställen förvandlats till tomma hål i stadsbilderna, förstörda under andra världskriget. Eller så framlever synagogorna sina dagar i en misär, bortom sin glans dagar. Det är egentligen mycket svårt att föreställa sig att judarna var ett så dominerande inslag i området. Utställningen på Etnografiska museet i Lviv är därför så oerhört viktig. Den borde vara permanent, eller ännu hellre, det Judiska museet borde återupprättas i Lviv. (Idag finns ett litet judiskt museum i Lviv, men det är inte tillräckligt för att förstå deras inflytande.) Även om människorna fattas oss för evigt, är det vår enda möjlighet att bevara deras minne för eftervärlden.

När jag besökte utställningen på Etnografiska museet var besökarna en ansenlig grupp. Nästan alla var unga, och en klar majoritet var intressant nog unga kvinnor. Här i området finns ett stort sug efter att få kunskap om judarnas historia och liv på platsen. En kunskap som man idag är mycket dålig på att förvalta och sprida. Att sprida kunskapen om regionens mångkulturella historia skulle bidra till att stärka invånarnas självbild. Det skulle ju också kunna bidra till att motverka de krafter som drivs av aggressiv nationalism och rasism. Här ligger ett ansvar hos regionens makthavare. Ett ansvar som just nu tas av Etnografiska museet och andra organisationer, så som Center for Urban history of East Central Europe.


Vårt bistra lejon av porslin till vänster.


“De hemlösa” av Wilhelm Wachtel. (Grafiskt blad.) Troligen visar teckningen en familj som blivit hemlös efter en pogrom.


Textilier.


Maximilian Goldstein med familj på 1920-talet. Det är inte känt vad som hände med familjen under förintelsen, men inga av dem kom levande från gettot i Lviv.


Släkten Goldsteins träd.


Chanukka-ljusstakar.


En av alla unga besökare på utställningen.

Pavel Haas studie i skönheten – mitt i ondskan

Category: antisemitism, by sophie engström, Jews, krönika, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ödet. Jag tror inte på sådant. Allt är tillfälligheter. Eller slump. Ödet finns bara i våra huvuden för att försöka skapa ordning i den oreda verkligheten nystar till oss. Men det är ändå så att ibland förundras jag över att slumpen, eller tillfälligheterna, går så linjärt och samstämmigt i en och samma riktning. I mitt fall är det förintelsen.

Sedan barnsben har jag fått lära mig namnet på det som skulle krossa det Europa som fanns då. Hemma talades det om det. Säkert inte mer än i andra familjer, men så där genomsnittligt. Pappa, som är klarinettist, har alltid haft ett särskilt gott öga till den judiska kulturen. Inte så underligt, då hans instrument ofta hörs i judiska folkmusik. Det är därför inte heller så märkligt att förintelsen ofta kom upp som samtalsämne. I skolan fick vi läsa om det, och jag åkte till och med till Auschwitz. Jag har därför getts alla möjligheter att förstå vidden av förintelsen. Så det är faktiskt märkligt att jag först nu förstår det som egentligen inte går att förstå.

Och att jag förstår är för att jag nu dagligen måste konfronteras med förintelsen. Var jag än vänder mig finns den där. Nej, det är inte ödet. Det är mina intressen som förflyttat sig. Förintelsen har alltid varit där den är. Jag har bara rört mig närmare den.

Centraleuropa blev sig aldrig mer likt efter förintelsen. Mitt intresseområde ligger nu här, därför möter jag dagligen människor som mördats i något koncentrationsläger, eller i någon massaker. Jag möter dem i texter, i konsten, i arkitekturen, i teatern och givetvis i musiken.

Pavel Haas är ett sådant möte jag hade nyligen. Det var när jag varit på Kurant i Kraków som jag hittade en CD med tjeckisk stråkmusik. Tjeckien är tyvärr för mig fortfarande ett dunkelt land gömt i min egen okunskap. Endast befolkad av några ensamma individer. Bland de vackra kompositionerna på CDn fann jag Haas komposition “Étude” (Studie) från 1943. Verket skrev han som fånge på Theresienstadt. Dit hade han kommit redan 1941. Att någon kan skriva något så vackert, när man omges av död, ondska, förintelse… “Det är kanske det enda vapen vi har”, tänker jag (möjligen enfaldigt), “för oss som inte vill (eller för de som vill men inte kan) höja ett gevär mot någon annan, att skapa skönhet när allt omkring är ett vrålande ondskefullt monster.”

Pavel Haas är bara en av alla de möten jag gjort under senare tid. Möten som fått mig att förstå vad förintelsen verkligen innebar. Vilket oläkbart sår det är i det centraleuropeiska medvetandet.


På Kurant.


CDn där vi möttes.

Om när halva stan förintas

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

(Det här är första artikeln i en serie.)

David och Jonas Horn. Två bröder med namn som inte klingar helt okänt för oss svenskar. De skulle därför kunna bo i Stockholm. Kanske på Mariatorget, eller varför inte på Hornsgatan. De skulle kunna ha varit surdegsbagare eller krögare på söder. Det skulle kunna förhålla sig så, men icke. För de båda bröderna bodde i Rohatyn, en mellanstor stad i det Centraleuropa Galizien. Två judiska bröder, som bodde där när andra världskriget bröt ut.

Men helt galna är inte mina fantasifrön. David Horn var nämligen bagare, och Jonas Horn var krögare. Deras verksamheter låg på torget (Rynok) som fortfarande är hjärtat i Rohatyn. Nu står jag här med Marla Raucher Osborn och hennes man Jay Osborn och hör på deras berättelser om bröderna David och Jonas, tillika Marlas farmors farbröder.

Rohatyn var en ganska ordinär stad i dåvarande Galizien. Befolkningen bestod av ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var fördelningen mellan folkgrupperna 40%, 40% respektive 20%. Ukrainarna och judarna låg hela tiden i luven på varandra. Det kan förklaras med att polackerna hade den administrativa och ekonomiska makten i stan, men det var judarna som ukrainarna till exempel behövde handla av, och därför fick de klä skott för uppdämda känslor av förtryck som präglade ukrainarnas tillvaro vid denna tidpunkt. Före 1940-talet ägdes således en stor majoritet av verksamheterna av judar. Ukrainarna var hänvisade till att bo i stans utkanter, emedan polackerna hade tagit de bästa områdena i besittning.

Bröderna Horn var framgångsrika. Jonas, som ägde restaurangen, var den enda i stan som fick servera Piwo Lwowskie (idag heter den Lvivskij och ägs av Carlsberg). Han hade öppet på lördagarna, vilket berodde på att de var sekulariserade judar. I hemmet lär de ha talat tyska. Davids bageri var vida känt i trakten för sina fina bakverk, som tog sin inspiration från bagerierna i Wien.

När nazisterna äntrade staden tvingade de alla judar att flytta till gettot. Davids bageri fick baka bröd till gettots invånare, och Jonas tvingades att bli medlem av Judenrat, den judiska poliskår som nazisterna använde för att kontrollera judarna i gettot.

Gettot, som var ohyggligt litet, låg alldeles bakom torget och den ukrainska kyrkan. Där trängdes uppemot 3500 individer. Kanske fler. Davids liv ändade när han försökte skydda sin systers son. Hans fru, Bronia, och deras barn flydde till skogen för att ansluta sig till partisanerna, men köld och hunger gjorde att de återvända till Rohatyn. Där höll de sig gömda, men lurades fram av ett falskt löfte från nazisterna om att allt skulle bli frid och fröjd. Men det var en bluff och de mördades.

Jonas, som tillhörde Judenrat, mötte samma öde som de andra inom den poliskåren. De sköts ihjäl av nazisterna när deras arbete inte längre behövdes. Vad som hände med Jonas fru och barn är däremot okänt, men det är inte omöjligt att de mördades med resten av gettots judar den 20 mars 1942.

Vi står på den plats utanför Rohatyn där gettots invånare mödades, den där kalla dagen i mars 1942. Det är också kallt idag. Vindarna rycker tag i oss och kylan äter sig in under kläderna. Det finns några få vittnesmål om vad som hände den dagen då de alla mördades. Bland annat såg en ung ukrainsk pojke allt från ett takfönster i en närliggande lada. Berättelserna om vad som hände är så fasansfulla att jag inte förmår att återge dem. Och det finns väl ingen mening med att göra så. Alla och envar som läst om förintelsen vet med vilken nitisk iver nazisterna och deras medhjälpare mördade. Barn förskonades inte. I synnerhet inte barnen.

Dagen efter tvingade man Rohatyns ukrainska befolkning att gräva ner de mördade judarna. Det hade varit kallt under natten, så kropparna hade frusit fast i varandra…

Att Marla står här livs levande framför oss beror på att hennes farfar emigerade till USA på 1910-talet. Och genom henne lever nu minnet kvar av de judar som utplånades från den galiziska staden Rohatyn. Hon och hennes man Jay försöker nu föra vidare minnet av judarnas liv på platsen. De vill ge invånarna i Rohatyn en möjlighet att åter lära känna dessa människor. Arbetet de gör via Rohatyn Jewish Heritage innebär bland annat att bistå med material om stadens judiska liv. Med bilder och filmer kommer Rohatyns judar åter till stadens nuvarande invånare. Men de har även andra projekt som jag återkommer till inom kort. Marla och Jay hoppas att stans museum, som ska öppna inom kort, ska bli en viktig hörnsten i att bygga upp kunskapen igen. För hos många, särskilt hos de yngre, är det judiska Rohatyn ett tomt blad. Men det här bladet ska åter fyllas, och med det skriver de också en ny sida i Rohatyns historia, men tillika också dess framtid.

När jag står här med Marla och Jay blir det så tydligt, att historien också är en del av vår nutid och vår framtid. Varje berättelse de berättar väver in ett möte de gjort med dagens invånare i staden. Allt är sammanflätat, men för att det ska skapas en ordning bland alla berättelser behövs någon som bygger broar mellan då och nu in i framtiden. Och det är sådana Marla och Jay är. De är broarna som hjälper historien ut ur glömskan in i dagens invånare i Rohatyn, hjälper oss att förstå att de som mördades då, var som vem som helst. Som bagaren du köper ditt bröd från, eller krögaren du besöker när du fått lön.

Eller så är det du som är bagaren…


Bronia och David Horn. Kanske deras bröllpsbild.


Det finns inga bilder på Jonas Horn, eller på hans fru. På bilden ser ni en av hans söner, Izio Horn. Vad flickan hette vet vi inte.


Marla Raucher Osborn och Jay Osborn i Rohatyn.

Clara’s War – När tilltron till mänsklighetens godhet förgörs … nästan

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, literature, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag har precis läst de sista raderna i “Clara’s war” av Clara Kramer, men hennes ord kommer för evigt eka i mitt inre. Det är nog den första bok jag läser där jag får kämpa mot tårarna. Mina händer är våta av svett och ångest. Hjärtat bankar hårt i min bröstkorg. Kanske är det även den första boken som gjort att det värker i mig på riktigt. Varje rad, varje sida gör så obeskrivligt ont. Alla Claras döda släktingar och vänner stirrar upp mot mig från sidorna. Det besinningslösa våldet vrålar mot mig. För att lindra smärtan försökte jag varva med andra böcker, men det gick inte. Claras röst trängde bort allt annat.

Claras ord gräva sig in i ditt medvetande. Det som berättas är så groteskt att det inte är möjligt att förbli oberörd. Orden äter sig in i dig. Gröper ur varje liten uns av tilltro till mänskligheten. Hur är det möjligt att vi kan förvandlas till sådana gräsliga mördarmaskiner? Vad är det för fel på oss?

“Clara’s War” är Claras berättelse från Zjovkva, eller Zołkiem som hon kallar det. En stad ett stenkast från Lviv. När Clara föddes var det en stad där judar, ukrainare, polacker och även tyskar, levde sida vid sida i relativ fred. Antisemitismen fanns där under ytan, men hölls mirakulöst i schack. Men andra världskriget förändrade allt. För att överleva måste Clara och hennes familj gömma sig. En av stadens tyskar, en ökänd antisemit, tar familjen i sitt beskydd och gömmer hela familjen samt några familjer till, i en bunker under huset. Sammanlagt gömde denne man och hans familj 18 judar l i över ett år.

Jag har varit i Zjovkva många gånger, men kommer aldrig igen kunna återse platsen utan att bära med mig Claras berättelse. Zjovkva kommer hädanefter att vara en plats av död. Kvalfull död. Där barn dödas och lemlästas. Där så många oskyldiga mördades för att en sjuk ideologi spridit sig som ett gift genom samhället. Där vanliga människor plötsligt förvandlas till mördare. Där unga män skryter om hur många judar de mördat med sina bara händer. Där man rättfärdigar sitt mördande med bland annat kyrkobesök. Söndags förmiddagarna är för övrigt de dagar som är säkrast för alla judar. Då är mördarna i kyrkan. Men mördarna är inte bara långväga gäster. De är också dina grannar. Sådana du delat sorger och glädjeämnen med.

Det är värst det här med barnen. Jag är sannerligen ingen barnälskande tant, men att läsa hur det besinningslösa våldet gick ut över barnen gör att varje hörn av min kropp vrålar. Varför mördar man barn på det bestialiska viset? Hur mycket jag än försöker förstå vad det är som sätter igång en sådan vilja, att mörda, så är det inte möjligt att acceptera. Det går inte att acceptera att någon kan hitta ett sätt att rättfärdiga det. Och det mest avskyvärda är att det är vi! Vi människor som utför det!

När tyskarna lämnade Zjovkva hade endast 50 av de runt 5000 judarna överlevt enligt Clara. Det betyder att endast 0.01% av stadens judar överlevde. Det så makabert. Och som Clara skriver: “When I think of the Holocaust, I think of 6 million lost, I think of the 50 million who never had the chance to be born“.

Vissa punkter i livet markerar stora förändringar för oss. För mig var det när jag läste Phillippe Sands “East West Street”. Jag har tidigare berättat om hur den boken drabbade mig. Det är ingenting i jämförelse med “Clara’s war”. Man kan säkert fråga sig varför jag fortsätter att läsa något som är så fasansfullt och som gör så ont i mig. Det finns inget enkelt eller entydigt svar på det, men jag tror det är för att jag på något luddigt sätt ser det som mitt ansvar. För jag vill minnas att de fanns här. Jag vill vara delaktig i att minnet av dem består. Några kanske menar att det som hände då tillhör historien, men jag vidhåller att det enda sättet att förstå vår samtid och skapa en dräglig framtid är att minnet och kunskapen om att de var en del av den här platsen bevaras. Det är ett arbete som aldrig tar slut eller fullbordas.

Ty däri ligger vårt ansvar. Att aldrig glömma.