viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 18 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

Det är måntro redan höst när denna målning tillkom någon gång före andra krigets utbrott. Kanske fångades detta motiv året innan tyskarna marscherade in i Bochnia. Ja, du befinner dig fortfarande i denna stad några mil öster om Kraków. Några av träden bär ännu stolt sina gula löv, medan andra redan har nakna grenar. I trädgårdslandet syns några gröna yviga tuvor sticka upp. Kanske är det svartkål. Men de andra plättarna av odlingsmark tycks redan vara skördade, ty man har redan vänt upp den svarta jorden. På målningen tycks husen klamra sig fast vid varandra, som om de sökte efter varandras stöd eller måhända tröst. Och bakom dem skymtar föremålet för gårdagens anteckning fram, nämligen Bochnias synagoga som man började byggda år 1932 och fortsatte med fram till det ödesdigra året 1939.

Mannen som fångade detta motiv hette Jarosław Heger och beskrivs på Stanisław Fischer-museet i Bochnia som en av stadens största konstnärer. Men faktum är att han inte var bördig från staden. Han föddes nämligen i Busk år 1909 som idag ligger i västra Ukraina, bara några mil från Lviv i östlig riktning. Det är oklart när han lämnade Busk, men det är mycket troligt att han fanns i staden under första världskriget, med andra ord samtidigt med svenska Alice Ankarcrona (1889-1985). Hon var nämligen gift med en grev vid namn Ludwig Bandeni som ägde Busks största palats samt praktiskt taget hela nejden kring Busk. Men det är inte troligt att vår Jarosław Heger hade någon närmare kontakt med adelsdamen från Sverige, men kanske skymtade han henne någon gång.

Nå, låt oss lämna denna utvikning. Någon gång under tidigt 1930-tal skulle Jarosław Hegers mamma köpa ett hus i Bochnia, och det är från detta hus som Jarosław fångat motivet på synagogan. Det är dock troligt att de bodde i staden redan före detta inköp, ty han hade redan skickats till Kraków för att studera på gymnasiet och 1931 kom han in på konstakademien i samma stad, där han studerade fram till 1938.

Efter studierna begav han sig till Italien för att ytterligare slipa sina färdigheter, och det var då han la grunden till sitt konstnärliga uttryck. På museet i Bochnia återges hans egna ord om sitt konstnärskap; där han beskriver att det var genom färg och form som han ville påverka betraktaren, och inte genom olika anekdoter eller återgivning av händelser.

Målningen av synagogan kännetecknas just av detta intresse för färg och form, och det var med största sannolikhet inte hans avsikt att också förmedla något om den tid han då levde i, nämligen den före den stora katastrofen. Ty genom att avbilda synagogan skulle han, möjligen omedvetet, också beskriva hur viktig synagogan var som landmärke i Bochnia.

Jarosław Heger hade antagligen precis kommit hem från sin studieresa till Italien när kriget tågade in i Bochnia. Det måtte ha varit en fruktansvärd upplevelse att se hur stadens judar mördas och spärras in i gettot. Kanske var dessa upplevelser som var anledningen till att han beslöt sig för att gå med i den underjordiska motståndsrörelsen Hemarmén (på polska Armia Krajowa), vilka stred mot och bekämpade både den tyskar och sovjetiska armén. Han skulle vara med i denna rörelse under hela kriget och även fortsätta sitt engagemang efter krigsslutet. Det är oklart vilka sabotage han var med att utföra efter krigets slut, men troligtvis rörde det sig om något som drabbade de sovjetiska trupperna. För dessa handlingar skulle han dömas till döden, men straffet omvandlades till 10 år i det fängelse, och han rehabiliteras år 1956.

Efter tiden i fängelset återvände han till sitt gamla lärosäte, konstakademien i Kraków, där han skulle undervisa i teckning och måleri fram till sin pensionering 1980. Han gick ur tiden tretton år senare. Efter sig lämnade han flera målningar med motiv från Bochnia och några av dem finns att beskåda på
Stanisław Fischer-museet i nämnda stad.

Dagens anteckning – 18 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

Det finns säkert många anledningar till att fira idag, och en av dessa är att mannen till vänster i bild, Grzegorz Fitelberg (1879-1935) som föddes på denna dag. Och som ni ser så har mannen till höger i bild, som ni nog redan identifierat som Karol Szymanowski, tagit sig an uppgiften att fira på största allvar.

Fitelberg föddes i en judisk familj
i Daugavpils som då låg då under det tsarryska imperiet men återfinns idag i det fria Lettland. Familjen skulle dock snart flytta till Warszawa och det var här som Grzegorz inledde sin utbildning vid musikkonservatoriet i Warszawa. Blott 17 år gammal fick han anställning som violinist på Warszawas filharmoniska orkester och han skulle under denna tid tonsätta flera verk som visade på stor potential. Jag kan verkligen rekommendera hans artonde opus, nämligen “Pieśń o sokole”, eller “Das Lied vom Falken” (Falkens sång), vilket är en symfonisk dikt med utgångspunkt från hans ungdomsfavorit Gorkij, och hans pianotrio, op 10. Men när Fitelberg var 19 år slog han genom som dirigent och han la därmed tonsättandet på hyllan. Det är också i rollen som dirigent och tolkare av andras musik som de flesta känner honom idag.

Man skulle faktiskt utan att överdriva kunna titulera Fitelberg som en av Polens viktigaste dirigenter genom tiderna, eftersom han bidrog till att sprida kunskap om polsk konstmusik. Det gjorde han efter att, tillsammans med bland annat Karol Szymanowski, ha grundat gruppen “Młoda Polska” (“Unga Polen”) för polska tonsättare. Gruppen arrangerade flera konserter med musik av polska tonsättare och Fitelberg stod oftast på dirigentpulten. Genom åren skulle Fitelberg också dirigera flera konserter där polsk konstmusik hade uruppfördande, och han skulle dessutom bistå vännen Karol med viktiga synpunkter på dennes tonsättningar.

På 1930-talet grundade Fitelberg polska radiosymfonikerna, men när andra världskriget inleddes blev han som jude tvingad på flykt. Han tog sig över Atlanten till Argentina och senare USA där han fortsatte arbetet med att sprida kunskap om polsk samtidsmusik. Efter kriget återvände han dock till ett Polen i ruiner, och mycket av det han hade åstadkommit före katastrofen hade bokstavligen gått upp i rök. Bland annat skulle flera av Szymanowskis verk och skrifter brinna upp, då Fitelberg hade försvarat dessa i sitt hem i Warszawa. Grzegorz Fitelberg var dessutom den enda i sin familj som överlevde Förintelsen. Alla andra mördades. Trots att detta måste ha inneburit ett hårt slag mot honom, lät han sig inte förlamas av sorg utan fortsatte sitt arbete.

Radiosymfonikerna hade tvingats att flytta till Katowice, och Fitelberg blev erbjuden att leda arbetet med att utveckla orkestern. Hans sätt att leda orkestern beskrivs ofta som kompromisslöst, och valet av repertoar lär ha varit banbrytande och därmed ha lett till heta debatter. Många källor anger dessutom att hans sätt att dirigera förde tankarna till Gustav Mahler, men om detta stämmer är ju dessvärre svårt att bekräfta eftersom det inte finns några filmer där Mahler dirigerar och likaledes kan jag inte heller någon film med Grzegorz Fitelberg. Vad vi däremot vet är att utan Fitelberg skulle polsk konstmusik inte nått lika stor ryktbarhet som den har nått idag. Så han är väl värd en hyllning.

Dagens anteckning – 8 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

En grupp fiskmåsar flyger över Wisła och korsar elegant Grunwaldzki-bron innan de stiger upp mot den regngrå skyn. Deras utsträckta vingar tycks nästan snudda vid varandra och deras huvuden formerar sig som tysta toner på ett notblad. Snart uppslukas deras skepnader av allt grått som omger dem, denna regniga januaridag. Det är knappast något födelsedagsväder, men givetvis föds och firas många idag. Som till exempel burna och hyllade musiker likt Elvis Presley eller David Bowie, som såg dagens ljus för första gången en dag som denna.

Men det finns andra som kanske inte är ihågkomna av lika många. Julie Wolfthorn (1864-1944) föddes också denna dag, men henne är det inte många som minns. Hon föddes i en judisk familj i den preussiska staden Thorn, som idag heter Toruń och ligger i Polen. Hennes föräldrar gick ur tiden när Julie fortfarande var ung, och därför flyttade hon till släktingar i Berlin. Det var här som hon började studera konst, men tyska konsthögskolor antog inte kvinnor, så hon flyttade till Paris för att studera vidare.

På 1890-talet återvände hon till Berlin för att ansluta sig till Max Liebermanns konstnärsgrupp “Berliner Secession”. Faktum är att hon faktiskt tillhörde en av grundarna av denna banbrytande gruppering, men det är inte många idag som känner till hennes stora inflytande. Tillsammans med konstnärinnan Käthe Kollwitz verkade hon dessutom för att kvinnor skulle kunna arbeta och tas på allvar som konstnärer.

Julie brann också för kvinnlig rösträtt och aborträtt, vilket hon kämpade för parallellt med sitt konstnärskap. Familjelivet lockade inte heller Julie Wolfthorn, men hon gifte sig trots allt med konsthistikern Rudolf Klein år 1904. Paret var barnlöst, eller kanske snarare barnfritt, ty Julie uttryckte ingen längtan efter moderskapet. Hon var dessutom en ganska rastlös själ, och hon skulle åka på flera studieresor runt om i Europa.

När 1900-talet låg i sin linda slog Julie Wolfthorn igenom som porträttkonstnär. Flera av hennes porträtt på kända personer publicerades i stora tidningar och tidskrifter, vilket gjorde att hon även blev känd för en bredare publik. Bland de mest kända porträtt återfinns porträtt på Madelene Dietrich, den då mycket omtalade judiska skådespelerskan Maria Orska (född i ukrainska Mykolajiv), den norske författaren Bjørn Bjønson och Dagny Juel (som också har avbildats som “Madonna” av Edvard Munch) för att bara nämna några. Det här var Julie Wolfthorn absoluta storhetstid, och ingen kunde då ana att hon några decennier senare skulle vara nästan helt bortglömd.

Det var nämligen under 1930-talet som allt skulle förändras. Nazisterna hade tagit över makten i Tyskland, och som alla andra judar under denna tid fick Julie Wolfthorn svårt att få uppdrag och snart levde hon i fattigdom. När hon var 78 år deporterades hon till koncentrationslägret Theresienstadt. Mot alla odds lyckades hon överleva de svåra förhållandena i hela två år, och det sägs att hon fortsatte att teckna i hemlighet. Men de umbäranden livet i koncentrationslägret innebar blev till slut för stora och hon dog i lägret år 1944.

Hennes sista hälsning, på ett litet vykort till systern Luise Wolf (som också var fånge på koncentrationslägret), löd “Vergessen Sie uns nicht!” (“Glöm oss inte!”), en önskan som dessvärre inte gick i uppfyllelse för Julie Wolfthorns räkning.

—

Fotot på Julie Wolfthorn i sin atelje är från år 1906.
Porträttet på Madelene Dietrich tillkom år 1930.
Tredje fotot visar Julie Wolfthorn och hennes man och det sista fotot ser vi henne i Paris med två vänner (Julie längs till vänster).


Dagny Juel av Julie Wolfthorn.


Och Dagny Juel av Edvard Munch.

En källa.

Oświęcims ärr

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Jiddisch, krönika, poland
Tags: , , , , ,

På en dörrpost till entrén på ett flerfamiljshus i Oświęcim gapar två skåror tomma. De två tomma skårorna förtäljer med sitt omisskännliga utseende att här har det tidigare suttit två mezuzor. Skårorna röjer också att här har det bott judiska familjer. Men just eftersom platserna för mezuzorna gapar tomma, och inte längre innehåller några mezuzor med sina pergamentsrullar med skrifter från femte Moseboken, blottlägger skårorna det brott mot mänskligheten som Förintelsen var, och fortfarande, är. Skårorna liknar ärr på huskroppen, som bär en historia om judiskt liv, och genom sin blotta existens understryker de avsaknaden av judiskt liv i Oświęcim.

Och just här, i Oświęcim, känns minnet av Förintelsen särdeles markant. Ty i Oświęcim ligger resterna av förintelselägret Auschwitz, den plats där över en miljon judar, romer, oliktänkande, polacker mördades av tyskarna mellan 1940-1945.

Flerfamiljshuset med sina ärr, är närapå tomt. Flera av fönstren liknar svarta slukhål, och några av dörrarna till lägenheterna är igenbommade. Men några gardiner och blommor skvallrar ändå om att huset är bebott. Det är inte långsökt att fråga sig vad de boende gör när de äntrar sin port. För de också sina fingrar över skårorna som jag just nu gör, i ett försök att gripa efter det judiska liv som en gång fanns här? Frågar de sig också vilka som bodde här? Hur många barn var det som sprang i dessa trappor? Och var det någon som överlevde Förintelsen? Frågor som en tillfällig besökare i staden nog ofta ställer sig.

Lite längre ner på samma gata står ett palats på en kulle. Med sina igenspikade fönster och flagande fasad, ser det elegiskt ut över omgivningen. Här bodde familjen Schönker. Huset byggdes 1908 av Józef Schönker, som var en välkänd och omtyckt industriman. Han grundade fabriken AE Schönker (senare omdöpt till Wytwórnia Sztucznych Nawoj Agrochemia) som tillverkade bekämpningsmedel. Sonen Leon hade fötts tre år innan det att detta pampiga palats byggdes. När första världskriget bröt ut tog familjen sin tillflykt till Wien, där Leon utbildade sig på konstnärliga akademien. Han skulle efter krigsslutet vara en inflytelserik konstnär i Kraków, och dekorerade synagogan Popper i Kraków. Men synagogan förstördes under andra världskriget och hans alster finns sorgligt nog inte kvar.

När tyskarna anföll Polen 1939 befann sig familjen i Oświęcim, och Leon blev ordförande i det judiska äldrerådet. Han verkade främst för att hjälpa judar att emigrera till Israel. Detta arbete föll inte i god jord hos tyskarna och han fråntogs sin position som ordförande. Familjen skickades sedan mellan de upprättade gettona i Kraków, Tarnów, Wieliczka och Bochnia. På något mirakulöst sätt lyckades familjen få tag på falska dokument som gjorde att de placerades i en speciell del för palestinska flyktingar i Bergen-Belsen. Således överlevde de Förintelsen och kunde återvända till Oświęcim efter krigets slut. Leon gick i sin fars fotspår och grundade en ny fabrik för tillverkning av bekämpningsmedel, samt att han hjälpte till med att försöka återuppbygga det judiska livet i staden. Men 1949 förstatligande den kommunistiska maktapparaten hans fabrik, och familjen tvingades återigen på flykt, en flykt som skulle sluta i Israel, där han gick ur tiden 1965.

Leons barndomshem står nu tomt, och väntar på sitt öde, vilket är okänt för mig. Kanske pågår det någon rättslig tvist, eller så är det bara så att ingen riktigt haft ekonomisk kapacitet att rädda palatset från ett förestående förfall.

Vägen från palatset mot Oświęcims centrum går förbi det som en gång var platsen för stadens stora synagoga. Idag står här ett litet blygsamt monument. När jag sitter där, bland de svalkande träden, och tänker på alla de judar som en gång levde här, kommer en familj förbi. De stannar en stund vid monumentet, och under tystnad går de under de lummiga träden, stannar upp och tittar upp mot trädkronorna, som om de sökte svar på frågan hur det judiska livet kunde ha tett sig på denna plats. Och ett stenkast bort kan man ges en liten inblick hur det kunde vara. Där ligger nämligen Oshpitzin, som är Oświęcims judiska museet. Museet, som ligger inrymt i den sista bevarade synagogan i staden, gör sitt yttersta för att återberätta den 400 år långa judiska historian i staden. (Oshpitzin, betyder förresten “gäst” på hebreiska, och är också så många judar kallade staden – även om många också talade polska och således använde det polska namnet på staden.

Det är förstås inte någon lätt uppgift att återberätta en så lång historia, som den judiska i Oświęcim, på den mycket begränsade yta som denna lilla synagogan ger, men de lyckas förhållandevis väl, och för den som har tålamod att läsa varje liten skylt ges in bild av ett Oświęcim med förhållandevis få konflikter mellan de olika grupperna. Man får till exempel kunskap om den katolska prästen Skarbek, som före andra världskriget hade en nära relation till judarna i staden, något som innebar att staden beskrevs av sin samtid som en stad med goda relationer mellan judar och kristna. När tyskarna anföll och ockuperade, och inrättade koncentrationslägret Auschwitz, började han därför med hjälpsändningar till de inspärrade judarna. Han tycks även ha hjälp några att fly. Hans engagemang ledde till att han själv fängslades av Gestapo. Efter andra världskriget återvände han till Oświęcim och medverkade med hjälp till de som överlevt och befriats från Auschwitz. Skarbek hade kontakt med flera överlevare fram till sin död 1951.

Intill synagogan ligger ett litet charmerande hus, som idag rymmer kaféet Bergson. Före Förintelsen bodde här familjen Kluger med sina nio barn. Blott tre av barnen överlevde Förintelsen, och en av dem, Szymon Kluger, bodde i flera år i Sverige, innan han återvände till Oświęcim där han bodde till sin bortgång 2002. Szymon Kluger, Oświęcims sista jude, ligger begravd på stadens judiska begravningsplats.

Vägen till järnvägsstationen leder över floden Soła, som om några kilometer, efter att ha slingrat sig genom det vackra polska landskapet, ska förena sig med Wisłas starka strömmar. Inte långt från platsen där jag passerar över floden, hällde man under Förintelsen ut askan från de som mördats i koncentrationslägret. Det är ju inte samma vatten, men platsen är den samma. Och precis som på många andra platser finns berättelserna om Förintelsen ständigt närvarande i Oświęcims stadsbild. Det är svårt att tro att de som lever här inte skulle ha ett levande minne av vad Förintelsen har inneburit för platsen, allt det lidande som skett här, och man lär sig troligen att hantera minnet och integrera det i sin vardag. Något vi alla borde göra, enär detta är en outplånlig del av Europas historia.

Några källor

https://oshpitzin.pl/en/

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Leon_Sch%C3%B6nker

Guide to Jewish History of Oświęcim, 2014, Auschwitz Jewish center.

Szymons skaparkraft

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , ,

Femte december
Dagens musik
Szymon Laks
Sinfonietta för stråkar 1936

Man kan säga att Szymon Laks hade många strängar på sin lyra. Under sin livstid verkade han som tonsättare, dirigent, översättare och skribent. Han föddes 1901 i Warszawa i en assimilerad judisk familj. Inledningsvis studerade han matematik i Vilnius och Warszawa, innan han 20 år gammal blev antagen till kompositionslinjen på Musikhögskolan i Warszawa. Redan fyra år senare spelade Warszawas filharmoniska orkester verk komponerat av den unge Szymon. 1926 lämnade han Warszawa för Wien för att fortsätta sina studier i komposition. Han stannade där blott några år, innan han på 1930-talet slog sig ner i Paris. Under hela 30-talet verkade han i Frankrikes huvudstad, och gjorde sig ett namn med att bland annat skriva flera stycken för den polska sångerskan Tola Korian.

Laks hade nu en enorm skaparkraft, och det var kanske därför som han inte observerade vad som hände i Europa. Nazisternas frammarsch var ju ett direkt hot mot honom som jude. När Tyskland ockuperade Frankrike blev hans strax arresterad och skickades till förintelselägret Auschwitz. Som musiker skonades han de värsta förbrytelserna som tyskarna ägnade sig åt. Han lyckades därför överleva Förintelsen. Men Szymon Laks kunde däremot inte skapa musik under Förintelsen. Han förmådde helt enkelt uppbringa kraft att skapa i tider av mördande och förtryck.

Efter krigsslutet återvände han till Paris, och nu återfick han kraften att komponera. Men hans musik före och efter Förintelsen låter helt olika. Det vilar ett slags sorgens skimmer över hans tonsättningar som skrevs efter Förintelsen. Han hade även svårt att finna kraft till att komponera under hela 50-talet, då sorg och ekonomiska bekymmer präglade hans liv. Det var först på 1960-talet han återfick sin idérikedom. Men det skulle inte vara länge, enär sexdagarskriget bröt ut 1967, då Laks återigen såg hur judarna hotades. Laks övergav därmed komponerandet och blev skribent och översättare, och återkom aldrig till musiken på samma sätt.

Vi ska lyssna på hans Sinfonietta för stråkar från 1936, alltså komponerad före Förintelsen och från den tid hans skaparkraft lyste som starkast.

Gettots tango

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jiddisch, music, översättningar, poland, theatre
Tags: , , , ,

Tonerna är omslingrade. Som om de vore i ett väldigt famntag. Här hörs en tango som släpper ut sin hand mot det judiska tonspråket, de glider ledigt över i romsk musik, och kanske letar de sig vidare ändå fram till några enstaka polska folktoner. Men det är inte spretigt och kaotiskt för den delen. Nej, tonerna skapar en alldeles egen och säregen symmetri. Rund till formen tycks den vara. Lite som en bagel, vars runda och mjuka ram lutar in mot ett litet hålrum, där vår fantasi får blomma ut.

Och inte att undra på att tankarna förs till en bagel, enär skaparen av dessa toner lystrade till tilltalsnamnet Dawid Bajgelman.

Dawid Bajgelman föddes i en judisk familj år 1887 eller 1888 i Ostrowiec, en liten ort i sydöstra Polen. Man skulle kunna hävda att han föddes in i musiken, ty hans far var klarinettist, och skulle sedermera få anställning i Łódź symfoniorkester samt verka som dirigent på den judiska teatern Teatr Scala i Łódź. Det var dock inte enbart pappa Szymon och Dawid som var musiker i familjen. Alla nio syskonbarnen (åtta bröder och en syster) spelade. Dawid och en av hans bröder valde violinen som sina huvudinstrument, vilket likaledes flera av de andra syskonen valde. Men även pianot fick känna på deras spelsugna små fingrar. Några av syskonen beslöt sig dock för att satsa på saxofonen och jazzmusiken.

1912, när Dawid Bajgelman var 25 år, blev han utsedd till dirigent på den judiska teatern kallad Ickok Zandberg i Łódź. Tre år senare fick han även anställning på sin fars arbetsplats, alltså symfoniorkestern i Łódź. Samma år tonsatte han operetter till den andra judiska teatern, Teatr Scala, vilket likaledes var pappa Szymons arbetsplats. Men det skulle dröja innan Dawids karriär skulle fart på allvar. Det stora genombrottet kom 1920 då han fick i uppdrag att tonsätta musiken till den judiska pjäsen “Mellan två världar – Dybbuk“. Pjäsen författades på ryska av Shloyme Zanvl Rappoport, mer känd under pseudonymen S. Ansky. Den översattes senare till jiddisch av densamme. Pjäsen handlar om en ung kvinna vars själ blir besatt av sin bortgångne älskades själ, och karaktären går att finna i judisk folktro. Uppsättningen blev en blev en omedelbar succé. Ensemblen, Trupa Wileńska (Vilniustruppen) fick dädanefter turnera land och rike runt för att framföra detta gåtfulla skådespel. Dawid Bajgelmans tonsättningar, där han låtit sig inspireras av de judiska folkmelodierna, bidrog med största sannolikhet till uppsättningens framgångar. Flera av sångerna skulle bli på så populära att de betraktades som riktiga slagdängor.

Dawid Bajgelman var nu en av de mest uppskattade och tongivande tonsättarna och dirigenterna i mellankrigstidens Polen. Han fick uppdrag vid flera olika judiska teatrar. Bland annat syntes hans namn på affischer i Warszawa, Lwów (idag Lviv), Kraków, Rzeszów och på många fler platser i Polen. Under mitten av 1930-talet åkte han ut i vida världen, och människorna i städer som Paris, London och Bryssel fick lyssna på hans alster och se honom dirigera. Hans tonsättningar spelades även in, och då företrädesvis på det legendariska skivbolaget Syrena Rekord, ett av Polens största skivbolag som var verksamt fram till andra världskriget.

Det finns inte mycket information att finna om Dawid Bajgelmans privatliv, men någon gång under 1910-talet gifte sig Dawid Bajgelman med Anna Foderman. Källorna anger inget annat om henne än att hon var skådespelerska, Dawids hustru och att de gemensamt fick en son, Pinchas (Piniek) Bajgelman, som föddes 1915.

När så andra världskriget bröt ut, och Nazityskland ockuperade Polen och Łódź, sattes Dawid i stadens ökända getto. Med honom fanns även hans hustru, Anna. Sonen Piniek, som då var 24 år, flydde till Sovjetunionen där han överlevde Förintelsen. (Efter krigsslutet tog Piniek sig till USA, där han verkade som musiker, fram till sin död 1981.) I gettot startade Dawid genast en symfoniorkester, som bestod av 44 musiker. Den första konserten gavs den första mars 1941, och på repertoaren återfanns flera av Dawid Bajgelmans sånger. Livet i gettot var dock mycket hårt, och Anna skulle avlida, troligen av tyfus eller undernäring. Trots denna sorg fortsatte Dawid att komponera i gettot. Det var nämligen under denna tid som han skrev sina kanske mest emotionella och starka verk. Flera av sångerna vittnar om det mångkulturella Polen som var ett faktum på Dawid Bajgelmans tid. Fundamentet, det som alla tonerna vilar på, är dock tangon. Men här hörs också romernas klagan i “Tsigayner Lid” (Zigenarsång), där romernas lidande beskrivs med orden “zigenare lider/de lever som ingen”. Bland de sånger han skrev under denna tid, och som särskilt utmärker sig är Makh tsi di eygelekh (Slut dina ögon). Sångens text är på jiddisch (precis som alla texter Bajgelman tonsatte) och den skrevs av poeten och författaren Isaiah Shpigl (även Jeszajahu Szpigel), och här är tangon förklädd till en vaggvisa. Ett litet barn på flykt vaggas till sömn, och genom sången lär vi känna de umbäranden som det judiska folket fick utstå under Förintelsen, där Gud tycks ha övergett världen. Sista versen utspelar sig i getto, där blott världens avgrund återstår. “Nakna och bara/Vi blev jagade från vårt hem/Ut i mörkret,/Drivna ut på fälten;/Och storm, hagel och blåst/Har följt oss, mitt barn/Följt med oss in till/Världens avgrund.” Tillsammans med Dawids sorgsna tango förefaller sången frambringa all samlad smärta. Sången var så drabbande att den censurerades av Chaim Rumkowski, ordförande i Juderådet (Judenrat) i gettot i Łódź. Isaiah Shpigl behandlade särskilt bryskt och han deporterades till Auschwitz, men lyckades mirakulöst överleva.

Dawid Bajgelman deporterades också han slutligen till Auschwitz, i den allra sista vågen av deportationer. Enligt överlevare ska Dawid ha varit förvissad om att han skulle överleva. Han packade sin väska full med partitur, och violinen hade han givetvis med sig. Trots att han var så trosviss om en framtid efter Förintelsen, skulle han inte överleva. Bara några dagar efter han anlänt till lägret, mördades han av en berusad lägervakt. Dawid Bajgelman blev 56 eller 57 år gammal.

Dawid Bajgelmans sånger och rika musikaliska arv föll i glömska efter Förintelsen. Det är först på senare tid som hans alster åter spelas. På en nyutkommen platta, signerad Bester Quartet, kan man nu lyssna till hur Dawid Bajgelmans sånger åter får nytt liv. Kapellmästaren Jacek Bester har gjort en finkänslig tolkning av Bajgelmans alster från dennes tid i gettot. Vi lotsas varsamt genom Bajgelmans gärning till dess Finale – Makh tsi di eygelekh (Slut dina ögon).

Slut dina ögon
(Översättning från engelska/jiddisch Sonia Engström)

Slut dina små ögon,
Små fåglar kommer,
Cirkla runt
Huvudändan av din vagga.
Bagage i våra händer
Vårt hem i aska
Vi ger oss ut, mitt barn
På jakt efter tur.

Gud har stängt av världen
Och natt är överallt
Som väntar på oss,
Full av skräck och rädsla.
Vi två står här
I denna svåra, svåra stund
Att inte veta var
Vägen leder.

Nakna och bara
Vi blev jagade från vårt hem
Ut i mörkret,
Drivna ut på fälten;
Och storm, hagel och blåst
Har följt oss, mitt barn
Följt med oss in
Världens avgrund.

Källor
http://besterquartet.com/releases/bajgelman-get-to-tango/
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/makh-tsi-di-eygelekh/
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/beygelmandavid/
https://en.wikipedia.org/wiki/David_Beigelman
https://en.wikipedia.org/wiki/The_Dybbuk
https://www.antiwarsongs.org/confronta.php?versions=1&ver=11163&id=5445&ver2=-1&lang=en (Slut dina ögon på jiddisch)
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/makh-tsi-di-eygelekh/lyrics/ (Slut dina ögon på engelska)
http://baedekerlodz.blogspot.com/2017/06/dawid-bajgelman-z-muzyka-do-konca.html
m.fl.

Fadern till polskt fotografi

Category: by sophie engström, Galizien, Historia
Tags: , , , , ,

18 december 2021
Dagens okända
Fotograf Wilhelm Russ
År omkring 1900

Wilhelm Russ (1873-1934) brukar kallas för fadern till polskt fotografi. Född i en judisk familj i Drohobycz, blev han tidigt intresserad av fotografi, och han öppnade fotoateljéer i tre städer, Drohobycz, Boryslaw och Truskawiec. Under första världskriget flydde han med sin familj till Wien, där hans son Gustaw föddes 1914. I Wein blev Wilhelm intresserad av mikroskopfotografering, och han blev snart en pionjär inom området. Efter kriget återvände han så snart det gavs möjlighet till sitt Galizien. Wilhelm gick ur tiden fem år före invasionen av Polen år 1939.

Gustaw, som följde i sin faders fotspår, hade redan under 1930-talet tagit över firman. Han arbetade således som fotograf i de tre städerna fram till andra världskrigets inledning. När tyskarna anföll sovjetunionen och intog de galiziska kullarna, blev Gustaw tillsammans med alla andra judar internerade i getton. Men Gustaw lyckades undkomma att mördas i Förintelsen. Det är troligt att han hade en beskyddare på det slavläger där han befann sig. Även han mor fanns i detta läger, men hon ska ha mördats, dock oklart under vilka omständigheter.

Efter kriget tog Sovjetunionen över det som idag är västra Ukraina, och alla av polsk börd, däribland Gustaw som var polskspråkig, tvingades flytta till västra Polen. Trots att man krävde att de tvångsförflyttade från sovjetiskt territorium, att de skulle stanna i västra Polen, lyckades Gustaw flytta till den lilla staden Jasło i östra Polen. Han återvände alltså till Galizien. Här slog han sig ned, och öppnade en egen fotoateljé. Han arbetade här som fotograf, samt reseledare, fram till sin död 1992.

Källa: https://kehilalinks.jewishgen.org/drohobycz/families/wilhelm-russ-family.html
https://polona.pl/search/?query=Wilhelm_Russ&filters=public:1
https://pl.wikipedia.org/wiki/Wilhelm_Russ