viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 18 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

Det är måntro redan höst när denna målning tillkom någon gång före andra krigets utbrott. Kanske fångades detta motiv året innan tyskarna marscherade in i Bochnia. Ja, du befinner dig fortfarande i denna stad några mil öster om Kraków. Några av träden bär ännu stolt sina gula löv, medan andra redan har nakna grenar. I trädgårdslandet syns några gröna yviga tuvor sticka upp. Kanske är det svartkål. Men de andra plättarna av odlingsmark tycks redan vara skördade, ty man har redan vänt upp den svarta jorden. På målningen tycks husen klamra sig fast vid varandra, som om de sökte efter varandras stöd eller måhända tröst. Och bakom dem skymtar föremålet för gårdagens anteckning fram, nämligen Bochnias synagoga som man började byggda år 1932 och fortsatte med fram till det ödesdigra året 1939.

Mannen som fångade detta motiv hette Jarosław Heger och beskrivs på Stanisław Fischer-museet i Bochnia som en av stadens största konstnärer. Men faktum är att han inte var bördig från staden. Han föddes nämligen i Busk år 1909 som idag ligger i västra Ukraina, bara några mil från Lviv i östlig riktning. Det är oklart när han lämnade Busk, men det är mycket troligt att han fanns i staden under första världskriget, med andra ord samtidigt med svenska Alice Ankarcrona (1889-1985). Hon var nämligen gift med en grev vid namn Ludwig Bandeni som ägde Busks största palats samt praktiskt taget hela nejden kring Busk. Men det är inte troligt att vår Jarosław Heger hade någon närmare kontakt med adelsdamen från Sverige, men kanske skymtade han henne någon gång.

Nå, låt oss lämna denna utvikning. Någon gång under tidigt 1930-tal skulle Jarosław Hegers mamma köpa ett hus i Bochnia, och det är från detta hus som Jarosław fångat motivet på synagogan. Det är dock troligt att de bodde i staden redan före detta inköp, ty han hade redan skickats till Kraków för att studera på gymnasiet och 1931 kom han in på konstakademien i samma stad, där han studerade fram till 1938.

Efter studierna begav han sig till Italien för att ytterligare slipa sina färdigheter, och det var då han la grunden till sitt konstnärliga uttryck. På museet i Bochnia återges hans egna ord om sitt konstnärskap; där han beskriver att det var genom färg och form som han ville påverka betraktaren, och inte genom olika anekdoter eller återgivning av händelser.

Målningen av synagogan kännetecknas just av detta intresse för färg och form, och det var med största sannolikhet inte hans avsikt att också förmedla något om den tid han då levde i, nämligen den före den stora katastrofen. Ty genom att avbilda synagogan skulle han, möjligen omedvetet, också beskriva hur viktig synagogan var som landmärke i Bochnia.

Jarosław Heger hade antagligen precis kommit hem från sin studieresa till Italien när kriget tågade in i Bochnia. Det måtte ha varit en fruktansvärd upplevelse att se hur stadens judar mördas och spärras in i gettot. Kanske var dessa upplevelser som var anledningen till att han beslöt sig för att gå med i den underjordiska motståndsrörelsen Hemarmén (på polska Armia Krajowa), vilka stred mot och bekämpade både den tyskar och sovjetiska armén. Han skulle vara med i denna rörelse under hela kriget och även fortsätta sitt engagemang efter krigsslutet. Det är oklart vilka sabotage han var med att utföra efter krigets slut, men troligtvis rörde det sig om något som drabbade de sovjetiska trupperna. För dessa handlingar skulle han dömas till döden, men straffet omvandlades till 10 år i det fängelse, och han rehabiliteras år 1956.

Efter tiden i fängelset återvände han till sitt gamla lärosäte, konstakademien i Kraków, där han skulle undervisa i teckning och måleri fram till sin pensionering 1980. Han gick ur tiden tretton år senare. Efter sig lämnade han flera målningar med motiv från Bochnia och några av dem finns att beskåda på
Stanisław Fischer-museet i nämnda stad.

Dagens anteckning – 17 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Det är livad stämning inne på djuraffären Fjord i Bochnia. En pojke kommer, med ett saligt leende på läpparna, från avdelningen med akvarier och andra djur i bur. Månne vankas det ett nytt husdjur. En kvinna köper en alldeles för tung påse med torrfoder till hundar. Och bakom disken har ägarna fyllt upp med att packa upp nya varor. Med andra ord är det här ungefär som det brukar vara i djuraffärer i Polen. Men byggnaden du står i var egentligen tänkt till en helt annan form av verksamhet. Den är nämligen ursprungligen tilltänkt som synagoga.

Det var i början av 1930-talet som den judiska församlingen i Bochnia ansökte om att bygga en ny och större synagoga. De mötte en del motstånd från stadens beslutsfattare, men till slut fick de tillstånd att sätta spaden i jorden för att inleda arbetet. Det skulle visa sig vara ett mödosamt arbete och brist på medel gjorde att synagogan togs i bruk innan den var färdigställd, vilket ledde till böter. Arbetet med synagogan skulle pågå ända till 1939 då tyskarna marscherade in i staden. Blott fyra år efter att de anlänt skulle praktiskt taget hela den judiska församlingen i Bochnia vara utplånad.

Man brukar säga att de första judarna kom till Bochnia någon gång under 1400-talet, alltså ungefär tvåhundra år efter att staden fått sina stadsprivilegier. Den allra första juden, textilhandlaren Jan, finns angiven i stadsboken år 1407. Under följande århundrade växte antalet judiska invånare i staden och det judiska kvarteret blev större för varje år. De flesta var knutna till saltgruvrna, som också var Bochnias viktigaste näring. Stadsböckerna anger också att minst två av gruvorna drevs av judar, med kungens tillstånd.

Men relationen mellan den judiska befolkningen och de kristna i Bochnia var ansträngd, vilket torde ha berott på rivalitet inom gruvnäringen. Det var möjligen också därför som de kristna anklagade judarna år 1605 för att vanhelga kyrkan. Det gick så långt att de kristna sände en anmodan till kungen om att judarna borde straffas för dessa handlingar. Men judarna försvarade sig med att allt bara var ett påhitt för att straffa dem. Kungen valde dock att lyssna på de kristna och judarna fick tolv veckor på sig att lämna staden och allt de ägde. De flesta bosatte sig i närliggande Wiśnicz eller Wieliczka. Förbudet för judar att bosätta sig i Bochnia skulle gälla fram till 1867 då de habsburgska myndigheterna lyfte inskränkningen.

Den första judiska familjen hade faktiskt bosatt sig i Bochnia redan 1863. De hade nämligen förlorat allt de ägde i en brand något år innan. Och bara några år senare hade de fått sällskap av flera andra. De kom bland annat från Wiśnicz, men även från Tarnów, Rzeszów och från Lviv. Bochnia låg nämligen på den nyligen invigda och vältrafikerade järnvägen som knöt ihop den västra delen av Galizien med den östra. Vid förra sekelskiftet skulle judarna utgöra över 20% av stadens invånarantal. Snart upprättades en begravningsplats, slakteri, skolor, en mikvah för rituella bad samt flera bönhus, eftersom det var olika inriktningar inom judendomen som utgjorde det judiska samfundet i Bochnia.

Judarnas betydelse för Bochnia skulle gradvis stärkas. Många av dem hade utbildat sig vid Jagellonska universitetet och återvände efter studierna till staden och öppnade läkarpraktiker, advokatbyråer, de var verksamma inom detaljhandeln och förstås också som lärare. För att åskådliggöra deras betydelse för Bochnia kan man nämna att under mellankrigstiden ägdes hart när alla av stadens butiker av judar.

Men 1930-talet skulle också kännetecknas av ständiga antisemitiska kampanjer och livet var nog inte alltid så lätt för Bochnias judar. Och värre skulle det bli, ty när tyskarna ockuperade staden skulle stadens 3000 judar förvisas till gettot. Där trängdes de ihop på några få gator, och snart anlände även judar från angränsande städer och byar. Under en period levde, trängdes, svalt och terroriserades både fysiskt och psykiskt 15 000 judar i Bochnias getto. Till sensommaren och hösten 1943, då tyskarna inledde likvideringen av gettot. De som inte mördades på stället förvisades till förintelseläger, där majoriteten skulle gå under.

De första dagarna efter krigsslutet skulle först ett tiotal judar anlända, och snart anlände ytterligare några fler. I juni 1945 skulle de vara runt 100 i staden, men bara tre månader senare hade fler än hälften lämnat staden för USA Västeuropa eller Israel. Varför de lämnade så snart förtäljer inga källor, men måhända var de inte välkomna. Till slut var det bara ett tiotal judar kvar av det som en gång hade varit ett vitalt judiskt samfund i Bochnia.

Det enda som idag vittnar om detta rika judiska liv är ett monument över Förintelsens offer, en monter på museet med en torah från 1926 samt de plaketter runt om i Bochnia som berättar om judarnas liv, men också om Förintelsens konsekvenser och tyskarnas ohyggliga dödsmaskineri.

Dagens anteckning – 16 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

I en monter på Stanisław Fischer-museet i Bochnia, några mil öster om Kraków, står ett instrument uppställt bland de andra. Med sin något strama uppsyn står den där och månne försöker blåsa upp sin resonanslåda så gott det nu bara går. Det är nästan så att man kan tycka att den ser lite högfärdig ut, där den står. Men så är det också ett unikt polskt instrument, vilken faktiskt är en del att yvas över.

Oktawka heter instrument i mitten (vi återkommer till den till vänster om dagens huvudrollsinnehavare, medan det torde stå klart för de flesta att den till höger är en violin) och är som sagt ett polskt instrument. Det kan förvisso vara så att liknande instrument finns på andra platser, men en oktawka är en oktawka och är därmed unik.

Det går givetvis inte med säkerhet att säga när den första oktawkan byggdes, men det finns forskare som menar att de har slagit fast att den första oktawkan kunde höras på 1300-talet då närmare bestämt i hovkapellet hos drottning Aldona av Litauen, som var gemål till kung Kasimir III. Det finns nämligen källor som beskriver hur en slags fiddla kunde höras bland de andra instrumenten, och eftersom oktawkan är en extremt närgången släkting till fiddlan, menar forskarna att det var då oktawkan hördes för första gången. Men som den vakna läsaren redan noterat var det möjligen inte en oktawka som hördes utan en fiddla, så det där med oktawkans egentliga födelseplats är nog svårt att bestämma.

Det är däremot allmänt känt att oktawkan var mycket vanligt förekommande under 1800-talet i bergstrakterna häromkring, närmare bestämt västra Beskiderna och Podhale. Idag ingår kanske oktawkan inte bland de mest använda instrumenten bland polska folkmusiker, men det finns de som fortfarande bygger oktawkor samt de som spelar på dem.

Så vad är få en oktawka? Jo, det är nästan en violin, eller fiddla, men de skäl som gör den annorlunda är i huvudsak två. För det första har vi dess konstruktion. Den tillverkas av ett stycke trä som gröps ur. Den består alltså inte av flera stycken av trä som fästs samman, som är fallet med fiddlan, eller violinen för den delen. Den har, som synes på bilden, inte heller någon midja. Att den har fyra strängar gör den däremot ganska normal i sammanhanget. Men det som verkligen gör en oktawka till en oktawka är dess klang, ty ljudet som lämnar detta instrument ska vara ljust, ja, en del beskriver det som gällt. Den lär ofta vara stämd en oktav högre än andra stränginstrumenten, så nog kan det vara högt och stundom skrikigt. Och dessutom man kan ju ana att det rör sig om en ganska stum klang, då resonanslådan inte kan bli särdeles stor om man ska gröpa ur en träbit av slik sort.

Och instrumentet till vänster då, undrar du kanske nu. Dessvärre fanns det ingen uppgift om den på museet, men en gissning är att det är ett annat polskt stränginstrument kallat mazanki. Detta instrument förknippas främst med Storpolen och dess konstruktion påminner mer om en vanlig violin, fast att den vanligtvis har tre eller fem strängar. Men eftersom den inte är bördig från trakten lämnar vi den därhän.


Torget i Bochnia där besökta museum ligger.