viewpoint-east.org

Någonting som alltid förundrad mig är de slavisktalande folkens oförmåga att acceptera utlänningars brister. Jag talar inte om seder och bruk, utan om tal- och skriftspråk. 

Eftersom jag är en ständigt stapplande och stammande utlänning i Ukraina har jag otalet gånger blivit rättad. Och givetvis inte bara här. I Moskva var det sju resor värre. Egentligen är det inget fel i att bli rättad. Jag är tacksam när jag får reda på när jag kan bli bättre. Men kanske inte varje gång jag säger fel. Ivern att korrigera mina fel har tyvärr också lett till att jag ofta avstår från att tala. Eller skriva. Det blir helt enkelt så fasligt jobbigt att bli ifyllda varannat ord. Och ju mer jag korrigeras, ju osäkrare blir jag. Samma sak gäller när jag skriver. Ibland vågar jag inte tänka själv hur det borde vara, eftersom jag blir alltmer osäker på om jag kan någonting överhuvudtaget.

Jag har under många år arbetat med att lära ut svenska, och att få studenterna att tala är en av de svåraste tingen. Jag måste helt enkelt lura dem till att tala. Mitt mest framgångsrika recept är att inledningsvis låtsas som om de faktiskt talar helt korrekt. Ju mer de talar, ju mer säkra blir de på att de kan tala svenska. När de nått en viss flyghöjd börjar jag försiktigt korrigera dem. Det funkar alltid. De som är mer envisa studenter suger snabbt upp mina korrigeringar, men förlorar inte flyghöjd. Faktum är att de ofta flyger högre och modigare, och det eftersom de fick luft under vingarna tidigt.

Jag kan ju medge att det inte fungerar lika bra på alla studenter (en del har helt enkelt längre till att tala felfri svenska), men bättre att försöka tala svenska, än att inte tala alls, är min paroll.

Den här oviljan att förstå stapplande utlänningar, som de slavisktalande folken när, är för mig mycket förbryllande. När det gäller det egna talandet i det egna språket hör jag massor av felaktigheter. Ukrainare till exempel har inga problem att blanda in ryska ord, men om jag skulle göra det får jag en blixtsnabb tillrättavisning.

Den här oviljan är också mycket svår att förstå ur andra perspektiv. Som svensk är jag van vid att folk i Sverige talar bruten svenska. Det skulle inte falla mig att rätta vartenda små fel. Vem vill prata med en sådan häcksax?

Något annat som förbryllar är att det slaviska ordningssinnet tydligen bara gäller språk. Det räcker med att titta sig runt i exempelvis Ukraina för att inse att många tycker att de flesta regler är förhandlingsbara. Men då tydligen inte utlänningars tal. Den bara måste lyda. Sitta fint. Och helst hålla truten om den inte är helt korrekt, vill säga.

Bild från Wikipedia.