Category: by sophie engström, photography
Tags: Olympus OM-1, photography
Camera: Olympus OM-1
Film: Fomapan 200
Pictures by: Sophie “Sonia” Engström
Lviv • Lwów • Lemberik • Lvov • Lemberg
June 2016
Category: by sophie engström, photo by prallin
Tags: Fundacja Akademia Muzyki Dawnej, Lviv, Pavel Osuchowski, Polen
När Ukraina igår firade sin konstitution, så var det nog många i Lviv som passade på att gå för att lyssna till Jamala, Eurovision contest-vinnaren 2016. Park kulturyj var tydligen fullsatt till sista grästuva. Jag tror och hoppas att alla fick en härlig avslutning på Alfa Jazz på denna speciella dag (som ni kan läsa om mer nedan).
Själv valde jag att fly folkmassorna och avnjuta en konsert på Festivalen för äldre musik, som avslutas i övermorgon. Vi gästades nämligen av Fundacja Akademia Muzyki Dawnej från Szczecin i norra Polen. Under dirigenten Pavel Osuchowski ledning fick vi höra framgent ur operan “Król Łokietek czyli Wiśliczanki” av Józef Elsner. Denne kompositör var till igår helt okänd för mig, och jag måste medge att jag inte hade några förväntningar alls på själva stycket. Jag gick nog mest dit för de långväga gästernas skull.
Det skulle dock visa sig att operan var långt mycket mer fascinerande och borde vara ett verk som man lättare kan få höra. Det verkar inte finnas några inspelningar på youtube, så ni får nöja er med Gustav Söderströms inspelning från igår.
Operan skrevs under den tid som Polen inte var självständigt utan delat mellan tre imperier. Operan handlar om Vladislav I av Polen, även kallad “Vladislav den armbågslånge” eftersom han var så kort. Tematiken på librettot var därför känsligt när Elsner skrev operan. Den fick antingen inte uppföras alls, eller inte affischeras, eftersom man inte fick sprida dylik polsk historia.
Musiken är ofta humoristisk och lockar lyssnaren till skratt. Dirigenten Pavel Osuchowski avbröt sig dessutom mitt i operan, för att fråga oss åhörare om vi “hörde hur de sprang”. Jo då, tillkännagav vi, visst hörde vi det!
Gårdagens solister var mycket exakta. Här snubblades inte på en ton. Lika så kören, som fick tonerna att sväva fram över imaginära vidder. Och visst fick vi nästan lust att dansa till de mazurkor som vi kunde skönja.
Så nej, jag ångrar inte mitt val av musik för dagen. Och det är det som är så underbart med Lviv, för varje musikhjärta finns det massor av plats.
Sopran: Adriana Buiak-Tsyran
Mezzo-sopran: Tetiana Makhnovska
Tenor: Nazar Tatsyshyn
Kör: A Cappella Leopolis (Konstnärlig ledare: Liudmyla Kapustin)
Orkester: Orkiestra Famd.pl (Konstnärlig ledare: Pavel Osuchowski)
Dirigent: Pavel Osuchowski
Text: Sophie “Sonia” Engström
Bild och film: Gustav Söderström
Så här skriver Mission of Ukraine to the EU om konstitutionsdagen
Today #Ukraine celebrates #ConstitutionDay
One of Europe’s first constitutional documents was signed in Ukraine in 1710.
The document was an agreement between the Hetman and the Cossacks, who themselves acted on behalf of the Ukrainian people: it thus differed from other documents of this type, which were between a hetman and a monarch-protector. This was the first time that a newly elected hetman created with his voters a formal agreement that clearly delineated the bases and lines of power. The Constitution was approved by the Swedish King Charles the XII. It was written in Latin and Old Ukrainian and consisted of a preamble and 16 articles, but it did not take force, because it was written during the Hetman’s exile. The Orlyk Constitution is at the core of Ukrainian political, philosophical and legal thought.
With the “Pact and Constitution of Rights and Freedoms of the Cossack Army” (“Pacta et Constitutiones legum libertatumqe Exercitus Zaporoviensis”), the Ukrainian Hetman led not only Ukraine, but also the entirety of Europe, onto the path of democratic development in the eighteenth century.
According to historians, the Orlyk Constitution is one of the first European latter-day constitutions.
Hetman Orlyk was elected after the death of Ivan Mazepa. He headed the first Ukrainian political emigre community in Western Europe and the government in exile.Pylyp Orlyk (1672-1742) came from an old Czech family. His father died in the war against the Turks. Pylyp studied at the Jesuit College in Vilnius and was an excellent student at the Kyiv-Mohyla Academy. He was an educated man, distinguished in oratory and poetry and interested in philosophy and literature. He was competent in Ukrainian, Polish, Slavonic, Bulgarian, Serbian, Latin, Italian, German, Swedish, French, Russian, Ancient Greek, New Greek and probably Turkish. He held positions in the General Military Chancellery and subsequently became a general secretary and Mazepa’s closest adviser.
Pylyp Orlyk is one of the greatest freedom fighters in Ukraine’s history. The street in Kyiv on which the Supreme Court of Ukraine is located was named in his honor. In the Swedish city of Kristianstad, in which he lived, there is a memorial plaque in his honor.
Category: by sophie engström
Tags: Brexit, EU, Europa
Härrom kvällen, när jag satt och grubblade över konsekvenserna av Brexit, hörde jag en mumlande röst på gården. Jag gick ut på min balkong och när mina ögon vant sig vid mörkret såg jag att någon låg och sov på en av de balkonger som leder från trapphuset. En stackars trött, förvirrad människa. Och när en obehaglig doft sprid sig upp till min lägenhet, insåg jag att det var en av de mycket trasiga hemlösa.
Första gången jag mötte dem var när jag studerade i Moskva. Vi kallade dem “bonschare”. Tänk nu minns jag inte varför, men det var så vi kallade dem. De där slitna, smutsiga, trasiga människorna som vi oftast såg i närheten av de stora stationerna. Det här är människor, som skadats så av sitt fall, att trots att jag är en sann humanist, ofta vände bort min blick i förskräckelse. Deras lidande och misär var och är så på enormt att om man har det minst uns av empati gör det rent fysiskt ont att se.
Jag minns vid ett tillfälle, som en hemlös kom in i tunnelbanevagnen jag satt i. Han hade förlorat ett ben. Han bad om allmosor. Jag tog upp min plånbok och gav honom så mycket jag tyckte var skäligt till en så sliten man. Jag tror att min gåva förbluffade honom lika mycket som de övriga passagerna på metron. Han kunde inte tacka mig tillräckligt. Det fanns helt enkelt inte ord.
Jag minns hur fruktansvärt hemskt det var när jag insåg att den förfärliga stank av dött och ruttet faktiskt kom från honom. De ynkliga rubel jag stuckit till honom, tog honom ingenstans. De räckte inte till att förflytta hans position ens några millimeter. Och jag minns hur jag i en obetänkt gest på något vis visade honom att jag inte klarade hans förfärliga odör. Jag minns hur jag skämdes, så innerligt, över jag jag inte lyckades behandla honom humant. (Jag skäms över det än idag.) Men främst skämdes jag över att jag hade (och har) det så bra. Att jag, i min värld, inte behöver ängslas av att behöva falla så djupt. Det finns ett skyddssystem därifrån jag kommer, som gör att jag inte tror att det är vidare realistiskt att jag skulle förlora så mycket av min värdighet. Jag tar det för givet.
Det här minnet kom över mig när jag nu satt i min lägenhet i Lviv och kände doften av den hemlösa på min gård. Och hans doft av utanförskap och utsatthet satte igång andra tankar i mitt huvud. “Det är svårt att veta hur bra man har det när man har det bra”, tänkte jag. När jag ligger på en solvarm badstrand i Skåne, hör fiskbåtarnas rytmiska dunk som bäddar in min sommarlektyr i ett hemtrevligt och tryggt panorama, är det svårt att förstå hur bra jag verkligen har det. När jag väl ligger där på stranden tänker jag mer på att det är en sten som skaver, några närliggande strandbadare som kanske stör, solen är för varm eller vinden för kall. Det är mycket sällan, som jag vid sådana tillfällen tänker: “Oj, vad jag har det bra!” Det är väl först senare när jag känner mig otrygg, som jag kommer på att tänka på det där ögonblicket, och längta tillbaka till det.
Ungefär så där gick mina tankebanor den där kvällen, kvällen efter Brexit och med en hemlös som sov på vår gård. Jag är medveten om att många säkert inte håller med mig. Men jag anser att det är alldeles lätt att söka upp fel på EU, och att det är enklare att fokusera på de brister som finns, istället för att komma med genomtänkta förslag om hur vi ska utveckla EU till ett bättre projekt. Sverige hade visserligen en utbyggt välfärd, och ett tryggt samhälle före vårt inträde i den Europeiska gemenskapen. Men redan vid vårt inträde hade världen förändrats. Vår trygghet kan inte ensamt garanteras av oss själva. Och jag vill inte leva i ett sådant Europa.
Jag vill leva i ett Europa som gemensamt arbetar för att ge människor trygghet. EU har en bit kvar till att bli den perfekta gemenskapen, men flera länder i östra Europa har genom sitt inträde i EU faktiskt fått det mycket bättre. Deras rättigheter har stärkts med hjälp av EU. Jag tycker helt enkelt att det är förmätet (och osolidariskt) av oss som fötts i rika länder att inte vilja vara med och ge dessa andra européer en bättre tillvaro. Att nu vilja försvaga eller omförhandla hela EU-projektet är inte bara oansvarigt, det är faktiskt också egoistiskt. Vad vi nu borde göra är att se till att skilsmässan med Storbritannien blir så smärtfri som möjligt. Därefter bör vi ta tag i arbetet att förbättra och utveckla EU till ett bättre projekt.
Det här skriver jag i en stund av oro för framtiden och i en känsla av enorm maktlöshet. Det finns krafter där ute som vill förstöra det finaste jag vet. Vår brokiga europeiska gemenskap. I mitt hjärta är jag visserligen skåning och svensk, men främst är jag europé.
Text och bild: Sophie “Sonia” Engström
Läs även Hynek Pallas om Brexit.
Idag tänker jag göra något så ovanligt som att dela en artikel som publicerats på en annan blogg. Artikeln är författad av historikern Artur Szulc och handlar om de pogromer som skedde i Polen 1945-46. Det är en viktig artikel som förklarar hur det kunde ske. Artikeln inleds så här:
Mellan våren 1945 och hösten 1946 cirkulerade den gamla, antijudiska blodsanklagelsen i Polen. Blodsanklagelsen handlade om att judar rövade bort kristna barn och ritualmördade dem i syfte att använda deras blod, exempelvis när matza bakades till pesach. Eller så användes det av judar för att tvätta sår eller för att dölja stanken deras kroppar påstods utsöndra.
Category: by sophie engström, photography
Tags: Lviv, photography
I dag är det årets ljusaste dag, och vägen fram hit gick via mörker. Vi samtalar och förundras. Vi planerar och resonerar. Vi väntar på framtiden, som om det inte fanns ett _nu_.
Kamera: Olympus OM-1
Film: Kodak Vision 250
Plats: Lviv
Slutdestination: okänt
Bilder och text: Sophie “Sonia” Engström
Category: by sophie engström
Tags: kattkorrespondensen, Lviv
Igår skrev jag om en liten rädd kattunge som vi räddade från en säker död i en motorhuv. Några av er undrar kanske hur det har gått för vår lilla motorspecialist.
Den ännu så länge namnlösa kattungen befinner sig nu i ett tillfälligt hem. Den har blivit undersökt av veterinär och är enligt utlåtandet frisk. På bilden nedan ser ni hur ren och fin den är. Jag kan försäkra er alla att så såg den inte ut igår. Då hade vi svårt att förstå att den antagligen skulle vara svart och vit.
Kattungen piper och skriker efter mamma, men vi hoppas att saknaden och minnet av mamman kommer att blekna bort (om de nu inte kan återförenas i ett härbärge). Förhoppningsvis kommer den bli glad igen.
På bilden ser ni hur morrhåren är långa och står rakt fram. Enligt vad jag förstått är det ett tecken på att katten mår fint.
Det problem som nu kvarstår är att 1) hitta ett permanent hem till vår lilla olycksfågel 2) hitta en rimlig lösning på problemet med mamman och de två andra kattungarna. De bor tyvärr på en dålig gård, med utsatt läge och ingen som matar mamman. Jag har varit där och gett henne vatten och torrfoder. Men det är en klen hjälp.
Jag vill påminna er om att det finns möjlighet att hjälpa ekonomiskt. Gå till kontaktformuläret och skriv mig en rad om du vill hjälpa till.
Category: by sophie engström
Tags: kattkorrespondensen, Lviv
Alla som följer min blogg vet att jag ofta blir häpen och rörd över godheten här i Lviv. Egentligen är det väl ingen unik godhet, utan ett utslag av mänsklighet. De flesta av oss känner ju empati. Men ibland är det lätt att glömma bort att livet pågår som vanligt, även i ett land med krig och ekonomisk kris.
Idag var jag med om ytterligare ett bevis på denna godhet. Det är en lång och invecklad historia, men jag ska försöka sammanfatta den så levande som möjligt.
Igår kväll stördes min gård av ett hjärtskärande skrik. En mycket liten och vilsen kattunge skrek förtvivlat. Vi försökte få syn på den, men den vägrade visa sig.
I morse sökte vi vidare, men det var helt omöjligt att hitta den. Pipandet kom liksom lite från överallt. Ett tag trodde vi det var flera kattungar.
Men så plötsligt hörde jag att pipet kom inifrån en bil. Från motorhuven. Vid det här laget hade Olesia Isajuk från Lvivs djurskydd anslutit sig till vår sökande grupp.
Efter en timmes sökande efter bilens ägare, var vi nära att ge upp. Men precis som det såg som mörkast ut, dök bilens husse upp. Det visade sig att det var en av husets alla kattälskare. (Han har en bedårande liten vit katt.)
Att få ut en liten vildkattunge ur en bilmotor är inte lätt. Kattmat går ju inte att locka med. Den känner inte igen doften av Whiskas. Att tuta hjälper inte. Det är en myt. Tillslut såg vår granne ingen annan råd. Han skruvade helt enkelt av hjulet.
Efter en lång stund av petande med pinnar och mjauande fick vår granne och hjälte ut en förskräckt kattunge. Olesia på djurskyddet stoppade ner den i en kartong och iväg till veterinären, för vidare slussning till ett härbärge för katter.
Men säg den eufori som vara för evigt. Lite längre ner på vår gata satt en annan liten krake och pep. Den hade gömt sig i en källarlucka. Vi var förbluffade. Vad hade hänt? En splittrad kattfamilj? Vad hade orsakat det? Vi letade vidare, och hade den otroliga turen att nästan snubbla över mamman. Hon låg i ett hörn på en annan gård, tillsammans med en kattunge. Lika gammal som den i bilen och den i källarluckan.
Efter mycket pip och vassa huggtänder, lyckades vi återförena kattungen i källarluckan med mamman. Nästa projekt blir att försöka fånga in mamman och de två sista kattungarna. Lvivs djurskydd söker nu efter härbärge.
Det bästa med den här historien är den värme som finns mellan oss alla. Trots viss språkförbistring så lyckas man alltid finna ett förstå varandra. Och hjälpa varandra.
Djurskyddet i Lviv har ständigt behov av pengar. Det finns enormt många hemlösa djur här. En del tycker väl att det spelar mindre roll om det finns en massa hemlösa djur, det finns ju så många människor som mår dåligt. Jag har aldrig förstått den märkliga rangordningen. Man borde kunna har empati för alla i nöd.
Om någon av er vill hjälpa djurskyddet ekonomiskt kan jag vara behjälplig.
Whiskas i bilmotorn
