viewpoint-east.org

En tidig virtuos

Category: by sophie engström, music, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det bästa med att börja intressera sig för ett nytt land är det där slumpmässiga sökandet. Ett sökande som så ofta leder till något riktigt intressant. Som idag, när jag snubblade över Maria Szymanowska en av världens första pianovirtuoser och tillika kompositör.

Maria Szymanowska föddes den 14 december 1789 i Warszawa. Hennes pappa var fastighetsägare och bryggare. Hennes mamma tillhörde adelsfamiljen Lanckoroński familjen, en familj som haft stort inflytande i Polen under 1300- och 1700-talet.

Det är oklart när Maria Szymanowska började studera musik, men hennes första publika framträdande skedde i Warszawa 1810. Samma år gifte hon sig, ett äktenskap som höll i tio år och resulterade i tre barn. En av hennes döttrar, Celina, gifte sig förresten med den polske nationalskalden Adam Mickiewicz.

Maria Szymanowskas professionella karriär började 1815, med flera konserter i England och Västeuropa och hon turnerade mycket flitigt. Hon anses vara en av de första pianovirtuoserna, och med det menas att hon spelade utan partitur (noter), något som inte var så vanligt under hennes tid (senare blev det mycket vanligare). Efter flera års turnerande fick hon slutligen anställning vid tsarinnans hov i S.t Petersburg. Szymanowska avled 1831 i S:t Petersburg efter att ha insjuknat i kolera.

Maria Szymanowska kompositioner kännetecknas av den tidiga romantiken. Jag föreställer mig att hennes stycken framfördes i hennes salong, en salong som var mycket känd. Tänk er en salong med dåtidens storheter, så som Johann Hummel, Johann Wolfgang von Goethe och Adam Mickiewicz. Ja, då har du kommit hem till Maria Szymanowska. Maria Szymanowska mest kända stycken är hennes vackra Nocturne, samt på Polonaise i F-moll.


Hjältinnan Irena Sendler

Category: by sophie engström, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag har jag lust att skriva om Irena Sendler. Visst känner ni till Irena Sendler, eller? I vilket fall som helst, Irena Sendler (född Krzyżanowska) är en äkta hjältinna.

Irena Sendler föddes 1910 i staden Otwock, strax utanför Warszawa. Hennes far dog när hon blott var 7 år, då han arbetade som läkare i de fattiga judiska kvarteren i staden och hade smittats av tyfus. Efter faderns död ville den judiska församlingen visa sin uppskattning för hennes fars arbete genom att betala för Irenas utbildning, men hennes mor avböjde. Det hindrade dock inte henne från att studera på universitetet, där hon studerade litteratur.

Irena Sendler gick tidigt med i det socialistiska partiet och engagerade sig mycket för förtryckta och svaga grupper. Hon opponerade sig exempelvis mot det indelningssystem under föreläsningarna på universiteten, som gjorde att judiska studenter skulle sitta på väster sida av föreläsningssalen. Det här systemet, som heter getto ławkowe på polska, introducerades fantastiskt allra först på Lwóws/Lvivs tekniska högskola.

Under andra världskrigets inledande år arbetade hon inom socialvården och även här engagerade hon sig för judarnas situation. När Nazityskland invaderade Polen började hon leda ett arbete att producera falska identitetshandlingar till judiska familjer. Det här var givetvis ett väldigt farligt arbete, men det hindrade inte Irena Sendler.

1941 fick hon i uppdrag av Żegota, en polsk underjordisk organisation som hjälpte judar, att ta hand om arbetet med de judiska barnen. Sendler arbetade då i Warszawas ghetto. Det här uppdraget ledde till det som hon kanske blivit mest känd för. Hon bidrog nämligen till att rädda 2500 judiska barn, och ensamt lyckades hon föra ut cirka 400 barn ur ghettot.

1943 blev hon gripen av Gestapo, och dömdes till döden. Men Żegota lyckades mirakulöst frita henne på vägen till avrättningen. Hon skaffade sig en ny identitet och återvände till Warszawa för att arbeta med Żegota.

Efter kriget blev hon fängslad och torterad av de nya härskarna. Den kommunistiska hemliga polisen trodde att hon hade kopplingar till Hemarmén (Armia Krajowa), den armé som varit lojal med exilregeringen under andra världskriget. Sendler misshandlades så svårt att hon förlorade det barn hon bar.

Sendler frigavs 1949, men det först efter att hon tvingats att gå med i kommunistiska partiet. Hon var medlem i partiet ända fram till 1968, då hon gick ur partiet som en protest på händelserna i mars 1968. Det är svårt att kort redogöra för händelserna i mars 1968, men Polen drabbades av en politisk kris orsakad av uppror från intellektuella och studenter. Upproret slogs ned och man brukar koppla vågen av antisemitism, som bröt ut i Polen under denna tid, till förintandet av upproren i mars 1968.

1981 gick Sendler med i Solidaritet.

Irena Sendlers gärning under kriget låg länge i glömska. Men 1965 blev hon upphöjd av Yad Vashem, Israelisk myndighet för hågkomst av Förintelsens offer och hjältar till en av “De rättfärdiga bland det polska folket” (Polscy Sprawiedliwi wśród Narodów Świata). Men trots det var hennes heroiska arbete under andra världskriget inte vida känt. 1999 fick hennes gärning den upprättelse den borde ha. En high school-elev och dennes lärare i Kansas skrev en pjäs om denna modiga polska. Pjäsen, som heter “Life in a Jar“, rönte stor uppmärksamhet och har turnerade runt i världen samt blivit en TV-serie.

Irena Sendler gick ut tiden 2008, men hennes mod och engagemang ska aldrig glömmas.

Irena Sendler 1942

Irena Sendler 1942


Internationella feministdagen, NU!

Category: by sophie engström, gender
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En dag som denna, dagen som kallas Internationella kvinnodagen, fylls mitt huvud av motstridiga tankar. Vad gör den här dagen för kvinnorna i Ukraina? Motverkar den verkligen orättvisor och diskriminering? Eller förstärker de kanske just dessa? Här är dagen till en dag där man (och betoning på “man”) hyllar kvinnor för att de är… ja, just kvinnor. Det ges blommor och choklad. Och det dricks champagne. Om du vandrar utan en bukett på stan, får ofta du en ömkande blick. “Stackars, har du ingen man som hyllar dig?”. Överallt ser jag nyfriserade kvinnor med snäva klänningar som balanserar på extra höga klackar med män, som likt käppar, håller uppe kvinnorna. Ja, jag vet. Det var lite elakt.

Men det är med andra ord väldigt långt ifrån vad jag associerar till Internationella kvinnodagen. För mig, och väldigt många andra, handlar inte denna dag om att jag är kvinna, och att jag ska hyllas för mitt kön. Det är en dag där kvinnors kamp för lika värde sätts i fokus. Och dagen borde fokusera på så mycket mer, som Erika Alm, lektor i genusvetenskap och proprefekt vid Institutionen för kulturvetenskaper på Göteborgs universitet, skriver på Facebook:

An immodest proposal (taking the cue from voices over timespace): International Women’s Day is hereby International Feminist Day, with a demand on intersectional analyses of cisnormative, heteronormative, racist, ableist, ageist, bodynormative structures, and applauds, applauds, applauds for transformative strategies.

Ja, låt oss göra om dagen till Internationella feministdagen. På det viset öppnar vi för flera kategoriers orättvisor och diskriminering. För vår dag borde vara en dag när vi tydligt belyser att hälften av jordens befolkning systematiskt diskrimineras och utsetts för orättvisor. Och det stannar inte vid det. Det borde vara en dag där vi kräver full belysning av att det finns många olika markörer som diskrimineras.

Även om det är gulligt, en chokladask eller en bukett blommor råder inte någon bot på dessa föråldrade fenomen.

looking out
Kvinnor är ofta underrepresenterade på maktpositioner i Ukraina. Som exempel kan ges att endast 11% av parlamentets ledamöter är kvinnor. Många kvinnor i Ukraina drömmer om ett mer jämställt land, men alltför få vill kalla sig feminist.


En minneskedjan väcks till liv

Category: by sophie engström, photography
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Tjusningen med att plåta med min gamla Olympus OM-1 är fördröjningen. Jag älskar det där utdragna förloppet. När jag tar en bild, känner jag ett inre lugn i tanken på att jag måste vänta på att se resultatet. Hur jag i vetskapen om att en minneskedja kommer väckas till liv när jag senare ser bilden. Hur mina känslor, tankar då och nu blandas. Mixas. Det är ett inre skådespel jag blivit beroende av.

the magic city

winter talks

98190030

traces from the past I

door number

The kings on our city

Ivan Trush's house


En av mina slumpmässiga bekantskaper

Category: by sophie engström, music, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag gjorde jag en ny bekantskap. En oväntat som skapats av mina slumpmässiga rörelser på internetets vågor. Den som jag snubblade över var Grażyna Bacewicz, en av få kvinnliga kompositörer som rönt stor uppmärksamhet både hemma i Polen och internationellt.

Bacewicz föddes 1909 i Łódź, dotter till en kompositör. Fadern kallade sig dock Bacevičius och såg sig som litauer. (De båda är ett bra exempel på den centraleuropeiska föränderligheten, som jag kanske kommer ta upp vid ett annat tillfälle.)

1928 började Bacewicz studera violin vid Warszawas konservatorium. Efter Bacewiczs studier i Warszawa reste hon till Paris och studerade på anrika École Normale de Musique. Men hon återvände till Polen och mellan 1936-38 arbetade hon som kapellmästare i Polens Radioorkester.

Jag drabbades lite av att hon bodde i Warszawa under andra världskriget. Hur var det, undrar jag. Så svårt att föreställa sig. Präglar det hennes musik? Ja, men hur? När upproret i Warszawa inleddes flydde dock Bacewicz till Lublin. Efter kriget arbetade hon i Łódź, före Bacewicz började arbeta heltid som kompositör 1954.

1969 ändade hennes liv i förtid. Bortryckt i en bilolycka.

Jag delar hennes samlade stråkkvartetter inspelade av Lutoslawski Quartet. Lutoslawski Quartet nominerades tidigare i år av BBC Music Magazine Awards 2016 i kategorin kammarmusik för just inspelningarna av Grażyna Bacewicz.

1960 Warszawa n/z Grazyna Bacewicz kompozytor  fot. Andrzej Zborski/FOTONOVA

1960 Warszawa n/z Grazyna Bacewicz kompozytor
fot. Andrzej Zborski/FOTONOVA


Hemma hos Leopold Levitsky

Category: by sophie engström, hutsuls, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag måste erkänna en böjelse. Den är kanske inte särdeles bisarr eller frånstötande, men likväl en böjelse. Lägenhetsmuseer. De har någon slags mystisk makt över mig. Att träda in i en förgången tid. Glänta på dörren till en annans trygga vrå. Det är ungefär som att fönsterspionera. En konst min mormor lärde mig, som jag dock inte utövar särskilt ofta.

Under flera år har jag därför hoppats på att få komma hem till Leopold Levitsky. Ett av de få kvarvarande lägenhetsmuseerna i Lviv jag inte besökt tidigare. Leopold var en graffare på riktigt. Han höll alltså på med grafik. (Inte det där kluddet på väggar folk kallar graffiti och som vissa tror åsamkas av graffare.)

image

Leopold föddes i Ternopil-regionen, son till en smed. Hans far var polack och tydligen väldigt sträng fader. Hans ömma moder var ukrainska och enligt vår guide mycket vänlig, men hunsad av Leopolds far.

Leopolds far ville att sonen skulle bli en respekterad advokat, så fader skickade honom till Kraków för att studera juridik. Hur det gick till vet jag inte, men Leopold blev istället inskriven på konstnärliga akademin.

image

 

Under sina studier testade han allt inom dåtidens moderna konst, såsom abstrakta till kubistiska uttryck. Men som en enkel man från tuffa förhållanden började han snart intressera sig för andra saker, och snart upptog arbetarnas kamp hans uppmärksamhet. Det här intresset ledde till en utställning i Kraków där han skildrade arbetarnas kamp. Det gillades inte av polisen och utställningen stängdes, han kastades ut från akademin och hamnade i fängelse i fyra månader. Trots denna fadäs fick han senare komma tillbaka till akademin och slutföra sina studier.

Efter studierna flyttade han hem till östra Galicien. Här mötte han sin fru. Eftersom Leopold inte tyckte om att leva ett enkelt och okomplicerat liv så valde han att gifta sig med en judinna. Hans far var inte nöjd.

Och när andra världskriget bröt ut tvingades det unga paret fly. Till Uzbekistan! Låter kanske konstigt, men hans fru hade släktingar där och det var på ganska behörigt avstånd från kriget.

image

 

Efter kriget slog de sig ner i Lviv och i den lägenhet som de bodde i fram till det att de dog. De var barnlösa, så Lviv stad har fått äran att överta hemmet.

Själva museet har egentligen inte så många spår från deras gemensamma liv. Det finns några skåp. Lite samlingar av hutsulkeramik och annan hemslöjd. Och massor av målningar, teckningar, fotografier osv från hans produktion och deras gemensamma liv.

Det som intresserar är all grafik som Leopold lämnat efter sig. Hans produktion var extremt stor och mycket skiftande. Han var verkligen inte en konstnär som fastande i ett spår. Här testades tekniker, uttryck och format med en lekfull nyfikenhet och verkligen inte är speciellt vanlig nuförtiden.

Och det är väl det som finns kvar i mig när jag går ut genom dörren och lämnar lämnar deras hem. Lekfullheten. Levnadsglädjen. Nyfikenhet. Och humorn. Tack Leopold för att du fanns, finns och delar med dig än idag.

image

 

En länk till ukrainska wiki om Leopold Levynskij.

En till fin artikel om Leopold Levynskij.


En resa med frankisterna

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag är inte så bra på att författa recensioner, därför är denna postning inte heller någon recension av Olga Tokarczuks Jakobsböckerna. Det är på sin höjd en beskrivning av en känsla. Eller flera känslor.

image

I natt, någon gång vid två-snåret, slog jag ihop den väldiga boken. Väldig, både i sin fysionomi och sitt innehåll. Ett likvärdigt projekt har jag inte tidigare kunnat ta till mig. Tolstoj eller Dostojevskij i all ära, men inte har deras berättelser klarat av att gripa tag i mig på liknande sätt.

Jakobsböckerna är en slags resa genom tillstånd. Tillstånd av förändring, av tilltro, av hänförelse, av kärlek, av åtrå, av exstas, av fanastism, av lust, av skräck, av äckel och ganska ofta tillstånd av total vanmakt.

Vi får följa Jakob Frank, en judisk predikant, som med sina anhängare till slut lyckas övertyga den katolska kyrkan att döpa dem. Frank är en ny Messias för sitt folk. Många gör enorma uppoffringar för att följa sin ledare. Dopet blir väl inte den acceptans och himmelska lycka som de hoppats på. Livet är helt enkelt lika illa efter dopet som före. Det är inte heller utan att man väljer sig mot den ofta öppna antisemitism, och det kryddas förstås av att historien är sann, som ni kan läsa i länken ovan. Tiden är 1700-talets Centraleuropa och en stor del av romanen utspelar sig i mina trakter.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte dras med i Tokarczuks nyfikenhet på denna grupp Frankister, som de kallades. Man skulle kunna tro att hennes nästan nitiska berättande, där varje händelse nöts, skavs, plockas isär och skådas, skulle trötta läsaren. Det är ändå en över 900 sidors roman. Något som kan få den värsta biblofilen att tveka. Men Tokarczuks berättarglädje och fantastiska förmåga att åskådliggöra det som är så svårt att avbilda, gångna tider, gör Jakobsböckerna till en njutning att läsa. Man känner nästan dofterna, eller stanken. Man hör ljuden. Känner kylan eller värmen.

När jag igår natt, då vid två-snåret, slog samman boken, kom bara två, ganska löjliga, ord över mina läppar och det var “Bravo, Olga!” Hennes abrupta kast, hur hon slungar oss, rakt in i nutiden, är genialt i sin enkelhet. Och hennes uppgörelse med sitt eget yrke är ärligt, förvånande men ändå befriande.

Men, nej, ha förtröstan. Jag har inte med detta avslöjande tagit ifrån er någonting av njutning i att läsa Jakobsböckerna. För att riktigt förstå vidden, det halsbrytande greppet, så ska du ha läst hela boken. Och tillåt dig att vila i boken. Den förtjänar respekt och att du verkligen lär känna dem alla. Genom århundraden av ondska, kärlek och kunskapsyttringar. Du kommer höra dess röster och tankar, precis som Olga Tokarczuk gjort för att kunna författa detta mästerverk.

image