viewpoint-east.org

Kleins gripande stråktrio

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, krönika, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Genom det öppna fönstret till Missionshuset i Arild letar sig en ensam vindpust, som dröjt sig kvar efter det åskoväder som nyss härskat och domderat sina knallar över Kullahalvön. I Missionshuset råder dock förväntan inför ett skådespel av annat slag, ty vi kommer snart att få ta del av både trio och sextett i stråkar. Det är nämligen Musikdagar i Arild som denna augustidag huserar i huset.

Tonerna till Beethovens stråktrio op 9 i c-moll har precis klingat ut, när violinisten Henrik Naiman-Meyer tar till orda för att presentera Gideon Klein, som är nästa tonsättare på programmet. Med några effektfulla ord tar Naiman-Meyer några snabba kliv genom Kleins liv.

Och Gideon Klein fick dessvärre blott ta hastiga kliv genom livet. Han föddes i den märiska staden Přerov år 1919. Hans familj var väl förankrade i judisk tradition, och likaså var de en familj som aktivt deltog i stadens kulturliv. Den unge Gideon visade tidigt prov på musikaliska anlag, och han studerade snart violin vid stadens musikhögskola. Men Přerovs musikaliska varande var alltför underdimensionerad för en så begåvad gosse, så snart bröt han upp för att söka in till den musikaliska akademien in Prag, vilken han också antogs till 1938. Samtidigt som han studerade musik registrerade han sig även vid Karlsuniversitetet, där han studerade filosofi samt musikvetenskap. Vid den senare institutionen skrev han en originell uppsats om Mozarts stråkkvartetter. Gideon Klein var med andra ord en särdeles begåvad man, och det tog honom därtill bara ett år att avsluta sina studier vid Prags musikaliska akademi.

Nazityskland ockupation av Tjeckoslovakien, och huvudstaden Prag, innebar att universitet och högskolor stängdes. Tillika blev det omöjligt för den unge Klein att fortsätta sina studier, han var ju av judisk börd. Gideon började framträda under pseudonymen Karel Vranek, men snart blev det för riskfyllt. Han erbjöds, möjligen i ett försök att skona honom undan förföljelserna, ett stipendium i London, men tyskarna nekade honom utresa. Kleins situation blev allt mer förtvivlad, och slutligen greps han och skickades till Theresienstadt tillsammans med andra tonsättare och musiker, så som bland annat tonsättaren Pavel Haas.

På Theresienstadt tilläts Klein och de andra framföra sin och andras musik, och han berikade sannerligen kulturlivet i koncentrationslägret. Han lär ha medverkat till flera konserter och framförande. Fångarna fick höra Schumann, Verdis Requiem, Beethoven och mycket mer. Flera av musikerna, Klein inkluderat, var bland Europas främsta. Och det är också från denna tid som flera tonsättningar av Klein finns bevarade.

Men allt fler av de som satt som fångar i koncentrationslägret deporterades till Auschwitz. Däribland Kleins syster, pianisten Eliška Kleinová. En berättigad oro, att Kleins alla tonsättningar skulle försvinna, började nu infinna sig. Man beslöt att Kleins flickvän, Irma Semtzka, skulle gömma partituren, och vidarebefordra dem till Kleins syster i den händelse hon överlevde Förintelsen. Nio dagar före deportationen till Auschwitz, i oktober 1944, avslutade Klein arbetet med sitt sista verk, den stråktrio som nu ljuder i Missionshuset i Arild.

I första satsen har han bråttom över takterna, och tonerna har ibland inte tid att landa riktigt för att ge genklang. Men trots det lämnas åhörarna inte likgiltiga. Det är till och med otänkbart att vara kallsinnig inför en sådan känslostorm. Här samsas rastlöshet med sorg och förtvivlan, glädje och fägring. När så andra satsen tar vid retarderar han. Höjer blicken bortom koncentrationslägret och blickar bort mot barndomen Mähren. Det är ljuvt skira toner, som andas både saknad, förtröstan och stundtals eufori, som dock kväses. I den sista satsen springer han huvudstupa, och trots att en oro tränger fram genom tonerna, tillåter han sig att ta några ivriga danssteg, innan Johannes Brahms första stråksextett, op 18, tar vid under ledning av Tobias Ringborg. En fantastisk konsert med fenomenala musiker som hänför åhörarna.

Efter deportationen från Theresienstadt till Auschwitz, flyttades snart över till en kolgruva ungefär 30 kilometer från Auschwitz. Det var också här, under likvideringen av kolgruvan i januari 1945, som han lär ha mördats. Under vilka omständigheter vill historien inte röja. Hans liv rycktes ifrån honom, och världen berövades en tonsättare med särdeles vackert tonspråk som borde ha fått tillåtas blomma. Men tack vare Gideons syster, Eliška Kleinová, som mirakulöst överlevde Förintelsen, kan vi idag få möjlighet att lyssna till Kleins vackra tonsättningar. Vi borde vara henne evigt tacksamma.


Gideon Klein i Auschwitz portätterad av František Petr Kien.


Arild. Foto: undertecknad.

Only String Attached
8 augusti 2021
Misssionshuset i Arild
Tobias Ringborg och Henrik Naiman-Meyer – violin
Josef Alin och Christina Wirdegren Alin – cello
Riika Repo och Karolina Weber Ekdahl – viola

På böckernas sidogata

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han står och väger från fot till fot. Ögonen letar sig fram mellan de prydligt utplacerade rariteterna som hägrar innanför skyltfönstret till det antikvariat på gatan Szpitalna i Kraków som han står framför. Det råder en särdeles ordning här, en sådan ordning som nog allt skulle tilltala en herre med den slags ytterrock som han bär. Här hänger ålderstigna kartor, gulblekta affischer av exotiska djur, 60- eller möjligen 70-tals pocketböcker med färgglada och sällsamma omslag. De samsas med gedigna men ändå ganska uråldriga och något stofila uppslagsverk, samt att här också skymtar fram en polsk affisch som sin vana trogen har tolkat en helt vanlig företeelse genom en ellips av vettlösa förvrängningar.

Szpitalna har sett många ålderstigna böcker vandra från hand till hand, och om sanningen ska fram har Szpitalna även sett hur många med förhållandevis städade överrockar eller kappor stått och trånat efter någon skrift. I över 200 år har gatan nämligen varit en scen för försäljning av begagnade böcker. Szpitalna var dock inte antikvariehandlarnas val. De flockades initialt på Rynek Główny, men fick flytta till Szpitalna när deras handel blev för omfattande. Inledningsvis var det ett skrå som före andra världskriget och Förintelsen främst innehades av stadens judar. Varför det förhöll sig så har dock tidens tand valt att gömma i bland historiens alla upplysningar.

Det var därtill männen i familjerna som startade rörelserna, men när de gick ur tiden tog döttrarna eller hustruarna över. Därav blev yrket följaktligen ett skrå för många judiska kvinnor i staden. Ett sådant exempel är historien om Leibl Taffets antikvariat. Han tillhörde en av de första som år 1800 öppnade sitt antikvariat på Szpitalna. När han dog tog hans son över, som flankerades av sina båda döttrar. Båda döttrarna skulle sedermera starta egna antikvariat, men det var dottern Dina (som gift fick hon efternamnet Seiden) som skulle föra yrket vidare.

Hennes dotterdotter, Maria Seiden, skulle förfoga över ett antikvariat ända till 1950-talet. Det skulle dock visa sig vara svårt att övertyga kommunisterna att få fortsätta hennes verksamhet på Szpitalna, och hon plågades ständigt av deras försök att sätta käppar i hjulen för hennes verksam. Det hjälpte inte heller att hon påtalade att hennes antikvariat var det enda i Polen som hade en gedigen judisk avdelning med flera viktiga verk. Tilläggas bör att antikvariat under denna tid även fungerade som privata bibliotek. När Maria så drog sina sitt sista andetag, valde hennes efterlevande att skänka verken till Jagellonska universitetets bibliotek, där de återfinns än idag.

Men det var emellertid nu inte enkom kvinnor som drivit antikvariat på Szpitalna, och som lämnat spår till eftervärlden. Izaak Mandel Himmelblau ägde en ett antikvariat på nämnda gata under 1800-talets senare hälft. Historien förtäljer att hans antikvariat fungerade som vapengömma under januariupproret (1863-64), då polackerna satte sig upp mot sina härskare Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. Efter hans död tog hans hustru Estera över tillsammans med sonen Fabian. Det sägs om Fabian att han närde en så otyglad kärlek till sina böcker att han uppfattade varje potentiell kund som en fiende. Fabian hade dessutom en fenomenal kunskap i hur man uppsökte gamla polska trycksaker, vilka han mycket motvilligt sålde. Han gjorde dock ett undantag för Jagellonska biblioteket, till vilka han sålde de mest ovärderliga föremål han hade lyckats lokalisera. Än idag återfinns dessa bland bibliotekets många klenoder.

Mannen som står och väger från fot till fot framför skyltfönstret på Szpitalna kanske har kännedom om denna historia, och kanske är han som Fabian, Maria, Dina och Liebl var; en bibliofil, som har svårt att avstå ytterligare ett förvärv. Och kanske är han därför trots allt tillfreds med att porten till antikvariatet till synes är stängd idag. Vem vet, kanske sitter det en Fabian där inne, som vägrar att avvara några föremål ur sin samling till någon motbjudande illitterat.


Film ORWO photo utgången juni 1994. Kamera Olympus OM-1. Fotograf undertecknad. Fångad i september 2021.

Vid syrsornas sång

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Längst ut på ett vajande grässtrå sitter en syrsa och omsorgsfullt gnider sina antenner med sina långa gängliga framben. Ett tidlöst tidsfördriv, inför en möjlig entonig konsert i solnedgången eller när natten därpå svept sin mörka cape över syrsornas hemvist. När natten inträtt måste man som syrsa vara extra vaksam, och använda sitt enda öra, som för övrigt sitter på magen, för att lyssna efter fladdermösssens vingslag. När de svingar genom luftrummet bör man man falla platt till marken, på syrsors vis.

Kanske sjöng just en sådan här syrsa för Lena Küchler-Silberman, när hon någon gång som liten flicka hade lämnat sitt föräldrahem för att strosa på bergknallen ovanför Wieliczka, som ligger därnere nerbäddad i sin trygga dal.

Lena Küchler-Silberman såg dagens ljus för första gången i Wieliczka för 111 år sedan. Det finns mycket sparsam information om Lena Küchler-Silbermans unga år. Det går varken att uppbåda i vilken skola hon gick, eller var hon bodde i Wieliczka. Vad vi däremot känner till är att hon senare studerade vid det hebreiska gymnasiet i Kraków, och sedermera pedagogik och psykologi innan hon återvände till Wieliczka och gifte sig och fick en dotter.

Man skulle ju önska att Lena Küchler-Silberman därpå skulle ha skänkts ett förutsägbart och ganska händelselöst liv, men tyskarnas ockupation av Polen, och den efterföljande Förintelsen, ville dessvärre annat. Tillsammans med traktens alla judar, spärrades Lena och hennes familj in i gettot i Wieliczka. Enligt Lena Küchler-Silbermans vittnesbörd ska hennes dotter ha rykts ifrån henne under denna tid. Trots den bottenlösa sorg som åsamkats henne, lyckades Lena Küchler-Silberman uppbringa styrka och kunde mirakulöst fly ut ur gettot i Wieliczka till Warszawa.

Lena Küchler-Silberman levde under falsk identitet i Warszawa, och kunde således röra sig ganska fritt i staden. Det innebar att hon även kunde bistå med att ta förnödenheter till alla som internerats i Warszawas getto, och det var vid ett av dessa uppdrag som hon satte sitt avtryck i historien. En dag i juni 1942, upptäckte hon ett ensamt spädbarn som låg ovanpå sin döda mamma. Skärrad av åsynen av det ensamma och dödsdömda barnet, beslutade Lena Küchler-Silberman att fjärma barnet från dess utsatta plats. Med barnet bokstavligen instoppad under kappan lyckades hon smuggla barnet förbi Gestapo och ut ur gettot. Väl på andra sidan gick hon till en kloster, som efter viss övertalning, beslöt att ta sig an barnet.

Resten är, skulle man kunna säga, historia. Lena Küchler-Silberman skulle under åren för Förintelsen, rädda hundratals barn.

Det fanns många kvinnor med Lena Küchler-Silbermans mod under Förintelsen. De kallas av forskare och levnadstecknare för “surrogatmammor“. Kvinnor, som med risk för sina egna liv, räddade försvarslösa barn undan en annars säker undergång. Lena Küchler-Silberman fortsatte sitt arbete för barnen även efter Förintelsen, då återvände hon till Kraków, och kunde med den judiska församlingens hjälp inrätta ett hem i Zakopane för föräldralösa judiska barn. Från Zakopane tog sig Lena Küchler-Silberman och alla hennes skyddslingar senare vidare till Israel, som de anlände till 1949. Tio år senare utkom hon med boken Mina hundra barn, där hon beskriver sina uppleva under Förintelsen, samt resan till Israel. Boken blev en enorm succé, och filmatiserades 1987, samma år som Lena Küchler-Silberman gick ur tiden.

Tystnaden bryts av att syrsan beslutat sig för att sjunga sin entoniga sång, trots att skymningen ännu kan dra benen efter sig ytterligare några timmar innan den ska gå till sitt arbetspass. Och nog är det så att den sjunger så som syrsorna gjorde för Lena Küchler-Silberman, när hon som liten, och ovetande om vad som väntade henne, kanske gick en promenad uppför denna kulle. Där borta i horisonten, bortom Wieliczka, kunde hon nog också skönja hur Kraków breder ut sig i sitt böljande landskap.


Lena Küchler-Silberman 1945.


Utsikten mot Kraków.

Ewelina – en lokal kosmopolit

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det cyklas som aldrig förr i Kraków. Ja, i alla fall om man ska tro statistiken. På vissa platser har cykeltrafiken ökat med över 100%. Att det förhåller sig så beror givetvis på stadens enträgna arbete med att bygga nya cykelvägar. I vissa fall har även bilisterna fått lämna plats åt pedalerna, som på Grunwaldzka-bron, där två filer avsedda för bilar har överlämnats till cyklisterna. Givetvis har detta inte skett utan att bilisterna har gruffat, så som det sig bör på bilistvis. Men att cyklister nu tar mark från bilisterna i Kraków är förhållandevis ny företeelse. Det fanns en tid då cyklar var ungefär lika ovanliga som de tyvärr är i Lviv, där de fortfarande främst är en statussymbol och mer sällan ett färdmedel mellan bostad och arbetsplats.

Det här för oss givetvis in på en tankebana som rör hur Kraków kan ha tett sig före bilisterna tog över stadsbilden. Var det då fler som vågade sig ut på sina tvåhjulingar i staden? Faktum är att det troligen inte förhöll sig så, enär cyklar då var som de är i Lviv idag, alltså åtrådda statussymboler som väldigt få ändå hade möjlighet att lägga rabarber på.

En som däremot lyckades fånga in en cykel i Kraków var Ewelina Anisfeld. Hon lär nämligen, enligt egen utsago, varit Krakóws första kvinnliga cyklist. Om hon är helt sanningssägande i den här frågan, ska vi inte fördjupa oss i här, ty tanken att vi skulle ha dokumenterat vem som faktiskt var stadens första kvinnliga cyklist är alltför kittlande för att ifrågasätta. Vem som var den första manliga cyklisten i Kraków är dock en väl gömd pärla i historiens skattkammare.

Nå, vem var då denna Ewelina Anisfeld som gör anspråk på att vara Krakóws första kvinnliga cyklist? Tyvärr har våra nutida runstenar, de olika sidorna på internet, inte behagat utelämna särdeles mycket kunskap om den frågan. Det vi kan lära är att hon föddes i ett intellektuellt, judiskt hem, med föräldrar som var rättrogna och fromma. Hennes mor Helena Anisfeld, och föddes 1880. Tjugo år senare förde hon Ewelina till världen. Dottern visade tidigt intresse för kosmopolitiska synsätt. Världen utanför Kraków lockade alltså den unga Ewelina. Det är dock ovisst om det var därför hon hoppade upp på cykelsadeln, men det är ju ganska troligt.

Den unga Ewelina tyckte också om att omge sig med människor som delade hennes nyfikenhet på världen utanför Kraków, och hon initerade därför en salong för likasinnade. Vilken trosbekännelse de vigde sina liv åt, eller vilken etnicitet de möjligen menade att de hade, bekom henne inte. Alla var välkomna, såvida de bar på samma intresse för olika kulturyttringar.

Till de här sammankomsterna kan Ewelina ha erbjudit något att smörja kråset med, enär hon har efterlämnat några intressanta recept. Exempelvis hennes ostkaka (alltså Sernik).

Vad behöver man då för att anrätta Ewelinas ostkaka? Till en början med behöver du
tio ägg
1 kg ost, troligen färskost
350 gram socker
vaniljsocker
250 gram smör

Börja med att separera äggvitorna från deras gula kusiner. Piska upp äggvitorna ordentligt med en liten gnutta salt, till det att de har blivit ett hårt vitt skum. Ställ sedan in de piskade äggvitorna i kylen, där de får stå skämmas en stund. Under tiden rör du samman äggulorna med sockret, sedan tillsätter du smöret, och därefter osten. När det är gjort rör du försiktigt ner äggvitorna. Blanda väl. Häll smeten i en smord form och grädda i 200° i en timme och tjugo minuter.

Eftersom det här är en ganska ordentligt stor kaka utgår vi från att sällskapet i Ewelinas salong var månghövdad.

Under andra världskriget ska Ewelina och hennes man Stanisław Eibenschütz hållit sig gömda under namnet Mańkowski. Ewelinas mor och far, och flera av hennes syskon, mördades däremot i Förintelsen. Ewelina fick en son, som sedemera blev professor och en efterfrågad arkitekt. Han hette Tomasz Mańkowski, och i hans ljusare stunder kunde han rita riktigt intressanta byggnader, som exempelvis Radio Krakóws hus. (Klicka på den här länken så får ni se Tomasz radiohus, med tillhörande cyklister.) Men tyvärr är de flesta byggnader som tillskrivs honom ganska fantasilösa, så som AGHs studentbostäder i Kraków.

Ewelina Anisfeld slutade där hon började, alltså i Kraków. Hon fick leva i 89 år, och fick nog se staden förändras ett antal gånger. Men det är oklart om hon cyklade annat än i sin ungdom. Det torde dock vara troligt att hon skulle ha åsett dagens uppsving för cykeln med viss förtjusning.


Ewelina Anisfeld år 1918.

Oceaner av färg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Höger arm ligger utsträckt längs med bänkens ryggstöd, emedan vänster hand håller ett solparasol som vilar mot axeln. Solens strålar silar genom trädens grenar, och i horisonten syns en kulle stiga upp, med små vita hus strödda över dess ås. Här råder en förförisk doft av sommar och ro, och vi kan nog nästan höra cikadornas sång. Men det var inte det som intresserade kvinnan som höll i penslarna. Dorota Seydenmanowa (född Berlinerblau) som hon hette, intresserade sig inte för motivet. Hon intresserade sig för ljusets samspel med färgerna. Och färgerna spelar ett märkligt lustspel för betraktaren. Skuggorna under träden är inte enfaldigt svarta, utan svävar i oceanernas blå färg.

Dorota Seydenmanowa tillhörde konstnärsgruppen kapisterna, eller KPisterna. Gruppen uppkom på 1920-30-talet då polska konststuderande via ett stipendieprogram fick möjlighet att studera måleri i Frankrike. Namnet på gruppen är sprunget ur initialerna till stipendieprogramnet Pariskommitten, (Hjälp till studenter som studerar konst i Frankrike) (På polska Komitet Paryskiej Pomocy dla Wyjeżdżających Studentów na Studia Malarskie do Francji). Kapisterna ville frigöra sig från den rådande konstnärliga inriktningen i Polen, som vurmade för symbolism ofta med inslag av historisistskt måleri. De undvek därför att ha några symboler, eller att göra parafraser till litteratur samt historiska händelser. Kapisterna menade vidare att konstverket har ett eget liv, och de ville skapa ett konstverk som motsvarade deras upplevelse av naturen, snarare än att återge naturen som den möjligen kunde te sig för en betraktare. Kapisterna är kanske främst kända för sitt landskapsmåleri.

De verk som finns bevarade av Dorota Seydenmanowa utgör prov på kapisternas filosofi. Men hennes konstnärliga bana började före denna inriktning korsade hennes spår. Dorota föddes år 1898 i Warszawa i ett assimilerat judiskt hem. Två av hennes bröder blev arkitekter, och hennes syster blev sedermera en mycket omtalad advokat. Dorota avlade examen vid Krakóws akademiska konsthögskola 1927, och under 1925 fick hon möjlighet att åka till Frankrike inom ramen för ovannämnda stipendieprogram. Hon lär ha gripits av ljuset i Frankrike, och det var här hon utformade sin egen färgskala med mycket intensiva toner.

Det finns ytterst sparsamt med uppgifter om Dorota Seydenmanowas verksamhet efter att hon återvände till Polen. Vad som framgår är dock att hon medverkade i flera samlingsutställningar, bland annat i Geneve, Poznań, Kraków och Lviv, då Lwów. Det går tyvärr inte heller att finna hur hennes alster mottogs. Då hennes namn ändå omnämns vid sidan av många andra namnkunniga konstnärer från denna tid, är det rimligt att tro att hon tillhörde en av de bästa i sin generation. När Tyskland anföll Polen 1939, blev Dorota Seydenmanowa, med sitt judiska ursprung, tvungen att införskaffa falska identitetshandlingar. Hon gömdes av en av sina bästa vänner, konstnärinnan Hanna Rudzka-Cybis, men då denna förlorade sitt hyreskontrakt, valde Dorota att lämna sin vän för att inte utsätta Hanna Rudzka-Cybis för risken att bli avslöjad med att gömma judar. Att gömma judar innebar ofta att man mördades. Dorota begav sig till sin kusin som bodde i Rabka-Zdrój. Av skäl som inte går att finna svaret till, valde Dorota att flytta från sin kusin. Hennes position måste ha varit ytterst sårbar då hon nu var helt ensam. Och mycket riktigt, en skomakare i den lilla staden Dobra ska i slutet av 1942 ha angivit henne och hon skickades till fängelse i Nowy Sącz. Det finns inga säkra källor om när, och var, hon mördades, men de flesta anger att hon mördades runt nyåret 1942-43.

Kvinnan på målningen vi ser på, tittar rakt på oss. Dorota Seydenmanowa var kanske inte intresserad av motivet, men det finns något kärleksfullt i linjerna som omsluter kvinnan på bänken. Kanske var det Hanna Rudzka-Cybis som satt modell till Dorota Seydenmanowas målning, och senare stod de kanske tillsammans och diskuterade hur färgerna spelade sin egen harmoni över duken. Emedan cikadorna spelade sin sång.


Solnedgång i parken (årtal okänt)


Dorota Seydenmanowa-Berlinerblau

Ett besök hos Thorns

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När man tittar på fotografier av människor som levde under den tid vi kallar “förr i tiden” är det lätt att man börjar spinna en väv av frågor till dessa, för oss ofta namnlösa, individer. Ja, när man tittar exempelvis på Amalia Kriegers fotografi av en stolt, eller möjligen förvånad, pilot, kan man ju undra vad han åt till lunch innan han kom till Kriegers fotoateljé.

I Kraków fanns det under förra sekelskiftet flera inrättningar, förstås, och de fanns för nästan varje tjocklek på plånboken. Men bland alla restauranger och kawiarnia (kafé) fanns en restaurang som stack ut lite extra bland de andra, Restauracja Thorna (Thorns restaurang).

Restaurangen slog upp portarna är 1899 på ulica krakowska nummer 13. Ägare till restaurangen var Hirsch Thorn. Han var en djupt troende judisk man, som följde alla regler som kommer med judendomen. I Thorns kök följde man koshermatreglerna, vilket innebär att mejeriprodukter och kött inte får sammanblandas i köket. Köttet var säkert också kocherslakat, där man tömmer djuret på allt blod. Nu tror du säkert där utav, att de mest frekventa matgästerna på Restauracja Thorna var av judisk börd, men så förhöll det sig inte alls. Hirsch Thorns restaurang var mycket uppskattad bland Krakóws akademiska, intellektuella och konstnärliga kretsar. Bland de trognaste gästerna återfanns därför många professorer, och det fanns nästan inte en författare av rang som inte besökt Thorns inrättning minst en gång.

Om vi nu för en stund förställer oss att vi är på Restauracja Thorna, vad är det då vi får smaka? Om vi lyckas göra oss hörda genom det ivriga sorlet från bordet där borta vid fönstret, så kan vi kanske få språka med någon av kyparna, som lär vara Hirsch Thorns söner. Det är svårt att veta vem av dem vi nu äntligen fått tag på, Mojżesz, Michał eller Izaak, men på fråga om vad som erbjuds säger han att dagens specialitet är som så många andra dagar, alltså gåshals fylld med gädda. Till det föreslår kyparen plommonvin, för till kött serveras inte mjölk, och det är vi helt klart kosher med. När vi väl ätit oss mätta på den stackars gåsen och gäddan, ber vi om efterrätt. Även här förslår kyparen Izaak – som vi nu blivit väldigt förtrogna med och skulle väl nästan dua om vi inte vore i Kraków där man inte duar varandra – strudel. Det blir fint, säger vi. Och lite mer plommonvin, om vi får be. Gästerna vid bordet vid fönstret är inte alls högljudda längre, ty med dem skålar vi glatt och utbyter lite skvaller om det som man pratar om vid denna tid, som fortfarande är förr i tiden.

Nu är det nog ändå dags att ge sig ut på stan, och vi ber om notan. Men här skakar den tidigare så tjänstvilliga Izaak på sitt huvud. Det är sabbat, förklarar han. Vi tar inte emot pengar då, men kom tillbaka oss imorgon söndag, så ska vi kunna göra upp om notan.

Ute på krakowska blåser det lite kallt. Förbi oss kör en spårvagn och en hybridbil glider tyst förbi. På krakowska nummer 13 finns ju inte Restauracja Thorna kvar. Här finns idag en teater och bostadslägenheter. När nazisterna ockuperade Polen 1939 försvinner spåren av familjen Thorn och deras restaurang nästan helt. Ingen vet vad som hände Hirsch, Michał och Mojżesz, men allt talar ju för att de mördades i Förintelsen. Vår kypare Izaak lyckades ta sig till Sovjetunionen, men där mördades han av sovjeterna, ett öde han delar med många som trodde sig fly till friheten i öster.

Det är ju ovisst om Amalia Kriegers pilot någonsin åt något mål på Restauracja Thorna, men det är ju lätt att fantasin skenar iväg när man ser ett fotografi av en man med så uppslukande blick.


Restauracja Thorna när det begav sig.


Entrén idag.


Amalia Kriegers pilot.

Förintelsens minnesdag 2021

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Förintelsens minnesdag.

För varje år blir det svårare att nedteckna några tankar till den här dagen. Det beror inte på att det inte finns något att skriva, ty det finns det nog alltid. Nej, tveksamheten som infinner sig beror på att ord ibland har en tendens att väga lätt, eller till och med bidra till att trivialisera, det lidande miljoner utsattes för. Under det senaste året har vi sett hur livet har släkts ut hos många av de som bär på det direkta minnet av Förintelsen. Därför är det idag än mer angeläget att vi som lever här i nuet, bär deras minne vidare till de generationer som kommer efter.

Som ung vill man kanske helst blicka framåt, och efter det här året, med så mycket död och förlust, är det kanske lätt att hänfalla åt att vilja vända historien ryggen. Några kanske tror att minnas de mördade i Förintelsen görs enkom av respekt för de mördade eller för de överlevande. Men så förhåller det sig inte. Vår gemensamma åminnelse är en handling för framtiden. Man skulle kunna se det som en gåva till framtidens människor – ett sätt att eftersträva att något liknande inte sker igen. Vi minns, och för minnet av de mördade vidare in i framtiden, och genom det låter vi minnet av dem leva.

____

Några snöflingor singlar försiktigt ner, och lägger sig som ett vitt dun över marken. En spårvagn gungar förbi innan den hastar vidare längs med Limanowskiego. Under Förintelsen låg här i Podgórze ett barnhem för föräldralösa judiska barn. Minst 200 barn levde här, till den tjugoåttonde oktober 1942. Det var då som nazisterna kom, och föste samman dem, och sände dem in i döden. Gräset som växer på platsen symboliserar alla de barn vars liv togs ifrån dem, och alla dem som försökte rädda barnen.

I vår kommer det här gräset att klippas ner, och till sommaren kommer det åter att växa sig starkt och tåligt. Nästa år sker samma procedur. I varje strå, i varje grästuva, växer ett minne av de barn som inte fick leva. Det minnet växer nu i oss. Att vi minns idag, är en gåva till framtiden. Att minnas är inte att blicka bakåt. Det är ett sätt att ge framtiden en riktning och vägledning.