Det är när jag precis har beställt in en kopp kaffe och mitt veckovisa sockerintag, som idag är en sernik wiedeński (slött översatt med “wienerostkaka”), som mina öron spetsar in sig på det låga bruset från högtalarna. Ty genom sorlet av de kvinnliga besökarnas kafferep (jag noterar bara två tystlåtna män i lokalen) hör jag Mieczysław Foggs välkända stämma.
Varje person som någon gång intresserat sig för Polen, om så bara för en liten gnutta, har nog uppfångat denne herre med sin lena och mjuka baryton.
Sången som gör förtvivlade försök att bryta genom de glada kvinnornas konstanta samspråk är en av hans mest kända örhängen “Jesienne róże” (Höstrosor). I min fantasi kan varje polack denna sång utantill, och om man så väckte dem mitt i natten skulle de alla börja sjunga “Jesienne róże” med lika varm och mjuk stämma som självaste Mieczysław Fogg. Fast det är ju bara i min fantasi.
Mieczysław Fogg, med den sammetslena barytonen, föddes som Mieczysław Fogiel på förra seklets andra år i Warszawa. Ingen i familjen ägnade sig åt musik, fadern var ingenjör vid järnvägen och modern kom från en skomakarfsmilj. Den unge Mieczysław valde att gå i faderns fotspår och således tog han tjänst vid järnvägen.
Men av någon anledning började han samtidigt sjunga i en kyrkokör. Och under en repetition till en julkonsert fick den kände teatermannen Ludwik Sempolinski upp ögonen, eller kanske snarare öronen, för Mieczysławs vackra röst. Sempolinski tyckte dock att Mieczysław behövde slipa sina drillar och uppmuntrade honom därför att skola sin röst hos en sångpedagog.
Utbildningen måtte ha varit lyckad, ty snart stod arrangörerna och körledarna på kö för att få anlita Mieczysław, som i samma veva hade bytt ut sitt efternamn Fogiel till det mer slagkraftiga Fogg. Under mellankrigstiden var han måttlöst anlitad och han fick resa land och rike runt för att framträda, med bland annat sånger som “Jesienne róże” eller den lika kända “To ostatnia niedziela” (Den sista söndagen). Den sistnämnda är en obeskrivligt sorglig tango som handlar om en man som ber sin älskade om en sista söndag innan de går skilda vägar.
I oktober 1938 medverkade Mieczysław Fogg i den första polska TV-utsändningen, något som utan tvivel illustrerar hans enorma popularitet.
När andra världskriget bröt ut tog Mieczysław först till flykten, men skulle senare återvända till Warszawa. Han uppträdde flitigt, och var välkänd för de flesta. Men trots att han var en namnkunnig person verkade han även inom den polska motståndsrörelsen, och var dessutom soldat i den underjordiska armén, kallad hemarmén. Mieczysławs pseudonym var passande nog “ptaszek” som är ett diminutiv av ptak (fågel), och betyder “liten fågel” eller “fågelunge”, vilket torde anspela på hans sångröst.
Men Mieczysławs motstånd mot tyskarna skulle sträcka sig ännu längre och han försörjde därför flera av sina judiska vänner, och gömde därtill den judiske tonsättaren och dirigenten Iwo Wesby samt dennes familj till krigsslutet.
Efter kriget öppnade Mieczysław Fogg en musikbaren i Warszawa som var den enda i sitt slag i den sönderbombade staden. och han skulle fortsätta sitt värv som sångare fram till sin död 1990. Under sin 60 år långa karriär uppträdde han hart när 16 000 gånger och framträdde i nästan alla europeiska länder och turnerade i Brasilien, USA, Kanada, Australien, Israel och flera andra länder. Och genom sitt flitiga uppträdande och sina trollbindande sånger har Mieczysław Fogg också blivit synonym med polsk 1900-tals kultur. Man torde nog kunna påstå att utan Mieczysław Fogg vore Polen inte riktigt polskt.
Boken jag läste på fiket var som synes (ursäkta att bilden är lite suddig) om en helt annan legend, nämligen Franz Schubert, och egentligen hade jag tänkt att kontemplera över Wien, Schubert och sernik wiedeński, men Mieczysław Fogg ville uppenbarligen annat och beslöt sig för att ta över dagens anteckning.
Övriga foton: reklam för Mieczysław Foggs musikbar bland ruinerna i Warszawa. Samt ett foto på Fogg själv.
