viewpoint-east.org

En fatalist på grönbete

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Nyligen skrev jag ett förvånansvärt uppskattat blogginlägg om ordningspolisen inom oss svenskar. Det förvånade mig inledningsvis att den ändå blev så uppskattad. Men sedan kom jag på att det var ju helt rimligt att den skulle bli uppskattad. Det vi svenskar gillar bäst, vid sidan av att hålla koll på allt omkring oss, är just att klaga på oss själva.

Kanske är det någon jante som gjort att vi är så förtjusta i självspäkning. Eller så är det bara någon underlig rest från tiden vi var färgade av Luther och hans läror.

I vilket fall som helst känner vi oss väldigt hemma när vi klagar. Under senare tid har jag knappt läst någonting annat än om förbittrade svenskar som beklagar sig över för mycket sommar. Det är gräsmattor som torkar ut. Skogar som brinner. Folk som svettas och tydligen lider alla helvetes kval för att de inte kan visats på altanen. Det hela är så märkligt, då alla vet att det snart kommer att börja regna… Men det som det fina i hela kråksången är att man då kan klaga även när det är för lite sommar.

Det är möjligt att det är uttryck för att man har för lite att bekymra sig över. Men jag tror ändå inte det. Jag tror faktiskt även att folk vid Sahara klagar på att det regnar lite. Men skillnaden är väl att de knappast kan räkna med den monsun som självfallet kommer lägra sig tids nog över Sverige.

Det är således själva klagandets natur hos oss svenskar som är intressant. Den är tydligen fullkomligt humorlös. När det inte regnade under hela majmånad i Lviv uppfann folket här enorma mängder med skämt. Och genom skämten glimtade den slaviska fatalismen. Den som rycker lite på axlarna åt det man inte kan göra något åt.

Bland alla mina minnen dyker plötsligt upp ett från en vår jag bodde i Moskva. Jag hade, med min ryska väninna, åkt ut till skogen. Under vår promenad var jag bestört. Vartän jag tittade såg jag bara skräp. Den ena svavelosande utgjutelsen efter den andra dansade över mina läppar, men de möttes av axelryckningar från min väninna. “Lyssna på fåglarna istället”, tyckte hon. Men för mig var det komplett omöjligt att tänka på någonting annat än skräpet. Hon försökte muntra upp mig med lite skämt och funderingar kring skräpets tidigare ägare. Hennes fatalism var nästan lika stötande som skräpet.

Jag har frågat mig många gånger varifrån denna, min svenska, ovilja att se tjusningarna i tillvaron, eller att bara glädjas med andra och deras tjusning för en stund, kommer. Det är som om jag inte kan bli riktigt glad förrän ingenting skaver. Allt ska vara slätt, lent utan skrovliga ytor. Ordningspolisen inom mig tvingar mig att tänka ut olika strategier för att förändra situationen så att den är som jag förväntar mig. Det får mig osökt att tänka på alla dessa semestrande svenskar som vid hemkomsten förkunnar att det är skönt att vara hemma då kaffet där borta inte smakade som hemma. (Det är väl för övrigt därför man reser bort? För att det inte är som hemma, eller?)

Men även om jag är förbaskad på skräpet i naturen lär det inte försvinna. Att jag är arg på de förhållandena förändringar ingenting! Trots att jag kämpade, kunde jag tydligen inte upphöra med att förpesta min omgivnings upplevelser av exempelvis promenaden i skogen. Jag gick på med mina haranger om straffavgifter och böter.

Under den där vårpromenaden i Moskva hade jag ännu inte förstått hur man faktiskt lever ett enklare liv. Jag trodde nämligen att min frustration gjorde nytta. Men det gjorde den inte. Mitt glädjedödande skapade bara osämja för stunden och påverkade troligen inte skräpets vägar till skogen i Moskva.

Men kanske har jag förändrats någonstans på resans gång. Igår hamnade jag till min egen förvåning i skogen. Jag flanerar ju ofta timmavis på min lediga tid. Men att jag skulle hamna i skogen var för mig fullkomligt oväntat. Som brukligt fann jag sopor på stigen. Ibland är det inte så långt från Moskva till Lviv som man kan tro. Men något var annorlunda. Det var jag som var annorlunda. Jag gled fram på stigen utan ett ljud om soporna. Det var som om de inte existerade. Istället lyssnade jag på fåglarna. Fascinerades av den extrema bördigheten som råder här. Och kände en inre ro och glädje jag sällan upplevt. Ingen ordningspolis dök upp med förslag om straffsatser och böter.

Det handlar inte om att jag har accepterat skräpet. Nej, inte alls. Tvärtom faktiskt. Att ordningspolisen inte dök upp berodde helt enkelt på att det inte fanns någon där i skogen som skulle kunna trolla bort soporna. Men det finns de som vill mota bort skräpet från grönskan. Jag ser med stor glädje hur lvivianerna på gräsrotsnivå själva är förbaskade på soporna. De vill se en förändring, och deras kampanjer och informationsarbete kommer på sikt också utplåna skräpet från skogspromenaderna. Nå, i alla fall allvarligt hota dess existens.

Men just idag ligger soporna där de ligger. Skillnaden mellan mig då och nu är att jag tydligen har blivit så där slaviskt klok att jag förstår att soporna inte försvinner av att jag förstör en stund av ro för mig själv. Jag kan kanske till och med hitta på något skämtsamt att säga om dessa mänskliga lämningar i naturen. Kanske är det så, att den av mig förhatliga slaviska fatalismen, byggt bo även inom mig…

counting hens.. 1, 2, 3...
Det här skulle kunna var en helt tillrättalagd plats med ordning och reda, men istället råder här massor av oreda. Försök att räkna hur många höns ni se bland bladen. Och ja, de är på helt fel plats! Höns är nämligen ordningspolisens värsta fiende.
Hönsen bor i Zjovkva och fångades (dock enbart) på bild i maj 2018.

Share

En pensionerad ordningspolis i Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 5 minuter)

Ordningspolis. Om man är född och uppvuxen i Sverige lär man fått det med modersmjölken, eller möjligtvis i lingonsylten till köttbullarna. Vi är mycket bra på det där, att genom små förmaningar rätta in varandra i leden. Och det funkar. Det värsta vi vet är när någon påpekar att man gör något som ligger utanför ramen för det som anses accepterat.

Själv har jag i Sverige ofta råkat göra något som stör ordningen. Som när jag hängde tvätt väl synligt på balkongen. En granne ringde på min dörr och förklarade att “så gjorde vi inte i det här området”. Tvätten skapade tydligen oreda i ordningen då det skulle kunna se ut som om det bodde fattigt folk i området. Eller utlänningar. Det sista sades så där lågt, i fall det skulle dyka upp ytterligare en ordningspolis som menade att det sista var ett uttryck för rasism. Nu var det ändå så att jag var den där andra ordningspolisen, men av någon anledning vågade den rösten inte riktigt stämma upp och protestera. Jag gjorde som man sa till mig, och tog ner tvätten. Trots att jag tyckte skälen var märkliga, stötande och föga övertygande.

En annan gång råkade jag helt planerat cykla på trottoaren. En äldre man, och tillika ordningspolis, gick till angrepp med sin käpp. Jag flög av cykeln, men trots mina skrubbsår menade han att det var befogat. Man cyklar inte på trottoaren, menade han. Ingen ingrep, och jag utgick från att mitt lilla snedsprång från reglerna var av sådan karaktär att jag faktiskt fick skylla mig själv.

Det finns så många fler exempel där jag brutit mot verkliga eller fullkomligt fiktiva regler. Men det som alltid inträffat är att någon varit där och påpekat mitt felaktiga agerande. “Sköt dig själv och skit i andra”, är inte en devis vi svenskar lever efter.

Eftersom jag själv inlemmats i det svenska samhället har jag en tendens att själv bli en ordningspolis. Jag ägnar väldigt mycket tid åt att fungera på vad andra gör, hur de gör det och hur jag ska kunna rätta in dem i leden. Kanske har ändå Lena Nyman rätt i Släpp fångerne loss det är vår…

När jag nu bor i Ukraina erfar jag alltför ofta hur den här delen av min personlighet, något som nästan alla svenskar bär med sig, hamnar på total kollisionskurs med min omgivning. Ordningspolisen här är införskaffad på ett helt annat sätt. Det som stöts och blöts och gruffas om är visserligen saker som skulle kunna falla inom ramen för sådant vi svenskar inordnar oss med. Men oftast ser själva inordningen helt annorlunda ut. Här handlar det ofta om små detaljer, som jag som utlänning lätt slipper igenom. Det är dessutom så att en ordningspolis alltid får svar på tal. Även riktiga poliser får svar på tal. Svar på tal kan man ge även om man har uppenbart fel. Det är helt enkelt okej att tjafsa. Och tjafsa gör man. Långa haranger, till höres helt oändliga. (Jag lämnar ofta scenen före domen fallit.)

Jag har fortfarande, trots att det är fullkomlig malplacerat, haft en liten ordningspolis inom mig som bråkat om. Nå, inte är jag den som står på trottoaren och gastar efter alla cyklister som trängs med oss fotgängare, men inombords skriker jag en svavelosande utgjutelse. Tillika gormar jag inombords varje gång min granne häller ut överbliven stekolja ut från balkongen. Men utgjutelsen är tyst.

Det är möjligt att det beror på att jag är utlänning. Att jag känner att jag inte riktigt vet vilken som är ordningen, och därför tvekar. Kanske är det ändå ok att cykla på trottoaren? Och varför skulle det vara fel att hiva ut stekoljan från balkongen? Egentligen är ju ingenting helt fel. Möjligtvis opraktiskt, men för den sakens skull inte helt fel. För vilken cyklist kan överleva mer än några minuter i den lvivianska trafiken? Och oljan kletar ju fast i rören och då blir det stopp för oss alla!

Sedan har jag också börjat uppskatta friheten. För exakt så är det. Mindre ordningspolisande ger mer frihet. Att det blir lite rörigt är faktiskt bara ganska uppfriskande.

Och man får så mycket tid över till annat. Som att fungera på hur sakerna förhåller sig, istället för att fundera över hur sakernas tillstånd ska ändrad så att de följer ordningen.

Så nu sitter jag här och funderar på hur jag lämpligast pensionerar ordningspolisen inom mig. Det är inte lätt. Men nu har det gått flera minuter sedan som jag till exempel senast retade upp mig på cyklisterna på trottoarerna. Eller det där med oljan…

Snart blir jag kanske en helt normal Lvivian. Jag borde kanske köpa mig en cykel och cykla på trottoaren. Gata upp och gata ner. Men redan imorgon ska jag hälla ut stekoljan från balkongen… där jag, enligt lviviansk ordning, hänger min tvätt.

Washing out winter
Tvätten hänger faktiskt bäst på balkongen. Och ovanför ser ni en cykel som annars brukas på trottoaren.

Share

%d bloggers like this: