God jul alla som…
Category: Uncategorized
Om den ukrainska gästfriheten
Category: ukraina
Tags: den ukrainska gästfriheten
(Läsningstid: 2 minuter)
Idag har det varit en speciell dag i mitt liv. Jag blev hembjuden till mina grannar. Anja och Volodymyr. Samt deras blyga katt Murtjik.
Under min tid här har jag blivit hembjuden till väldigt många härliga människor. Härliga människor är jag verkligen bortskämd med här i Lviv. Men det som är speciellt med just kvällens inbjudan är att det är första gången jag blivit hembjuden till mina ukrainska grannar. Första gången jag blivit hembjuden till några som inte kan ett ord engelska.
Deras enda språk är ukrainska. Ryska kan de inte heller särskilt bra, menade de. “Vad spelar det för roll? Vi har ju klarat oss på våra resor.” Och det är ju sant. De har varit i Polen, Österrike, Schweiz, Grekland, Turkiet, Palestina, Israel, men inte i Ryssland, till la de.
“Folk är ju som här. Man går på kafé. Äter gott. Dricker öl, vin.” menade Anja. “Men kanske inte lika mycket gorilka/vodka”, fyllde Volodymyr i (med ett sting av besvikelse). “Och på något sätt kan man alltid prata med varandra ändå,” sammanfattade sina resor.
Bordet var förstås dukat till bredden med godsaker. Och vinet från Odesa var utsökt. Men Volodymyr tjurade lite för att jag inte ville dricka vodka. “Nästa gång ska vi dricka vodka”, lovade jag. Volodymyr verkade godkänna den ursäkten 😉
Det blev ingen bild. På något sätt kändes det inte rätt. Anja har varit med om en otäck bilolycka, och trots att det snart är tre månader sedan kan man ännu se ärren i hennes ansikte.
Det får bli en bild på vår julsill istället. Lagen är kokad och ska nu kallna.
Ps. Jag fick också veta att i min lägenhet bodde det tidigare en judisk familj, där mannen i huset älskade att äta matsa (judiskt osyrat bröd) med sylt på. Särskilt på påsken. Han var tydligen lite eljest, så det har alltså bott ett original här före mig…
Nu som då
Category: by sophie engström, music, poland
Tags: Polen, polsk musik
(Läsningstid: < 1 minut)
Av en en händelse hittade jag den här gamla plattan på youtube.
Bandet bandet kom från Polen och hette Republika. Plattan heter “Nowe sytuacje”, vilket betyder ny situation, och kom ut 1983. Tyckte det var passande just idag, det är många konstiga situationer i dagens Polen, men är de kanske dock inte så nya. Jag återkommer kanske till det en annan gång.
Om när det händer
Category: by sophie engström, poland
Tags: Olga Tokarczuk, Polen
(Läsningstid: 3 minuter)
Det har hänt vid flera tillfällen. Att ett sådant där möte sker. Jag vet inte när det inträffade första gången, men det kan ha varit Bengt Martin. Hans självbiografiska ungdomsböcker, om hans väg till insikt om att han var homosexuell. Av någon anledning drabbade de här böckerna mitt 14-åriga jag, mer än några andra berättelser gjort tidigare. Böckerna om Plupp, Loranga och Dartanjang inkluderat.
Men det som främst skiljer ut den här kärleken mot mina tidigare litterära förälskelser, var att författaren blev central för min tolkning av berättelsen. Tidigare var jag troligen vissa litteraturvetares dröm, verket och skaparen var totalt frikopplade från varandra.
Men den här texten ska handla om kärleken. Den platoniska kärleken till en författare. Till dennes berättarvärld. Jag har, som sagt, upplevt det här många gånger. Förälskelserna är otaliga. Bland dem finner du Viktor Pelevin, Vladimir Sorokin, Anna Achmatova, Edith Södergarn, Bulgakov, de båda Wo(o)lf (Virginia och Biermann), de Beauvoir m.fl. Och nu kan jag stoltsera med en till, men vägen dit var egentligen ovanlig. Den började med ögonen, inte orden.
En regnig novemberdag i Kraków stod jag med näsan tryckt mot ett skyltfönster till en bokhandel. Ett par ögon på ett fotografi tittade tillbaka på mig. Ögonen var inte uppfordrande. De sökte egentligen inte alls mig, utan de sökte antagligen någon som kunde språket som gömde sig bakom ögonen. Jag stod där och kände att de här ögonen måste jag lära känna. De ville kanske inte mig något, men jag hade en känsla av att jag ville dem något. Det var antagligen jag som stirrade uppfordrande. Vad jag förväntade mig, är än idag oklart. Framför allt för mig själv.
Ögonen jag sökte hade tittat på mig vid många olika tillfällen under den där dagen. Och dagarna före den dagen. Det var kanske därför jag kände att jag ville trotsa dem. Ställa någon sorts krav. Jag krävde helt enkelt att få läsa hennes ord. Olga Tokarczuks ord.
Lite visste jag då om den förälskelse jag skulle möta när jag långt senare tog mod till mig att faktiskt läsa någonting av henne. (Eller var det så att jag anade vilken effekt hennes ord skulle ha på mig bara genom att att titta på ett fotografi?) Och jag har nog inte riktigt kommit över att jag genom att titta på ett fotografi av henne, visste att jag skulle älska hennes sätt att uttrycka sig. Återigen fick jag bekräftat att jag tydligen blir lika förälskad i verket som författaren. De är så påtagligt sammantvinnade. Länkade till varandra. Till och med sammantvingade. Vare sig de vill eller inte. Vare sig jag vill eller inte.
Nu sitter jag här med min förälskelse, och allt jag kan säga till er, som inte läst henne är: läs inte Olga Tokarczuk. Hon är min! (Ok, jag vet att så inte är fallet, eftersom hon knappt tillhör någon annan än sig själv.) Men om ni nu absolut måste läsa henne, så tycker jag att Björnens ögonblick är en bra början. Sedan kan ni slingra er vidare genom hennes författarskap. Njut av Jan Henrik Swahns helt utsökta och fantastiska översättningar. Låt er vävas in. Trollas bort. Gå vilse i hennes berättelseskogar. Ni kommer antagligen tillbaks som helt nya individer.
Eller så kan ni låta bli…
PS. Jag vill också slå ett slag för eminenta Ariel förlag.
Blockaden som varade i decennier
Category: by sophie engström
Tags: bortom geografiska områden
(Läsningstid: 3 minuter)
Blockad. Blockerad. Isolerad. Trängd. Nej, jag skriver inte om Putin. Inte heller skriver jag om något svensk inrikespolitik, eller om Ukraina. Det här handlar om mig. Om min egen blockad. Min skrivblockering.
Ah, tänker du, och klickar dig ut ur sidan. Och det är ok. Det här är en personlig bekännelse. En bön om att belägringen ska upphöra. För visst är det underligt, att någon som dagligen arbetar med språk – som arbetat som frilansande journalist, som har en blogg, som arbetar som lektor i svenska – dagligdags kämpar mot ångesten att uttrycka sig i ord. Ännu märkligare är det att den enda vägen jag ser ut ur denna belägring, är att skriva. Den enda lösningen är, att skriva, och våga misslyckas. För just i skrivande stund, vet jag inte om jag kommer klara av att slutföra den här… bekännelsen. Men även om jag inte klarar att slutföra den lovar jag att publicera den. Det här är en fråga om överlevnad.
Överlevnad, frågar du dig kanske. Jag ska försöka sätta ord på det. Den här blockaden, tillfångatagandet av mina ord, skedde egentligen för väldigt länge sedan. Orden kidnappades när jag var sju år. När jag som liten flicka stångades mot och med det oböjliga och trilskande svenska språket. B ville gärna bli D. A låt som Å. N och M hördes inte alls. Min lärare beslöt sig för att straffa mig ur min oförmåga. Varje bokstav som inte fastnade i mitt medvetande, klistrades fast på min bänk. Till slut var bänken full av bokstäver, men mitt huvud var tomt. Jag skulle tro att mitt tillstånd skulle kunna kallas för dyslexi, men min lärare i Åstorp föredrog att tolka min oförmåga som ett tecken på lathet.
Varför jag sedan valde att gå en journalistutbildning vet jag inte. Mitt språk var redan i gisslan. Kanske försökte jag frita det. Eller så var det ett utslag av Stockholmssyndromet. Jag visste bara ett sätt att få uppmärksamhet, genom den röda pennan.
Men mitt språk har aldrig fritagits. Trots år av kamp. Varje tillrättavisning har rivit upp stora sår. Förminskat mig till den dag jag inte orkade skriva något. Varje ord, mening, tanke, svider, gör ont. Tankarna och orden är lika fångade i mina hjärnvirvlar som det var när jag var sju. Så nästa gång du undrar varför jag inte skriver mer, så är den enda förklaringen att jag inte kan… Detta är så mycket jag förmår.
Å ena sidan tänker jag att det kanske är mitt livs största misslyckande, att jag satsade på det skrivna ordet, men inte lyckades bemästra det. Men å andra sidan tänker jag, att med alla de skrivna ord vi dagligen översköljs av, spelar det kanske mindre roll om en skriver mindre. Eller inte alls.
Men nu tänker jag i alla fall försöka göra ett till utbrytningsförsök. Kanske finns det trots allt en Houdini i mig. Min idé är att försöka skriva så ofta som möjligt. Banka orden ur mig. Om jag misslyckas även denna gång har jag lovat mig att försöka finna en annan väg… Vilken vet jag inte själv.
Slut. Det gick. Att skriva till slut(et).
Frijazzmästare i Lviv
Category: by sophie engström, music
Tags: Angela Gaber, avantgarde, jazz bez, Johannes Bauer, Klaus Kugel, mark tokar, Saagara, Sabir Marteen, Wacław Zimpel
(Läsningstid: 2 minuter)
Söndagens jazzövningar var mycket inspirerande, och förvånande olika. Första setet var ett polsk-indiskt samspel, under ledning av den polske klarinettisten Wacław Zimpel. Från Indien kom musikerna K Raja, Ghatam Giridhar Udupa, Bharghava Halambi, Mysore N. Karthik. Och tillsammans bildar de Saagara. Samspelet mellan musikerna var fint och stundtals lyfte deras toner publiken.
Men kvällens absoluta höjdpunkt var giganterna Sabir Marteen, Johannes Bauer, Mark Tokar och Klaus Kugel. Det är faktiskt inte ofta som Lviv får besök av sådana världsmusiker, så stunden var nästan högtidlig. Men som så ofta på den här typen av stora festivaler, så har publiken svårt att hålla måttet med giganterna. Tanken var att konserten skulle vara i två set, men när första set hade avslutats hade nästan halva publiken gått(!). Svårt att förstå, då de var i det närmaste fenomenala. Vi fick också ta del av ett spännande minspelet när Kugel vände sig till Marteen och antagligen sa att “Nu får vi sluta. Publiken har gått”. Med en huvudryckning förstod vi att Marteen svarade “Skit i dem! Jag är inte klar!” När konserten väl var över konstaterade Marteen surt att “It was very short!” Det är ju något undertecknad kan hålla med om.
Nästa konsert är den 12 december. Jazz bez gör en liten paus, men då kommer vi också begåvas med de första kvinnliga musikerna. Angela Gaber, en polsk jazzsångerska vars röst skapar en mystisk drömväv. Jag längtar.
Avantgard och Piazzolla – tredje dagen
Category: by sophie engström, music
Tags: jazz bez, Marciej Obara, Sveriges ambassad
(Läsningstid: 2 minuter)
Kvällens jazzövningar var två mycket olika set. Första akten bestod var Marciej Obara quartet. En avantgardistisk exposé, mycket skickliga improvisatörer. Pianisten Dominik Wania briljerade och likaså Michal Miśkiewicz på slagverk. Deras samspel var halsbrytande och den drygt timme långa konserten spelades nästan i ett svep, med bara små andrum för dem och publiken.
Efter paus bytte vi stämning och kontinent. Den polska kvintetten Tango Project spelade argentinska Astor Piazzolla med förvånande emfas. Publiken var givetvis hänförd. Vem kan tycka illa om Piazzolla? En eloge ska gå till den blygsamme vibrafonisten. (Har tyvärr inget namn på honom, då han inte nämns i programmet.) Hans klang och inlevelse var stark och personlig. Lite besviken blev jag dock när han avstod det sista solot. Jag fick en känsla av att jag inte var ensam att känna så.
Återigen en underbar kväll, men kan tillägga att det är sorgligt få kvinnor som medverkar på årets festival. Tror att det bara är tre kvinnor som medverkar(!). Upplysningsvis är det 46 män spelar på årets Jazz bez. Vad blir det i procent? Runt 6% är årets musiker är alltså kvinnor. Sveriges ambassad är en av finansiärerna, och man skulle ju kunna önska att vi ställde krav på de festivaler vi sponsrar, liknande de vi ställer på svenska festivaler. 30/70 är väl inte för mycket begärt? Något för nästa år?