Hon rättar till sin vindtygsjacka och drar fingrarna genom sitt blonderade hår. Hon ser egentligen ut som vem som helst vid cykelstället där vi står, som händelsevis råkar vara utanför Jysk, i underkanten på Krakóws karta. Hon tar av sig den oslitna och troligen aldrig särskilt använda ryggsäcken och sträcker sig efter en tygkasse som hänger på styret till hennes cykel.
När jag ser kassen slår mitt hjärta ett extra slag, för nu vet jag varför jag såg henne, varför det kändes som om jag sett henne förut, och varför jag upplevde det som att vi var sammanbundna med ett osynligt band.
På hennes står det “Ära åt Ukraina”. Ja, ni vet den där omdiskuterade, och av många kritiserade, frasen som ukrainarna använder för att ingjuta mod i varandra. Kritikerna av frasen menar att den användes när ukrainska nationalister mördade civila polacker i Volynien under andra världskrigets slutskede. Men nu har denna fras använts så många gånger i helt andra sammanhang, och i en situation där Ukraina kämpar för sin överlevnad, så den sammankopplingen känns idag alltmer hopplöst föråldrad.
Kvinnan viker ihop sin tygkasse, och gömmer den och därmed frasen i sin ryggsäck, som givetvis bär en välkänd symbol av ett multinationellt företag. Borta är spåret av det som skilde ut henne från omgivningen. Hon rullar ut sin cykel från cykelstället och jag känner att jag borde säga något. Hon ser så ensam, lite skör och trött ut. Så jag säger den där frasen, som här i Polen är behäftad med mycket smärta och sorg, men som för ukrainarna inger stolthet, och som är ett varigt sår i de ukrainsk-polska relationerna. Hon vänder sig mot mig, våra ögon möts och hon för handen mot sitt hjärta och säger: Tack! Åh, tack så mycket! Snälla tack.
Hon cyklar iväg och jag tänker att egentligen blev allt så fel, för det borde vara jag som säger tack till henne och alla andra ukrainare. Vi har ukrainarna att tacka för så mycket!
Min tidigare själviska glädje över min förestående resa känns enkom insolent.
Nej, skrolla inte vidare. Stanna kvar ett ögonblick.
10 miljoner ukrainare har flytt, för att Ryssland tillåts terrorisera Ukraina. 10 miljoner. De valde inte att resa. De tvingades, på olika sätt, från sina hem. Och världen står och tittar på.
Några klick bort hittar jag en artikel om att Putin har bjudit in några världsledare till Kazan i ett desperat försök att tvätta sina solkiga mördarhänder. Och han lyckas ju, för med på med på mötet finns bl.a. generalsekreteraren för FN.
Vi vill gärna leda bort tankarna från det som är obehagligt. Det är kanske mänskligt, men i grunden och botten själviskt. Vi måste försöka hålla kvar tanken vid dem som lider. Ty om vi förtränger lidandets existens, avsäger vi oss också på något vis vår framtid att existera i fred och frihet.
När jag skriver detta kanske FN:s generalsekreterare skålar i champagne med Putin och hans kumpaner. Tanken väcker förstås anstöt och vrede. Men bruka dessa känslor på klokt vis. Donera en slant till Ukraina. Om du har det skralt ekonomiskt, dela en postning om kriget, eller prata med någon som du tror att vandrat för långt bort i förträngningarnas dalgång.
De flesta associerar troligen begreppet “krigsflykting” med människor, men faktum är att även föremål kan fly undan krig och förföljelse. Det kan man erfara på det Internationella kulturcentret (Międzynarodowe Centrum kultury) vid Stora torget i Kraków. Under sommaren hyser de nämligen en utställning med utvalda verk från Odesas konstmuseum (Одеський національний художній музей). Det är dock bara en bråkdel av deras samlingar som visas i Kraków, enär museet i Odesa äger upp till 10 000 verk.
Utställningen bär titeln “Odesa. Det långa 1900-talets konst” (“Odesa. Długi wiek XX w sztuce”), och tanken är att man vill belysa hur konst kan åskådliggöra frågor som nationell identitet och konstens roll i den pågående ryska aggressionen mot Ukraina.
I utställningens första rum mötet vi stadens långa historia. De första bosättningarna på platsen antas vara 400 år före vår tideräkning, då den beboddes av greker som idkade handel och fiske. Man tror att platsen under denna tid var en smältdegel med flertalet normadiska stammar. När gyllene horden anföll, och slutligen intog platsen, var den dock inte en stad i ordets rätta bemärkelse. Det var först 1415 som platsen omnämndes i Jan Długosz krönika, men inte heller då kan man säga att Odesa existerade som stad. Det skulle dröja till 1789, då Tsarryssland hade besegrat det Ottomanska riket, som grunden lades till Odesa. Bara några decennier senare skulle Odesa var den fjärde största staden i Tsarryssland (efter S:t Petersburg, Moskva och Warszawa).
Orsaken till att staden växte så snabbt var att Odesas hamn var isfri året om, samt att staden hade byggts enligt dåtidens alla tänkbara moderniteter. Och varje stad med någon slags stolthet innehar givetvis ett konstmuseum. Således öppnades Odesas konstmuseet 1899.
Vägen från förra sekelskiftet fram till våra dagar kantas av krig och domineras av sovjetiskt förtryck. I det första rummet finner vi också en av de kanske mest kända ukrainska videokonstverken av Oleksandr Rojtburd (1961-2012) med titeln The Battleship Potemkin’s Psychedelic Invasion of Sergei Eisenstein’s Tautological Hallucinosis från 1998. Oleksandr Rojtburd, som var anhängare av den förre presidenten Petro Porosjenko, var för övrigt chef för Odesas konstmuseum mellan 2017-2019, ett ledarskap som dessvärre inte föll i god jord hos den politiska ledningen i Odesa (som stod i opposition mot den dåvarande presidenten) och hans tid som chef för museet kantades av skandaler, anklagelser om politisk styrning och så vidare. Rojtburds videokonstverk är således en parafras på Sergej Eisensteins legendariska film Pansarkryssaren Potemkin från 1925, och är en ukrainsk uppgörelse med den sovjetiska propagandan, ett försök att återta sin historia och sitt konstnärliga uttryck.
I nästa rum tas några steg västerut, och bort från den sovjetiska och ryska yttringarna, till förra sekelskiftets Art nouveau. Mychajlo Zjuk (Михайло Жук) föddes 1883 i Kachovka. Han inledde troligen sin konstnärliga skolning redan i hemmet, då fadern var konstnär, men han fortsatte sin utbildning i Kyjiv och Moskva, innan han kom till Kraków och började studera för den legendariska konstnären Stanisław Wyspiański på den akademiska konsthögskolan. Detta möte skulle förändra Zjuks uttryck och flera av hans verk är förvillande lika läromästarens. Men man finner även ett sökande efter den egna nationella identiteten, som i hans självporträtt från 1902 där han ses iklädd en vysjyvanka. Ett annat verk som bör belysas är den förhållandevis okända konstnärinnan Vira Akymovytj (Вiра Акимович). Det finns inte mycket information om henne att tillgå, förutom att hon föddes 1890 i Odesa och avled i samma stad 1977. Hon utbildade sig på Konsthögskolan i Odesa, som för övrigt tillhör en av de äldsta i landet. Det är lätt att dröja sig kvar en längre stund vid hennes Vardagsrum (вітальня), en fin akvarell föreställande ett vardagsrum med textilier som vittnar om Odesas mångkulturella atmosfär.
Mychajlo Zjuks självporträtt från 1902. Målningen tillkom under hans studietid i Krakòw.
Några verk av Mychajlo Zjuk.
Vira Akymovytjs vardagsrum.
I påföljande rum återfinns verk som vittnar om den underjordiska konsten under den sovjetiska tiden. Bland verken syns en kritik av den socialistiska realismen som var det rådande och anvisade konstnärliga uttrycket. Inriktningen kallas ofta för den icke-konformistiska konsten. Det var vanligt att ställa ut konstverken i hemmen, på gator eller torg och performancekonst, eftersom de inte fick ställas ut på konstmuseer eller andra institutioner. I Ukraina var denna inriktning ett påfallande viktigt inslag i kampen om självständighet. Men för en utomstående kan det ibland vara svårt att avgöra skillnaden mellan den socialistiska realismens och dessa konstverks uttryck. Oppositionen är ofta subtil och syns blott i titeln, eller i ett färgval.
Performancekonst på Odesas gator på 1980- och 1990-talet.
I avdelningen Zaginione krajobrazy – Förlorade landskap på svenska – behandlas hur Odesa förändrades under den sovjetiska tiden, från att vara en pittoresk stad, till att ligga mitt på frontlinjen. Sovjetiska krigsskepp, bombningarna av staden under andra världskriget och nu senare under den pågående ryska aggressionen mot Ukraina samt de ekologiska katastroferna som drabbat staden, avhandlas obarmhärtigt krasst.
Den femte november 2023 bombades konstmuseet av ryska styrkor. Ett av många verk som återfanns i museet vid denna tidpunkt var ett verk av Stas Zjalobnjuk (Стас Жалобнюк) född 1976. På de två stora målningarna ser vi underdelen av två kroppar, som ligger till synes livlösa. Texten “Black sea” täcker överdelen av kropparna. Trots att ingen annan information anges, kan vi lätt föreställa oss det våld de utsatts för. Den olycksbådande stämningen förstärks av verket på motsatta sidan av rummet. Mykola Karabinovutjs (Микола Карабінович) verk Something happened this spring från 2021, handlar om det blodiga upplopp som skedde i Odesa den andra maj 2014 och där förövarna fortfarande inte har gripits. Videon ackompanjeras av ett ogreppbart tjut, som är förvillande likt de flyglarm som dagligen ljuder över Odesa och Ukraina.
Stas Zjalobnjuk
Odesas judiska historia representeras av videokonstverket A Hasidic Dechamp (2002) av Juriy Lejderman (Юрий Лейдерман) (född 1963) där vi ser honom dansa till klezmermusik, iklädd en björnkostym samtidigt som han håller en bok av Marcel Duchamp. Enligt texten ska verket symbolisera de tre tre pelarna i hans identitet: konsten, som är hans yrke, den judiska dansen, hans judiska påbrå och slutligen Ryssland, som enligt Lejderman skulle vara hans födelseland. 1963 låg Odesa i Sovjetunionen och den Ukrainska Socialistiska Sovjetrepubliken. Lejdermans verk sammanfattar därför, kanske rentav omedvetet, komplexiteten i den ukrainska judiska identiteten, där många har ryska som modersmål och inte känner någon anknytning till Ukraina och dess kultur. Om så är fallet med Lejderman, låter jag däremot vara osagt.
Strax före utgången kan man se Darja Koltsovas (Дар’я Кольцова) verk “… And I would have restored it to poetry, had I known how” från 2023. Konstverket består av glas och metall och är slående lika kyrkfönster. Men när man tittar närmare på dem uppstår en känsla av brutalitet. De stora svarta kors över glasrutorna för tankarna till den tejp man tejpar över fönstren för att de inte ska krossas vid beskjutning, och ju längre man tittar på dessa glasfönster desto större växer oron och förtvivlan. Känslor som de boende i Odesa erfar dagligen.
Darja Koltsovas “… And I would have restored it to poetry, had I known how” från 2023
Utställningen i Kraków är den första större internationella utställningen som lyfter fram Odesas konstnärliga uttryck. Det är en ambitiös och mycket inkännande ansats som vill föra besökaren till en stad på frontlinjen. Men det går att framföra viss kritik. Det första gäller att verkens titlar och upphovsmän enkom anges på polska och på engelska. Det är som om det ukrainska språket överhuvudtaget inte existerar. Likaledes kan man kritisera att blott ett fåtal av konstnärerna får några längre presentationer. Dessa två misstag skapar en känsla av avsaknad av kontext. Även om detta bara är orsakat av lapsus, kan det i värsta fall uppstå en känsla av avståndstagande från Ukraina och Odesa. Intentionen med utställningen torde ju vara den motsatta, nämligen att minska avståndet… Vad man däremot lyckas med är att uppmärksamma oss på att Rysslands aggressionskrig är ett krig både mot ukrainarna och deras kultur. Ty i de bästa av världar skulle dessa konstverk inte beskådas i Kraków, utan på en resa till Odesa.
Det är i musiken som krigets närvaro framträder som skarpast. Där tecknar sig dess grymma våld med detaljerad skärpa. Kanske är det just för att musik väcker känslor, som gör att krigets fasor träder fram. Eller är det så att all energi som kriget kräver, liksom frigörs under det att vi lyssnar och spelar, och på något oväntat sätt förenas vår oro i tonernas värld. Den tanken slår mig när jag i slutet av februari åhörde INSO-LVIV:s konsert på Lvivs filharmoni. Konserten hade som tema att ingjuta hopp och kraft till åhörarna, och Ukraina som helhet. Konserten inleddes med en tyst minut för de civila som dödats och för de stupade i kriget, därefter tog INSO-Lviv, under ledning av dirigenten Roman Kreslenko, med oss på en tur upp i bergen, till Karpaterna. Det är nämligen i bergen som man kan finna ny energi och kraft, förkunnade konsertens programblad. Publiken fick höra tonsättningar av Mykola Kolessa och Stanislav Ljudkevytj som i sina tonsättningar ofta hyllade bergens kraft. Konserten avslutades med ett bejublad framförande av Johannes Brahms fjärde symfoni.
INSO-Lviv har under hela anfallskriget turnerat flitigt runt om i världen. De har även besökt Sverige. Orkestern har på många sätt mognat sedan jag hörde dem senast 2019, och den trötthet man kunde ana när musikerna äntrade scenen, blåstes bort under konsertens gång. Deras energi fyllde onekligen varje åhörare.
INSO-LVIV (Fotograf: undertecknad)
Men kanske var det särskilt under en konsert på Lvivs Orgelsal, några dagar senare, som kriget bröt in, och på många sätt tog över, mitt medvetande. Konserten, som inleddes med ett tal av Taras Demko, Orgelsalens vice direktör, innehöll två mycket olika verk, ett svenskt och ett ukrainskt, som möttes i en vänskaplig omfamning. De två verken som framfördes av Luhansk filharmoniska orkester under ledning av fenomenale dirigenten Ivan Ostapovitj var svenske tonsättaren Staffan StormsShattered Night, en pianokonsert i fyra satser, samt den ukrainske tonsättaren Zoltan Almasjis tredje symfoni kallad Seger (Переможної), som också hade världspremiär.
De båda verken är, Ivan Ostapovitj uttryckte efter konserten, mycket olika till sin karaktär. Storms pianokonsert vänder sig på många sätt inåt, medan Almasjis verk snarare vänder sig utåt, låter känslorna färdas mellan stämmorna, än genom spröda och skira toner, än med våldsamma uppbrott och utbrott. Trots deras olika uttryck känns dessa båda verk märkligt samstämda, som om de tillsammans höll upp varandra i en slags broderlig omfamning. Det är inte en tillfällighet att Storms verk framförs i detta sammanhang i Lviv, då det är tonsättarens uttryckliga önskan att få framföra verket som ett led i att visa sitt stöd till ukrainarna i deras kamp mot Rysslands krig mot Ukraina. Storm skrev symfonin 2010 med anledning av Gustav Mahlers 150-årsjubilem, och i Lviv var solist pianisten Andrij Makarevytj. Zoltan Almasjis symfoni, med dess dramatik och ljudliga landskap, skildrar krigets fasor, både de som sker på slagfältet och de fasor som utspelas i varje individs inre när flyglarmet ljuder eller minnesbilder av kriget, dödade eller stupade vänner och släktingar, tar över synfältet. Almasji leder oss genom det krigshärjade landskapet mot den oundvikliga ukrainska segern. Med sitt tydliga och berättande tonspråk, lyckas han skildra det som väldigt få reportage från Ukraina har lyckats med. Han river upp känslor och tankar om krigets fasor du inte trodde du förmådde känna eller tänka. Ristar känslorna på din hud. Kastar dig mellan hopp och förtvivlan. Denna symfoni borde turnera land och rike runt och sättas upp på alla konserthus och gator och torg runt om i världen, så att ingen lyckas med bedriften att tänka bort det brott som Ryssland begår mot Ukraina.
Luhansk filharmoniska orkester, Ivan Ostapovitj och Zoltan Almasji (Fotograf: undertecknad)
Taras Demko (Fotograf: undertecknad)
Men det är inte bara konstmusiken som åskådliggör kriget. På en bar i stadens centrum samlas några musiker och sångare för en slags folkmusikalisk flashmob. Bland dem märkts Rost Tatomyr, Viktorka Titarova, amerikanen Benya Stewart, operasångaren Nazar Pavlenko, för att bara nämna några få. Kriget finns där, i dessa ukrainska folksånger, som så ofta handlar om sorg, saknad, längtan, smärta. Texter som skrevs för hundra år sedan, har aktualiserats. Någon av åhörarna börjar plötsligt gråta. Kanske känner hon igen en känsla i texten. Och som så ofta när det gäller musik, övergår hennes tårar i en tacksamhet riktad mot musikerna. Alla oroar sig för någon, har förlorat någon, är rädd för att bli inkallad… Kriget nämns nästan inte med ett ord, men svävar genom samtalen och sångerna, som en objuden och väldigt påfrestande gäst.
Men det var inte bara ukrainsk folkmusik som hörs. Bland musikerna återfinns nämligen även den krymtatariska sångerskan Safiye Lenter-Qize. Hennes sång, och hennes blotta närvaro, påminner om att Rysslands krig mot Ukraina började när de landsteg på Krym i mars 2014. Då Ryssland ockuperade halvön och fördrev alla oppositionella. Krymtatarena har sedan århundraden varit i opposition mot den ryska kolonialismen, och många valde att fly för att driva kampen om sin halvö från ukrainskt territorium. I den krymtatariska folkmusiken kan man tydligt höra bland annat turkiska och mongoliska element, och med sin pentatoniska skala upplevs harmonierna som exotiska för ett västerländsk öra. Men i samspel med de ukrainska sångerskornas karaktäristiska sångteknik, som kvällen till ära sjunger tillsammans med Safiye Lenter-Qize, infinner sig en kraftfull och medryckande sämja. I denna gemensamma sång förnimmer man tydligt Ukrainas mångfacetterade kulturella landskap.
Strax före utegångsförbudets inträde, vandrar musikerna, sångarna och de som lyssnat hem. Alla bär de med sig en liten del av kriget, men genom att forma sina erfarenheter till musik, skapar de en motkraft till allt våld som omsluter dem.
När man skildrar krigets närvaro i Ukraina är det lätt att hänfalla åt att framställa ukrainarna som offer utan motkraft. Men det är långt ifrån hur det i verkligheten förhåller sig. Ukrainarna har en utomordentlig förmåga att omforma sina tankar och känslor i kreativa projekt. Ovanstående är några exempel på hur ukrainarna bearbetar sina upplevelser genom kreativitet, som syftar till att övervinna rädsla och passivitet. Dessa berättelser, som åskådliggör ukrainarnas kraft och styrka, når sällan en publik utanför Ukraina, men de är likafullt en del av den ukrainska vardagen.
Benya Stewart med operasångaren Nazar Pavleno och musikerna Jurko Rymar och Josyp Sova. (Fotograf: Flo Itkina)
Viktorka Titarova (Fotograf: Flo Itkina)
Rost Tatomyr (Fotograf: Flo Itkina)
Rost Tatomyr och Safiye Lenter-Qize med Stanislav Kyryllov. (Fotograf: Flo Itkina)
Rost Tatomyr i högvarv under den beskrivna kvällen (Fotograf: Flo Itkina)
Idag, nästan tio år på dagen sedan den folkliga resningen Euromajdan inleddes i Ukraina, föreslås Ukraina att få börja förhandla om EU-medlemskap. Det är en resa som åsamkat Ukraina så ofantligt mycket lidande, sedan våren 2014 har landet terroriserats av Ryssland, som bara skruvar upp våldet dag för dag. Det är ett ofantligt högt pris som Ukraina fått betala, för att få komma hem till Europa.
Jag tänker ofta på de där dagarna i november och december 2013, när jag och många andra stod tillsammans på torgen och gatorna runt om i Ukraina och skanderade “Україна – це Європа”, Ukraina är Europa. Och jag tänker ofta på denne herre jag plåtade i Lviv, hur han stod där med EU-flaggan i högsta hugg, och jag undrar om han är med oss idag och kan glädjas, trots all den sorg och alla oläkta sår som vållats Ukraina.
24 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Odesa oblast eller Odesjtjyna
Agneta Bergström och Novy Dom
Din resa genom Ukrainas oblaster har nu nått sitt slut, eller kanske mål. Och hur firar man inte en sådan tilldragelse om inte att besöka Ukrainas största oblast, Odesa oblast, eller Odesjtjyna. Så vad gör man då här? Jo, man kan, som du nu gör, stå vid foten av Potemkintrappan i Odesa och blicka ut mot Svarta havet. Men trots att Odesa är en vacker stad och har mycket att bjuda på, så har du inte alls tid att stanna. Du ska nämligen ge dig ut på en bilresa till slutet av Ukraina. På den skumpiga vägen M15 ska du färdas jämsides med Svarta havet i riktning mot Rumänien. Du ska passa Majaky och köra över Dnister och vidare genom nationalparken Nyzjnodnistrovskyj, vars flodbäddar är ett viktigt område för övervintrande sjöfåglar. Men du fortsätter västerut, och kör in i en bit i Moldavien, innan du snabbt slinker ut igen och fortsätter din färd på M15 i riktning mot Kyrnytjy. Här kliver du ur bilen en stund, men konstaterar snabbt att här inte finns något att se. Nu svänger du av söderut, mot Izmajil. Tröttheten tränger sig på, men du har nog en chokladbit från Roshen, som förre presidenten Petro Porosjenko grundade. Chokladens namnen kan du också finna i hans efternamn Po-Rosjen-ko. Nåväl, han föddes inte långt härifrån, i Bolhorod, men vi ska inte dit, utan nu är det dags för sista biten till Ukrainas slut, i Reni.
Varför har du då färdats till Reni? Jo, för det är nämligen här som jultomten har bott, och i detta fall är jultomten en kvinna från Sverige som hette Agneta Bergström. 1996 grundade hon Barnens hopp, vars syfte var att samla in kläder och förnödenheter till barn i Ukraina. Efter en tid startade hon familjehemmet Novy Dom i Reni, där hon också själv slog sig ner. På Novy Dom fick utsatta barn ett nytt hem i en trygg miljö.
Agneta Bergström var en sann eldsjäl, med stort hjärta, som arbetade outtröttligt med att försöka hjälpa barnen i området. Hon var älskad i hela regionen och många såg henne nog lite som en äkta jultomte, när hon kom med sina gåvor till de fattiga i Ukraina från det rika Sverige. I januari i år orkade dessvärre hennes hjärta inte längre, och hon avled i Reni.
Men hennes livsverk finns består, ty Agneta Bergström jobbade inte allena. I Sverige arbetar den ideella föreningen Barnens hopp med att samla in pengar och förnödenheter till Novy Dom, och i Reni sprider de anställda på Novy Dom fortfarande dessa små tomtebloss av glädje till barnen i familjehemmet och sedan vidare ut i samhällena runt omkring Reni.
Barnens hopp har ett 90-nummer, och en liten gåva tas så tacksamt emot. Många bäckar små gör en en å, heter det ju. Och här i Reni finns det givetvis också vatten. Floden Donau, som inte är en å, skär fram genom landskapet, och på andra sidan floden tar Rumänien vid. Så därmed har vår resa nått sitt slut. Med det sagt återstår det väl bara att säga
God jul och gott nytt år! eller som man säger på ukrainska З Новим роком та Різдвом Христовим! men ukrainarnas hälsning inleds med att önska gott nytt år och därefter god jul, eftersom det faktiskt är i den ordningen de ofta celebrerar dessa högtider (även om det sedan det senaste ryska anfallskriget mot Ukraina blivit vanligare att man firar jul den 25 december).
23 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Vinnytsia oblast eller Vinnytjtjyna
Flickan från Podolien
Vi stannar kvar en stund till i Podolien, enär även Vinnytjtjyna kan infattas i den historiskt betydelsefulla regionen. Ty trots att Podolien inte längre är tydligt markerad på dagens kartor, är det kollektiva minnet av regionen distinkt hos de flesta ukrainare. En av orsakerna är de särskilda ikonostaser som ofta återfanns i mer välbeställda hem i Podolien under 1800-talet. Dessa ikonostaser har en specifik betydelse för den ukrainsk identiteten. En annan orsak till att många ukrainare har ett tydligt kollektivtrafik minne av regionen är en målning av den ryske konstnären Vasilij Tropinin (1776-1857). Han målade i huvudsak porträtt och ett av dessa porträtt syns ofta i Ukraina. Den heter “Flickan från Podolien“, och föreställer en ung kvinna iklädd den särskilda folkdräkt som förknippas med regionen. På huvudet syns en broderad huvudbonad, som dock inte enbart förknippas med Podolien. Huvudbonaden kallas för otjipok (очіпок) på ukrainska. För att röra till det kan den också kallas för namitka (намітка), peremitka (перемітка), serpanok (серпанок), rantuch (рантух), sklendjatjka (склендячка) och chustka (хустка). Men låt oss för enkelhetens skull kalla den för otjipok. Enligt källor blev denna bonad mycket vanligt förekommande under Hetmanatet, den period från 1649 till 1775, då det rådde viss självständighet från Tsarryssland. Modet att bära en otjipok spred sig sedan både österut och västerut bland de slaviska länderna. Med tidens gång raffinerades utseendet och det var inte helt ovanligt att man broderade pärlor eller färgglada stenar på dessa huvudbonader.
Vem den avporträtterade flickan var, vet vi inte. Vasilij Tropinin valde att inte avslöja hennes namn. Och kanske var det hennes eget val att förbli okänd, ty visst finns det något nästan hemlighetsfullt över henne, hur hon tycks studera oss ingående. Kanske studerade hon konstnären lite extra kritiskt, han var ju trots allt den ryske kolonisatören som kom för att avbilda folket i Podolien. Det kanske mest kända porträttet Vasilij Tropinin målade var dock ett annat, det föreställer av den ryske poeten Pusjkin. Det räcker med att ni söker på internet på poetens namn, och ni lär finna porträttet.
Men det finns även andra anledningar till regionens ställning i ukrainskt medvetande. En sådan orsak skedde år 1927, när en folklig resning av ukrainare mot Sovjetunionen tog sin början här. Med ursinnig brutalitet slogs upproret ner och några källor anger att över 4000 mördades av de sovjetiska härskarna. Genom århundradenas gång finns det många sådana händelser, där ryska härskarna tog till våld mot de frihetstörstande ukrainarna. Något som nog trots allt kan förklara varför ukrainarna så tappert och envist försvarar sitt land i det senaste anfallskriget mot Ukraina.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
