viewpoint-east.org

Kulturens pelare

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, photo by prallin, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Våren 2013 gjorde jag något som jag faktiskt lovat mig själv att inte göra. Jag köpte en smartfån. Ganska snart upptäckte jag att nästan ingenting med denna pryl var smart. I synnerhet blev jag själv ganska osmart. Plötsligt satt jag i timmar på bland annat Facebook och gillade bilder på söta katter.

Men sedan kom Euromajdan, och mobilen blev min livlina. Det var genom den jag snabbt fick viktig information från vänner och bekanta som befann sig i stridens hetta, så att säga. Faktum är att smartfånen var ganska smart under denna tid. Med den i handen kunde jag följa allt som hände i Ukraina. Jag slapp känna mig rädd och maktlös.

Men efter revolutionen blev den lika korkad igen. Den har väl blixtrat till ibland, visat sig vara något annat än ett tidsätande monster, men dessa tillfällen har ändå varit ovanliga och slumpartade händelser som genast bytts ut mot gulliga kattbilder som ätit min tid.

Inte nog med det, fånen har en mörkare sida. Den är inte bara dum, utan till och med ganska ondskefull. Den håller reda på vad jag är, och olika appar i den håller reda på vad jag gillar och när. I förhållande till det blir jag maktlös på riktigt. Det ironiska är att jag faktiskt inte förstod det under Euromajdan 2013-14. Jag trodde då att fånen var ett verktyg för att befria.

När nu fånen bara blivit en kattbildsproducent, och allmänt tidsslukande, kan man ju undra varför jag har den kvar…

På senare tid har jag därför allt oftare erfarit att den där fåntratten till mobil kanske inte behövs. (Nåväl, nu skriver jag visserligen de flesta blogginlägg på just detta tidsätande tingest, men de skulle lätt kunna författas på datorn, eller – håll i hatten – till och med på papper!) Ty varför ska man vara anträffbar under alla omständigheter? Och varför använder jag mobilen, och särskilt Facebook, för att ta reda på vad jag ska ta mig till i Kraków. Här behövs faktiskt inget/n fån. Jag skulle klara mig ändå, eftersom jag lätt skulle kunna få reda på vad som sker i stan utan att använda olika sociala medier eller verktyg på min fån.

Jag konstaterade just exakt det, när jag häromdagen stod vid en av alla de affischpelare som pryder Krakóws gatubild. Med sin majestätiska uppsyn blir man andaktsfull bara genom att skåda dem. Här råder ingen oreda, utan polsk ordning och reda. Dessutom är de särdeles vackert prydda. Polsk affischkonst är ju, som ni säkert redan vet, i särklass bäst, mest personlig och dessutom smartast. Ingen smartfån med massor av appar klår dem.

Det finns dessutom något mycket rituellt, sensuellt och givetvis väldigt kulturellt, att snurra runt dessa totempålars lekamen. Och eftersom min rörelse runt dem är befriad från olika appars klåfingriga nyfikenheten, uppstår även en känsla av att vara obunden och självständig. Fri från sociala mediers bojor.

Sedan jag flyttat till Kraków har jag fått kännedom om de flesta konserter, operor, utställningarna, föredrag etc via dessa kulturens bärare. Jag har dessutom ibland fått kontakt med andra kulturtörstande krakowiter, när jag snurrat runt dessa affischpelare. Appar och Facebook göre sig inte besvär. Affischpelarna är de som har lyckats ordna reda i den djungel av utbud som Kraków bistår med.

När man ensam, eller tillsammans med någon känd eller okänd, snurrar runt Krakóws affischpelare, medsols eller motsols, inser man därför hur överskattade, och till och med odugliga, alla appar med events är. Ty när du sitter där med pekfingret och susar genom cyberrymden, för att fånga det perfekta evenemanget för din lediga stund, har du ett avgrundsdjupt avstånd mellan dig och eventet. Ofta är både titeln på eventet, och den stackars minimala bilden som ska försöka representera det samma, fullkomligt intetsägande. När du däremot snurrar runt en affischpelare, får du en rent fysisk relation till det evenemang du vill besöka.

Nå, nu förstår till och med jag att vissa händelser i vår tillvaro inte kan nå sina själsfränder genom en affisch. De behöver sociala medier för att gräva sig ur de bortglömdas dal. Och lite är det väl så vi använder våra smartfåns, som ett sätt att ta oss ut från de bortglömdas gömmor. Varje ledig stund tar vi därför fram den, smeker skärmen med våra fingrar. Men frågan är om vi inte lyckats krama lite mer essens ur våra liv, om vi övergav våra skärmar, och istället riktade dem någon av alla affischpelare… Där vi kan dessutom kanske kan mötas på riktigt.


Kulturens pelare.

Muzak? Nej tack!

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, photo by prallin
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Allt skulle väl egentligen kunna vara frid och fröjd. Jag sitter på en av mina Lvivs kaféer, med en kopp kaffe framför mig och tittar ner på ett fat med en liten ljuvlig ukrainsk havrekaka. De är en mycket avlägsen släkting till havreflarn, och så goda att de bara smälter i munnen, som mamma brukar säga när hon berömmer något ätbart.

Men allt är inte frid och fröjd.

Över mig, genom mig och mina försök till tankeverksamhet dånar skvalmusik, som så ofta på liknande tillhåll. Det tycks inte bekomma skvalmusiken att man byter stad, land eller att man byter havrekakan mot popcorn och kaffet mot öl. Skvalmusik tycks nämligen besitta en fenomenal övertalningsförmåga. Den har lyckats övertala snart sagt varje kaféägare, restaurangägare och butiksinnehavare världen över om sin förträfflighet.

Kaféet jag sitter på nu är tillägnat Franz Sacher, den konditor som skapade kanske en av världens mest kända bakverk, sachertårtan. Runt omkring på väggarna hänger bilder från Wien, Lviv före andra världskriget samt bilder på bakverk. Tapeterna domineras givetvis av medaljonger, och borden och stolarna är hyfsat stilrena.

Men högtalarna talar ett helt annat språk. Det är ett fasligt dunkade, lite swich-ljud och pling-plong så där lite hipp som happ. På det klegas det ut en smörig och tillika grötig mansröst som ackompanjeras av några pipiga flickröster. Det finns de som säkert kallar detta musik, men jag är tveksam om jag tycker sattyget som kommer ur högtalarna kan ges det epitetet. När jag är på gott humör kallar jag det skvalmusik. Annars kallar jag det rätt och slätt oljud.

Vi omges hela tiden av skvalmusik som den på kaféet. Vi har inte själva valt att höra ljudet, och är den ofta uppskruvad, hetsande och stressande. Oljudet används som någon slags piska för att få oss att köpa mer, dricka mer, äta mer. Och helst fort också. Ju fortare vi gör de där sakerna jag nämnde ovan, och ju mer vi intar eller inhämtar det där, ju bättre anses det tydligen vara. Att vi kanske inte mår så bra utav det, förefaller vara ett mindre viktigt fenomen.

När jag var liten var det någon som drev en kampanj mot hissmusik. En del kallar det muzak, men det var faktiskt ett varumärke, eller rättare sagt ett skivbolag som bland annat gav ut, ja, exakt, hissmusik. Nå, den där kampanjen jag mötte som liten var möjligtvis inte rikstäckande. Det var någon musiker i mammas bekantskapskrets. Eller om det var någon student på Musikhögskolan i Göteborg. Jag minns i alla fall någon långhårig sak som hade en pin där det stod “Muzak? Nej tack!”. (En liten gullig flört med “Atomkraft? Nej tack!”.) En liten miniundersökning jag gjorde ikväll med sambons utomordentliga minne, ledde till resultatet att det eventuellt kunde röra sig om en större kampanj, och inte bara en långhårig sak jag mötte på som barn när jag ledsagade mamma till jobbet på Musikhögskolan eller någon annan plats där hon jobbade med musik.

Jag tycker mig se behovet av en ny sådan kampanj mot skvalmusiken. För varför ska varje gemensamt rum smetas ner med denna styggelse några envisas med att kalla musik? Förlåt, jag kanske sårade någon av er. Kanske älskar ni just skvalmusiken på H&M, eller pling-plonget på kafé Franz Sacher. Men jag har så oerhört svårt att förstå vad den tillför. Alla tycks även vara så vana vid dess påträngande existens att ingen säger ifrån.

Eller så är det bara jag. Sedan jag lämnade all populärmusik bakom mig, och tog steget in konstmusiken, har jag svårare att stänga ute skvalmusiken. Den äter sig in i mig. Förstör mitt humör. Gör mig deprimerad och håglös. Havrekakan, hur god den än är, lämnar bara en fadd smak (för att låna ett favorituttryck från mormor) efter sig. Kaffet dricker jag så fort att jag bränner mig på tungan.

Och snabbt flyr jag ut från kaféet. Till Orgelsalens trygga famn. Där man har vett att framföra riktigt skön musik – världsstjärnan Midori briljerar med Robert Schumanns violinkonsert i D-moll.


Bild: Gustav Söderström.

Raps – den fula ankungen i Galizien

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, photo by prallin, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Titta! Ser du?” säger en man på tåget från Zjovkva till Lviv till sin reskamrat. “Ja, alldeles gult. Som av guld,” svarar kamraten, nästan lyriskt. Utanför det gråsmutsiga fönstret seglar ett fält av blommande raps förbi, innan det gömmer sig bakom en träddunge.

Jag har under de senaste veckorna återkommit till denna korta replikväxling, som utspelade sig på tåget jag tog från Zjovkva för några veckor sedan. Deras snudd på barnsliga förtjusning var rörande, och smittade av sig på oss andra, som klistrade våra blickar på den osynliga tråd som löpte från mannens finger mot det guldgula fältet.

Det vore en överdrift att säga att jag vuxit upp med raps. Ty även om jag gärna skryter med att jag kommer från Skåne, så tillhör det en av min hemsnickrade sanningar som egentligen inte korresponderar väl med var jag bott i större delen av mitt liv. Jag är väl egentligen mer göteborgare än skåning, trots att ingen kan höra det på de egensinniga diftonger jag ljudar. Men trots det har raps ett särskilt rum i mitt inre. Det blir helt enkelt inte vår utan att jag sett dessa, av mig, älskade fält.

Första våren i Lviv frågade jag således mina studenter var jag skulle åka om jag ville se raps. “Raps?! Varför vill du se det?”, fnös de i kör. “Det är dåligt för den ukrainska jorden”, förkunnade de sedermera. Jag stod i stum förundran. Vadå, dåligt för den ukrainska jorden? undrade jag. Jo, raps suger upp all näring ur marken och gör den obrukbar. Den ukrainska jorden är känslig, avslutade de med.

Min (dåvarande) vana trogen tog jag inte strid. Jag tänkte att det är bäst att ta seden dit man kommer, och knep ihop munnen. (Trots att jag tyckte att det där med att jorden var extra känslig i Ukraina stämde ganska illa med talet om hur bördig jorden är här.)

Jag har därefter alltför ofta hört detta märkliga påståenden upprepas. Raps är ju egentligen synnerligen bra för mark och fauna. Det hela tycks vara en ukrainsk sanning, som tydligen inte ska utsättas för dekonstruktion. Nu har jag dock bott här så länge, att jag äntligen förstått att det är helt okej att dekonstruera olika påståenden. Ukrainarna är ett folk som älskar verbal beröring (som jag beskrivit tidigare), och om man kommer utifrån och ifrågasätter ett och annat tas det ofta emot med stor förtjusning. Äntligen kan vi fylla eventuellt förestående tystnad med lite verbal beröringsakt, tycks de mena. (Självfallet har de rätt! Vår svenska förkärlek till tomrum är alldeles obegriplig. Det är helt enkelt trevligare att tjafsa om ett och annat, än att sitta tysta och stirra tomt på varandra.)

Egentligen har jag bara två teorier varför rapsen har fått denna plats i skamvrån hos många ukrainare. Den första teorin är givetvis färgad av att jag bor där jag bor. Det är rysk propaganda. Raps är, när jag senast kollade upp det, tullbefriad export till EU. Om ukrainarna skulle producera massor av raps till EU, skulle kontaktytorna växa, och vips så är Ukraina bästa polare med EU. Det skulle inte herr Putin gilla. Därför har ryktet spridits att raps är dåligt… Ok, “fine” (som man säger här), jag medger att den luktar illa av olika fobier, så vi fimpar den. (Men ni fick lite och snacka om, och visst skakade den om litegrann? Eller hur? Bra sätt att fylla eventuella tomrum!)

Den andra teorin är tyvärr mer sansad. Det handlar om att det är så lukrativt att odla raps att bönderna helt struntat i växelbruk. Det är antagligen det mest effektiva sättet om man vill paja sin jordmån. Jag skulle tro att det är där svaret ligger. Fattigdom och förhoppningen om stor, om än kortsiktig, vinst är givetvis andra medspelare i samma scenario.

Jag tycker ändå att jag allt oftare ser dessa guldfält i Galizien. Kanske har bönderna tagit lärdom av sina misstag, och återgått till växelbruk? Idag hörde jag till och med en student som menade att hon hört en bonde medge att hans misslyckade tillvaro som rapsbonde just berodde på att han struntat i växelbruk.

Även rapsoljan har gjort entré på ukrainsk mark. När jag flyttade hit ville ingen förstå vad jag syftade på när jag sökte rapsolja på de olika basarerna. Nu har jag hittat flera utskänkningstillhåll. Raps har dock lång bit kvar innan den når solrosoljans oinskränkta första plats. Men rapsen är seg, och kommer med sin ihärdiga personlighet bli den slutgiltiga segraren.

Det är därför som jag ofta kommer tillbaka i tanken till dessa herrar på tåget mellan Zjovkva och Lviv. Deras totalt oförblommerade förtjusning. Från skamvrå till att skänka ögonfröjd. Snart är du lika älskad här som i Skåne, du kära raps.

Det är lite som den fula ankungen, eller hur?


De båda herrarna på tåget mellan Zjovkva och Lviv.
Foto: Gustav Söderström.

Magisk kväll med cello

Category: by sophie engström, photo by prallin
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vissa veckor lever man som i ett musikaliskt töcken. Förra veckan var sådan. Jag betade av tre konsert, alla med mycket hög kvalitet. Men för att inte tjata ut mina få men trogna läsare, väljer jag att endast skriva om en.

I söndags kväll gick jag på en konsert med Lvivs alldeles egna cellomästare, Yaroslav Mygal.

Programmet innehöll följande:

J.S. Bach – Svit för cello №6

W.A. Mozart – Sonat för två cello.

M. Ravel – Sonat för violin och piano.

Peter Lindroth – Cellobatics.

S. Rachmaninov – en sonat för cello och piano.

Bohdana Frolyak – Flört med cello och piano.

Programmet innehöll två intressanta nyheter. Den svenske tonsättaren Peter Lindroth var för mig tidigare helt okänd. Men hans mycket vackra stycke för cello innehöll ett välkänt svenskt tonspråk. Det fanns både lätthet och djup. En oväntat trevlig överraskning, med andra ord. 

Kvällens verkliga höjdpunkt blev för mig Bohdana Frolyaks Flört med cello och piano. Hennes komposition hade både humor och sorg, och man kunde ana att den ukrainske tonsättaren Valentyn Sylvestrov hade inspirerat en del. Det utan att bli förutsägbar eller opersonlig. En extra krydda var att Bohdana Frolyak själv satt vid pianot.

Bohdana Frolyak är en tonsättare jag kommer att återkomma till. Hon har dessutom nyligen nominerats till fina priset Taras Sjevsjenko-priset, vilket hon helt klart borde föräras. Lyssna bara till denna fantastiska pianokonsert tonsatt av henne (för övrigt inspelad på vår filharmoni). Eller den här, hennes andra symfoni. Fantastisk!!

Bohdana Frolyak och Yaroslav Mygal.

En äldre Elsner gick före Jamala

Category: by sophie engström, photo by prallin
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När Ukraina igår firade sin konstitution, så var det nog många i Lviv som passade på att gå för att lyssna till Jamala, Eurovision contest-vinnaren 2016. Park kulturyj var tydligen fullsatt till sista grästuva. Jag tror och hoppas att alla fick en härlig avslutning på Alfa Jazz på denna speciella dag (som ni kan läsa om mer nedan).

Själv valde jag att fly folkmassorna och avnjuta en konsert på Festivalen för äldre musik, som avslutas i övermorgon. Vi gästades nämligen av Fundacja Akademia Muzyki Dawnej från Szczecin i norra Polen. Under dirigenten Pavel Osuchowski ledning fick vi höra framgent ur operan “Król Łokietek czyli Wiśliczanki” av Józef Elsner. Denne kompositör var till igår helt okänd för mig, och jag måste medge att jag inte hade några förväntningar alls på själva stycket. Jag gick nog mest dit för de långväga gästernas skull.

Det skulle dock visa sig att operan var långt mycket mer fascinerande och borde vara ett verk som man lättare kan få höra. Det verkar inte finnas några inspelningar på youtube, så ni får nöja er med Gustav Söderströms inspelning från igår.

Operan skrevs under den tid som Polen inte var självständigt utan delat mellan tre imperier. Operan handlar om Vladislav I av Polen, även kallad “Vladislav den armbågslånge” eftersom han var så kort. Tematiken på librettot var därför känsligt när Elsner skrev operan. Den fick antingen inte uppföras alls, eller inte affischeras, eftersom man inte fick sprida dylik polsk historia. 

Musiken är ofta humoristisk och lockar lyssnaren till skratt. Dirigenten Pavel Osuchowski avbröt sig dessutom mitt i operan, för att fråga oss åhörare om vi “hörde hur de sprang”. Jo då, tillkännagav vi, visst hörde vi det!

Gårdagens solister var mycket exakta. Här snubblades inte på en ton. Lika så kören, som fick tonerna att sväva fram över imaginära vidder. Och visst fick vi nästan lust att dansa till de mazurkor som vi kunde skönja.

Så nej, jag ångrar inte mitt val av musik för dagen. Och det är det som är så underbart med Lviv, för varje musikhjärta finns det massor av plats.

Sopran: Adriana Buiak-Tsyran
Mezzo-sopran: Tetiana Makhnovska
Tenor: Nazar Tatsyshyn
Kör: A Cappella Leopolis (Konstnärlig ledare: Liudmyla Kapustin)
Orkester: Orkiestra Famd.pl (Konstnärlig ledare: Pavel Osuchowski)
Dirigent: Pavel Osuchowski

Text: Sophie “Sonia” Engström
Bild och film: Gustav Söderström

Så här skriver Mission of Ukraine to the EU om konstitutionsdagen

Today #Ukraine celebrates #ConstitutionDay

One of Europe’s first constitutional documents was signed in Ukraine in 1710.

The document was an agreement between the Hetman and the Cossacks, who themselves acted on behalf of the Ukrainian people: it thus differed from other documents of this type, which were between a hetman and a monarch-protector. This was the first time that a newly elected hetman created with his voters a formal agreement that clearly delineated the bases and lines of power. The Constitution was approved by the Swedish King Charles the XII. It was written in Latin and Old Ukrainian and consisted of a preamble and 16 articles, but it did not take force, because it was written during the Hetman’s exile. The Orlyk Constitution is at the core of Ukrainian political, philosophical and legal thought.

With the “Pact and Constitution of Rights and Freedoms of the Cossack Army” (“Pacta et Constitutiones legum libertatumqe Exercitus Zaporoviensis”), the Ukrainian Hetman led not only Ukraine, but also the entirety of Europe, onto the path of democratic development in the eighteenth century.

According to historians, the Orlyk Constitution is one of the first European latter-day constitutions.
Hetman Orlyk was elected after the death of Ivan Mazepa. He headed the first Ukrainian political emigre community in Western Europe and the government in exile.

Pylyp Orlyk (1672-1742) came from an old Czech family. His father died in the war against the Turks. Pylyp studied at the Jesuit College in Vilnius and was an excellent student at the Kyiv-Mohyla Academy. He was an educated man, distinguished in oratory and poetry and interested in philosophy and literature. He was competent in Ukrainian, Polish, Slavonic, Bulgarian, Serbian, Latin, Italian, German, Swedish, French, Russian, Ancient Greek, New Greek and probably Turkish. He held positions in the General Military Chancellery and subsequently became a general secretary and Mazepa’s closest adviser.

Pylyp Orlyk is one of the greatest freedom fighters in Ukraine’s history. The street in Kyiv on which the Supreme Court of Ukraine is located was named in his honor. In the Swedish city of Kristianstad, in which he lived, there is a memorial plaque in his honor.

Istället för Karpaternas parisiskor

Category: by sophie engström, hutsuls, photo by prallin
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Äntligen har jag fått höra dem blåsa i sina lurar. Känna hur marken vibrerar av de ljudvågor de åstadkommer. Och det var exakt så fascinerande som jag trodde. Vad talar jag om? Jo, huzuler, förstås.

Nationella museet i Lviv hade bjudit in en grupp huzuler som framförde traditionella sånger från karpaterna. Jag har aldrig haft möjlighet att just se dem handskas med deras horn, och det var faktiskt lika överväldigande som jag jade trott att det skulle vara.

Huzulinspirerat konstverk utanför Dzyga

Huzulinspirerat konstverk utanför Dzyga

Egentligen är det märkligt att jag intresserar mig för denna folkgrupp, som har mycket patriarkala traditioner. Men det kanske är de piprökande damerna som lockar. På wiki kan man läsa om dessa att De huzulska kvinnorna var omtalade för sin skönhet. Detta gällde särskilt de piprökande huzulskorna från staden Zabie. Under den österrikiska tiden kallades de för Karpaternas parisiskor. Vid festliga tillfällen prydde de sig med ett pannsmycke av silverdaler, koraller och färgade glaspärlor, diadem av påfågelsfjädrar, korallhalsband, broderade blusar och mjuka röda saffianskinnstövlar. Låter otroligt exotiskt, men synd då att de aldrig syns på dess tillställningar.

Polsk musik på filharmonin i Lviv

Category: music, photo by prallin, poland, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

En kronjuvel i den polska nationen var Lwów, eller Lviv som staden kallas idag. När Nazityskland anföll Polen 1939, så ledde det till att man slutligen förlorade staden. Förlusten av Lviv, eller Lwów, är något som Polen aldrig helt kommer att komma över. Polackernas kärlek till staden tar sig många uttryck. Och inte alltför sällan kan dagens invånare få gåvor från Polen. Som ikväll, när polska konsulatet i Lviv stödde en konsert på filharmonin. Vi som vågade oss till filharmonin, trots varningar om regn och ruskväder, fick lyssna till en lysande konsert med kompositioner av bland annat Frydryck Chopin och Stanisław Moniuszko.

image

image

image