viewpoint-east.org

Ungdomen kommer!

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Hemma hos mig bor fyra Leopold. De har följt mig till Kraków ända sedan den dag jag förälskade mig i honom en dag i Lviv. Nej, inte är det den fysiska personen Leopold jag förälskat mig i, utan hans alster. De verk av honom jag främst tilltalas av består i huvudsak av små finurliga teckningar och träsnitt.

Leopold Lewicki är nämligen oerhört svår att motstå, om man som jag, har en gnutta humor och gärna sneglar på tillvaron från sidan. Här på min blogg har han tidigare presenterats med sitt ukrainska namn, men eftersom jag nu bor i Polens kulturella huvudstad (i alla fall i ett historiskt perspektiv) passar det sig kanske bättre att jag övergår till hans polska namn.

Som bördig från en polsk-ukrainsk familj representerar han dessutom fint den häxbrygd av olika etniska grupper som befolkat denna region. Att säga att han var ukrainare är inte korrekt. Lika fel är det att säga att han var polack. Han var inte heller judisk, trots att han genom sitt giftermål i viss mån blev en del av ett judiskt tankegods. Kanske var han helt enkelt en galizisk skapelse. En sådan som bara kan finnas här.

Första gången jag mötte honom var som sagt i Lviv. Under en av mina mållösa stadsvandringar genom staden, vandringar som närmast kan liknas vid ett egendomligt och fullkomligt osymmetriskt nät, snubblade jag över ett lägenhetsmuseum till hans ära. Det var ovanligt vederkvickande att få stiga in i Lewickis alldeles egensinniga värld. Det var inte för utan att jag kände en mycket nära samhörighet med den anspråkslösa Lewicki. Han tycks ha varit som lyckligast när han fick göra det han ville utan att ta stora ambitiösa karriäristiska språng.

Guiden som berättade om den sympatiske Leopold gick med snabba kliv genom hans historia, och uppehöll sig bara en kort stund vid hans tid i Kraków. Enligt guiden var den där tiden inte så relevant för hans särpräglade sätt att avläsa verkligheten.

När jag igår stod på Kamienica Szołayskixh im. Feliksa Jasieńskiego (en filial till Krakóws nationalmuseum) insåg jag att jag hade blivit dragen vid näsan av den trevliga guiden på lägenhetsmuseet. Lewickis tid i Kraków var nog den tid som gjorde honom till den han sedermera blev.

På utställningen Idzie młodych! I grupa krakowska (Ungdomen kommer! Första Kraków-gruppen) handlar om den första Kraków-gruppen, som verkade mellan 1932-37. Denna grupp bestod, förutom Leopold Lewicki, av Aleksander (Sasza) Blonder (aka André Blondel), Blima (Berta) Grünberg, Maria Jarema, Franciszek Jaźwiecki, Adam Marczyński, Stanisław Osostowicz, Szymon Piasecki, Mojżesz Schwanenfeld, Bolesław Stawiński, Jonasz Sterniek, Erykius, Eugenius och Aleksander Winnicki. Namn som är okanda för de flesta svenskar. Men deras betydelse för Polens 1900-tal ska inte underskattas.

I princip alla de ovannämnda var studenter vid konstnärliga akademin i Kraków under de sista åren av det glada 1920-talet. De hamnade snart i konflikt med sina, som de uppfattade som, mossiga och föråldrade lärare. Lärare som förövrigt gärna satt och skrockade på Jama Michalika (som jag skrev om för några dagar sedan).

Kraków-gruppen var, som de flesta unga, präglade av sin tid, och det innebar att man sneglade med längtansfulla blickar på Sovjetryssland. Man tyckte att lärarna grävde ner sig i dekadens och ville istället skildra folkets vedermödor. Samtidigt var de skeptiska till de nya nationalistiska trender som dominerade Polens politiska sfär. Man ville se ett jämlikt samhälle, och konsten skulle bistå i den omdaningen. Förutom bildkonst återfanns tonsättare, författare och debattörer bland Kraków-gruppens medlemmar. Man anordnade debatter, teateruppsättningar, konstutställningar med en våldsam iver.

Deras lärare var allt annat än förtjusta, och det gick så långt att man till och med kastade ut studenter. En av de studenter som sparkades ut var Leopold Lewicki.

Utställningen på Kamienica Szołayskixh im. Feliksa Jasieńskiego är osedvanligt inspirerande. Jag drabbas själv av en stark önskan att få bistå dem i deras gärningar. De känns märkvärdig brännande, och deras uttryck förefaller mig fattas oss idag. Då vår samtid endast verkar vilja goutera sjävförhärligande beteende. Verken på utställningen korresponderar ofta med varandra. Som om de hade ett litet samtal kring hur exempelvis ett stilleben ska utföras. Deras egensinne står helt enkelt inte i vägen för det gemensamma uttrycket.

Det är fler än Leopold Lewicki som tilltalar mig på utställningen. Kanske för att de är så nära besläktade. Så som Jonasz Stern till exempel. Hans “W kawiarni” från 1933 får mig att dra lite på munnen. Eller hans dansande par två år senare. Hans karikatyr av Hitler är både skrämmande och dråplig på samma gång. Likaså är Sascha Blonder oerhört underhållande. Han kastade sig mellan stilar och uttryck, tydligen helt utan att låta sig styras av några normer eller regler. En annan som intresserar mig är Maria Jarema. Hon skulle efter kriget få en betydande roll i det som skulle bli den andra Kraków-gruppen.

1937 upplöstes gruppen och medlemmarna skingrades ytterligare när andra världskriget bröt ut. Några av dem överlevde inte kriget, men flertalet kunde gå helskinnade ur det. Leopold Lewicki bosatte sig i Lviv, och återvände aldrig till Kraków. Det samma gäller de medlemmar som var av judisk börd. Några fortsatte sin verksamhet i Kraków. En av dem var Jonasz Stern, som mirakulöst överlevde förintelsen. Hans historia är oerhört fascinerande och berör djupt. Efter att nazisterna ockuperat Lviv hamnade han i stadens getto. Vid en arkebusering lyckades han smita genom att spela död och senare fly. Stern har gjort några mycket gripande linoleumtryck baserat på hans minne från tiden i Lvivs getto.

När jag idag tittar på mina små alster av Leopold Lewicki, fyra små träsnitt, ser jag dem i ett större sammanhang. De skapades inte i ett vakuum, utan samtalar med andra. Jag hade det nog på känn tidigare, men nu vet jag lite mer exakt med vilka. Och varför…

Utställningen pågår till den femte mars 2020.


Jonasz Stern “Hitler” 1934.


Leopold Lewicki två skildrar av judiskt bad, från 1932 och 1933.


I stormens öga.


Stanisław Osostowicz “Porträtt av Leopold Lewicki” 1932.


Jonasz Stern “Dans” 1936.

Bortom min fattningsförmåga – förintelsens minnesdag 2020

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Förintelsens minnesdag. För varje år blir det svårare att författa något om denna dag. Troligen beror det på att min kunskap om förintelsen har blivit djupare, och intensifierats.

I Lviv gick jag varje år till gettomonumentet för att tända ett ljus. Det gjorde, och gör fortfarande alla som brinner för att minnet av de mördade aldrig ska släckas ut. För mig var det en ritual, som för varje år blev alltmer smärtsam.

Här i Kraków ser dock situationen annorlunda ut. Det finns så många olika minnesmärken i staden, att det är svårt att veta vilken jag torde besöka. Först bar mina steg mig mot platsen som var umschlagplatz i Kraków. Grupper av turister stod och lyssnade på guider som beskrev de fasor som utspelat sig på platsen. Någon av turisterna bröt sig ur sin grupp, och började oroligt vanka runt bland de stolar som är monumentet över dem som deporterades till koncentrationsläger och förintelseläger som Auschwitz och Bełżec.

Men någonting kändes fel. Kanske beror det på att jag allt oftare upplever en aversion mot förintelseturismen. Syftet med denna är dock god, men det händer även att jag urskiljer en slags bisarr vilja att låta sig skrämmas. Som om förintelsen vore en film av Steven Spielberg. Det här är kanske inte en helt rättvis tolkning, men omständigheterna kring förintelseturismen talar för mig sitt eget tydliga språk. Jag har nämligen aldrig sett en sådan grupp stå tysta tillsammans för att hedra de mördade. Snabbt ilar man istället iväg till nästa hållpunkt där förskräckligheter levereras som om de vore några anekdoter.

Jag lämnar således platsen för umschlagplatz, och går över den vältrafikerade gata som idag skär genom det som en gång var gettot. På andra sidan finns nämligen ett litet minnesmärke som ofta förbises. Vackert gyllene gräs ståtar längs med trottoaren, och mellan gräsets tuvor vilar en minnessten. Stenen, och gräset, är ett minne över alla de mördade barn som en gång fanns i gettot. Egentligen är minnestenen tillägnat de föräldralösa barn som bodde på barnhemmet i gettot, och som mördades i Bełżec. Men den sista raden på stenen förkunnar att minnesmärket även är tillägnat alla barn i gettot. Gräset är också en del av monumentet. De spröda stråna representerar barnen som berövades sin framtid.

Jag tänder ett ljus. Jag tar några steg tillbaka, och står en stund i tystnad.

Ett kvarter bort, länge in i det som var gettot, finns platsen där Mordechaj Gebirtig mördades. Husväggen, med de igenmurade fönstren, stirrar blint ut i tomheten, när jag tänder ännu ett ljus. Här ligger också några stenar, minnesstenar för Mordechaj Gebirtig.

Jag går sakta därifrån, längs med Wisła, ut ur det som var gettot. Mina tankar vill gå till var och en av de mördade, men det är bortom min fattningsförmåga. Istället tänker jag på Primo Levi, och jag tycker att han bör avsluta denna märkliga betraktelse från förintelsens minnesdag i Kraków. Ty bara han hade förmågan att sätta ord på den särskilda sorg som är förknippad med förintelsen:

The sea of grief has no shores, no bottom; no one can sound its depths.
Primo Levi If Not Now, When? (1982)

En tidsresa med Jama Michalika

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ibland är avståndet mellan Lviv och Kraków synnerligen kort, så som exempelvis när vi går till historien. De två städerna låg ju under tiden för delningen av Polen (mellan 1795-1918), samt under mellankrigstiden i samma rike. Så det är kanske inte så märkligt att en av de mest anrika kaféerna i Kraków grundades av en äkta lvivian.

1895 slog nämligen lvivanen Jan Apolinary Michalik upp portarna till sitt kafé i Kraków, som passande nog fick heta Cukiernia Lwowska (Lvivianska konditoriet). Han började i liten skala, och det första kaféet hade inte några fönster mot gatan. Och det är egentligen inte särskilt underligt. Ty gatan Floriańska i gamla stan var en fashionabel adress redan då.

Kaféet blev snabbt populärt bland Krakóws konststuderande. Konstnärliga akademin låg nämligen bara ett stenkast från Michaliks kafé. Men inte bara konstnärer trivdes på kaféet. Många författare och politiker höll gärna till där. Gemensamt för dem alla var deras opposition mot det Habsburgska styret.

Kaféet hade som sagt inledningsvis inga fönster. Ganska snart övergavs Michaliks namn på kaféet. Istället kallades det av stamgästerna för Jama Michalika, vilket betyder Michaliks håla. Ett namn som följt med stället in i nutiden.

1905 hade kabarén Zielony Balonik, Den gröna ballongen, urpremiär på Jama Michalika. Kabarén blev känd för sin hätska satir av det Habsburgska styret. Man inledde varje kabaré med dockteater, vilket var ett bra sätt att undkomma censuren, som vid tid var onådig.

Kabarén blev omåttligt populär, och det gav möjlighet att öppna ytterligare ett rum. Hela kaféet fick då även ny interiör, och färgen som dominerar är varmt grön. Vid denna tid fick kaféet sitt särpräglade utseende som finns kvar än idag. Väggfasta soffor i grönt, ackompanjerade av robusta stolar och bord i mörkt trä. Väggarna målades, lika så sattes vackra glasmålningar in i nischerna. Förutom glasmålningar och väggmålningar finns även karikatyrer av kända krakowiter som befolkade staden vid förra sekelskiftet. Hela kaféet andas jugendstil, eller secesja som man säger här.

Någon som tilltalades av kaféets utseende var Krakóws stolthet, konstnären och teatermannen Stanisław Wyspiański. Det är lätt att förstå, enär hans skisser och konstverk har något Jama Michalikiansk över sig. Och många andra författare och konstnärer som tillhörde Młoda Polska, Unga Polen, gick hit. Młoda Polska var en rörelse inom bildkonst, litteratur och musik som var starkt kritiska mot positivismen, som tidigare dominerat den kulturella sfären. Man förordade istället jugendstil, symbolism och impressionism.

Många av stadens invånare tyckte dock att Jama Michalika var ett riktigt otyg. Besökarna strömmade ut från lokalerna på morgonkvisten, och man befarade att det förekom orgier i kaféet. Dekadens, ropade man, vilket säkert tilltalade männen och kvinnorna inom Młoda Polska, eftersom de tyckte att världen behövde lite mer av just det sistnämnda.

1918 lämnade Michalik Kraków, och flyttade till Poznań. Innan han packade sitt bohag, överlämnade han sitt framgångsrika kafé i servitörernas ägor. Det gick sig till 1935, då lönsamhet avtog, och stället gick i konkurs. Mycket av inredningen gick då tyvärr på auktion.

Under andra världskriget kunde Jama Michalika hålla öppet trots de kärva tiderna, men efter kriget nationaliserades kaféet i vanlig kommunistisk ordning. Under 1950-talet genomgick lokalerna en renovering, som mer var mer till skada än till nytta. 1960 öppnade kaféet igen, och nu med en bar som vette ut mot Floriańska. Under denna tid återkom även kabarén.

Men säg den lycka som varar för evigt. 1991 fick de slå igen portarna för nya reparationer. Denna gång genomfördes renoveringen, och restaureringen, av husets ägare. Resultatet är det vi har idag. Inredningen känns så äkta, att man faktiskt luras att tro att möblerna är från kaféets guldålder, alltså förra sekelskiftet. Idag har också kabarén, Den gröna ballongen, regelbundet föreställningar. Utöver det arrangerar man ofta författarkvällar, paneldebatter och poesiaftnar. Både Czesław Miłosz och Wisława Szymborska har för övrigt läst sina alster inför publik på Jama Michalika.

Tidens tand har trots alla renoveringar och ägarbyten varit skonsam mot Jama Michalika. Att gå dit för en kaffe, ett glas likör, eller för en riktig brakmiddag, innebär något av en tidsresa. En tidsresa som är få förunnat. I Lviv finns inga motsvarande kaféer kvar, som fått ha sin själ i behåll.

Vid mitt besök var stället nästan tomt. Det var jag och G som tillsammans med några polska och tyska pensionärer njöt av en stunds vila från samtidens galenskaper. Och på något vis är jag oerhört tacksam över att gamla stan i Kraków är översållad av pizzerior, steakhouse, MacDonalds, ty de skräniga brittiska turisterna håller sig helst där. Men om sanningen ska fram tror jag inte att de hyser någon längtan efter ställen som Jama Michalika. Till min innerliga hugnad.

Tonsatt motstånd – Vita rosen i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi trevar oss in i lokalens halvdunkel. Stämningen är förväntansfull, men även något dämpad. Ty det vi valt att skåda är ett framförande av operan Weiße rose signerad Udo Zimmermann på Krakóws operafestival Opera rara.

Berättelsen om Vita rosen, och om syskonen Sophie och Hans Scholl, behöver nog inte någon närmare presentation. De flesta av er har någon gång mött skildringar om de unga syskonen som protesterade mot nazisternas våld, vilket ledde till att de två avrättades.

Udo Zimmermanns opera om de två syskonen är dock kanske mindre känd för en svensk publik. Operan finns i två upplagor. Den första hade premiär den sjuttonde juni 1967. Dess narrativ var då klassiskt, vilket innebär att berättelsen löpte från det att syskonen fick idén till sitt upprop till deras avrättning.

1986 skrev Udo Zimmermann en kammaropera, och den fick inte ett lika ordinärt narrativ. Åskådarna kastas fram och tillbaka i handlingen, och avslutningen är mindre slutet. Sophie och Hans Scholl förefaller nästan gå segrande ur berättelsen. Deras röster, och tolkning av verkligheten, besegrar den nazistiska ideologin. Avslutningen är, trots sin dystra upptakt, därför hoppfull.

Tonsättningen är klaustrofobisk, och varje ton värker och skaver. Klara och precisa nedslag, kantiga och kalla, driver fram berättelsen. Och det är musikerna som är den stora behållningen. Jag kommer på mig själv med att inte studera det som händer på scenen, enär min blick fastnar på musikernas samspel eller utsatta solon. Ensemblen Sinfonie Orchester Biel Solothurn, från Schweiz, handskas med operan både varsamt och resulut i samma andetag. Det är främst deras prestation som gör operan hörvärd och intressant.

Att det förhåller sig beror på hur operan är sammansatt. Emedan musikerna får färdas mellan flera olika tonklanger och emotioner, tampas de två briljanta sångarna med förhållandevis toftiga stämmor. Deras uttryck, eller röstläge, förändras endast minimalt under den 70 minuter långa operan. Det är troligt att Udo Zimmermanns avsikt är att förmedla tvång och förtryck genom detta förfarande. Det lyckas visserligen, men resultatet blir att sången kan uppfattas som uttryckslös. I synnerhet i en jämförelse med de levande och varierade uttryck som ålagts musikerna. Det hela ger en känsla av dissonans, tyvärr på bekostnad av helhetsintrycket.

Lika så är jag ytterst tveksam till att förflytta berättelser som dessa till en slags nutid. Gympadojor och jeans och luvtröjor i all ära, men vad försöker man säga oss betraktare, när man fråntar oss möjligheten att koppla iscensättningen med de faktiska omständigheterna? Jag är inte säker på att jag är enig med regissören om att det tillför något väsentligt för förståelsen. Vilket förtryck slåss de mot? Varför syns inga nazister? Och vem är det som sätts i godsvagnar och sänds mot sin död? Operan speglar sin tid, då ord som judar och nazister inte var accepterat att använda. Men det tvingar ju inte dagens scenografer att sudda ut minnet av dessa, vilket blir konsekvensen.

Men misstolka mig nu inte, genom att tro att jag är missnöjd med framförandet av Weiße rose på Opera rara. Faktum är att jag ledigt kan tillstå att det här framförandet tillhör en av de mest utmanande och spännande operor jag någonsin upplevt på en scen. Och jag gläds främst åt att man inte gömt de utmärkta musikerna i något mörkt och onåbart orkesterdike. Musikerna sitter rakt framför näsan på oss åskådare, och vi kan med stor behållning följa varje ton och rörelse i deras framställning. Opera rara har därmed gjort ett alldeles ypperligt val av lokal för denna föreställning. En lokal, Małopolski ogród Sztuki, som inte vanligtvis huserar just operor.

Festivalen Opera rara har nämligen flera olika scener under de tre veckor som festivalen pågår. Och man har i år, festivalens elfte år, ett program som spänner över flera sekel. Det är första året som man har inslag av samtidsmusik. Betoningen har tidigare legat på bland annat barocken. Ambitionen med festivalen är förövrigt beundransvärd. Man vill genom den bredda Krakóws kulturliv, både i ett nationellt och internationellt perspektiv. Vilket man genom sitt engagemang verkligen tycks göra. I synnerhet med så modiga initiativ som framförandet av operan Weiße Rose.


Fotograf: Dufaj
Bilden är lånad från Opera raras Facebooksida.

En cigarett på en söndag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag står på gatan Radziwiłłowska i centrala Kraków, ett stenkast från tågstationen, och tittar in i ett skyltfönster till en liten kvartersbutik. Den tycks vilja göra gällande att den funnits här en tid, ty både skyltningen och butikens insida känns märkbart ålderstigna. Trots sitt åldrade utseende känns den allt annat än dammig. Jag skulle snarare vilja karaktärisera den som vördnardsvärd, så som en äldre kvinna eller man med väldigt mycket erfarenhet och klokhet.

När jag står där och tittar in genom fönstret till denna relik, tänker jag att det var nog hit som den kedjerökande poeten Wisława Szymborska gick och köpte sina cigaretter. Och det tordes ha varit många gånger om dagen, enär hon rökte praktiskt taget hela tiden. Om inte mina bristfälliga polska kunskaper stod i vägen för min nyfikenhet i denna fråga, hade jag givetvis gått in och undersökt hur det förhåller sig i detta mycket viktiga spörsmål. En av de första frågorna jag hade frågat skulle ha varit om de hade söndagsöppet på hennes tid. För var skulle hon annars gå om hennes fingrar letade sig fram till den sista giftpinnen i paketet?

Det här med söndagsöppet är annars en politisk het potatis här i Polen. Nå, het och het, jag vet inte det. Men det är en fråga som krakowiter gärna tar upp om man samtalar med dem om ditt och datt. Första frågan de tar upp är den dåliga luften. Den andra frågan är det här med söndagsöppet… Eller vi borde kanske snarare säga söndagsstängt, ty under 2020 får affärerna bara hålla öppet sju söndagar.

Det var fackförbundet Solidaritet (Solidarność) som först väckte frågan om söndagsstängt. De ville göra så för att ge deras medlemmar utökade möjligt att få vara lediga tillsammans med sina familjer. 2017 infördes därför en lag som innebär att affärerna, och i synnerhet de stora kedjorna, måste hålla stängt. För varje år har det blivit färre söndagar som affärerna får vara öppna. I Polen kryllar det annars av butiker som har öppet dygnet runt, men således inte längre på söndagar. Det finns de som uppriktigt uppskattar lagen om söndagsstängt. Det finns också de som innerligt avskyr den. Andelen personer som är skeptiska till att affärerna är stängda nästan alla söndagar har ökat i takt med att de söndagsstängda söndagar ökat. Men de flesta är ändå positiva till att affärerna är stängda någon söndag i månaden.

När jag flyttade hit fasade jag för de söndagar som innebär att affärerna måste hålla stängt, men jag har märkt att det inte alls är så opraktiskt som jag trodde att jag skulle tycka. Faktum är att jag inte en enda söndagsstängd söndag haft problem med att hitta det jag behöver. De affärskedjor som får hålla öppet kan alltid tillgodose mina olika önskemål. Det är till och med så att jag faktiskt upplever en slags befrielse. Jag slipper helt enkelt gå och shoppa kläder, heminredningsprylar eller möbler.

Men det kan ändå bli så att ni i framtiden kommer att få höra min stämma klaga över de söndagsstängda affärerna. Lagen kan nämligen utökas, och även gälla de matvarubutiker jag nyttjar om söndagarna. Solidaritet vill nämligen få genom en förstärkning av lagen, och i skrivande stund vet jag faktiskt inte hur framgångsrika de är i sin lömska plan. Om de lyckas kommer även de snabbköp, som ofta varit min livlina till en lyckad middag, vara stängda.

För mig skulle detta visserligen inte innebära några större problem. Jag jobbar så att vissa vardagar är lediga från undervisning. Det betyder att jag kan gå och uträtta mina ärenden dessa dagar. Men för de andra, som sitter ihoptryckta och instängda på kontor från tidig morgon till sen kväll varje vardag, ja, för dem är det inte lika enkelt att välja.

Det blev jag varse för en tid sedan när jag gick in på köpcentret Galeria Krakowska på en lördagkväll. Stämningen var långt ifrån gemytlig. Det var ett slags panikartat shoppade jag aldrig skådat tidigare. Inte ens dagarna före jul i Femman i Göteborg kan överträffa den panik jag skådade på Galeria Krakowska den där lördagskvällen. Familjer med skrikande och dödströtta barn, halvsprang mellan affärerna. Föräldrarna såg milt sagt ut att vara nära den död barnen trodde sig redan äntrat. Det hela var oerhört sorgligt och nästan smärtsamt att se. Jag insåg då plötsligt hur privilegierad jag är, som helt kan välja bort att trängas. Men de flesta i Polen har det verkligen inte så förspänt.

Och det är inte bara de stressade barnfamiljerna, som måste göra alla sina inköp på lördagen, som knorrar. Många butikskedjor flaggar med att de har fått en negativ omsättning. Lika så är det många mindre butiker som klagar, då de får svårt att få slantarna att räcka till. Utgifterna, som hyran, har ju inte gått ner. I gengäld har många butikskedjor höjt priserna, för att kompensera uteblivna intäkter. Vilket ju drabbar de familjer som Solidaritet vill värna om. Och till och med kyrkorna knorrar, ty färre kommer till gudstjänsten på söndagarna. Underligt, kanske du tänker, men förklaringen är mycket enkel. Tidigare gick familjerna i kyrkan och tog sedan en sväng till något köpcentrum. När de senare nu är stängda, ser man ingen mening med att gå ut över huvud taget. Inget ont som inte för något gott med sig, skrockar nu ateisten.

Men visst är det ändå möjligt att familjerna får mer tid över tillsammans, men man kan ju fråga sig till vilket pris. Och jag kan inte låta bli att undra hur Wisława Szymborska hade kommenterat det hela. Kanske med någon av hennes underfundiga dikter, eller så bara med en svavelosande, syrlig och mycket röksugen kommentar. Något som alldeles säkert hade gått till eftervärlden.

En lärares lott

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

De flesta av er är nog kanske ganska förtrogna med honom. Ni har sett hans målningar med flygande par eller ensamt svävande kvinnor eller män. Ni har har nog även sett hans målningar från pogromer i Belarus. Ja, ni vet antagligen vem jag syftar på, eller hur? Ty inte många i vår samtid med lagom stort intresse för Öst- eller Centraleuropa har missat att det fanns en konstnär som hette Marc Chagall.

Men hoppa nu inte i galen tunna och inbilla er att ni tror er veta vad jag tänkt att skriva om idag, ty jag har inte tänkt att skriva om Marc Chagall. Min nyfikenhet har istället landat hos hans lärare!

Jag kan tillstå att mitt intresse för Marc Chagalls lärare bottnar i att jag under senare år i allt större utsträckning börjat uppskatta Chagalls målningar. I synnerhet de som tar sitt avstamp från hans minnen från olika shtetl. (Om någon vet hur man böjer shtetl i pluralis för ni gärna bistå mig.) Trots att målningarna ofta tangerar otäcka situationer, så som pogromer, är de oerhört fascinerande målningar. De lyckas med konststycket att glänta på dörren till en värld som genom förintelsen berövats oss.

På samma vis är målningarna skapade av Chagalls lärare, Jehuda Pen, oerhört fascinerande. Liksom sin elev skildrade han ofta det judiska livet i den region han huserade i.

Jehuda Pen föddes 1854 i den judiska byn Zarasai, i dagens Litauen. Redan i unga år blev han av oklara omständigheter föräldralös. Detta skulle dock kunna sägas vara hans smala lycka, ty han blev tidigt tvungen att försörja sig och hamnade som lärling hos en dekorationsmålare i Dvinsk (idag Daugavpils).

1879 tog han sig till S:t Petersburg för att söka in på konstnärliga akademin, men eftersom han inte behärskade ryska ratades han vid uttagningarna. Under en tid levde han illegalt i Tsarryssland, innan han vid ett andra försök blev intagen till akademin för studier i konst.

Efter studierna flyttade han till Lettland och slog sig ner i Riga, där han blev vän med Ilja Repin. Pen stannade dock bara några år i Riga. 1891 flyttade han till Vitebsk, som ligger i dagens Belarus. Ett år senare öppnade han den första judiska konstskolan i Belarus, och en av hans elever var Marc Chagall. En annan elev, som senare skulle bli en framstående konstnär inom avantgardismen, var El Lisitskij. Skolan var verksam till 1919, då Pen blev lärare vid Vitebsk konsthögskola. Källor säger att det var Chagall som hjälpte sin gamla lärare till anställningen. På Vitebsk konsthögskola avancerad han till studierektor, men tvingades bort efter att en ny rektor tillträdde 1923. Därefter återgick Pen till att undervisa elever i sitt hem.

Av Jehuda Pens digra produktion återstår endast 200 verk, vilket anses vara en ytterst liten bråkdel av hans gärning. Målningarnas kan vid en första anblick se ut som väsensskilda hans elev Marc Chagalls målningar, men skenet bedrar. Pen skildrade ofta judiskt liv, med fokus på vardagliga situationer. Här finns dock sällan antydan om våld, som man kan se hos eleven. Men det som förenar de båda är att i Pens målningar ser vi samma vördnad inför dem han avbildade. En stor skillnad mellan deras två konstnärskap är att Pen återger exakt den person eller de personer har vill avbilda. Chagall däremot tycks vilja avbilda ett tillstånd snarare än person. Ibland flyter Chagalls karaktärer ut, och minnet av dem tycks suddigt och diffust. När Pen avbildar en urmakare avbildar han just den han mötte. Urmakaren blir därför inte en symbol, utan en faktisk och fysisk person.

Att det råder en skillnad Chagall och Pen emellan är inte svårt att förstå. Chagall målade flera av sina kända målningar om livet i shtettlarna efter det att han lämnat sina hemtrakter. Pen målade dem när han var där, mitt i bland människorna och deras liv. Han visste inte heller vad som skulle hända bara några år senare. Ty förintelsen slapp han uppleva.

Omständigheterna kring Jehuda Pens död är oklara. Natten mellan den 28 februari och den 1 mars 1937 mördades han i sitt hem. Några källor gör gällande att han bragts om livet av någon som ville komma åt hans arv. Andra källor hävdar att det var NKVD (den ökanda sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten) som mördade honom då de försökte förhindra att Marc Chagall lämnade landet. Men det senare är troligen en sådan där östeuropeisk skröna som växer fram från mun till mun och blir större och mer invecklad för varje gång den berättas.

Jehuda Pen följdes till sin sista vila av en stor skara. Men tiden har tyvärr inte handskats väl med honom. Hans stora gärning, att grunda den första judiska konstskolan i Belarus, är idag få som minns. Och alltför få låter sina tankar gå till läraren Jehuda Pen när de tänker på Marc Chagall. Ett öde han nog delar med många lärare.


Urmakaren (1914)


Ett hus med get (1920-talet)


Den unge Marc Chagall (c:a 1915)

Böner som hörs än idag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I en av de trånga gränderna i Kraków ståtar en vacker byggnad, som genom sin fysionomi skvallrar om att detta en gång var en viktig plats för de religiösa judarna i Kraków. Byggnaden, som återfinns i korsningen ulica Bożego ciała och ulica Mieselsa i stadsdelen Kazimierz, har vackert välvda fönster som paraderar i tät följd. Ett utseende som ger huset ett lätt förvånat uttryck.

Byggnaden heter, eller snarare hette, Beit Midrash Hevra Tehilim och tjänade som både bönehus och synagoga fram till förintelsen. Huset byggdes 1896 av Nachman Kopald.

Inuti finner man vackra fresker, som skildrar Jerusalem, varvat med mytiska figurer och palmer. Mellan fönstren finns detaljerad ornament med lockande blomsterprakt. Och längs med taket snirklar sig hebreisk text fram (det senare fick jag tyvärr inte med på bild).

Det är bedövande vackert, men ändå så oerhört sorgligt att se dessa väggmålningar. Ty under förintelsen vandaliserades byggnaden och stora delar av freskerna gick förlorade.

Och vandaliseringen fortsätter tyvärr än idag. Sedan en tid återfinns här en restaurang. Mellan de vackra freskerna säljs öl och vin, och besökarna ges ingen möjlighet att få information om vad denna byggnad en gång var. En plakett vid entrén skulle ha räckt. Det finns de som reagerat, och ett upprop har skapats för att försöka få hyresgästerna att återställa de skador som de åsamkat byggnaden. De ska bland annat ha öppnat upp en ny entré, samt förstört fresker.

Den judiska församlingen i Kraków hyr ut byggnaden, och Krakóws rabbin försvarar sig med att den judiska församlingen har så många synagogor att sörja för. Det är något som inte kan bestridas, och inte heller borde någon skugga falla på dem. Men staden Kraków borde ändå kunna upplysa de förbipasserande om byggnadens historia.

Men det föresvävar ändå en risk att det är de nya hyresgästerna som inte vill ha in turister som inte söker efter att få stilla sin törst när de kommer in i deras boning, utan hellre vill fotografera freskerna.

Jag tror att jag fick stjäla några bilder, eftersom jag med resuluta lärarsteg gick in och frågade på engelska om det gick bra att jag fotograferade. Det är inte lätt för en 20-åring som jobbar som servitris, att säga nej till en fröken.