viewpoint-east.org

Om en judisk kulturfestival, och om två bröd – varav det ena brödet presenteras med ett recept

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

7 december 2019
Dagens polska affisch
III Festiwal Kultury Żydowskiej w Krakowie (Tredje judiska kulturfestivalen i Kraków)
Av Piotr Kunce
År 1992

Nå, det här var kanske en lite udda affisch för att vara ett val av undertecknad på viewpoint-east. Så kan det förstås uppfattas, och det står dig fritt. Men målet med min adventskalender är inte att i alla avseenden var förutsägbar. Vissa saker är förvisso förutsägbart, så som att vi räknar från 1 till 24 (om jag nu orkar producera så många inlägg), eller att affischerna på ett eller annat sätt har med Polen att göra. Men där tänker i alla fall låta min förutsägbarhet få ett abrupt slut.

Den här affischen är skapad av den mycket meriterade konstnären Piotr Kunce, som vi med det sagt lämnar för denna gång. Han gjorde den till den tredje upplagan av Krakóws judiska kulturfestival. Festivalen gick av stapeln första gången 1988. Avsikten med denna trevliga festivalen är att förmedla kunskaper om judisk kultur i Polen, och hur det judiska livet såg ut i landet före förintelsen. Festivalen riktar sig därmed till alla som är intresserade. Varje år i slutet av juni och början av juli blir Kraków således lite mer judiskt än det brukar vara. De flesta evenemang hålls i stadsdelen Kazimierz, vilken var den stadsdelen där flest judar bodde före förintelsen. Men judar bodde givetvis på många andra ställen i staden. Så därför är det väl bara logiskt att festivalen också har evenemang utanför Kazimierz.

Affischen pryds ett challahbröd. Challah är det bröd som man äter på sabbaten, eller andra judiska högtider (dock inte Pesach, då man äter osyrat bröd, matza). Challahbröd är vidunderligt gott, lite sött, men ändå ett matbröd. Så nu tänkte jag berätta hur du lämpligast bakar ett challahbröd.

Ingredienser:
2 dl hett vatten
2 msk olja
1 msk salt
1 msk socker
3 dl ljummet vatten
50 g jäst
c:a 12 dl vetemjöl
2 ägg

Garnering:
Vallmofrön och uppvispat ägg

Gör så här:
Häll hett vatten över salt och olja. Låt svalna och tillsätt resten av vattnet, jäst, uppvispat ägg, socker och vetemjöl. Knåda ordentligt. Låt degen sedan stå och jäsa till dubbel storlek.

Nu blir det lite klurigare, ty vi ska få till den fina flätan! Skär degen i fyra olika (!) stora delar. Rulla till långa smala bitar, och ta tre stycken som du flätar till en fläta. Den fjärde biten tar du och delar i tre och flätar till en annan fläta. Lägg denna mindre flätan ovanpå den större flätan. Pensla med uppvispat ägg och strö över vallmofrön. Låt jäsa i c:a 20 minuter.

Grädda i 230 grader i 20 minuter. Sänk värmen till 200 grader och grädda i 15 minuter till. Stäng av ugnen och låt brödet vila i ugnen i ungefär 10 minuter.

Så där! Nu har du bakat världens kanske godaste bröd… Challahbrödet! Fast matza är ju också väldigt gott. Men det köper jag hellre i affären här i Kraków. På polska heter det Maca. Det dröjer nog innan jag vågar mig på att baka det brödet. Men det har kanske du gjort?


(Ni får ursäkta den korniga och suddiga bilden, men ibland hittar jag inte högre upplösning än så här.)


Om en listig affisch, och så lite om Olga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

6 december 2019
Dagens polska affisch
Hunting in Poland
Av Wiktor Górka
År 1961

1961 kände de polska myndigheterna att det var dags att söka upp lite turister. Jag antar att man hade många olika verktyg för att nå ut till dem som var benägna att resa till det då kommunistiska landet, men ett av deras verktyg var i alla fall att ge i uppdrag till de polska affischkonstnärerna att skapa lockande affischer.

Valet föll bland annat på Wiktor Górkas dubbelbottnade affisch Hunting in Poland. Jag kan inte låta bli att småle lite när jag försöker föreställa mig hur snacket gick när de landade i beslutet att välja den här affischen. Vilka turister tänkte de attrahera med Górkas sarkastiska affisch? På den tiden växte ju inte veganer eller djurrättsaktivister på träden, så att säga. Eller hade dåtidens jägare en alldeles speciell sorts självironi?

Ty jägare lär Polen ha lockat under denna tid. Undertecknad har vid flertalet tillfällen träffat äldre svenska herrar, som med salig blick berättat om sina jaktupplevelser i det kommunistiska Polen.

Själv har jag lite svårt att förstå hur man vill skjuta på något så vackert som hjortar, rådjur, eller andra djur som har sin fulla rätt att få leva så länge de vill. Inte ens vildsvin tycker jag förtjänar att behöva dö jaktdöden. Därför ser jag på denna affisch helt humorbefriat. För mig är det en rättvis revansch, som tyvärr händer allt för sällan.

Nåväl, jag föreställer mig ibland att Nobelpristagaren Olga Tokarczuk fick ett uppslag till sin lysande roman Styr din plog över de dödas ben (Ariel förlag) från nämnda affisch. Man skulle nämligen kunna säga att den handlar just om de vilda djurens revansch. Men eftersom det är Olga Tokarczuk vi talar om, finns här en skruv på berättelsen.

Om du nu inte har läst rommanen ännu rekommenderar jag den varmt. En roman som på en och samma gång både är tankeväckande och en ren avkoppling. Det är ju bara Olga som kan lyckas med en sådan bedrift.

Men om det förhåller sig så att du tröttnat på att läsa, så kan jag också rekommendera Sveriges radios uppläsning av romanen. Kanske får du dig också ett skratt, och jag skulle inte hålla för helt otroligt att du någonstans under din läsning/lyssning börjar tänka på Wiktor Górkas listiga affisch.


En rättfärdig man

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

5 december 2019
Dagens polska affisch
Jim i Jill (Jim och Jill)
Av Eryk Lipiński
År 1956

Affischkonst kan tyckas vara en särdeles ytlig konstform, men tro mig om jag säger att ni har fel. Bakom nästan varje affisch döljer sig flera intressanta historier. Som denna affisch, där en polisman tycks hänga i fria luften och med ett vetgirigt finger peta på ett hjärta. Affischen är till en komedi med namnet Jim och Jill. 1956 sattes den upp på den då ganska unga teatern Teatr Komedia i Warszawa. Teatern var då bara två år gammal. Och nog behövde polackerna få skratta, blott några år efter andra världskriget som drabbat landet så hårt.

Affischens upphovsman hette Eryk Lipiński – en mycket känd satiriker och tecknare, som bland annat har ett museum för satirisk konst i Warszawa uppkallat efter sig.

Men Eryk Lipiński rymmer också en annan historia. Han hade fått uppleva krigets fasor på nära håll. Som en rättfärdig person, engagerade han sig för judarna under nazisternas ockupation av Polen. Han tog sig många gånger in i Warszawas getto, för att hjälpa vänner och för honom okända människor. Han ordnade falska papper, så att de kunde fly undan nazisternas mördarmaskineri, alternativt gömma sig i Polen under falsk identitet.

Eryk Lipińskis hem verkade mellan 1940-43 som gömställe åt flera judar, och där tillverkade han också dokument till falska identiteterna. Men en dag, då han skulle ta sig in till gettot på en av sina hjälpaktioner, blev han arresterad. Eryk Lipiński hamnade först i det ökända fängelset Mokotów. Fängelset var känt för sin bryska behandling och tortyr av fångarna.

Men Eryk Lipiński förflyttades snart till koncentrationslägret Auschwitz, där han befann sig till befrielsen. Det var möjligen något av tur i oturen att han förflyttades från Mokotów-fängelset. Ty efter ett uppror i fängelset 1944 mördades 500 fångar i Mokotów-fängelset av nazisterna.

Efter kriget fortsatte Eryk Lipiński sitt arbete för judar och judisk kultur i Polen. Men denna gång som ett led i att försöka bevara judisk kultur och historia i landet. För sitt arbete tilldelades Eryk Lipiński 1991 utmärkelsen “Rättfärdig bland folken” av israeliska staten. Utmärkelsen tilldelas icke-judar som under andra världskriget verkade för att skydda och rädda judar.

Se där vad en affisch kan gömma för historia.


En centraleuropeisk väv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december 2019
Dagens polska affisch
Requiem dla 500 tysięcy (Requiem för 500 000)
Av Leszek Hołdanowicz
År 1963

Dokumentärfilmen Requiem för 500 000 handlar om Warszawas getto, och upprinnelsen till upproret i gettot som ägde rum mellan den 19 april till 16 maj 1943. Det är en smärtsam film, som utan omskrivningar beskriver det obegripliga våld som skedde mot judarna i gettot. På suddiga och korniga klipp rusar förskräckta människor fram, skyfflas runt, mördas, allt ackompanjerat av Mozarts och Händels tonsättningar. Ni kanske tror att det genom musiken blir mindre outhärdligt att se på, men faktum är att det är precis tvärtom. Musiken förstärker känslan, eller snarare kunskapen, om övergreppen.

Jag har tyvärr inte hittat någon engelsk textning av filmen, men här finner ni ett klipp med undertext.

Jerzy Bossak hette regissören som gjorde filmen Requiem dla 500 tysięcy 1963. Han hade något år tidigare fått en särskild utmärkelse för en annan film vid festivalen i Cannes. Flera av hans filmer handlar om övergreppen under andra världskriget.

Före kriget bodde och verkade han en tid i Lviv, där han jobbade på tidskriften Sygnały. En legendarisk tidskrift som hade en tydlig vänsterorientering.

Även affischens upphovsman, Leszek Hołdanowicz, har koppling till Lviv. Han föddes 1937 i den lilla staden Dmytrów. Staden ligger idag i Ukraina, i Lvivs oblast (region). Här föddes förresten även Józef Wittlin, en av de främsta skildrarna av livet i Lviv när det hette Lwów. Men det är en annan historia, så den tråden släpper vi (i alla fall för tillfället).

Nå, Leszek Hołdanowicz utbildade sig i Warszawa, och hans läromästare var ingen mindre än Józef Mroszczak, som för övrigt också fick äran att inleda årets adventskalender. Se där, hur vi vävde en centraleuropeisk väv.


Ett uppslukande vrål

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

3 december 2019
Dagens polska affisch
Wozzeck
Av Jan Lenica
År 1964

Mitt i det fyrkantiga ansiktet vrålar en mun rakt mot oss. Det är Wozzeck, eller Wozyeck, i Alban Bergs opera som vrålar. Och visst hade han anledning att göra det. Alban Bergs opera Wozzeck är en sann dystopi, så full av vemod och misstro, att den nästan är outhärdlig att se. Wozzeck mördar sin älskade i ett svartsjukedrama, och avrättas därpå. Jan Lenica fångar vanmakten med precision. Men om man inte känner till bakgrunden till den sorgligaste av alla operor, kan man kanske tycka att affischen är lite fräck, för att inte säga kitschig. Det är väl därför jag har sett den på minst en bar.

Affischens upphovsman föddes i Poznań 1928. Efter att Jan Lenica avslutat sina studier vid Warszawas tekniska högskola, började han skapa affischer, men han jobbade även med animerad film. Han är således lika känd för sina affischer som för sina filmer. Lenica flyttade redan på 1960-talet till Frankrike. Där bodde han till slutet av 1980-talet, då han flyttade till Berlin. Det var också där han avslutade sina dagar 2001.

Affischen ni ser nedan är till Warszawas Teatr Weilki (Stora teatern) uppsättning samma år. Teatr Weilki har en anrik historia, och slog upp portarna för 186 år sedan. Teaterhuset tillhör en av de största i Europa. Hela 2000 tusen åskådare slukar den. Och 1964 slukades de således av operan Wozzeck. Och det var kanske också det som Jan Lenica hade i åtanke när han skapade denna fantasieggande affisch.


En folkloristik cola

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

2 december 2019
Dagens polska affisch
Współczesny folklor polski (Samtida polsk folklore)
Av Elżbieta Cojna
År 1997

Idag jag valt en affisch som kommer från affischkonstens svåra år. Fram till 1989 hade de polska affischkonstnärerna inte behövt konkurrera med andra aktörer från väst. Men efter det att muren föll, blev det fritt fram för stora och resursstarka aktörer äntra den polska marknaden. Plötsligt var det inte bara polska affischer som lyste upp gatubilden. Trots det lyckades polska affischer överleva, och kanske är det beroende på att de polska affischkonstnärerna är uppfinningsrika.

Så som nedanstående affisch från 1997. Elżbieta Chojnahar snillrikt gjort en kommentar på det nya Polen. En Coca-Cola syns invävd i ett folkloristiskt polskt mönster.

Jag har inte funnit så mycket information om Elżbieta Chojna, frånsett att hon är utexaminerad från konstakademien i Warszawa, samt att hon fortfarande är aktiv, och senast i juni hade en utställning i Kraków. Hennes affischer är givetvis en kommentar på samtiden, som sig bör med polska affischer. Och hon gör det med en liten extra knorr, förstås.


En välkänd Boris

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

1 december 2019
Dagens polska affisch
Borys Godunow (Boris Godunov)
Av Józef Mroszczak
År 1961

Ni som är trogna min blogg, minns att jag förra året hade ett galet projekt. Jag hade en adventskalender. Varje dag från första till tjugofjärde december postade jag en polsk affisch. Affischerna var i huvudsak från mellankrigstiden. Det är inte säkert att jag orkar vara lika flitig i år. Min energi känns om möjligt än mindre än förra året. Men förra året ledde min galna produktion av adventsluckor till att jag fick mer energi, och att min skrivklåda och vetgirighet ökade. Vi får se om det kommer att bli så även i år. Men jag gör i alla fall ett tappert försök.

I år hoppas jag att jag kommer att vara lika stringent som förra året. Men de som känner mig vet att jag sällan lyckas hålla mig till någon röd tråd. Jag är helt enkelt för nyfiken. Jag vill också flytta framåt lite i tid, till tiden för det kommunistiska Polen. Orsaken är helt enkelt att det var den tidens affischer som först lockade mig till landet. Men som sagt, jag är ju sällan stringent, så det kommer nog lite annat också.

Så hur inleder man då lämpligast 2019 års adventskalender? Jo, givetvis med Józef Mroszczak. Det var nämligen han som var initiativtagaren och organisatören av Polens första biennale för affischkonst, som gick av stapeln 1966 i Warszawa. Józef Mroszczak hade då bott i huvudstaden i 14 år. Där hade han sedan en tid undervisat på konstakademien. Han var också en av grundarna till tidskriften Projekt, som fokuserades på design.

Innan han kom till Warszawa hade han bland annat jobbat i Katowice, och det var tack vare hans flitiga arbete som stadens konstakademi etablerades 1947.

Józef Mroszczak föddes 1910, men dock inte i Katowice, utan i Nowy Targ. En liten vacker stad, mellan Kraków och Zakopane. Faktum är att man alltid ser de spetsiga bergen från Nowy Targ. De ligger som en vacker kuliss och ackompanjerar stadens själ och rytm. Nå, det är inte något jag vet bestämt, utan något jag fått för mig efter att ha studerat bilder från Nowy Targ.

Affischen jag valt heter Boris Godunov, och är en affisch till Modest Musorgskij opera med samma namn. Jag tror att flera av er har sett den tidigare. Färgen är djupt röd, eller kanske till och med lite ilsket röd. Ett mansansikte tornar upp sig i mitten, och huvudet (eller är det en hatt) har formen av en lökkupol. Några obekymrade gröna bubblor flyger runt i luften kring mannens huvud, och han ser lite förvånad ut. Eller så är han helt enkelt inte helt närvarande, utan drömmer sig bort till den mycket intresseväckande prologen till andra scenen i operan.