Om Ivan Frankos nedre delar
Category: by sophie engström, krönika, literature, Sverige, ukraina
Tags: Ivan Franko, Kate Zambreno, Strindberg
Ibland tänker jag på Ivans kubiska nedre. Hur obekvämt det måste vara att ha en sådan där fyrkantig fot av sten, som han måste stå på. Ständigt fastkilad med ansiktet riktat mot det universitet han aldrig lyckades examineras vid. Ett universitet som nu bär hans namn.
Och ibland tänker jag också på hur otympligt det är med dessa mastodonter i den ukrainska självbilden. Deras in till gudomliga och upphöjda status. Oantastliga. Svåra att kritisera. Omöjliga att ifrågasätta. Vilken bild ger det egentliga till de unga, som kanske har litterära ambitioner? “Alla författare här upphöjs till skyarna som om de vore heliga,” hörde jag en ung kvinna säga häromdagen.
Och förstelnade i en efterkonstruktion som antagligen rimmar illa med vilka de var, tänker jag. I samma samtal, som nämnts ovan, påpekade en något äldre ukrainsk kvinna, att i Sverige verkar vi inte ha några problem att slita ner författarna från deras stensocklar. “Att Strindberg hatade kvinnor förstod jag på hans museum! Det skulle vara omöjligt i Ukraina.”
Den främsta orsaken till den skillnaden i förhållningssätt kommer sig nog av att vi inte har samma behov av att skapa en nationell identitet. Vad det innebär att vara svensk råder det visserligen mycket delade meningar om, men vi behöver knappast Strindberg för att definiera oss.
Annat är det här. Det unga landet Ukraina behöver riktmärken. Något som man kan peka på och säga: “Det här är vi och vår historia.” Fast det är ändå lite synd att det måste innebära en glorifiering av fullkomligt dödliga och troligen felande individer. Ingen är vit som snö. Inte ens Ivan Franko eller Taras Sjevtjenko.
De här herrarna är givetvis inte ensamma om att få bära fram den nationella självmedvetenheten till ukrainarna, men de är ganska påtagliga. Jag vet inte hur många gator och torg som snappat åt sig en bit av deras själar för att ge namn åt sig själva. De är hjältar med stort H.
När jag just i denna stund vänder sista bladet i boken “Hjältinnor” av Kate Zambreno, blir de två herrarnas oproportionerligt svulstiga egon (som inte nödvändigtvis har skapats av herrarna själva, utan är en lömsk efterkonstruktion) ett störande raster, som stör ut alla andra röster. Vem bestämmer att de är Ukrainas kanon? Varför hörs vissa röster nästan inte alls, emedan det trummas på trumvirveln för dessa båda stup i kvarten? Har man en stund över, ja, då passar det bra att slå på pukorna för någon eller båda av dessa herrar. Ju mer jag tänker på alla de röster som inte hörs, och hur dessa två alltid trycks upp i ansiktet på oss, ju större blir tomheten och saknaden efter de andra. Och för unga författaraspiranter är det nog svårt att samtala med helgedomar.
I Sverige är vi måhända för ivriga att riva ner alla från deras upphöjda stensocklar, men det måste väl ändå finnas en plats mellan dessa två extremer?
Plötsligt får jag lust att fråga Ivan Franko själv, om han trivs där uppe på sin stenklump, och jag tror nästan att svaret skulle bli att han känner sig vilsen. Tagen ur sin kontext. Och jag får också ett riktigt trängande behov av att varsamt hjälpa honom ner (för han måste ju vara lite stel i benen vid detta laget). Väl här nere med oss skulle han få höra vad ukrainarna av idag tänker.
Jag är nämligen av den, möjligtvis enfaldiga, meningen att både han och ukrainarna skulle trivas långt mycket bättre tillsammans, om de hade en något mer jämlik relation.
