viewpoint-east.org

Omgiven av galningar – om boken “Furstinnan”

Category: bokrecension, by sophie engström, Galizien, Historia, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Gustav Vasa. Det var ett namnpar som jag under min barndom förknippade med något tråkigt, fult och synnerligen ointressant. Allt som kunde sammankopplas med Vasa var för mig förkastligt. Vasaknäcke var töntigt. Vasaloppet var något löjeväckande. Om någon, via sitt utseende (till exempel om de hade skägg), fick mig att tänka på Gustav Vasa, blev jag både djupt förolämpad, och på många vis äcklad. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, och nu lever jag sedan två decennier med en man som heter Gustav och har skägg.

Så här i efterhand har jag ibland snuddat vid tanken att det handlade om någon extrem känsla av anti-patriotism som angripit min unga barnhjärna. Det var ju ändå han som lagt grunden till det som skulle bli Sverige av idag.

På senare tid har jag dessutom utvecklat ett intresse för denna svenska dynasti. De var ju fullkomligt förryckta allesammans! Revoltörer och spritt språngande galna!

Det var därför med stor förtjusning som jag öppnade den första sidan i Eva Mattssons bok “Furstinnan. En biografi om Katarina Jagellonica“. Ty Katarina Jagellonica (1526-1583) var inte bara gift med en av de vildsinta Vasarna, Gustav Vasas andra son, hon kom också från Polen, vilket gör henne intressant för mig som när en utpräglad fixering vid allt som rör Centraleuropa.

Jag hade således mycket högt ställda förväntningar på biografin. Inte nog med att jag förväntade mig en fördjupad förståelse för det Polsk-litauiska samväldet. Jag förväntade mig även att få min nyfunna fascination för de galna Vasarna tillfredställt.

Eva Mattsson har gjort en noggrann forskning inför författandet av denna biografi. Det är inte många före henne som sökt svaret på vem Katarina Jagellonica var, och hur hon såg på sitt liv i Sverige. Därför är flera uppgifter nya, och Mattsson bryter verkligen ny mark. Det är även så, att Evas stora intresse för denna polska prinsessa, och sedermera drottning av Sverige, smittar av sig hos läsaren. Det är helt enkelt omöjligt att inte bli djupt fascinerad av hennes livsöde.

Ett av de anslag som är riktigt intresseväckande, är att Eva Mattsson medvetet följer de kvinnliga släktbanden. Istället för att fördjupa sig i Katarinas far, får vi följa hennes mors anfäder till Italien. Det här är ett grepp som stärker upplevelsen av att man läser en, i många stycken, oförtäljd historia.

Eva Mattsson ägnar även mycket tid åt att levandegöra tiden hon beskriver. Vi får bekanta oss med arkitektoniska idéer, inredning, klädernas apparition, maträtter och dryckesvanor. Det här skänker en känsla av närhet till det berättade som är förhållandevis sällsynt.

“Furstinnan” är dessutom en mycket vacker, smakfull och omsorgsfullt bearbetad bok. Bildmaterialet är gediget och förstärker känslan av närvaro i tiden.

När jag läst de sista raderna i “Furstinnan” kände jag sorg över att lämna ett spännande sällskap, ja, det var som om jag lärt känna dessa damer och herrar personligen.

Jag måste ändå medge att jag initialt var något förbryllad över hur Eva Mattsson redovisade sina källor. Akademiker-skadad som jag är, upplever jag en stark ångest om jag inte har några fotnoter att klamra mig fast vid. Men snart hade jag helt enkelt förlorat mig i den fascinerande berättelsen om Katarina Jagellonica. Fotnoterna hade jag antagligen ändå inte kontrollerat, och källorna finns ju tydligt markerade i slutet av boken.

Med en avslutande fanfar hävdar jag att detta är det bästa jag läst i sitt slag under senare tid. Och då läste jag “Ett jävla solsken” nyligen. I “Furstinnan” finner vi en medryckande berättarglädje, kryddat med Eva Mattssons stora kunskaper samt att vi omges av den tidens galningar. Ja, mycket bättre kan det inte bli!

En orädd hare gör (kanske) comeback

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Man ska inte tro att man inte är mottaglig för påverkan. Vi har en tendens att inbilla oss att det är andra som är mottagliga, men plötsligt får man en påminnelse om att man själv faktiskt vandrat ut på den stig någon annan stakat ut för en. Det blev jag varse häromdagen då jag läste om Arsenij Jatsenjuk. Nå, egentligen handlade det inte om honom, utan vad andra fått oss att tro.

Ni minns möjligtvis de stökiga månaderna 2016, när dåvarande premiärministern Jatsenjuk petades från sin post? Illasinnade rykten om honom började florera. Han skulle vara korrupt, och ha förhalat alla viktiga reformer som EU och IMF krävde.

Jag var själv väldigt kluven under den tiden. Orsaken var att jag alltid haft ett gott öga till denne envise politiker. Många i Ukraina, men även internationellt, har gjort sig lustiga över honom. En del har även använt det löjeväckande öknamnet Haren, för att försöka förstärka bilden av honom som fjantig och lite… ja, harig.

Jatsenjuk har dock aldrig varit harig. När han tillträdde som premiärminister efter revolutionen 2014 sa han själv att det var ett självmordsuppdrag. Men han menade att det passade honom utmärkt. För rädd var han i alla fall inte.

Jag minns tydligt bilderna av den ivrigt arbetande premiärministern när han åkte tunnelbana (istället för limousin, som hans företrädare), eller när han flög ekonomiklass till Bryssel. Det var lätt att uppfatta skillnaden mellan honom och hans företrädare. Och det var lätt att bli förförd av den iver han tog sig an uppgifterna på sin nya post.

Men min uppfattning om honom stämde verkligen inte överens med den genomsnittlige ukrainarens syn på Jatsenjuk. Det är kanske därför inte så svårt att förstå att han blev utmanövrerad utan att det tycktes beskymra folket.

Ryktena som cirkulerade 2016 var alltså att Jatsenjuk förhalade alla viktiga politiska beslut, och att han i synnerhet förhalade de som handlade om det angelägna arbetet mot korruptionen. Först var jag ganska skeptisk till dessa påståenden om Jatsenjuk. Men efter en tid började även jag tvivla, och ganska snart blev jag nästan lika övertygad som alla andra, Haren var korrupt.

När han lämnade posten som premiärminister kände jag dock något av sorg. Kanske mest för att jag upplevde det som om jag blivit lurad av den envise haren.

Sedan har jag inte funderat nämnvärt på honom. Han har fladdrat förbi i olika notiser, men jag har inte fördjupat mig i vad som skrivits.

Tills häromdagen.

Då läste jag plötsligt att polisen i Ukraina ska öppna en utredning om hur avsättningen av Jatsenjuk gick till. Det har nämligen nu framkommit att det då betalades ut stora summor pengar för att Jatsenjuk skulle motarbetas. Någon var alltså väldigt intresserad av att få Haren ur vägen.

Enligt de senaste påståendena skulle ledamöter i parlamentet (Verchovna Rada) har blivit köpta för att sabotera Jatsenjuks arbete. Men inte nog med det, man ska även ha betalat demonstranter för att skapa oreda och sprida misstro mot dåvarande premiärministern. Jatsenjuk hävdade å sin sida att hans förslag om förändringar medvetet motarbetades. Ett påstående som många vid den tidpunkten viftade bort. Hela tilltaget att få Jatsenjuk avsatt lyckades, och Haren steg ner från sin post. (De Ukraina-kännare som läser det här kanske reagerar och fräser: det där var väl hopplöst förenklat! Jag medger att så mycket väl kan vara fallet. Men vem har verkligen energi, och simultankapacitet, att fatta alla kosvängar som görs i ukrainsk politik?!)

Jag minns att jag då läste någonstans att han menade att han skulle komma tillbaka. Det var inte för utan att jag drog på smilbanden åt det påståendet. Hur hade du tänkt att det skulle gå till? skrockade jag. Men det betydde inte att jag inte kände sorg. Han hade ju verkat så uppriktig i sin insats.

Nu tycks det alltså som att i alla fall polisen tycks tro att det ligger någonting i de anklagelser som Jatsenjuk kom med då. Om det leder till att min favorithare kommer tillbaka återstår att se. Men en sak är i alla fall tydligt, Jatsenjuk är en riktig överlevare och envis som synden. Vem vet, kanske han en dag återkommer på en ministerpost. Dock bör man påminna sig om att det slagfält, som kallas “politik” i Ukraina, är allt annat än förutsägbart. Ännu har i alla fall inte Jatsenjuk svingat sitt svärd för sista gången. Eller är det en morot han håller i handen…?


Jatsenjuk i ekonomiklass. (Bildens källa.)

En resa mot avgrunden – “The graveyard” av Marek Hłasko

Category: bokrecension, by sophie engström, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag öppnar en ny bok och låter mina ögon svepa över de första raderna, känner jag alltid en särdeles njutning. Det okända lockar mig, och jag längtar efter att få kliva in i en annan värld. Precis så kände jag när jag öppnade “The graveyard” (Cmentarze) från 1958 av Marek Hłasko. En trivsam rysning löpte genom min kropp.

Ganska snart förändrades allt. Njutningen förbyttes mot en ängslig förfäran. Under resten av den korta romanen kastades jag allt längre ner i förtvivlans och hopplöshetens avgrund. Det är en förfärlig läsning, men dock så fasligt viktig.

“The graveyard” kretsar kring 48-årige Franciszek Kowalskis liv. Nå, det är inte helt sant. Romanen kretsar kring ett förödande felsteg som leder till att Franciszeks kretslopp sätts ur spel.

Betättelsen, som troligen utspelar sig ett decennium efter andra världskriget, inleds med att Franciszek möter en gammal vän. De har slagits sida vid sida tillsammans med de polska partisanerna under krigsåren. Det blir en blöt afton, och många kära minnen återupplevs. På vägen hem från sammankomsten med vännen blir Franciszek stoppad av polisen. Ordväxlingen mellan polisen och den överförfriskade Franciszek leder till att den senare blir arresterad. Avgrunden väller nu fram över hans liv, krossar allt Franciszek har uppnått. Det går inte att berätta mer om handlingen om jag inte ska spoliera hela er förestående läsupplevelse.

Utan att göra några ingående miljöbeskrivningar, gör Hłasko dåtidens Polen fullkomligt levande för mitt inre. Jag kan utan svårigheter se de trötta människorna släpa sig mellan hemmets boning och deras arbetsplatser. För mig ser jag hur middagsborden står dukade med de få varor man lyckats komma över. Jag ser butikernas gapande hyllor, och de luggslitna husfasaderna. Det är nästan så att jag känner doften av koleldningen och hur den blandas med en doft av żurek. Bilderna blir så plågsamt verkliga, att jag kommer på mig själv med att tro att jag ska möta Franciszeks frågande blick när jag lyfter mina ögon från bokens sidor.

Marek Hłasko alltför korta liv skulle nästan själv kunna platsa i en roman. Han föddes i Warszawa 1934, och växte därför upp under andra världskriget. Ett krig som också präglade hela hans existens. Han medgav själv att efter kriget kunde han inte förmå sig att skriva något vackert. Allt genomsyrades av hans upplevelser från denna tid. Efter en tumultartad studietid blev han lastbilschaufför, men han blev inte långvarig inom det skået. Han började skriva, och blev förhållandevis snabbt erkänd.

Hłasko närde en stor kärlek till Polen. Han emigrera, men kom tillbaka, trots att han inte var önskad. Han vistades i Paris, där han kallades Polens James Dean, för att sedan ge sig av till Västtyskland, och därefter till Los Angeles. Där var tanken att han skulle skriva filmmanus, men misslyckades och hade istället (?) en affär med Betty Ray, hustru till skådespelaren Nicholas Ray. Hłasko fortsatte med att skapa oreda. Under en fest ska han lekfullt ha knuffat ut filmaren Krzysztof Komeda utför en brant sluttning. Komeda avled fyra månader senare av skadorna.

Hłasko dog 1969, samma år som Komeda, i västtyska Wiesbaden, blott 35 år gammal. Marek Hłasko blev alltså 13 år yngre än Franciszek Kowalski, då denne gick mot sin avgrund.

Ukrainsk kroppsaktivism

Category: by sophie engström, gender, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Kroppsaktivism. För några år sedan visste jag inte vad det var. Om någon frågat hade jag nog svarat att jag trodde det handlade om tatueringar. Men sedan en tid har denna hashtag blivit ett lika vanligt inslag som gulliga kattbilder eller bilder på olika vätskor eller föda som ska inmundigas.

För den som inte vet vad det är, kommer nu en rapsidisk beskrivning. Det handlar om att försöka sprida kunskap om att alla kroppar inte ser ut som de skönhetsideal vi omges av. Med bilder på sina felande fysionomier försöker man ingjuta mod i inte bara sig själv, utan även hos andra som inte begåvats med kroppar som följer idealen. Det är svårt att sia om detta är en trend som kommer bestå, men eftersom den tycks ha god spridning över åldersgrupperna har den möjligtvis förutsättningar att stanna här i alla fall under en ganska lång tidsrymd.

Kvinnor tycks dominera i denna aktivism, men jag håller det inte för omöjligt att det snart får spridning bland män. För faktum är att väldigt många män också tildelats kroppar som inte följer förväntningarna på hur en manskropp ska se ut.

Kroppsaktivism är troligen inte en svensk företeelse. Den går nämligen att finna på många platser runt om i världen. Men jag tror att en förklaring till varför kroppsaktivism fått ett sådant genomslag i Sverige, är att vi har mycket sträng syn på våra kroppar. Den ska tuktas och anpassas. Vi springer gator upp och ner. Styrketränar och bantar. De flesta jag känner i Sverige gör något med sina kroppar så att de bättre kan knövlas in i idealet.

När jag flyttade till Lviv var jag mycket smalare än jag är nu. Det berodde på att jag hade gått hungrig i praktiskt taget hela mitt liv. Och åren före jag flyttade sprang, eller powerwalkade, jag upp till fyra timmar om dagen. Jag gjorde även 200 situps och 100 armhävningar. Det fick mig att må bra, sa jag. Men i hemlighet ville jag helst slippa att tvinga min kropp till denna utdragna tortyr.

Min första tanke när jag fick jobbet i Lviv var hur jag skulle finna plats och få tid till mina fysiska aktiviteter för att hålla kroppen i schack. Väl på plats insåg jag att det faktiskt knappast fanns tid, eller lämplig plats för detta. I gengäld har jag svällt. Ja, jag skulle nog vilja påstå att jag är ganska rund… Ja, kanske rent av tjock. Till och med ordet skrämmer mig, men det är så sanningen (eller snarare min kropp) ser ut.

Jag är inte på långa vägar där att jag har accepterat min transformation. Tvärtom. Men något annat har kommit i vägen för mitt självhat. Och det är de ukrainska kvinnorna. Unga kvinnor, eller flickor, är ofta smala här. Men långt ifrån alla. Och i synnerhet inte om man rör sig lite uppåt i åldrarna. Det är de där andra, de som inte är smala, som gjort att jag inte riktigt kan hänge mig åt mitt självförakt.

Om man är rund om magen, har hängande överarmar, dubbelhaka eller rund bak, ja, då är det fritt fram att visa hela härligheten. Här finns inga stora tunikor eller andra plagg som man ska gömma den trilskande kroppen i. Är man rund eller tjock så är man. Klart att det även finns de här som vånas över sina kroppar, men det framstår som om det är mer accepterat att visa upp hela sin härlighet. Få stirrar förfärat på den olydiga kroppen. Det finns något oerhört befriande i det som gör att jag inte skäms över mig själv. Nå, jag skäms i alla fall inte lika mycket.

Jag är därför inte säker på att kroppsaktivism egentligen behövs här. Magar och rumpor, ben och överarmar syns tydligt i de ofta åtsittande kläderna. Man skäms inte för sig. Det tycks som om de flesta runda verkar acceptera sina fysionomier. Eller så är det en slags resignation. En positiv sådan. Där man inte ödslar tid på något som ändå tycks lönlöst att försöka besegra. Och jag har nu lärt mig att avguda denna ukrainska möjliga kroppsaktivismen.

Den egentliga orsaken till att jag inte fortsätter att utsätta min kropp för alla dessa påfrestningar är att jag mentalt mår bättre. Nu går jag ut och promenerar för att jag vill se saker. (Jag har tidigare skrivit om mitt planlösa irrande, och upprepar därför inte det nu.) Gå, ja, det gör jag. På lediga stunder är det min huvudsakliga sysselsättning. Men nu går jag inte för att bränna kalorier, utan jag vill se och kontemplera över sakernas tillstånd. Och den typen av fysisk aktivitet mår jag mycket bra av.

Nu återstår bara det svåraste. Att acceptera att min kropp är som den är. Jag lär aldrig börja med offentlig kroppsaktivism, men i alla fall klara av att se på mig själv utan att vända bort blicken. Jag behöver inte älska min kropp, bara jag slipper lägga mer energi på att tortera den, och på att hata den.

have a look
Männen blev tyvärr mycket osynliga i denna text. Jag kompenserar det med denna bild, och ett löfte om att återkomma till temat, men då med fokus på männen

Europadagen – en dag för samverkan… och fred

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett taktfast trummande ljuder över vår gård. Det är en av våra grannar som beskådar segerparaden i Moskva. Så här har det varit alla år jag bott här. Oavsett kriget i Ukraina, annekteringen av Krym, segerparaden ska beskådas, tycks min granne tycka.

Egentligen motsätter jag mig inte detta. Vad vet jag om skälen? Kanske beror det på att de hade någon släkting som dog i andra världskriget? Kanske gör de det slentrianmässigt? Oavsett skälen tycker jag att de har sin fulla rätt att göra så. Ukraina är en demokrati, och här ryms lika många förhållningssätt till detta som det finns medborgare.

Men under min tid här har jag sett hur 9 maj förvandlats från en dag som firades med pompa och ståt, till en dag bland många andra dagar. Det är ingen stor högtid nuförtiden. Det var faktiskt flera år sedan det var så.

Det kan bäst förklaras av Rysslands aggressiva politik mot Ukraina. För oavsett var man står i konflikten, bör man kunna hålla med om att Ryssland är ett fasligt stort rike, som faktiskt gav sig på en väldigt mycket mindre och svagare broder. Broderskapet är sedan fyra år stendött. Frågan man kan ställa sig är om vi i vår livstid kommer att kunna se en normalisering av relationerna. Mycket talar för att vi aldrig kommer uppleva det.

När min grannes TV basunerar ut Moskvas militära parad, tänker jag i min stillhet på Europadagen. Det är ju egentligen inte så konstigt, för det var ju just krig som ledde fram till att den tillkom överhuvudtaget. Den 9 maj 1950 uttryckte Robert Schuman, en fransk politiker och tillika dåvarande utrikesministern för Frankrike, en deklaration för ett enat Europa. Enligt hans mening skulle en sådan modell förhindra att ett nytt krig bröt ut på kontinenten. Långt senare resulterande hans deklaration i det EU som vi har idag.

Det finns de som vill motverka att EU får mer makt, och det finns de som helst ser det falla sönder. Till den senare kategorin hör Rysslands president Vladimir Putin. EU är långt ifrån perfekt. Det finns många problem i detta kolossala bygge. Många kritiserar det för dess nyliberala ordning. Andra säger att det är en överstatlig konstruktion som hindrar nationerna att ta egna beslut. Trots att dessa två kritiska röster kommer från både vänster och höger, förenas de i en vilja i att riva upp EU av idag.

Det finns visserligen en punkt jag kan hålla med kritikerna av EU, och det är den fortliknande konstruktion gör allt för att hålla ute de som inte välsignats med att födas i EU. Jag har inget recept på hur man ska lösa migrationsfrågan, men dagens slarvigt ihoptråklade lösningar kommer inte gagna oss i framtiden. De saknas långsiktigt tänkande. Som om man trodde det fanns några Quick fix på århundraden av slaveri och utnyttjande av andra kontinenter… Som sagt, jag har ingen lösning, men kan se att de som tror att lösningen är att bygga högre murar kommer att få fel. Murar har aldrig varit någon långsiktig lösning.

Från min horisont är båda grupperna lika förryckta (och ofta förvillande lika). EU har brister, och de borde åtgärdas, utan att för den delen rasera det projekt som just nu håller samma vår splittrade kontinent. Det är också så att EU har många fördelar som ofta glöms bort av dessa kritiska eller negativa röster. EU har samarbetsprojekt som utbildning, inom kultur, inom polisväsendet, inom miljöarbetet, inom infrastrukturprojekt, inom den fria rörligheten och så vidare. Utan dessa vore vi fullkomligt eftersatta, och väldigt svaga. Att EU är ett nylibelt projekt är givetvis något inte ens jag särskilt vurmar för. Men i kölvattnet på detta förhatliga har alltså projekt tillkommit som är synnerligen viktiga om man önskar ett Europa som kan samverka. Sådant uppkommer nämligen inte av sig själv. Man måste ge det en knuff i rätt riktning.

Och när det finns de som trummar på sina krigspukor är det extra viktigt med samverkan och samarbete.

Min grannes TV trummar på. Speakern, som berättar om de krigiska härligheterna, säger “Ryssland” i praktiskt taget varje mening. Jag vänder mina öron och ögon istället mot de som hoppas på en framtid där vi inte använder nationalismen som gödning för gemenskap. Och för mig framstår EU som det enda uppriktiga försöket att skapa det. Därför firar jag Europadagen idag den 9 maj, med resten av EUs medborgare.

Men eftersom jag bor i Ukraina kan jag tursamt nog fira dagen en gång till. Den 19 maj är det dags igen, för då firar Ukraina Europadagen. Och tro mig, det brukar vara med pompa och ståt.


Bildens källa.

Lvivianernas Lviv

Category: by sophie engström, krönika, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En spårvagn skramlar förbi på gatan utanför vårt paradis. Ovanför våra huvuden svävar tornseglarna, och mellan deras tjut letar sig andra fåglar in. Vinden prasslar lekfullt i vårt päronträd. Ja, det är ett paradis, och vi är lyckligt lottade att bara ha fönster in mot gården.

För de riktiga lvivianerna (de som bor i Lviv) är staden inte hel utan en gård. Eller rättare sagt, vi har två Lviv. Ett som är fasaderna, och ett liv som är inne i vävnaderna hos huskropparna. Där inne ser man tydligare de mönster av årsringar som bestämt tidernas gång och regler.

Sovjetunionen försökte måla över, skyla, tidigare epoker. Eftersom medborgarna i detta välde alltid erbjöds det sämsta möjliga, ville färgerna aldrig riktigt fästa. Deras tjocka och grötiga lekamen faller sönder bit för bit. Och bakom den tittar en svunnen tid uppkäftigt fram. Stanisław Lem, som kallade Lviv Lwów, har ju sagt att “man kan ta lwowianen ur Lwów, men inte Lwów ur lwowianen”. Faktum är att han hade fel. Lviv har inte glömt någon. Bakom färg och puts tittar deras Lwów, eller Lemberg, fram bakom det sovjetiska Lvov. Och det är på gårdarna det särskilt syns. De här lagren av epoker. Det Lviv man hittar på gårdarna är oftast blomsterrabatter. En reform på 1990-talet, gjorde att praktiskt taget varje gård har en åldrad dam eller herre som utövar gerillaodling.

Häromdagen var jag på en fotoutställning om Lvivs gårdar. Just nu står gårdarna inför ett paradigmskifte. Det är frågan om de ska renoveras eller glömmas bort. Vissa tycker att gårdarnas väggar ska vara målade i en enhetlig färg. Inga mystiska utbyggnader eller annan uppfinningsrikedom ska tillåtas. Men då skulle Lvivs gårdar förlora sin karaktär, bli som till exempel Berlins innergårdar. Vita väggar. Gröna buskar som är så lika att det tycks som om det inte alls är olika buskar utan samma som bara går mellan gårdarna.

På min gård känner jag alla, utan att kunna allas namn. Vi har de som tycker om mig, och de som önskar mig sämre hälsa. Vi hade till förra veckan två skrotbilar på gården. Nu är det bara en. Vi har massor av knasiga utväxter, som helst inte korresponderar med varandra utan sjunger sin egen egensinniga melodi. Vi har en underbar rabatt, som sjunger till oss alla, och vårt päronträd är vän med nästan alla. Och i vårt paradis, där staden hålls lite på håll, råder vår egna symmetri, som bara existerar på vår gård.


Från utställningen om Lvivs gårdar.

Stefania Sempołowska – en lärarpionjär

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, jiddish, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Om det var 1880 eller 1881. Hon kunde senare inte minnas vilket år, men det hon mindes var vad hon såg. Och det hon såg var fasansfullt. Hon såg hur människor krossade fönster, hur möbler förstördes, hur sängbolstet drogs ut, slets i stycken och hur dunet sedan låg som vit snö på gatan. Hon såg hur vanliga människor gav sig på värnlösa familjer. Barn och gamla med förskräckta och jagade ansiktsuttryck. Hon såg sedan hur polisen avslutade jobbet och körde iväg de sista av de utsatta. Det hon såg skulle förändra henne och påverkade hennes livs val, och sedemera yrke. Det hon såg var en pogrom riktat mot judiska familjer i Warszawa. Och hon som såg detta hette Stefania Sempołowska.

Stefania Sempołowska föddes den första oktober 1869 i den polska provinsen Polonisz, som ligger mitt i Polens hjärta. Det här var dock tiden då Polen inte fanns på kartan, och platsen hon föddes på tillhörde Tsarryssland. Hon framlevde sina första år med sin familj i Polonisz till början av 1880-talet, då hon och hennes mor flyttade till Warszawa. Och det var då hon såg den pogrom som förändrade allt.

Hennes kall blev att verka för likvärdig utbildning, och för mänskliga rättigheter. Det var särskilt barnen hon ömmade för. Som 17-åring avlade hon därför examen i läraryrket, och genast började hon undervisa. Hon började även tidigt att verka som journalist och under sitt liv hann hon skriva flera böcker om pedagogik och undervisningsmetoder.

Under sekelskiftet blev hon alltmer aktiv inom politiska rörelser, och hon initierade senare en polsk rikstäckande kongress, som under revolutionen 1905, tog parti för de revolterande grupperna. Ett annat viktigt beslut de tog var att de skulle, så som Stefania Sempołowska redan gjort en tid, undervisa fattiga barn i folkskolorna. Stefania var vid den tiden något av en pionjär.

Efter revolutionen fortsatte hon sin kamp för de utsatta i samhället. Hon hjälpte bland annat fängslade politiska fångar att fly, vilket ledde till att hon förvisades till Galizien. (Nå, ett underligt straff, om du frågar mig. Det här är ju paradiset på jorden.) I Galizien trakasserades hon dock ideligen av myndigheterna, och hennes liv kan inte alla gånger varit lätt. Men det hindrade henne inte från att fortsätta sin kamp för de allra svagaste.

När andra världskriget bröt ut var hon en åldrig kvinna, och hon var sängliggande och svårt sjuk. Hon vårdades av en av sina gamla elever, Aniela Steinsberg, som även var medlem i den polska underjordiska motståndsrörelsen.

Stefania Sempołowska avled i Warszawa den 31 januari 1944, vid en ålder av 74 år.