Festivalen Kontrasty har fortsatt oförtrutet under veckan men tyvärr har jag inte haft mycket tid över att gå på konserterna. Men några konserter har jag ändå lyckats komma iväg på.
I lördags var det Kontrasternas natt, flera konserter i ett, skulle man kunna säga. Natten inleddes redan kl 21 med organisten Marek Toporowski som spelade Phillip Glass “Dance 4 for organ”. Toporowski spelade sedan flera stycken av Glass, som mellanakter till de andra konserterna.
De flesta besökare kom nog för Stravinskijs “Historien om en soldat”, som framfördes med dansare, och framför allt borde violinisten Lydiya Futorska fått stående ovationer. Hon fenomenal.
Pukslagaren Aleksander Wnuk var dock nattens stora överraskning. Han spelade bland annat stycken av de danska tonsättarna Per Nørgård och Poul Ruders. Med inlevelse och engagemang fick Wnuk oss åhörare att spetsa öronen lite extra. Det var nämligen inte lättgenomträngliga verk, och utan Wnuks inlevelse hade det nog varit lätt att tappa tråden.
Kontrasternas natt pågick ända till 6-tiden på morgonen, och det var många som njöt till slutet som ackompanjerade soluppgången .
En annan konsert som bör omnämnas är uppförandet Morton Feldmans “Piano och stråkkvartett” från 1985. Ett mycket minimalistiskt verk, som kräver stor koncentration. Jag tyckte själv inte om den videoprojektion arrangörerna valt att visa i samband med konserten. Enligt min mening störde den enbart det långsamma och utdragna crescendo Feldman tänkt för åhörarna. Jag förstår idén, att verket är tålamodsprövande och att åhörarna stundtals kan tappa modet och motivationen. Men att försöka avleda uppmärksamheten från verket är fel, enligt min mening. Det finns inget fult i att ibland tappa fotfästet i musiken. Det kan däremot bli förvirrande med en annan narrativitet, som kräver vår uppmärksamhet.
Festivalens avslutande konsert är imorgon. Jag ser framförallt fram emot verket av den polske tonsättaren Tomasz Opałka. Jag hörde ett verk av honom på förra årets festival som gav mersmak.
En epok är över i Lviv. Santa Barbara-epoken. Santa Barbara var en marknad som låg i förorten Sychiv, som ligger i Lvivs sydöstra utkant. Marknaden uppfördes 1994 och kallades för Santa Barbara eftersom dessa valv i entrén påminde invånarna i Sychiv om den amerikanska TV-serien med samma namn. En TV-serie som var omåttligt populär i det postsovjetiska Ukraina.
Nu har marknaden fått lämna plats för den nya spårvagnslinjen som förhoppningsvis invigs snart.
Det har varit så många turer kring bygget av spårvagnslinjen och att marknaden skulle rivas, att inte bara jag har tvivlat på om det verkligen skulle bli verklighet. Men nu tycks det i alla fall vara så att marknaden slutligen har fått flytta på sig. Marknaden har fått en ny placering, på en tidigare ödetomt någon kilometer närmare centrum. Men det är inte troligt att man kommer att döpa den till Santa Barbara denna gång. Den postsovjetiska vurmen för amerikansk glamour känns inte lika påtaglig idag.
Sychiv är för övrigt Lvivs folkrikaste bostadsområde. En tredjedel av Lvivs invånare bor i Sychiv. Jag brukar alltid rekommendera besökare att åka dit på besök. Dels för att man ska få en uppfattning om hur de flesta Lvivianer bor, men också för att det alltid brukar vara trevligt att komma dit som utlänning. Ett vänligt bemötande tycks vara praxis. Det är i alla fall min erfarenhet.
Jo, det är alldeles sant. viewpoint-east återuppstår efter en välbehövlig vila. Även bloggar måste vila. Det brus av röster vi färdas med, och som undertecknad givetvis medverkar i, är både en injektion av tankar och en tärande kraft. Ett avstånd till skapandet känns ibland nödvändigt. Kanske för att det på många sätt inte leder till det efterlängtade crescendo vi ofta hoppas på.
Nu återuppstår inte viewpoint-east av egen kraft. Utan med hjälp av musikens kraft. Idag var det nämligen smygstart på den tjugoandra upplagan av festivalen Kontrasty (kontraster). Denna prolog var en fullkomlig upplevelse. En sådan där konsert när du kommer på att du slutat andas, men att det inte är en otäck eller skrämmande känsla.
Konserten inleddes med esten Arvo Pärts Fratres för stråkorkester och slagverk. En öppning som varsamt ledde oss in i lettiske Pēteris Vasks Distant light, Konsert för violin och stråkorkester. Kvällens solist, Mark Bouchkov spelade med en sådan inlevelse och empati att det faktiskt rörde flera av oss till tårar. Hans varma klang kramade varsamt fram varje ton. En inlevelse som smittade av sig på och inspirerade de unga musikerna i Akademins stråkorkester (som kvällen till ära spelade bättre än någonsin).
Det kändes nästan overkligt att vi skulle orka mer efter Bouchkovs och Vasks prestation. Men då hade jag glömt att vi skulle få lyssna till Galiziens akademiska kammarkör. Ukrainarna är, som Pärts och Vasks landsmän, ett sjungande folk. Det avspeglar sig på kvaliteten på körerna, och ovannämnda kör är också så fantastisk som körer kan vara om de är riktigt utsökta. Inte en enda stämma är svag. Varje stämma blir en röst. En varm och vänlig röst som leder oss bort från bruset vår verklighet idag utgörs av. In i oss själva för att sedan byta riktning och leda oss ut tillsammans. I en gemensam röst och kraft.
Kvällen var alltså en sant spirituell upplevelse. Musikaliskt spirituell. För vad som än händer, kan musik alltid läka och hela.
Och stilla bruset.
Academia Lviv Chamber Orchestra / UA Artur Mykytka / UA, director and concertmaster Myroslav Skoryk / UA, artistic director Galician Academic Chamber Choir / UA Vasyl Yatsyniak / UA, artistic director
Mark Bouchkov / BE, violin Volodymyr Syvokhip / UA, conductor
Arvo Pärt/EE-DE/*1935/ Fratres for strings and percussion (1991) Prayer after the Kanon (from Kanon Pokajanen) for mixed choir a cappella (1997)
Pēteris Vasks/LV/*1946/ Pater Noster for choir and string orchestra (1991) Distant Light, Concerto for violin and string orchestra (1997) Dona nobis pacem for string orchestra and mixed choir (1996)
Yurii Laniuk / UA / * 1957 / Hail Mary for mixed choir a cappella (2009)
* – World premiere ** – Ukrainian premiere Δ – for the first time at theContrasts
I juli kunde ni höra min röst i P1s programserie Radiokorrespondenterna. En riktigt ära, även om jag ibland tyckte att jag inte lyckades ta så mycket plats som jag önskade. Det viktigaste var, och är, att jag fick möjlighet att vara med i samma program som lysande Maria Persson Löfgren, som jag verkligen beundrar, samt att jag inte sa något jag ångrade efteråt. Så även om den självkritiska rösten är långt starkare än den med självrespekt, så är jag underligt nog nöjd ändå. Det är verkligen inte vardagsmat för mig 😉
De som känner mig vet att jag kallar denna sommar för Sommaren med Olga. Och det är verkligen så. Sommaren med världens mest inspirerande berättare och berättelser. För det är så jag tänker på Olga Tokarczuk, som berättaren och berättelsernas urOlga. Den sanna Olga.
I sommar har jag läst Daghus, natthus, Löparna, Björnens ögonblick. I våras läste jag Jakobsböckerna och tidigare i vintras läste jag Styr din plog över de dödas ben. Snart vältrar jag mig i Spel på många små trummor och hemma i Lviv väntar Gammaltida och andra tider.
(UPD: På Ariel Förlag finner du Olga i svensk översättning.)
Så är det verkligen Sommaren med Olga? Det är kanske Epoken med Olga.
Det var därför som jag med viss bävan idag åkte till Louisiana på Själland för att lyssna till henne på deras litteraturdagar. Tänk om jag inte känner igen berättaren Olga i den fysiska personen? Tänk om jag tycker att hon är osympatisk och sedan ratar berättelserna för att den fysiska personen inte tilltalar mig? Tänk om hon stjäl min Olga från mig?
Men så var nu inte fallet. Det var ungefär som att träffa en gammal, kär vän. Både bekant och lite nytt på samma gång. Det var igenkännande och samtidigt ovant.
Mötet blev ensidigt, ty jag är mycket blyg och vågar inte riktigt att tränga mig fram för att delge min kärlek till hennes berättelser. För var ska jag börja? Hur skulle jag kunna säga vad jag känner? Det räcker liksom inte riktigt med ett Tack. Men jag tror ändå att min kärlek till hennes berättelser når henne på något vis. Genom någon underfundig under- eller överjordisk kanal där bara samtalet mellan betättaren, berättelserna och läsaren, höraren, searen finns. Där ingenting annat stör.
Och vet du vad, Olga, jag tror också att berättelser kan leda till revolutioner.
När Ukraina igår firade sin konstitution, så var det nog många i Lviv som passade på att gå för att lyssna till Jamala, Eurovision contest-vinnaren 2016. Park kulturyj var tydligen fullsatt till sista grästuva. Jag tror och hoppas att alla fick en härlig avslutning på Alfa Jazz på denna speciella dag (som ni kan läsa om mer nedan).
Själv valde jag att fly folkmassorna och avnjuta en konsert på Festivalen för äldre musik, som avslutas i övermorgon. Vi gästades nämligen av Fundacja Akademia Muzyki Dawnej från Szczecin i norra Polen. Under dirigenten Pavel Osuchowski ledning fick vi höra framgent ur operan “Król Łokietek czyli Wiśliczanki” av Józef Elsner. Denne kompositör var till igår helt okänd för mig, och jag måste medge att jag inte hade några förväntningar alls på själva stycket. Jag gick nog mest dit för de långväga gästernas skull.
Det skulle dock visa sig att operan var långt mycket mer fascinerande och borde vara ett verk som man lättare kan få höra. Det verkar inte finnas några inspelningar på youtube, så ni får nöja er med Gustav Söderströms inspelning från igår.
Operan skrevs under den tid som Polen inte var självständigt utan delat mellan tre imperier. Operan handlar om Vladislav I av Polen, även kallad “Vladislav den armbågslånge” eftersom han var så kort. Tematiken på librettot var därför känsligt när Elsner skrev operan. Den fick antingen inte uppföras alls, eller inte affischeras, eftersom man inte fick sprida dylik polsk historia.
Musiken är ofta humoristisk och lockar lyssnaren till skratt. Dirigenten Pavel Osuchowski avbröt sig dessutom mitt i operan, för att fråga oss åhörare om vi “hörde hur de sprang”. Jo då, tillkännagav vi, visst hörde vi det!
Gårdagens solister var mycket exakta. Här snubblades inte på en ton. Lika så kören, som fick tonerna att sväva fram över imaginära vidder. Och visst fick vi nästan lust att dansa till de mazurkor som vi kunde skönja.
Så nej, jag ångrar inte mitt val av musik för dagen. Och det är det som är så underbart med Lviv, för varje musikhjärta finns det massor av plats.
Sopran: Adriana Buiak-Tsyran
Mezzo-sopran: Tetiana Makhnovska
Tenor: Nazar Tatsyshyn
Kör: A Cappella Leopolis (Konstnärlig ledare: Liudmyla Kapustin)
Orkester: Orkiestra Famd.pl (Konstnärlig ledare: Pavel Osuchowski)
Dirigent: Pavel Osuchowski
Text: Sophie “Sonia” Engström
Bild och film: Gustav Söderström
One of Europe’s first constitutional documents was signed in Ukraine in 1710.
The document was an agreement between the Hetman and the Cossacks, who themselves acted on behalf of the Ukrainian people: it thus differed from other documents of this type, which were between a hetman and a monarch-protector. This was the first time that a newly elected hetman created with his voters a formal agreement that clearly delineated the bases and lines of power. The Constitution was approved by the Swedish King Charles the XII. It was written in Latin and Old Ukrainian and consisted of a preamble and 16 articles, but it did not take force, because it was written during the Hetman’s exile. The Orlyk Constitution is at the core of Ukrainian political, philosophical and legal thought.
With the “Pact and Constitution of Rights and Freedoms of the Cossack Army” (“Pacta et Constitutiones legum libertatumqe Exercitus Zaporoviensis”), the Ukrainian Hetman led not only Ukraine, but also the entirety of Europe, onto the path of democratic development in the eighteenth century.
According to historians, the Orlyk Constitution is one of the first European latter-day constitutions.
Hetman Orlyk was elected after the death of Ivan Mazepa. He headed the first Ukrainian political emigre community in Western Europe and the government in exile.
Pylyp Orlyk (1672-1742) came from an old Czech family. His father died in the war against the Turks. Pylyp studied at the Jesuit College in Vilnius and was an excellent student at the Kyiv-Mohyla Academy. He was an educated man, distinguished in oratory and poetry and interested in philosophy and literature. He was competent in Ukrainian, Polish, Slavonic, Bulgarian, Serbian, Latin, Italian, German, Swedish, French, Russian, Ancient Greek, New Greek and probably Turkish. He held positions in the General Military Chancellery and subsequently became a general secretary and Mazepa’s closest adviser.
Pylyp Orlyk is one of the greatest freedom fighters in Ukraine’s history. The street in Kyiv on which the Supreme Court of Ukraine is located was named in his honor. In the Swedish city of Kristianstad, in which he lived, there is a memorial plaque in his honor.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
