viewpoint-east.org

En resa i tid 

Category: by sophie engström, photography
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det finns något mycket fascinerande med gamla fotografier från förra sekelskiftet. De som känner mig vet att jag älskar dem. Jakob Riis var en fotograf, vars skildringar från New York aldrig upphör att fascinera.

Genom att se på gamla fotografier öppnas för mig en dörr i mitt medvetande. Man kan se människor, som jag, men med andra förutsättningar. Det är så priviligerat att få se in i deras tid. Även om jag givetvis aldrig kommer att fullständigt kunna förstå hur det var att leva där och då. 

Det var därför som jag blev extra exalterad när jag fick höra att kulturpalatset i Lviv skulle hysa en utställning med gamla fotografier från stan. Det är nämligen så att en av alla mina stora fritidsintressen är att samla fotoböcker med fotografier från gamla Lviv. 

Utställningen visade sig att vara precis så exalterande som jag hoppats. Printarna var mycket bra gjorda, och vi kunde med lätthet utläsa de okända ansiktena. Det var nästan som om vi kunde ta på deras sinnesstämning. Lägg därtill att jag går på dessa gator dagligen. Gator där okända människor i århundraden gått. Det blir så fascinerande att våra blickar möter varandra. Över tid. Genom krig. Genom glädje och sorg. Att vi får några sekunder befinner oss i samma rum.

Det är märkligt hur mycket vi tror oss veta om vår samtid. När man blickar in i någon annans tid och rum, förstår man hur lite vi vet. Och hur snabbt något som vi trodde skulle vara för evigt, kan smulas sönder. Lviv har bestått, men många språk och människorna har lämnat oss. Vi är hänvisade till att minnas dem genom fotografier. Och det är inte så bara. Tänk bara att de aldrig fick den förmånen. Att färdas i tid som vi kan. 


En av alla byggnader 

Category: by sophie engström, poland, turism
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Det finns så många byggnader som jag beundrar och förförs av på mina promenader i Lviv. En av dessa är just denna märkliga byggnad. Vid en första anblick tror man nästan att det är ett bönehus av något slag. Men så är det självfallet inte, eftersom det är givetvis ett palats. Och varje palats bär ju sin egen historia.

Palatset som uppfördes 1810-1830 fick sitt nuvarande utseende 1844. Det har haft många ägare. Camello, Turkulłow är några av de namn på grevar som bott där. 

1932 öppnades juristen Eugene Batycki sin advokatbyrå i palatset. Han var far till Zofia Batycka, som 1930 kårades till “Miss Polen”. Hon var även en firad filmstjärna. 


Tillägnat Olga Tokarczuk 

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

En alldeles vanlig dag som denna föddes Olga Tokarczuk. En författare som på många vis har förändrat mitt liv. Det finns helt enkelt ett före och efter det att  jag mötte henne.

Första gången jag mötte henne var i ett skyltfönster. Sedan dess har vi främst fraterniserat mellan bokpärmarna. Det är en komplicerad kärlekshistoria som antagligen kommer tvinga mig att lära mig polska. Besvärlig, men, åh, så skön. 

Så, grattis på födelsedagen Olga! (Och grattis till alla er som ännu inte läst henne.)

Du finner hennes böcker på svenska på Ariel förlag.


En träff med Mozart 

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​När jag var så där 8-9 år, fick jag en present av någon av mina föräldrar. Det var en inspelning av Trollflöjten av Mozart. Jag var som trollbunden. Dess musikaliska vindilar passade mitt intellekt helt. Min favorit var arian Nattens drottning. Den var så våldsamt nervkittlande, hemsk och vacker på en och samma gång. Jag kunde inte förstå varför inte Papageno kunde få ihop det med henne istället. Hon var ju så dramatisk och härlig, tyckte mitt barnasinne.

Det har ju verkligen gått en tid sedan dess, men min fascination för Nattens drottning kanske säger en del om mitt musikaliska sinne som vuxen. Jag föredrar fortfarande dramatik och mystik. Jag har därför aldrig återvänt några längre stunder till Mozart. Inte för att jag tycker illa om hans kompositioner, utan eftersom jag förknippar honom med ett annat jag. En liten flicka på skånska slätten.

Ikväll gjorde jag dock en Mozartutflykt. Collegium Musicum spelade Violinkonsert nr 4 i D-dur, Adagio och Rondo för violin och orkester tillsammans med solisten Markijan Melnytjenko (Australien) samt Symfoni nr 25.

Det var just i den sistnämnda jag fick mitt lystmäte för dramatisk och mystik tillgodosett. Dirigenten Ivan Ostapovytj har, sedan jag hört honom senast, fått ett fantastiskt anslag, som lyfter musikerna och musiken.

Allt som allt var det en fin konsert och Collegium Musicum är på väg att utvecklas till  att bli en mycket fin ensemble. Lviv kan glädjas åt att ha ett så engagerat sällskap i stan.

Och nästa träff med Mozart blir redan den 7 februari.


Tankar på förintelsens minnesdag

Category: antisemitism, by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Förintelsens minnesdag idag. Förintelsen. Det är så svårt att förstå vidden av någonting så ondskefullt. Att förstå vi kan bli så ondskefulla. Att vi kan hata varandra så mycket. Detta trots att jag i hela mitt liv hört historier, läst böcker, sett filmer m.m. om förintelsen.

Men det finns en bild, som griper tag i mig mer än någon annan bild. Det är en bild av kvinna som jagas över en gata. Jagad av män, och en ung pojke. Varför griper den bilden tag i mig mer än andra bilder? Varför brister jag i gråt när jag ser denna bild, men inte lika enkelt brister i gråt när jag ser andra bilder?

Kanske är det för att hon är kvinna som jag. Hennes avslitna kläder gör att jag känner hennes nakenhet och utsatthet. Blodet som rinner från hennes näsa bränner i mitt ansikte. Skräcken, hennes skrik. Jag känner och hör det.

Det är också pojken till höger. Hans klubba av trä. Att han jagar henne som de andra. Och kanske är det benet som sticker in från vänster. En mans ben. Sekunderna innan han fäller henne till marken.

Men det är också troligt att det är platsen. Det är en bild från Lvivs fasansfulla pogromer. När folkets vrede över sovjeternas ondska, vändes mot den judiska befolkningen i Lviv. Det är en gata jag passerat så många gånger. En plats där hennes liv troligen tog slut.

Den gången var det hennes liv som var mindre värt än andras. Den gången kunde man rättfärdiga sitt hat mot hennes folk, med att de var fiender till de rättfärdigas folk. Låt oss aldrig glömma, eller förneka, att vi kan förvandlas till monster. För om vi gör det kommer vi åter öppna dörren till vår ondska. Ondskan är vår. Den är vi.

Lika mycket som vi är hennes skräck och smärta.

————————-

Läs även denna artikel i Independent om pogromerna i Lviv.


I Alices värld. Del två

Category: Alice Habsburg, Busk, by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett nytt besök i Busk idag. Det är märkligt hur en liten stad som denna utgör en sådan dragningskraft på mig. Men jag skyller allt på Alice Ankarcrona. 

Idag överlämnade jag dels Alices självbiografi “Prinsessa och partisan” till biblioteket. Samt en flagga till Narodny Dims “flaggata”, som de har i en av korridorerna.

Därefter bar det av till Palats Badeni och dess park.

Badenis vapen över porten till palatset. 

Vi tittade på lämningarna efter Badenis enorma ladugårdar, ekonomibyggnader och stall. Området användes under andra världskriget som fångläger av både tyskar och ryssar. Enligt ännu obekräftade uppgifter har hundratals polska och sovjetiska officerare mördats och begravts på området. Men det är obekräftade uppgifter. 

Här kan det ligga polska officerare begravda. 

Dagens värdar var Myhailo Zozul, som författat en bok om Busk, samt hans vapendragare Ivan Nahornyj. Två herrar med oändligt många historier och kunskaper om Busk. Det är svindlande. 

Med mig hem fick jag en hästsko från andra världskriget. Tysk, menade Ivan. Det kan man nämligen utläsa från skons stämplar och utseende. Myhailo letade även fram en tegelsten som bär stämpeln Busk. Jag är lyrisk över dessa två gåvor!

Vi tittade också på bryggeriet där Alice bryggde ölen som givetvis bar namnet Busk.

Jag lär återvända igen och igen. Vad det blir av allt, får framtiden utvisa.


Julens stämmor 

Category: by sophie engström, ukraina
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Igår gick jag till Dominikanska katedralen och lyssnade till en manskör. Otroligt vackert och rogivande när deras varma stämmor omslöt oss. Tyvärr svårt att fånga magin med en mobiltelefon. 

Under den ukrainska julen har vi givetvis fått höra många olika körer, men detta var första gången jag fick höra en manskör sjunga de vackra julsångerna.