viewpoint-east.org

De som dör i tysthet 

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Lviv är en stad med mycket skönhet. De vackra byggnaderna slåss om vår uppmärksamhet, och ibland känner jag mig lite som den unge Stanisław Lem, som i sin vardag ofta glömde lyfta blicken för att ge husen den uppmärksamhet de förtjänade, och alltjämt förtjänar. Han skriver mycket fint om den där glömskan i självbiografin Det höga slottet.

Men ibland träffar jag på de hus som är på väg mot ett hemskt öde. Rivningsdödens öde.

Ofta får de ge plats åt ett av alla de gräsliga flerfamiljshus, som just nu tränger sig in i varje stadsdel. Glasmonster med tillhörande staket och parkeringsplats. 

Idag passerade jag ett sådant hus som står och dör. Faller samman bit för bit. Dödsdomen är ofta inte själva nedmonterandet, utan de långa och sorgliga rättsprocesserna de hamnar i. En slags husen Kafkaianska helvete.

Se bara på detta palats. Visst förtjänar det ett bättre öde än förfall, följt av hungriga grävskoper?

Det är tyvärr inte så mycket man kan göra för att rädda dessa klenoder. Skriva. Uppmärksamma. Och följa deras dödskamp ända till det ofrånkomliga slutet. Med tiden kommer medvetandet vakna. Att Lvivs historiska byggnader inte bara tillhör de som bor på platsen, utan även tillhör en framtid där efterkommande befolkar platsen. Att bo i Lviv är inte bara en ynnest, utan kräver även ansvar.

Hitintills har jag inte sett att något döende hus lyckats undkomma sitt öde, men jag hoppas ändå att jag får uppleva en dag när ett så vackert hus får upprättelse och får nytt liv.

En artikel på ukrainska om palatset


Polen – allt svårare att älska 

Category: by sophie engström, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Inte är det lätt just nu, att älska Polen. Eller älska och älska. Jag vet inte om jag någonsin hängett mig åt att regelrätt älska Polen. Jag har lockats och tilltalats av Polen. Alla dessa olika kulturpersonligheter. Konstverk. Filmer. Den så intressanta historien. Det härliga språket. Men i detta nu är det svårt att påminna mig om den fascinationen. Nuvarande regeringen gör det helt enkelt inte lätt att tycka om Polen.

Jag vet att det är orättvist. Att jag som utomstående inte kan döma eller mästra regeringspartiets väljare. Men jag har ändå svårt att förmå att förstå varför man röstar på Lag och rättvisa (PiS). Eller som någon mycket Polen-klokare än jag sa, det här partiet tycks bara drivas av en vendettisk och ursinnig kraft.

Som exempelvis igår på Eurotoppmötet. Premiärminister Beata Szydło gjorde en fenomenal uppvisning i hur en omogen och fullkomligt oresonlig politiker beter sig. Viss heder ska ges henne att hon inte enbart betedde sig som en grinig barnrumpa under dagens möte. 

Värst är nog ändå Kaczyński. Jag har nästan aldrig hört honom tala i dur. Han tycks bara kunna spela i en tonart, den förorättade bäbisens tonart.

Som grädde på moset sticker Korwin-Mikke fram sitt gräsliga tryne, och säger att kvinnor ska ha lägre lön, då de är mindre intelligenta än män. Det kryddar han med en Hitlerhälsning!

Vad jag ser hos dessa är ett uttryck för oförmåga till empati, förstorat ego och oförmåga till kompromiss. Men främst ser jag hat, och hat är så oerhört fult. Det här hatet “förfular” Polen. 

Nej, det är sannerligen inte lätt att älska Polen idag. Jag gör ändå mitt bästa att inte drabbas av äckel. Gräver ner mig i romaner. Tittar på polska affischer, filmer och glädjs över en estetisk som inte går att hitta någon annanstans. Jag försöker påminna mig om att det jag ser hos ovanstående politiker inte är hela Polen. Att det finns de som oroas minst lika mycket som jag gör.

Och eftersom det värsta den här regeringen vet är cyklister och vegetarianer, så illustrerar jag mitt ovanstående utbrott med en svårtolkad cyklist från 1928.

“Polska cyklar på polska vägar” av Lech Jan Wlodarczyk  (1928)


Trygghet som självbedrägeri 

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag minns hur jag som liten flicka satt i baksätet i vår Fiat simca och förundrat stirrade ut på de förbisvepande landskapen med tillhörande hus. Min favoritsysselsättning var att fundera över hur andras liv kunde te sig. Vilka var deras sorger? Vad åt de till middag? Var de också rädda för kärnvapenkrig? Och vilka tapeter hade de hemma? 

Jag minns särskilt de där höghusområdena vi störtade förbi, och hur mamma alltid sa att det var tur att vi inte bodde där. Men jag kände inte så. Jag undrande istället hur de som bodde där levde. Kanske undrade jag det just eftersom mamma utgick från att det var hemskt. I min enfald utgick jag från att de i alla fall inte flyttade lika ofta som vi. Nästan vartannat år kom flyttlådorna fram hemma hos oss. 

Den här fascinationen var jag ändå rädd för att delge andra. Det kändes lite skamligt och snokade att jag var så nyfiken på hur andra hade det.

Jag höll egentligen tyst om mina funderingar tills den dagen mormor berättade att hon som unga aspierande sjuksköterska  tillbringade kvällarna med att gå runt i stan och smygtitta in i andras fönster. Hon gjorde det eftersom hon kände sig ensam. Lite vilsen. 

När jag och mamma störtade fram genom de svenska landskapen och såg höghusområden passera inträffade samma sak med mig som med min mormor. Jag sökte efter en fast punkt. Något som var beständigt. Höghusområden tycktes mig väldigt beständigt. Därför var de trygga och rådde bot på min vilsenhet.

Idag vet jag att tryggheten tyvärr inte går att finna på en plats eller i ett hus. Högt som lågt. Den går inte att finna i någon annan heller. Om man finner den,vilket inte alla gör, så finner man den i sig själv. Men själv är jag inte så säker på att trygghet är något att eftersträva. Jag tror helt enkelt att trygghet lika gärna kan leda till ett självbedrägeri, och fientlighet mot allt som inte är invant. Vi blir knappast bättre människor av att sitta i gungstolen och känna oss trygga. Det är sökarna i oss som gör oss till nyfikna och inkännande personer. 

Jag drivs i alla fall av samma nyfikenhet än idag. Därför är min nuvarande favoritsysselsättning att åka ut till Lvivs alla förorter, stå framför något högt hus och fråga mig “åt ni bortsj till middag idag?”, “spelar ni schack med farfar på söndagarna?”, “hur går det egentligen på fiollektionerna?” och så vidare i oändlighet. 

Foto: Sophie Engström 


Bättre sent än aldrig 

Category: by sophie engström, music
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Om Lvivs Bachmaraton

Det finns dagar i livet som gör att livet tar en annan inriktning. Det händer väl inte så ofta. Men så var det för mig lördagen den 21 mars 2015.

Jag skrev aldrig om den dagen. Kanske berodde det på att jag var överväldigad. Eller så var det bara så att jag trodde att ingen skulle tycka att det vore lika omvälvande som jag uppfattade det. Förklaringarna kan vara många, men inga som är goda nog. Det  hindrar mig dock inte från att råda bot på det nu.

Den 21 mars 2015 var nämligen dagen för Lvivs Bachmaraton. Ett dygn med bara J.S. Bach. 

Före den dagen hade jag givetvis lyssnat en del på Bach. Jag är ju ändå dotter till två musiker. Men det var efter den dagen som Bach på allvar blev min följeslagare. Det finns, enligt mig, ingen sinnesstämning som inte passar Bach. Är du glad, lyssna på Bach. Är du stressad, lyssna på Bach. Är du rådvill, lyssna på Bach. Är du bara less på att förväntas ha några emotioner, lyssna på Bach. 

När jag tänker tillbaka på den där dagen blir jag lika glad som när jag tänker på Busk. Då förstår ni nog vilken betydelse den dagen hade för mig.

Jag är evigt tacksam för att de fanns de som kämpade för att genomföra dagen. Jag känner tacksamhet till alla arrangörer. Alla volontärer. Alla eldsjälar. Alla musiker. Ni förändrade något inom mig. Ni öppnade en dörr inom mig, till något som visserligen funnits där i mitt liv tidigare, men som jag inte förstått att uppskatta.

För det är jag er evigt tacksam.


Våra tidslager

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag promenerar runt i Lviv, ser jag ofta tidernas makt över platser och oss. Vi ser oss ofta som ägare av platser och rum, men egentligen är det tiden som äger oss och de rum vi befinner oss i.

Det här tar sig olika uttryck. Vår hy veckar sig runt våra ögon och i våra pannor. Träd växer upp och välter till marken. Hus byggs upp och rasar samman. Alla våra tidslager är så spännande, skrämmande, talande, stumma. Egentligen går det där mycket fort, det är bara vi som inbillar oss att det tar lång tid. 

Ibland kommer jag till platser där tiden inte riktigt bestämt sig. Som vid det här fundamentet av vackraste marmor. Vem har tronat där uppå? Varför har inte tiden tagit det folket lämnade kvar (av glömska eller slarv)? Självaste foten. Roten till toppen. 

I vilken tid toppen befinner sig vet jag inte. Men foten befinner sig i glömskans tidevarv.


Manshålen och dess hemligheter 

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är möjligt att ni inte känner till det, men jag är löjligt förtjust i gatubrunnar, brunnshål eller manshålsluckor, som de också kallas. Nästan vilka som helst kan få mig att stoja uppsluppet.

Jag kan själv inte förklara varför jag utvecklat en fäbless för dessa, men jag skyller på Lviv. Det är så oerhört intressant att stirra ner på dessa luckor, som leder ner till något omåttligt okänt. Vad finns där nere? Varför behövs det en lucka här, just här och dit ner? Några av de frågor som jag ställer mig. 

En annan bidragande orsak är att vi här i Lviv har manshålsluckor från så många olika epoker. Det är som om varje makthavare vill sätta sitt avtryck med hjälp av dessa manshål. Är det en killgrej jag inte förstår, och det är därför jag söker efter varje möjligt tilltäppt hål i marken? Eller är det för att varje epok har sitt uttryck? Ja, det känns som en mer trolig förklaring. 

Häromdagen begav jag mig i alla fall med bestämda steg till svenskagatan i Lviv. Jag hade läst i en av böckerna Lwów po polsku att man där kunde finna fina exemplar av Firma A. Marek manshål. Trots att jag förföljdes av två frågvisa män, så lyckades jag hitta brunnlocket. När jag väl funnit det visade det sig att männen inte alls var intresserade av deras hål. De var tydligen mer intresserade av det faktum att jag var intresserad av deras tilltäppta hål. 

Jag fann även en annan sötnos, Biskupski i syn Kołomyja. Tjusiga manshål båda två. Men varför dessa polacker behövde borra ner sig på svenskagatan lyckades jag aldrig få någon förklaring till. 

Biskupski i syn Kołomyja

Älsklingen Firma A. Marek. Man har lyckats fastställa att den är från 1938.

En annan Firma A. Marek, på annan adress. Ack, vilken tjusig lucka! Vem vill inte krypa ner i den?


I vår herres hage

Category: by sophie engström, photography
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

För en tid sedan var jag och besökte växthusen på Botaniska trädgården. Det var ju extremt spännande, att komma in i detta förbjudna Mekka för blommor. Växthusen är nämligen aldrig öppna för allmänheten.

Med mig den dagen hade jag min Olympus OM-1, och filmen jag satt i den var lite speciell. En ljudfilm från kodak! Se vilka bilder! Vilka kontraster!

Filmen heter KODAK Panchromatic Sound Recording Film 2374.

• • look here • •

inbound window

together we rule

wild and arranged patterns

out

hanging

u

from in out