viewpoint-east.org

Ukrainske Bulgakov i nyhetsflödet

Category: by sophie engström, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är inte för utan att jag under de senaste dagarna tänkt mycket på Michail Bulgakov. Han har poppat upp ur varje hörn av det ukrainska nyhetsflödet. Han har kikat fram bakom Saakasjvili, men tillika lurat i riksåklagarens portfölj, och helt rört till alla bevis mot Saakasjvili. Ibland har han spelat trumma på president Porosjenkos väldiga mage. Eller flätat in sig i Julia Tymosjenkos fläta. Fast oftast har han hängt med mig. Fått mig att skratta i all bedrövelse.

Det här har i alla fall fått mig att återigen fundera på hans etniska hemvist. På Wikipedia basunerar de gladeligen ut att han var ryss. Eftersom han var Bulgakov är det givetvis inte så enkelt. Just Bulgakov hade ju en tendens att röra till det mesta, på ett helt ypperligt sätt måste jag tillägga. Det råder för mycket tillit till ordning och reda i vår knöliga verklighet. Nej, tackar vet jag Bulgakov som visste hur man gör verkligheten mer uthärdlig genom att stöka till det.

Bulgakov föddes i Kyjiv, som då tillhörde Tsarryssland. Han var ryskspråkig, men det var väldigt många i staden, då som nu. Han tjafsade med polskspråkiga, jiddischspråkiga, ukrainskspråkiga etc grannar. En salig soppa, med andra ord. I det myller av olika språk, traditioner, religioner skapades Bulgakovs hjärna. Under hans tid i den nu ukrainska huvudstaden var den homogena stadsbilden en avlägsen tankestil som invånarna nog inte ens kunde föreställa sig hur den skulle te sig.

Men kan man då säga att Bulgakov var ukrainsk, bara för att han föddes i en stad som nu är huvudstad i Ukraina? Ja, jag menar det, och det har att göra med det jag skrev inledningsvis. Här kan man tydligt se det kaos som Bulgakov var en mästare i att skildra. Det finns i människors tankegods. För trots att de jiddischspråkiga nästan helt utplånats, och de polskspråkiga flytt västerut, så finns den där myllrande tonen i folks medvetande. Det Kyjiv som då fanns, har stannat kvar i den ukrainske självbilden. Och det är mycket som också talar för att det just under förra sekelskiftet som “ukrainaren” skapades. Just under den tid som Bulgakov bodde i Kyjiv. Då som nu är dessa individer ett lapptäcke av språk, religioner, traditioner. Att vara ukrainare betyder inte att man talar ukrainska. Man kan vara ukrainare oavsett modersmål.

Det senare gäller inte för Ryssland. Under de senaste årtiondena har dessutom den nationella självbilden blivit mer ryskspråkig, på bekostnad av alla de andra. I Ukraina går man i motsatt riktning. Här försöker man inkludera olika modersmål. Man kan visserligen argumentera att de senaste lagförändringarna, där ukrainska språket ska ha en särställning, faktiskt talar mot avstående hypotes. Men se, där har ni fel. Om ni hävdar det har ni överhuvudtaget inte förstått någonting om Ukraina. För här lever folket sitt eget liv, och lagar och förordningar kan alltid stökas om så att de bättre passar det ukrainska lapptäcket. Och häri finner ni den största skillnaden mellan Ukraina och Ryssland. I det senare landet följer man lagarna som de är skrivna. Här följer man dem så som det passar. Vilket också är mitt avslutande argument varför Bulgakov var en ukrainsk ryskspråkig författare, snarare än en rysk författare. Bulgakovs ande lever här. Om det är jag fullkomligt förvissad.

Särskilt när han spelar trumma på president Porosjenkos väldiga mage.


Och när ni kommer till Kyjiv kan ni ju gå på Bulgskov-museet, eller så kan ni ju bara strosa runt på stan. Jag lovar er att ni faktiskt kommer finna honom lite var stans.


En dag med Saakasjvili

Category: by sophie engström, Georgien, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En märklig dag går mot sitt slut. Den inleddes fridfullt med pepparkaksbak till studenterna. Men plötsligt avbröts vårt lugn av en mullrande georgier. Ja, jag talar om Saakasjvili, den ökända ex-presidenten från Georgien som blev guvernör i Odesa, för att sedan förvandlas till en våldsam (ja, betoning på det ordet) kritiker av president Porosjenko och hans regering.

Redan när jag såg hans framfart i Odesa var jag tveksam om mannen var sina sunda vätskor. Han dryper av ett förakt mot den ukrainska regeringen, och det kryddar han med lite överdriven självgodhet. Jag har många gånger stört mig på att han tycks tro att han bättre förstår hur det ukrainska samhället fungerar än ukrainarna själva.

Men det var vid hans agerande vid den polsk-ukrainska gränsen i september i år, som jag verkligen började undra hur det stod till. Saakasjvili skulle inte få komma in i Ukraina igen, sa president Porosjenko som hade ogiltigförklarat Saakasjvilis ukrainska pass. Han gjorde stor affär av detta, och till och med Julia Tymosjenko anslöt till hans framfart genom Polen mot den ukrainska gränsen. Och givetvis lyckades hans skapa tumult. Med hjälp av sina anhängare lyckades han nämligen ta sig över gränsen. Det hela var farsartat och mycket pinsamt för Porosjenko och hans regering.

Idag tog hela affären en mycket underlig vändning. Ukrainas säkerhetspolis, kallad SBU, arresterade honom i hans hem. Eller rättare sagt, på taket till hans hem. Ja, du läste rätt. Han tog sig upp på taket där han basunerade ut till den häpna skaran nedanför, att han var oskyldig till vad man än anklagade honom för, samt att han hotade att kasta sig ut från taket. De fem eller sex våningarnas fall hade definitivt gjort slut på sagan Saakasjvili. Det hela är så bisarrt att jag måste skratta när jag skriver.

När polisen äntligen lyckats baxa in den välde georgiern i polisbilen, strömmade hans anhängare till. Vi har ju sett vad de är kapabla till när de fick honom över gränsen, så alla förstod ju att dispyten knappast var över.

Och mycket riktigt, efter ett antal timmar lyckades Saakasjvilis anhängare få ut honom ur polisens bil. Vilket fiasko! Den som planerade arresteringen av Saakasjvili borde faktiskt skämmas en smula.

Nu springer i alla fall denne georgiske vettvilling omkring på Kyjivs gator och kräver att president Porosjenko ska avsättas. Om jag trodde att det gick att tala honom till rätta hade jag föreslagit det, men jag är synnerligen tveksam till att Saakasjvili är en person man resonerar med.

Anklagelserna mot Saakasjvili är dock inget att skratta åt. Enligt riksåklagaren har han planerat en statskupp tillsammans med ryssarna för att avsätta nuvarande presidenten och tillsätta den redan avsatte före detta presidenten Janukovytj. Saakasjvili är annars känd för att vara en av Putins värsta kritiker och fiender. Nu skulle de alltså ha gått ihop för att avsätta Porosjenko. Man vet ju inte vad man ska tro! Bevisningen, som finns i Youtube-filmen nedan, tycks ju se äkta ut. Men jag är lekman och kan inte bedöma sådant.

När folk säger till mig att jag bor i en bananrepublik brukar jag protestera. Men idag kan jag i alla fall hålla med att något är riktigt bananas i Ukraina, och just nu tycks det som om det är en riktigt stor och kaotisk georgisk banan vi fått på halsen.

Nå, vad ska man säga efter en sådan här dag? Ja, jag vet inte, men studenterna tyckte i alla fall om pepparkakorna. Och om Saakasjvili bryr de sig inte nämnvärt.


En bra sammanfattning av dagens händelser.


Riksåklagarens anklagelser mor Saakasjvili. Engelsk textning.

Bloggaren OdessaTalk om situationen.


Saakasjviki när han greps i morse. Sedan fritogs hans av sina anhängare.


Fyra år efter Euromajdan – har det blivit bättre?

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Jag förstår ändå inte varför du väljer att vara här,” säger han emedan vi ålar oss fram i en seg och aldrig sinande bilkö. Jag och den äldre männen vid min sida. Han är gott och väl i pensionsåldern, men här kan ingen leva på sin pension. Jag har valt att ta taxi, hans taxi, för att slippa de överfulla dödsmaskinerna som kallas kollektivtrafik här. Martjutkan. Dessa gula själadödare som vi är hänvisade till. Jag har faktiskt möjligheten att göra ett val. Det har inte de flesta här.

“Nej,” slår han fast “jag kan inte förstå varför du är här.”

“Här är allting dåligt. Korruptionen håller på att dränka oss,” fortsätter han.

“Men har det inte blivit bättre efter revolutionen?” försöker jag.

“Bättre? Nej, du. Nu är det än värre. Nu har vi självaste über-oligarken som president. Nej, allt har blivit sämre. Han måste bort. Vi måste börja om.”

Jag har svårt att försöka hitta en positiv vändning på vårt samtal. Alla mina annars gångbara knep, som att smickra med att ukrainarna är världens bästa folk eller att trakten är den vackraste i Europa, biter inte på denne herre. Han låter sig inte charmas.

Jo, lite charmad är han ändå att jag väljer att bo här, men det är helt obegripligt varför jag ändå gör det.

“Sverige är ju ett fantastiskt land. Varför väljer någon att bo här, när man kommer från ett så framgångsrikt land?”, undrar han och låter som en svensk reklamfilm.

“Men vet du om att Ukraina har de bästa och finaste studenterna? De är så klipska och framåt att det känns som en tillgång att få vara här,” säger jag.

Jo, det argumentet tar, det märker jag.

“Och bara att jag är här, lär dem svenska och hur den svenska samhället är och varför det blivit som det blivit, kan ju bidra till att Ukraina blir ett bättre land i framtiden”, säger jag efter en stunds letande efter börjningsformer i mitt huvud.

Han ler. Ja, det gör han faktiskt. Trots att det knappast syns.

Det smärtar att det är så här illa fyra år efter revolutionen. Jag minns när jag vaknade upp den första december 2013. Hur bilder av blodiga demonstranter på Majdan fyllde mitt flöde på Facebook och Twitter. Jag minns hur rädd jag var. Den dagen vågade jag inte gå ut till Lvivs Euromajdan förrän sent på kvällen. Inte ens här kände vi oss säkra. Hela landet genomsyrades av rädsla. Men när kvällen kom hade rädslan vänt till beslutsamhet. Trots att det skulle dröja månader tills demonstrationerna var över, så var Berkuts våldsamma angrepp på de då fredliga demonstranterna början på slutet. Jag visste det inte då, men det är när man gått över barriären av rädsla som man kan vinna ett sådant slag, det lärde jag mig de där månaderna. Frågan är om det inte var den största segern av dem alla. Den när vi överlistade rädslan.

När jag och taxichauffören skumpar över vägarbetesgroparna på Lytjarkivska gatan, en gata som skulle varit värdig för två månader sedan, känner jag hur det knyter sig i magen. Var allt förgäves? Har revolutionen inte uppnått något? Har korruptionen bara blivit värre? Många, särskilt de som bor på landsbygden, menar det. Mina vänner i Busk har nästan tappat all tilltro till att det någonsin kommer bli bättre. Jag försöker som vanligt inge hopp, men med tiden blir det alltmer ihåligt. Det är som om jag är en skiva som går på repeat, och vem orkar lyssna på en sådan efter en tid?

Men det finns nog de som fått det bättre. Problemet är bara att så länge det inte gäller flertalet blir det svårt att övertyga om att det faktiskt finns ett ljus i denna megalånga, kolsvarta tunnel.

Det är svårt att för mina läsare måla allt i klara förhoppningsfulla färger. Utanför mitt taxifönster rullar Lviv förbi. Grått, trasigt, bortglömt. Den enda riktiga ljuspunkten är de unga. Hos dem lever ännu en förhoppning om att det kan bli bättre. Och vi måste hjälpa dem att förverkliga den drömmen. För Ukraina kommer aldrig klara det här på egen hand. Om det blir jag varje dag alltmer övertygad om.

Det är därför jag tror på sådant arbete som exempelvis den svenska ambassaden gör. Man satsar på att stärka civilsamhället. Jag tror att det är den enda vägen ut ur det här. “Tillsammans blir vi starkare“, som Stefan Löfven sa i förra veckan på mötet för Östliga partnerskapet.

Ja, tillsammans kan vi klara av att skapa ett rättsäkert Ukraina utan korruption. Ett Ukraina där trygghet, jämlikhet och rättvisa är en självklarhet. Det gäller särskilt oss som stödde Ukraina under revolutionen. Ansvaret ligger extra tungt på oss. För det vi som då lovade att allt kan bli bättre. Hela Europa är faktiskt beroende av att det här projektet lyckas. Ett havererat Ukraina kan faktiskt sänka hela Europa.

Euromaidan #Lviv I
Det var då…


Tankar på försvararnas dag

Category: by sophie engström, krönika, ukraina, ukraine
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Krig förgör. Det dödar befolkningen, soldaterna, marken som borde brukas. Det pågår krig på alltför många platser i världen. Vi tycks fortfarande oförmögna att se en värld utan krig. Det är som om det är där vår förmåga till föreställningsvärld tar slut. Jag skulle kunna skriva om vilket som helst av dessa krig, men eftersom jag bor i ett land som sargas av ett långt, och tillsynes, ändlöst krig, är det givetvis därifrån jag tar min utgångspunkt. I Ukraina firar man idag (14 oktober) försvararnas dag, och här har fler än 10 000 mist livet sedan krigets början. Av dem 2803 civila.

Men kriget lämnar inte bara efter sig begravningsprocessioner. Kriget dödar också tillit, framtidstro, drömmar, kärlek. En långsam urholkning, som slutligen leder till en förändring i atmosfären. Det senare blir jag varje dag plågsamt påmind om.

När jag mötte Ukraina första gången var det kärlek vid första ögonkastet. Den öppenhet och generositet jag mötte hade jag aldrig mött i något annat land. Mitt eget hemland inkluderat. Jag minns en svinkall januaridag för många år sedan, då jag tagit min tillflykt till ett litet kaffebås på en av Kyjivs alla basarer. När kaffeförsäljerskan hörde min brutna ryska (för jag talade ryska på den tiden), stannade hon upp mitt i sitt hantverk. Trots att jag led av den värsta sortens kaffeabstinens, lommade hon plötsligt iväg. Jag stod där, stelfrusen, men med ett ilsket vulkanutbrott brännande på tungan. När draperiet äntligen fladdrade till, och den förlupna kaffeförsäljerskan uppenbarade sig, var det med en gåva till mig. Fram sträckte hon ett poslinslejon. “A present from Ukraine,” förkunnade hon på nästan lika bruten engelska, som min ryska.

Mina ögon fylldes av tårar, och jag visste inte hur jag skulle besvara ett sådant tecken på generositet och uppriktig glädje över min blotta existens. När jag stod där och som bäst fumlade med kaffekoppen och proslinslejonet blev jag, som så ofta här, räddad av mannen som stod bakom mig i kön. På frågan vad han ville ha svarade han: “Jag vill ha en sådan där ‘a present from Ukraine'”.

Den där generositeten och uppriktiga glädjen över min existens har väl egentligen inte försvunnit. Jag möter den, men den har förändrats. Ukraina är sargat. Söndertrasat. Och det syns i människors blickar. De möter min, men på ett annat sätt. För en liten grupp har jag även förvandlats till en representation för det Europa som svikit Ukraina. Det gör ont i mig. Det gör ont i oss när våra blickar möts. Vi kan aldrig se varandra på samma vis. Genom min kropp är jag den som låter kriget fortgå. Jag är den som hellre offrar Ukraina, än ser till att rädda landets östra del att slitas i stycken.

Krig stöper oss i hat. Vi glömmer hur vi älskar. Vi glömmer varför vi älskade. Och jag saknar den tid då våra blickar möttes med frimodighet. Med förhoppningar. Med drömmar. Med tillit.

Vi måste hitta tillbaka dit till den känslan, eftersom det är det enda sättet att besegra kriget.

Och det går inte en dag utan att jag önskar att jag hade ett sådant där litet proslinslejon som kaffeförsäljerskan hade, och som jag kunde sträcka fram och säga “A present from Sweden to Ukraine”.

peace
Någons dröm och förhoppning.


“De ukrainska barnen ler mer än polska barn”

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“När jag kommer till Kraków ser jag att de polska barnen inte ler. De ler inte som barnen i Ukraina.” Orden är inte mina. De förkunnades av en polsk musiker som jag hyser stor respekt för. Men orden, ja, de slog ner som en bomb i mitt medvetande.

Inte för att jag tror att han har fel. Inte heller för att han skrev något som jag inte tror. Utan eftersom jag plötsligt slungades ut ur min kontext, och såg det land jag bor utifrån. Plötsligt såg jag i mitt inre hur många tror att det är i Ukraina. Att barnen aldrig ler. Att de strävar fram i en oändlig världen av postsovjetisk betong. Men eftersom jag vet att det är fel, var det så mycket mer upprörande att tvingas ut ur min kontext. För de ukrainska barnen ler. Och skrattar. Och ses av sina föräldrar.

Just nu befinner jag mig i Kraków, men på min resa hit delade jag kupé med en ukrainsk familj med två pojkar. Det fanns en avundsvärd tillit i den lilla familjen. En omsorg. Mycket skratt och fasligt mycket värme. Visst spelade pojkarna något spel på mobilen, men med föräldrarnas deltagande. De upplevde allt tillsammans. Maten de åt intogs i ett gemensam smaskande. Stunden av slummer snusades ihop. De var en enhet. Inte mamma, pappa, barn. Utan en sammanhållen enhet. Men just därför så inbjudande. Eftersom jag satt i deras (!) kupé var jag också en del av enheten. Delaktig i deras värld.

Nå, åter till Kraków. Är det verkligen så att barnen inte ler här? frågar jag mig och spejar efter småfolk. Nå, det är inte så lätt att säga. I Kraków är de faktiskt inte lika synliga som i Lviv. I Lviv är dessa småfolk överallt. Precis överallt. I Lviv har nativiteten inte legat på latsidan. Men i Kraków är småfolket ett mer ovanligt inslag. Inte ser jag horder av babusjas (mor- eller farmödrar) som drar runt på dessa kortbenta liv.

När jag väl ser barn här i Kraków ser de ut som förkrympta vuxna. Samma utstyrsel. Så ser de inte ut i Ukraina. Barn är barn i Ukraina. Punkt.

Men ler barnen mindre i Kraków? Svårt att sia om. Deras smil tycks drunkna i all vuxenattityd.

Kanske är inte Europa så barnvänligt, tänker jag. Alla klädkedjor som kedjar oss i samma fängelse kanske faktiskt inskränker på barnens barnatid. Så kanske ler de ukrainska barnen mer. Ja, i alla fall de barn som har någon att le tillsammans med. För alla barn i Ukraina har det inte som de ukrainska pojkarna på tåget till Kraków.

Om man vill hjälpa några utsatta ukrainska barn att le, kan man gå in och titta på webbplatsen för Barnens hopp. En organisation som ger ukrainska barn i Reni, södra Ukraina, en chans till ett bättre liv. Och kanske känner du att du vill hjälpa till att få fler ukrainska barn att le och leka. Och bli sedda.

För visst är det så mycket bättre när barnen ges en möjlighet att le.

Nå, detta är ju inte ett polskt barn. Inte heller ett ukrainskt dito. Men kanske har denna kalkon fått ett polskt barn att dra lite på smilbanden. 


Den ljuva ålderdomen – i Ukraina

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag erkänner. Jag är gammal! Ja, till och med jäkligt gammal, i synnerhet om man jämför med alla som är yngre. Och de är unga. Jäkligt unga.

Första gången jag insåg att jag var gammal var när någon sa mig att jag var lillgammal. Jag förstod givetvis inte riktigt vad det innebar, men efter tirader av frågor lyckades jag ändå vaska fram att det antagligen betydde att jag skulle hålla käften tills det att jag blev gammal nog. Smart som jag var, och fortfarande är, antog jag att man själv avgör när man är “gammal nog”. Min slutsats ledde till att jag pladdrade på. Till mångas förtret.

Men nu är jag äldre än jag var då, och har lite annan syn på det där. Ibland vore det helt enkelt bra om andra höll tyst och lät mig prata. Kubikmeter av vatten har flutit under broarna, men jag är uppenbarligen den samma.

Jag är av den meningen att åldrandet i sig inte är så besvärligt. Det är idéerna om vad åldrande innebär som är påfrestande. Särskilt yttrande som antyder att det är tråkigt att bli gammal. Hitintills har åldersringarna runt mina ögon och på min hals bara inneburit att allt blivit bättre. Det är helt enkelt väldigt kul att bli gammal. Även om det inte innebär att jag är så gammal att ingen annan kan kalla mig ung.

Jag har förövrigt alltid tyckt mycket om äldre. Till och med så mycket att jag som färsk etta i grundskolan sörjde att jag inte var pensionär. Det tog en stund att räkna ut hur lång tid det skulle ta innan jag fick sälla mig till gruppen pensionärer. Förövrigt min första matematiska uträkning. Jag blev mycket besviken när jag förstod hur lång tid det skulle ta! Och jag är ännu inte där! Många kubikmeter ska flyta innan jag snubblar över det målsnöret. Om jag nu kommer göra det…

Nå, nu är det så att man blir gammal på så många olika vis, särskilt med avseende på plats. Några gamlingar jag verkligen uppskattar är de ukrainska. De vet hur åldrandet ska tas. Hur det ska inmundigas. Hur det ska bäras. Med självklar elegans vandrar de genom ålderdomen. Huvudet bär de högt, trots krumma ryggar.

Och de syns överallt! De har inte grävt ner sig i TV-sofforna. De promenerar fritt omkring. Inte förslavade av några 5/2-dieter eller blåjeans. Här försöker försöker de äldre inte klämma in sig i något ungdomligt överhuvudtaget.

Men det bästa av allt, är att de tar sig tid. Att sitta på en parkbänk, språka med en främling, eller bara mata duvorna. Och det ser förbaskat roligt ut.

Vänta nu, hur många år tar det tills att jag blir gammal nog för det där. Nu ska vi se… (räknar)

summer talk, June -17 Lviv
Damer språkar på parkbänkarna.


“Fast spriten är bättre” – rapport från Malmö

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Min vän från Mariupol tittar ner i en vattenpöl som pryder kajen längst ut på piren i Västra hamnen. “Jag lovar! Det här är den första pölen jag sett sedan jag kom till Skandinavien”, insisterar han. “Jag känner mig helt handfallen. Hur interagerar man med en sådan här?”

Det är klart att vi förstår att det är en överdrift, men det är lätt att förstå vad han menar. Skillnaden mellan Ukraina och den skandinaviska vardagen är avgrundsdjup. Eller rättare sagt, det är svårt att förstå att de båda samsas på samma kontinent.

När jag anlände till Sverige, för min årliga sommarvistelse i landet, slogs jag av alla jämna ytor. Alla rundade hörn. Jag slogs helt enkelt av hur bra svenskarna har det. Och det var genom kontrasten mot den vardag som jag har i Ukraina som jag såg det tydligare än jag någonsin sett det. Men i de svenska landskapen dyker ansikten upp. Ansikten som vittnar om förskräckliga upplevelser. Människor som har flytt undan ohyggliga situationer. Deras själar bär livslånga ärr. Jag frågar mig om inte alla tillrättalagda ytor och rundade hörn faktiskt skaver mer mot en sådan trasig själ, än de lindrar.

“Undrar om man blir mer kreativ av att växa upp här?”, min vän från Mariupol snurrar runt sin egen axel när han granskar Västra hamnens bostadsområde. Han menar att i Mariupols betonggrå förorter är det svårt att tänka kreativt. Jag påpekar att det är svårt att tänka fritt bland alla kommersiella måsten, som jag kan utläsa bland bostadsområdets invånare.

Vi fortsätter vår promenad och hamnar vid Möllan. Min vän från Mariupol berättar att han föregående natt gått på gatorna häromkring, och chockats av fattigdomen och den tröstlösa situationen. Chockats eftersom den var så oväntad. Här hade han språkat med en man, som sa att det enda jag såg fram emot mellan jobbvarven var alkoholen. “Ungefär som i Mariupol,” säger min vän.

“Fast spriten är bättre, och rännstenen något grundare” säger jag, före vi skiljs åt. Nästa gång vi ses är på en annan frontlinje, för att låna ord av Timbuktu. En annan frontlinje, på en annan metanivå. Långt borta, men ändå mycket närmare än du tror.

Plats för hund.