viewpoint-east.org

Tystnaden är bruten

Category: by sophie engström, Euromajdan, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Läker tiden alla sår? undrar jag ibland. Det är kanske så för vissa. De sår som uppstått i mitt liv verkar vara svårläkta. Ibland tenderar de dessutom att infektera varandra. Men så händer något som gör att jag tror att vi faktiskt har förmågan att gå vidare efter att vi sårats.

Under revolutionen, Euromajdan, ställdes mycket på sin spets för mig.
Jag introducerades till den slaviska kulturen via ryska författare och kreatörer. Jag hade skaffat mig många vänner i Ryssland, och vi delade intresset för varandra, kultur i allmänhet och rysk kultur i synnerhet. Sedan mötte jag Ukraina och blev upp över öronen förälskad.

Med revolutionen blev det svårt att få förståelse från flera av mina ryska vänner. När Krym annekterades blev våra samtal som infekterade sår.  Vi hade liten, eller ringa, förståelse för varandra. Jag satt i Lviv och hade ett perspektiv och en tolkning av vad som skedde. De satt i Ryssland och såg något annat. Några tyckte nog att jag förrådde dem.

Många av våra diskussioner i sociala medier, chattar och via mejl, spårade helt ur. Vi började se på varandra med skepticism. Och det gick så långt att några vänskapsband bröts. De kommer nog aldrig att återupptas. Det finns nämligen vidunderligt många sätt att blocka varandra på internet. Vissa vänskapsband överlevde eftersom vi hittade ett sätt att kommunicera utan att beröra det som gjorde ont. Det fanns, och finns, de som är modiga och ställer upp på Ukraina som om det vore den självklaraste saken i världen. De skulle aldrig komma på tanken att backa från en vänskap. Några samtal bara tystnade. De dog ut. Och det är väl de tystnade samtalen som skavt mest inom mig.

Men så händer det. Ett litet virus på Skype har gjort att jag nu fått kontakt med en av de vänner som bara tystnat. För vad gör man om man råkat klicka på en länk som innehåller ett virus? Det vet ni nog svaret på. Man skriver att “klicka inte på länken”. Fyra små ord som bryter år av tystnad. Och det visar sig att vi har saknat varandra, och tänkt på varandra, men inte vågat ta steget att fråga hur det är.

Med små, små steg närmar vi oss varandra. Varje steg tas med försiktighet. Vi vet att ingenting kommer bli som förut, och vi aldrig kommer kunna normalisera vad som hänt. Eller att få det sagda osagt. Det är nästan lite av en ny bekantskap. Men genom våra frågor lyser en nyfikenhet och törst. Törst på att få tala med varandra. Igen.

Och tystnaden är bruten. 

Ett fotografi jag tog vid mitt senaste besök i Moskva. Året var 2010. Månaden var varma och ljusa maj.


Vid sidan av folkfesten

Category: by sophie engström, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På påskdagen går jag som brukligt till Lvivs Skansen, och det trots att den typen av folkfester ofta skämmer mig mer än roar mig. Det är något märkligt när alla ska ha kul på beställning. Jag tycker ändå att påskfirandet på Skansen är av lite annan karaktär.

Mycket av det som pågår på Skansen en sådan här dag ingår i det ukrainska nationsbildandet. Det finns de som säkert skulle förföras av att behöva bevittna det, men ur ett svenskt perspektiv är det mycket intressant. För oss är Sverige och svenska traditioner så självklara att vissa av oss inte ens tycker att de är värda att vårda. Jag lägger ingen värdering huruvida det är av ondo eller godo att antingen lyfta och återupptäcka sina traditioner, som ukrainarna gör, eller att strunta i dem, som vissa svenskar vill göra. Men en sak är säkert, det ser fasligt trevligt ut att klä sig i färggranna kläder och leka lekar tillsammans. Men om det gör Ukraina någon nytta, kan bara framtiden förtälja.

Jag har fortfarande inte helt förstått alla seder och traditioner, och kan därför få fantisera fritt om vad de handlar om. Det skulle jag kunna ägna en alltför lång postning om, men jag väljer att lämna folkfesten och smyga iväg till en kyrka som står lite på sidan om. Den är ungefär lika mycket främling som jag.

Kyrkan heter Yazlivshuk kyrkan och kommer ursprungligen från Brody, som ligger nordost om Lviv. Den är en romersk-katolsk kyrka, och efter att polackerna fördrevs från regionen blev den ensam kvar. Eldsjälar i Brody har kämpat i flera år för att få hjälp med att rädda kyrkan, och för några år sedan hittade man slutligen polska finansiärer som bidrog till att få den flyttad till Skansen i Lviv. Där står den nu, lite ensamt, men ändå vackert beläget.

Kyrkan är oerhört vacker, med en märklig sakral arkitektur. Eldsjälarna från Brody menar att dess utformning är unik, och inte går att finna i vare sig Ukraina eller Polen.

I kyrkan finns en utställning med träfigurer. De kommer från hela Galicien. En av de mer i ögonfallande skulpturerna kan föreställa Johannes NepomukSkulpturen har ett mycket underligt och hemlighetsfullt uttryck. Vad tänker han, när han står där i Yazlivshuk kyrkan? Kanske tycker han att folkfesten borde skruva ner musiken? Ja, vad vet jag…


Ukrainas alla olyckor lockar

Category: by sophie engström, EU, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Är det Ukraina eller EU som hamnat i en svensk mediaskugga, undrar jag när jag lyssnat på både Studio Ett och Ekot. Jag skrollar sedan genom Text-TV, DNs och SvDs första sidor. Nej, ingenting. Men där kan jag hitta lite nyheter som handlar om EU, så boven är nog Ukraina ändå…

Men det sägs ingenting om dett som verkligen har en stor symbolisk betydelse för ukrainarna. EU-parlamentet har idag godkänt 90 dagars visumfrihet för ukrainska medborgare med biometriska pass. Man gjorde det dessutom med ovanligt stor majoritet. 521 ledamöter röstade för, emedan ynka 75 röstade mot. Kvar finns formella beslut, men det är mycket lite som kan hindra att visumfriheten införs från 11 juni i år.

Men kvar finns en obehaglig känsla. Jag blir nämligen väldigt illa berörd av att goda nyheter som rör Ukraina aldrig når svenska lyssnare, läsare, tittare. De stora mediabolagen fokuserar enkom på de dåliga nyheterna. Det larviga ESC-bråket får spaltmeter efter spaltmeter. Det är som om de nästan önskar att Ukraina har fortsatt dåligt rykte. Och någonstans betyder det att de stora mediabolagen villigt hjälper till med att cementera svenskarnas uppfattning om att Ukraina är ett land med bara sorger och bedrövelser.

Men varför? Är det för att man tror att det inte finns ett allmänintresse för annat än olyckor från Ukraina? Ja, det är ju lätt att dra en sådan slutsats…

Själv väljer jag i alla fall att fira idag! Ett långt arbete med att stärka förbindelserna mellan Ukraina och EU har idag kommit flera steg närmare förverkligande. Det här är som sagt symboliskt viktigt, och borde även ha visst allmänintresse för svenskarna.


Ett arbete som berör – Rohatyn Jewish Heritage 

Category: by sophie engström, Galizien, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

​Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.

Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.

Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.

I princip ingenting av det rika judiska livet​, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.

Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.

Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.

Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.

Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt. 
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”


“Låt se. Var är vi nu?”


“Här är vi!”


Alla kvinnor

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Är vintern över nu? Jag vill så gärna tro det. Även om det är vackert med vinter tycker jag det är mer nervpåfrestande att oroas över om det ska bli minus tjugofem, eller om vår värmeberedare ska orka stånka sig genom ännu några iskalla nätter.

Idag, årets sista februaridag, har vi det varmt. Faktiskt som om februari redan hade upphört. Som om vi redan trätt in i mars.

Nytt för mars i år är i alla fall att vi inte kommer ha helgdag den 8 mars, på Internationella kvinnodagen. Helgdagen är flyttad till den 9 mars. Då ska vi fira poeten Taras Sjevtsjenko. Alltså en man, istället för alla kvinnor… eller?

Det finns säkert de som tycker att det spelar mindre roll. Internationella kvinnodagen var bara ju en gammal sovjetisk högtid (vilket inte betyder att den är uppfunnen i Sovjetunionen, som vissa verkar tro). Visst är det så. Men det betyder inte att det inte finns saker att göra för att ge kvinnor en bättre situation på t.ex. arbetsmarknaden. Lönegapet mellan kvinnor och män har faktiskt ökat, och inte minskat i Ukraina. 2016 låg det enligt denna undersökning på 41%.

Å andra sidan kan man ju påpeka att Internationella kvinnodagen inte fungerade som en dag att belysa kvinnors situation i Ukraina. Det var en blom- och chokladdag. Och trots att jag alltid varit kritisk till sättet att fira dagen här (så här skrev jag förra året), ser jag det som en förlust att man (!) har bytt ut alla kvinnor mot en man.

from left to right?
En mor och hennes dotter på promenad i Stryskiy park.


USC – öppnar upp för nya kontakter 

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Idag hade jag ett sådant där möte, som ger kraft och förhoppningar om en bättre framtid. Jag träffade nämligen Antalolij Kyryljuk och Anastasia Antonyk på organisationen USC – Ukrainian-Scandinavian Center

USC är en NGO som vill skapa kontaktytor mellan Ukraina och Skandinavien. Tanken är att man genom möten kan utveckla en förståelse som leder till djupare och starkare kontakter. I somras hade de en sommarkurs för norrmän och ukrainare i Tjernivtsi, en bedårande vacker stad som ligger belägen vid Karpaternas fot. Kursen, som blev mycket lyckad, kommer även att hållas i sommar. 

Det är Lvivs smala lycka att USC nu bestämt sig för att försöka starta upp i stan. Först ut är en kurs i norska. Och förhoppningen är att de också ska kunna starta kurser i svenska. Andra tankar är att kunna arrangera filmkvällar, föreläsningar, bibliotek m.m

Det intressantaste med USCs idé är att den är bilateral. Ukrainare ska kunna lära sig mer om Skandinavien, och skandinaver ska få en stabil och pålitlig vägledning in i det ukrainska samhället. Jag har själv efterlyst ett sådant initiativ.

Är du eller din organisation sugna på Ukraina? Ja, då är USC en bra ingång. 

Anastasia Antonyk och Antalolij Kyryljuk.


Om möjliga bankrånare 

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​Jag bor i downtown Lviv. Ja, det är så mina vänner beskriver min boplats. Det betyder att jag inte bor i gamla stan, men att jag ändå bor mitt i smeten. Jag är dessutom lycklig nog att bo i ett förhoppningsvis gammalt hus. Byggt någon gång före första världskriget, skulle jag tro. Men ombyggt och tillbyggt under mellankrigstiden. Det är vad jag tror. För ingen verkar veta helt exakt.

Det har sina fördelar att bo i ett gammalt hus, mitt i stan. Högt i tak. Naturlig ventilation (om det nu är bra). Trätrappa och mysig innergård med ett högt päronträd som ger oss glädje året om.

Andra mindre lustiga egenheter vårt hus har är att det skakar varje gång en spårvagn eller marshutka (en sådan där liten buss som mer är en rullande dödsmaskin, än ett pålitligt transportmedel) kör förbi.

På senare tid har dock ett annat skakande tillkommit. Vi vet inte vad det beror på. Är det en granne som installerat en fläkt? Eller har huset drabbats av Parkinsons sjukdom? Förlåt, det var ett otrevligt skämt, men vi har faktiskt inte lyckats förstå vad skapandet beror på.

Tills det plötsligt slog mig! Det är några som försöker borra sig in till banken som ligger i grannfastigheten! Förstås! Ni vet, som i en sådan där rafflande 1970-tals film. Ändlösa borrningsscener i ett fluffigt sken. Nu hoppas jag dock att våra bankrånare har ordentligt med picknick med sig, för de har ju borrat ett tag nu.

Banken i grannfastigheten heter Sperbank och är rysk. Ja, se där. Där sprack era illustrationer om att allt ryskt är bojkottat här. Den enda egentliga skillnaden mellan Sperbank före 2014 och efter är att de tagit ner skylten som sa “Rossija”, alltså Ryssland. Sperbank är för övrigt en statlig rysk bank. De’ ni! Det finns för kännedom ytterligare två till ryska banker verksamma i Ukraina.

Före revolutionen och den ekonomiska krisen fanns det massor av banker i stan. Om ett apotek la ner visste vi att det antagligen skulle innebära att en ny bank uppenbarade sig. Så är det inte nu. Listan över vilka banker som är verksamma här är mycket kort. Mycket kortare än den svenska listan. Och den ryska listan… ja, den är löjeväckande lång!

Den ekonomiska krisen i Ukraina har alltså lett till att man städat ut vissa opålitliga banker. Om det är en förbättring? Jag har förstått att det förhåller sig så. Tråkigt bara för bankrånarna, att de valt att gå till verket med en bank som kanske är tom. För det ryska bankväsendet däremot bör städas upp. Och många rykten cirkulerar kring just Sperbank.