viewpoint-east.org

Wesele – inte en helt vanlig fest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Gruset på trädgårdsgången krasar lite uppmärksamhetssjukt. Trädgårdsgången leder upp till gården Rydlówka i stadsdelen Bronowice i Kraków. Gården byggdes 1894 av en bonde som hade en intilliggande gård. Bronowice var då en egen liten by, men idag tillhör den alltså Kraków. Rydlówka är kanske inte så mycket till gård, utan snarare en byggnad, som ligger insprängd mellan andra fashionabla villor. Men trots det är Rydlówka mer specifik än de andra, då den intar en särställning i den polska historien. Det var nämligen här som poeten Lucjan Rydel gifte sig med den unga Jadwiga Mikołajczyk den 20 november 1900.

Festen var som andra bröllopsfester, fylld av glädje, mat och dans, samt släkt och vänner från alla håll och kanter. Bland gästerna återfanns dramatikern, skriftställaren och konstnären Stanisław Wyspiański, ty Rydel tillhörde Młoda Polska (Det Unga Polen). Gruppen var en sammanslutning som förespråkade modernism inom konsterna, kryddat med symbolism och en släng av mystisism. De ville se sig som de nya dekadenta, och de var också kända för sin skarpa kritik av den konstnärliga inriktningen positivismen, och delningen av Polen.

Nå, låt oss återgå till bröllopet. Vid ett tillfälle under festen stod Wyspiański och betraktade de dansande paren. I rummet intill dundrade en het diskussion bland de äldre herrarna. De diskuterade politik, och givetvis cirkulerade diskussionen kring Polens självständighet. Wyspiański stod som sagt mellan denna diskussion och de dansande paren. Hans blick trevade upp längs väggen till en litografi av Jan Matejko som föreställde den legendariska kosacken och tillika banduristen Wernyhora. (Bandura är ett stränginstrument som liknar en luta. Idag förknippar man instrumentet främst med Ukraina.) Wernyhora är en mytomspunnen karaktär, möjligen utan verklig förlaga. Han ska enligt sägnen ha förutspått delningen av Polen innan den skedde. Wernyhoras profetia kallas den, men idag tror man att den nog skrevs efter delningen. Det här bekymrade dock inte Wyspiański nämnvärt vid nämnda bröllop. Han började genast skissa på en pjäs, med utgångspunkt från festen.

Hans pjäs Wesele (Bröllopet) hade premiär på Juliusz Słowacki-teatern i Kraków, den 26 mars 1901. Lite mindre än ett år efter Rydels bröllop och festen där Wyspiański fick sitt uppslag. Flera av karaktärerna i pjäsen hade Wyspiański lånat från Rydels fest, bland annat Rachel, som jag ska återkomma till i en senare postning.

Till skillnad mot vad många tror idag, rönte pjäsen inte någon större finansiell framgång. Den spelades flitigt, men enligt slavisten Tony H. Lin förstod inte skådespelarna vad det var de skulle gestalta. Wesele är full av konnotationer till polsk historia, och karaktärerna i pjäsen ackompanjeras av olika historiska figurer. Den tidigare nämnda Wernyhora återfinns givetvis i pjäsen, och lyfter ett gyllene horn som ska symbolisera den polska nationens mål, att folket ska revoltera mot överhöghet (Habsburgska riket, Tsarryssland och Preussen). Det finns dessutom ingen huvudkaraktär i Wesele. För att förstå Wesele måste man kunna den polska historien, som en Facebook-bekant uttryckte saken. De skådespelare som vid premiären var satta att tolka Wyspiańskis pjäs besatt, med andra ord, inte någon sådan kunskap.

Men det här förtog inte Weseles framgång. Pjäsen blev snabbt mycket populär i den del av det delade Polen som befann sig i Habsburgska riket. I den tsarryska, samt preussiska delen blev pjäsen förbjuden, då deras censorer förstod pjäsens politiska sprängkraft.

Det finns givetvis många minnesvärda uppsättningar av Wesele, men en av de mindre kända är den som tilldrog sig till Lviv (då Lvov) den 14 april 1945. Mitt under andra världskriget. Staden hade intagits av sovjetiska styrkor. (För andra gången. Första gången var 1939. 1941 tågade nazisterna in i staden, som senare kördes ut av sovjeterna 1944.) Till skillnad mot Sovjetunionens föregångare (Tsarryssland) tyckte sovjeterna att det vore en god idé att försöka få polsk teaterkonst att sammansmälta med den sovjetiska. Därför fick regissören Bronisław Dąbrowski i uppdrag att sätta upp pjäsen. Fast det krävdes en del förändringar för att sovjeterna skulle tycka att den passade i den nya sovjetiska tillvaron. Bland annat fick Wernyhoras gyllene horn istället symbolisera upptäckten av den gemensamma fienden (vilket torde vara nazisterna). Folket på bröllopsfesten fick inte hornet från Wernyhora – så som det står i Wyspiańskis manus – de letade upp hornet tillsammans, i sann sovjetisk anda. Ett år senare var det praktiskt taget omöjligt att sätta upp Wesele i Lviv, eftersom sovjeterna då hade beslutat att all polsk kultur, polska institutioner och polackerna själva, skulle förvisas ut ur staden.

Rydlówka står idag som ett museum över den plats där Wyspiański fick idén till pjäsen som fortfarande formar och påverkar landet. Huset ser ganska oansenligt ut, men ändock rymmer så mycket historia som vi här endast snuddat vid. Vi lär således återvända.


Rydlówka.


Det var i det här rummet som de äldre herrarna diskuterade politik.


Rollbesättningen till första uppsättningen av Wesele.


På fotografiet står Marian Jednowskis namn skrivet med blyerts, men det var Stanisław Knake-Zawadzki som tolkade Wernyhora vid urpremiären 1901.

Żeleńskis värld av glas

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det fanns en tid då man visade sin rikedom genom att smycka utsidan av sina hus. Dagens estetik är dock helt annorlunda. De med stor eller medelstor portmonä bygger helst in sig i fyrkanter med stora fönster som vetter ut mot en perfektionistisk gräsmatta utan alltför många rabatter. Husen är raka. Stelt uppställda. Och de påminner om alla våra politiker och affärsmän i sina raka kostymer och dräkter. Inte ens sömmarna sticker ut för att reta fantasin. Allt är slätt och perfekt. Och inte heller färgerna retar ögat. Deras kostymer är som husen, märkligt färglösa trots att de ändå kan kallas för att bära något slags färg.

Hur kan det ha blivit så här, kan man undra. Ty före första världskriget förhöll det sig inte så. Då innebar en nybyggnation att man ofta sökte efter olika möjligheter att framhäva byggnadens utformning. På den tiden satte man ofta ut årtal på fasaden som sa när huset hade byggts. Man dekorerade med figurer och olika slag av tegel och puts. Och det var inte ovanligt att man beställde en glasmålning till trapphuset och entrén.

Om man bodde i Kraków vände man sig till mästaren och arkitekten Stanisław Gabriel Żeleński. Det var 1904 som han slog upp portarna till sin verkstad Krakowski Zakład Witrażów S. G. Żeleński (Krakóws verkstad för glasmåleri). Stanisław Gabriel Żeleński själv kom dock inte ursprungligen från Kraków. Han föddes 1873 i Warszawa, och utbildades vid tekniska högskolan i Lviv (då Lemberg). Efter utbildningen flyttade han till Kraków och köpte firman Krakowski Zakład Witrażów, och la till sina initialer och efternamn.

Det var i och med Stanisław Gabriel Żeleńskis övertagande som verkstaden gjorde sin stora framgång. Nyckeln till framgången låg i att han lät sig inspireras av hur man arbetade med glasmåleri i andra länder. Żeleński kuskade runt i hela Europa, och sög upp all kunskap som kunde göra hans verkstad ledande inom området. De fick uppdrag av kyrkor, men även av förmögna byggherrar eller privatpersoner. I både Kraków och Lviv kan man fortfarande hitta glasmåleri i entréer som bär Żeleńskis signum. Flera är de namnkunniga konstnärer som samarbetat med Żeleński. Bland dem återfinns Stanisław Wyspiański, Józef Mehoffer, Stefan Matejko (brorson till Jan Matejko) och många andra.

När första världskriget bröt ut blev Stanisław Gabriel Żeleński, som så många andra, inkallad. Det skulle för hans del innebära slutet för hans livsgärning som ägaren av Krakóws främsta verkstad för glasmåleri. Efter att han sårats i strid, avled han 1914. Men det betydde dock inte slutet för hans verkstad, enär hans hustru och barn tog över verksamheten. De kunde fortsätta att driva den 1952, då verkstaden nationaliserades i och med kommunisternas maktövertagande. Det här innebar tyvärr att familjen Żeleńskis verkstad förlorade sin position, och den hade kanske gått bort i total glömska, om inte glaskonstnären Piotr Ostrowski hade köpt verkstaden 1999. Han fick familjens tillstånd att driva vidare verksamheten i enlighet med den tradition de format.

Idag driver verkstaden både ett museum, samt att de fortfarande skapar glasmålning i den tradition som Stanisław Gabriel Żeleński grundade. Som vi redan vet är det ganska sällsynt att förmögna privatpersoner önskar en glasmålning, så dagens uppdragsgivare är främst kyrkor.

På museet gör man en resa i tiden. Ateljéerna ser praktiskt taget ut som på Stanisław Gabriel Żeleńskis tid. Endast små förändringar har gjorts, och dessa handlar uteslutande om att förenkla konstnärernas arbetssituation. Här andas man fortfarande in en skönhet, som är bortom de fyrkantiga kuber som vi idag omger oss med, och som vi tydligen trängtar efter. När man står här på museet, och i verkstaden, tycks förklaringen till det vara bortom allt mänskligt förstånd.


Ateljén.


Av Wojciech Jastrzębowski.


Glasmålning i taket i trapphuset.

En tidsresa med Jama Michalika

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ibland är avståndet mellan Lviv och Kraków synnerligen kort, så som exempelvis när vi går till historien. De två städerna låg ju under tiden för delningen av Polen (mellan 1795-1918), samt under mellankrigstiden i samma rike. Så det är kanske inte så märkligt att en av de mest anrika kaféerna i Kraków grundades av en äkta lvivian.

1895 slog nämligen lvivanen Jan Apolinary Michalik upp portarna till sitt kafé i Kraków, som passande nog fick heta Cukiernia Lwowska (Lvivianska konditoriet). Han började i liten skala, och det första kaféet hade inte några fönster mot gatan. Och det är egentligen inte särskilt underligt. Ty gatan Floriańska i gamla stan var en fashionabel adress redan då.

Kaféet blev snabbt populärt bland Krakóws konststuderande. Konstnärliga akademin låg nämligen bara ett stenkast från Michaliks kafé. Men inte bara konstnärer trivdes på kaféet. Många författare och politiker höll gärna till där. Gemensamt för dem alla var deras opposition mot det Habsburgska styret.

Kaféet hade som sagt inledningsvis inga fönster. Ganska snart övergavs Michaliks namn på kaféet. Istället kallades det av stamgästerna för Jama Michalika, vilket betyder Michaliks håla. Ett namn som följt med stället in i nutiden.

1905 hade kabarén Zielony Balonik, Den gröna ballongen, urpremiär på Jama Michalika. Kabarén blev känd för sin hätska satir av det Habsburgska styret. Man inledde varje kabaré med dockteater, vilket var ett bra sätt att undkomma censuren, som vid tid var onådig.

Kabarén blev omåttligt populär, och det gav möjlighet att öppna ytterligare ett rum. Hela kaféet fick då även ny interiör, och färgen som dominerar är varmt grön. Vid denna tid fick kaféet sitt särpräglade utseende som finns kvar än idag. Väggfasta soffor i grönt, ackompanjerade av robusta stolar och bord i mörkt trä. Väggarna målades, lika så sattes vackra glasmålningar in i nischerna. Förutom glasmålningar och väggmålningar finns även karikatyrer av kända krakowiter som befolkade staden vid förra sekelskiftet. Hela kaféet andas jugendstil, eller secesja som man säger här.

Någon som tilltalades av kaféets utseende var Krakóws stolthet, konstnären och teatermannen Stanisław Wyspiański. Det är lätt att förstå, enär hans skisser och konstverk har något Jama Michalikiansk över sig. Och många andra författare och konstnärer som tillhörde Młoda Polska, Unga Polen, gick hit. Młoda Polska var en rörelse inom bildkonst, litteratur och musik som var starkt kritiska mot positivismen, som tidigare dominerat den kulturella sfären. Man förordade istället jugendstil, symbolism och impressionism.

Många av stadens invånare tyckte dock att Jama Michalika var ett riktigt otyg. Besökarna strömmade ut från lokalerna på morgonkvisten, och man befarade att det förekom orgier i kaféet. Dekadens, ropade man, vilket säkert tilltalade männen och kvinnorna inom Młoda Polska, eftersom de tyckte att världen behövde lite mer av just det sistnämnda.

1918 lämnade Michalik Kraków, och flyttade till Poznań. Innan han packade sitt bohag, överlämnade han sitt framgångsrika kafé i servitörernas ägor. Det gick sig till 1935, då lönsamhet avtog, och stället gick i konkurs. Mycket av inredningen gick då tyvärr på auktion.

Under andra världskriget kunde Jama Michalika hålla öppet trots de kärva tiderna, men efter kriget nationaliserades kaféet i vanlig kommunistisk ordning. Under 1950-talet genomgick lokalerna en renovering, som mer var mer till skada än till nytta. 1960 öppnade kaféet igen, och nu med en bar som vette ut mot Floriańska. Under denna tid återkom även kabarén.

Men säg den lycka som varar för evigt. 1991 fick de slå igen portarna för nya reparationer. Denna gång genomfördes renoveringen, och restaureringen, av husets ägare. Resultatet är det vi har idag. Inredningen känns så äkta, att man faktiskt luras att tro att möblerna är från kaféets guldålder, alltså förra sekelskiftet. Idag har också kabarén, Den gröna ballongen, regelbundet föreställningar. Utöver det arrangerar man ofta författarkvällar, paneldebatter och poesiaftnar. Både Czesław Miłosz och Wisława Szymborska har för övrigt läst sina alster inför publik på Jama Michalika.

Tidens tand har trots alla renoveringar och ägarbyten varit skonsam mot Jama Michalika. Att gå dit för en kaffe, ett glas likör, eller för en riktig brakmiddag, innebär något av en tidsresa. En tidsresa som är få förunnat. I Lviv finns inga motsvarande kaféer kvar, som fått ha sin själ i behåll.

Vid mitt besök var stället nästan tomt. Det var jag och G som tillsammans med några polska och tyska pensionärer njöt av en stunds vila från samtidens galenskaper. Och på något vis är jag oerhört tacksam över att gamla stan i Kraków är översållad av pizzerior, steakhouse, MacDonalds, ty de skräniga brittiska turisterna håller sig helst där. Men om sanningen ska fram tror jag inte att de hyser någon längtan efter ställen som Jama Michalika. Till min innerliga hugnad.

Det galiziska ljuset, Stanisław och jag

Category: art, by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Snart är det dags, att åka norrut för några veckor i Sverige. Det är alltid mycket givande och trevligt att komma till vårt nordliga tillhåll, och jag beklagar mig egentligen inte. Men jag måste ändå tillstå att varje år är det mödosamt att lämna de galiziska vidderna. Det är något speciellt med marken, luften, folket, ljuset, atmosfären här. Trots att det idag är en ganska monokulturell plats på jorden, kikar historiens myller av kulturer och röster fram i varje spricka som tiden gröper.

Många av människorna är borta. De som befolkade och på många håll byggde upp regionen. Men det betyder inte att platsen är folktom. Snarare tvärtom. Om man tittar på gamla filmklipp från Lviv 1939 före förintelsen, ser folklivet ut nästan som idag. Det är bara attributen, och i vissa fall, språket som förändrats. Kvar finns den galiziska jorden, vars ansikte är riktat mot solen och färgar luften kring oss.

Jag blir alltmer betagen av just ljuset här. På sommaren är ljuset gult som guld, men lägger en behaglig hinna över allt omkring oss. När jag kommer till Kullahalvön blir jag ofta förbluffad över det starka och obarmhärtiga ljuset. Ljuset där är lite kantigt och går till attack snarare än lyser upp. Här i Galizien färgas solens strålar av den gula sanden, lindrar ljusets behov av att avslöja alla våra skavanker.

På hösten vinner Galizien varje år mästerskapet inom grenen “östeuropeiskt grått ljus”. Det låter möjligen tråkigt och avskräcker er kanske. Men ni har faktiskt helt fel. Östeuropa-grått är inte en trist och dyster nyans av ljus. Det är en nyans som lätt som svalans vingslag enkelt bryter upp och blir flera. De olika grå tonerna glider över varandra och skapar en alldeles egen och mångfacetterad symfoni i grått.

Men hösten är givetvis också alla trädens färger. Ljuset lyser genom guld, brunt, gult, grönt som samsas i samma synfält och dess toner leker lätt, men också lite sorgset över vidderna. Sorgset, för det är trots allt en dödsdans vi beskådar.

När vintern tar vid lyfter de grå tonerna mot skyn och ljuset färgsätter allt i djupt blått. Isande blå, ibland faktiskt. Trots att jag inte är någon vinterfantast, så finns det en särskild charm i denna isblå knastrighet.

Våren har ett alldeles eget uttryck. Ljusets färg jag främst tänker på att beige. Eller kanske åt det ljusrosa hållet. Sedan utbyts det mot en grön, vitblommig, gulblommig, rödblommig kackafoni som är helt öronbedövande vacker.

Och invävd, insyltad, bland alla dessa färger lever det galiziska ljuset. Det lever i sin egen tidsordning, omedveten, eller ointresserad av vårt pyssel.

Galiziens färger och ljus upplevs bäst genom ett tågfönster, eller till fots. De som önskar bila får nöja sig med bara några glimtar av denna skönhet. Antingen är vägarna så dåliga att man enkom klarar av att fokusera på just vägen. Eller så har det vuxit upp höga stängsel eller så är sikten skymd av buskage eller höga träd, så som poppel.

Men om man nu inte har för avsikt att ta sig till Galizien för att avnjuta vårt vackra ljus, så finns det i alla fall någon lindring. Man kan till exempel titta på Wyspiańskis målningar.

Stanisław Wyspiański (1869-1907) är kanske okänd för många svenskar. Hans produktion är mycket intressant, främst då den är så eklektisk. Han skrev flertalet dramer och poesi. Samtidigt gjorde han flera betydande glasmålningar, porträtt, självporträtt, illustrationer, grafisk konst samt att han skapade scenografi till teater och därtill inredning och möbler. Han var lite som Carl Larsson, Karin Larsson, August Strindberg och Gustaf Fröding i ett. Vi talar alltså om en äkta allkonstnär.

Wyspiańskis bildkonst svävar enkelt från patriotisk folkloristik, till nästan våghalsig modernism och vidare mot grafisk design. Men det finns en röd tråd, och det är det galiziska ljuset. Det finns där i varje verk, lika central som osynlig. En huvudrollsinnehavare i kulisserna. Hans mångsidiga bildspråk blir lite som Galiziens folk i historien och så de är än idag, extremt mångfaldig utan att för den delen vara pladdrig, vimsig eller oseriös. Den är sprittande, nyfiken, ödmjuk och eftertänksam på samma gång.

När jag färdas genom Galizien, som jag helst gör i öst-västlig, eller väst-östlig axel, tänker jag alltid på Wyspiański och hans särskilda förmåga att återge det vackra galiziska ljuset som speglar sig i hus, människor, växer, djur. Ibland leker jag med tanken att förmågan att se det galiziska ljusets själ är en hemlighet jag delar bara med Stanisław. Trots att jag förstås förstår att vi inte är de enda som funnit dess egenart.

Och åker du hit kommer du kanske också förstå hur man bäst insuper det galiziska ljuset, och dricker lika ivrigt ur dess bägare som jag.


Stanisław Wyspiański, “Planty park i gryningen” (“Planty o świcie”), 1894. Ser ni ljuset, det galiziska ljuset…