viewpoint-east.org

Stenslottet i Podolien

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

22 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Chmelnytskyj oblast eller Chmelnytjtjyna
Kamjanets-Podilskyj

Efter att ha inandats lite bergsluft är det dags att ge sig ut på de ukrainska vidderna. Chmelnytjtjyna skulle kunna sägas vara början på Podolien, norrifrån sett. Podolien är en historisk region som sträcker sig hela vägen från dagens Ternopilsjtjyna, via Chmelnytjtjyna och vidare söderut ut mot Vinnytjtjyna.

Ordet Podolien kan komma från det fornslaviska ordet ponyzzja (пониззя) som skulle kunna översättas med nedre eller kanske lågland. En bättre översättning tas tacksamt emot. Här har i alla fall bott människor sedan urminnes tider.

En av de mest kända platserna i Podolien är slottet i Kamjanets-Podilskyj, som också ligger i Chmelnytjtjyna. “Kamjanets” kan härledas det gamla slaviska ordet för sten (kamin), och avslutningen anspelar givetvis på det ukrainska ordet för Podolien, vilket är Podillja (Подíлля). Slottet är en fantastisk skapelse och med sina tinnar och torn ser det faktiskt lite ut som ett sagoslott, där det vilar på sin kulle. Man vet inte exakt när de första delarna uppfördes, men troligen bör de dateras till 1300-talet, då regionen styrdes av det litauiska furstendömet. Men det finns de som menar att slottet kan vara äldre än så, och kan ha byggts upp av Kyjiv Rus, alltså på 1100-1200-talet.

Slottet i Kamjanets-Podilskyj har en mycket strategisk placering, vid floden Smotrytj (Смо́трич) och under 1400-1500-talet var den en viktig del av det litauiska furstendömet försvar. Man attackerades oupphörligen av tatarer och Ottomanska riket. När zaporizjakosackiskerna gjorde uppror (1648-1654), även kallat Chmelnytskyj-upproret, mot det Polsk-litauiska samväldet, spelade slottet en viktig roll. Kosackerna försökte upprepade gånger att överta slottet, men de polska och litauiska trupperna lyckades stå emot i nästan två år. 1651 kunde dock kosackerna tåga in på slottsgården.

Slottet förlorade dock sin roll som bastion under 1700-talet, när ryska imperiet tog över makten i regionen, efter det att Polsk-litauiska samväldet hade slagits i spillror. Under 1800-talet förvandlades slottet till ett militärt fängelse, och det skulle dröja över hundra år innan man började spekulera kring om slottet borde bli museum. Arbetet med att förvandla slottet till ett museum påbörjades 1937. Idag är slottet ett mycket älskat och populärt utflyktsmål för ukrainare och utländska turister, och slottet finns med på den ukrainska listan Ukrainas sju underverk, som är en lista över unika historiska byggnader i Ukraina.


Bildens källa.

Några källor
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Seven_Wonders_of_Ukraine
https://uk.m.wikipedia.org/wiki/%D0%9F%D0%BE%D0%B4%D1%96%D0%BB%D0%BB%D1%8F


Bigos – en oseriös, men välsmakande röra

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På tallriken ser den väl inte mycket ut för världen. En gråaktig röra, hopplöst intrasslad och invecklad i sin egen salighet. Men det är i munnen som den blir fulländad. Så kan det förvisso sägas om många maträtter, men bigos är, precis som mycket annat polskt, oefterliknelig.

Bigos röriga yttre gömmer inte bara en enastående resa genom historien, utan har även flyttat sig över socialgrupper. Och trots att den idag nästan kan sägas ha förändrat sig till oigenkännlighet, så är den märkligt nog ändå mycket beständig. Ty den är trots allt en bigos. Och en bigos är en bigos är en bigos.

Allt började någon gång på 1500-talet, då olika krigshärer tog med sig sina kulinariska egenheter till det Polsk-litauiska samväldet. Mycket tyder på att bigos uppstod när polackerna, litauerna och rutenerna försökte skapa sin tolkning av den tyska sauerkraut, alltså surkål. Men sauerkraut är ju sauerkraut, och den lystrar emellertid inte till betäckningen bigos.

Epitetet låter ju inte alls tyskt dessutom, och inte heller särskilt polskt. Det råder förty inga tvivel om att bigos ändå är en polsk, eller kanske snarare polsk-litauisk, röra. Ordet bigos kan nämligen enligt vissa härstamma från verbet bigosować, vars innebörd är att “hugga i kamp”, eller sabla ner i småbitar. Det var kanske det som de polsk-litauiska kockarna ville göra med de fiender som envisades med att bevista samväldets mark. En annan teori är att bigos betyder “två smaker”. “Bi” ska enligt den här teorin stå för “dubbel” och “gos” ska härstamma från tyskans “smak”. De två smakerna som åsyftas är surkål och kött, alternativt fisk.

I bigos ungdom, alltså på 1600- och 1700-talet, innehöll den ehuru inte surkål. På den tiden bestod rätten av kött som hade smaksatts med citrusfrukter. Det senare var inget som ingick i kokkonsten hemma hos gemene man. Syrad kål var däremot något som nästan varje hushåll förfogade över, och eftersom den är syrlig, fick den tjäna som citron. Så skulle alltså bigos tillblivelse lyda. Betoningen har genom århundradena legat på kött, och det är inte för utan att den har kallats jägarens gryta. Men den har även haft förmånen att få många intressanta avknoppningar. Bland dem återfinns bland annat galizisk bigos, som rymmer potatis och vita bönor, ungersk dito som givetvis innebär stark paprika med grädde, och vegetarisk bigos som är just vegetarisk, med vegokorvar eller kanske svamp.

En sådan skapelse som bigos måste ju tillika besjungas av de sköna konsterna. Bigos omskrivs bland annat av Adam Mickiewicz nationaleposet Pan Tadeusz, likaså av Bolesław Prus. Men bigos har tvivelsutan även kallats för “skurk”. Det skedde år 1844 i en essäsamling med titeln “Bigos hultajski: Bzdurstwa obyczajowe” som eventuellt skulle kunna översättas med “Den skurkaktiga bigosen: Moraliskt nonsens”. Den skurkarktiga bigosen, som den kallas i inledningen till denna essäsamling, är en samling av olika ting, “en rätt om än oseriös, men välsmakande”.

Nåväl, hur tillreder man nu sin egen bigos? Om sanningen ska fram så är det en rätt kräver en tålmodig kock. Vitkål, surkål, korvar, lökar, sidfläsk, vin, svampar, enbär, lagerblad, kryddnejlikor, tomatpuré och mycket annat ska sablas ner, hackas, tillintetgörs, som om de vore fiender som beträdde det polsk-litauiska samväldet, till en sammanhållen, och välsmakande röra. Och om man så föredrar går det an att göra den som en vegetarisk eller vegansk anrättning.


På bilden syns en vegetarisk bigos, smaksatt med plommon (!) och med vegokorvar och tofu som tillbehör. Observera att denna bigos serveras på en ukrainsk tallrik.

Några recept:
https://www.arla.se/recept/bigos/

https://www.koket.se/ulrica_millqvist/soppor_och_grytor/kott/bigos


På en gata uti staden…

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

2 december 2021
Dagens okända
Fotograf Jaworski Kościesza
Omkring 1912

På en gata i staden som då lystrade till tilltalsnamnet Lemberg, men idag heter Lviv, står en stolt far med sina barn. Vi kan med säkerhet säga att det rör sig om två flickor, men den minsta kan lika gärna vara en liten gosse. Det är idag inte lika lätt att avgöra vilket kön de allra minsta då bar. Gossebarn fick inte helt sällan låta de små babymjuka lockarna växa långt och vågigt.

Nåväl, den stolta pappan på bilden har en resolut plommonstop nedtryckt i pannan. Kanske är han ägare till firman, vars namn står att läsa på skylten uppe på husets gavel. “Skład gipsu” förkunnar den. Ägaren av firman hette vid denna tid Franz i efternamn, och här tillverkades något av gips. Kanske var det stuckaturer, eller utsmyckningar till stadens alla vackra hus som man sysselsatte sig med.

Innan familjen Franz tog över huset, bodde och verkade här en judisk man vid namn Dawid Igel. Hans familj var i dåtidens Lemberg välkända antikvarier, och de hade flera butiker runt omkring i staden. Men när fotot togs hade han redan flyttat sin firma till en mer fashionabel byggnad.

Men låt oss återgå till fotografiet. Tillsammans med den stolte fadern och hans telningar, återfinns fyra pojkar. Två av dessa håller i vars en lång pinne. Vad kan de ha sysslat med? Kanske har de fäktats. Eller har de varit upptagna av någon lek som vi i dagens samhälle helt har valt att undanträngt ur våra minnen. Leken var i vart fall nog rolig, enär en av pojkarna har svårt att stå helt still, som det då krävdes av de porträtterade för att fastna på plåten.

Ytterligare lite längre bort ser vi en herre, iklädd en hatt med brett brätte, samt två damer med likaledes iögonfallande huvudbonader. Det tycks för övrigt som om Lembergs modister hade inkomstbringande rörelser under denna tid.

De står alla på en gata, som då hette Ulica Rzeźnicka, vilket enligt källor betyder slaktaregatan. Idag bär den namnet Nalyvajka (Наливаика), och anspelar på en kosack vid namn Severyn Nalyvajko (Северин Наливайко). Han ledde förövrigt ett ganska framgångsrikt uppror mellan 1594-1596, alltså under det Polsk-Litauiska samväldets tid.

Huset där antikvarien Dawid Igel och sedermera familjen Franz firma hade sina rörelser, står idag dessvärre inte kvar. Men i fotografiets förtrollande värld lever huset, och människorna runt omkring, måhända alltjämt.

Läs mer om Nalyvajko-upproret: https://en.wikipedia.org/wiki/Nalyvaiko_Uprising


En framgångssaga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, economy, EU, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En kylig söndag i mars, singlar några envisa snöflingor ner mellan husen och landar på kullerstenarna på Szpitalna i gamla stan i Kraków. Här är det nästan tomt på folk, men så gnisslar det till och runt om hörnet kommer en cyklist med jäktat kroppsspråk. På ryggen har han en stor, grön och fyrkantig ryggsäck, och med det vet vi att han är en av alla cykelbud som levererar mat från restauranger till hungriga krakowiter. “Kåly i dä?” (“коли і де?”) vrålar han in i mobilen han som han mirakulöst lyckas balansera på örat medan han susar fram. Därmed har vi ytterligare en nyckel till vem denne cyklist är, ty språket han talar är ukrainska, och frågan han vrålade i sin mobil är “när och var“, sådana frågor som många cykelbud nog brottas med.

I Kraków kryllar det är dessa cykelbud. Det finns nästan lika många olika firmor som det finns färger på en färgkarta, och varje firma har valt sin färg på ryggsäckarna buden levererar mat i. Väldigt många av dessa cykelbud kommer från grannlandet Ukraina. Överhuvudtaget finns det en ansenlig mängd ukrainare i Polen, och deras betydelse för den polska ekonomin är inte att underskatta. De arbetar dock inte enbart som just cykelbud, utan återfinns i alla sektorer, men med betoning på jordbruk, service yrken, byggnadssektorn, IT och tillverkningsindustrin. Utöver det är det många unga från Ukraina som väljer att studera i Polen. Ukrainarna är för övrigt centrerade till vissa områden i Polen. De flesta män hamnar i medelstora städer eller på landsbygden, emedan de flesta kvinnor främst arbetar inom service yrken i de större städerna.

2019 slog den polska centralbanken fast att Polens starka ekonomiska tillväxt inte hade skett utan hjälp från dessa bröder och systrar från öster. Orsaken till att man inte hade klarat det här själv är Polens åldrande befolkning, samt att många drivna polacker emigrerar till andra EU-länder i jakten på högre lön och bättre arbeten. Samma myndighet påpekade även att ukrainarnas arbetsinsatser i Polen sedan 2014 har stått för 11% av Polens totala BNP-tillväxt. Förra året noterade dessutom den ukrainska motsvarigheten till centralbanken att aldrig tidigare hade ukrainarna skickat så mycket pengar hem till sina familjer. Så man fröjdas nog på båda sidor om gränsen.

Det är tyvärr ingen som kan ange en exakt siffra på hur många ukrainare som bor i Polen, men den ukrainska ambassaden i Warszawa uppger att det kan röra sig om upp till 1,5-2 miljoner. Polen har dessutom varit väldigt frikostig med uppehållstillstånd för ukrainarna, och 2018 utfärdades nästan 700.000 nya uppehållstillstånd till ukrainska medborgare. De flesta som flyttar från Ukraina till Polen väljer att stanna en kortare tid, och det är därför bara ett fåtal av dessa som sedan ansöker om permanent uppehållstillstånd. Efter att kriget i östra Ukraina bröt ut 2014 kom det förvisso in en del asylansökningar, men de flesta avslogs, då Ukraina är ett självständigt land och det föresvävar inte risk för liv och lem i alla delar av landet.

Att ukrainare lever i Polen är tvivelsutan inte något nytt. Redan under den senare delen av medeltiden bodde det ukrainare på polskt territorium. Orsaken var att det Polsk-litauiska samväldet expanderade österut. Kasimir den store gav ukrainarna samma rättigheter som polackerna, och de fick även rätt att utöva sin religion i den ukrainsk ortodoxa kyrkan. Han gjorde dessutom en åtskillnad mellan moskoviterna, alltså ryssarna, och Rus-ukrainarna, även kallade rutenerna. Ukrainarna, eller rutenerna, var inte ryssar, slog han fast. Många inom den rutenska adeln valde även att konvertera till katolicismen, och därmed ingå i den polska adeln szlachta. Trots att det rådde förhållandevis goda relationer mellan folken, fanns det de ukrainare som menade att polackernas styre över dem utarmade de områden där ukrainarna bodde. Motsättningarna fanns alltså, och fick ny fart under och efter första världskriget och det inbördeskrig som utbröt när Polen blev självständigt 1918. Ukrainarna förlorade kriget, men motståndet mot Polen levde kvar hos vissa ukrainare. Med andra världskrigets utbrott innebar det att många oförrätter begicks särskilt av de ukrainare som allierat sig med nazisterna. Krigsslutet innebar dock inte att man återgick till en samlevnad, enär de polacker som bodde på ukrainsk-sovjetiskt område deporterades västerut. Före kriget bodde det över 400 000 polacker på det område som senare blev Sovjetunionen. Samtidigt bodde ungefär 140 000 ukrainare i Polen vid samma tidpunkt, och praktiskt taget alla tvingades lämna sina hem. Det är därför kanske ett ödets ironi att det nu bor närmare femton gånger fler ukrainare i Polen än det gjorde före andra världskriget.

Men det är nog inte av historiska skäl som ukrainarna idag söker sig till Polen. Ukrainas dåliga ekonomi, och kaotiska samhällskropp, är väl det troligaste svaret på varför ukrainarna söker sig hit. Och de kommer hit för att Polen har gjort det enkelt för dem att söka uppehållstillstånd, samt att de båda kulturerna och språken ändå har många beröringspunkter. Polen har dessutom flitigt använt som en förebild av ukrainska politiker. På senare tid har det dock höjts röster i Ukraina att man borde söka sig en ny förebild. Vissa ukrainska bedömare går så långt att de menar att Polens nuvarande regering försöker urholka de demokratiska institutionerna.

Vårt cykelbud försvinner bort mellan huskropparna i gamla stan i Kraków. Han finner troligen inte någon tid att ponera över ovanstående. Hans liv består mest av att han måste söka rätt på var “var” är, och förhoppningsvis hinner han till den tid då “när” torde vara.


Ett annat nytt Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nya Lviv. När ni läser det tänker ni nog på hipsters iklädda välansade skägg, trendiga klädbutiker, smarta bilar eller smarta telefoner. Men även om det nya Lviv finns, så är själva namnet “Nya Lviv” (på ukrainska Noviy Lviv/Новий Львів, och på polska Nowy Lwów) upptaget sedan 1930-talet.

Då, på 1930-talet, bestämde man att man skulle bygga bostäder på den plats som idag kallas Nya Lviv. Fast då kallades området Krasuczyn, efter den egendom som legat där. Krasuczyn var en herrgård som hade haft ett jordbruk med livegna. Jag har inte lyckats få fram något årtal när man upphörde att bruka marken på platsen.

Nå, på 1930-talet tyckte stadshuset i Lwów att området skulle bli bebyggt. Arkitekten Tadeusz Wróbel la ett förslag om att man skulle bygga funktionalistiska en- och tvåplanshus. Man tog också beslut om att bygga flerfamiljshus. Förslaget antogs, och en febril aktivitet utbröt. Det gamla namnet Krasuczyn föll i glömska, och man började istället använda tilltalet Nowy Lwów på området.

Tanken var att villorna skulle vara på c:a 140 KVM, samt ha en tillhörande trädgård. Man inrättade ett statligt lån, som låntagarna fick tio år på sig att betala igen. Lite som våra svenska Egnahem, faktiskt. Fast i funkisstil. Byggnationerna påbörjades 1931, och man lovade att vara klar till 1934.

De familjer som beställde husen kunde få vissa önskemål tillgodosedda, och varje hus skulle vara unikt. Arkitekterna tog dessutom på sig att försöka följa den specifika terräng som finns i området. Strax nedanför för Nowy Lwów låg (och forfarande ligger) nämligen parken Järnvatten. (På polska Park Żelazna Woda, på ukrainska Zalizna voda/Залізна Вода). Det här är en park med en brunn med mycket järnrikt hälsovatten, och har varit känd för lvivianerna sedan 1830-talet.

Men projektet Nowy Lwów blev inte riktigt som Tadeusz Wróbel och hans kollegor tänkt sig. Ganska snart började man även bygga andra hus, som de föraktfullt kallade “standardhus”. Dessa hus hade inte alls de finesser och innovativa arkitektur som arkitekterna förespråkade. Men området blev ändå populärt bland Lwóws konstnärer och arkitekter.

Ett exempel är Eugeniusz Borzemskis villa. Huset ritades av Tadeusz Wróbel, och byggdes mellan 1933-34. På fasaden mot gatan finns en mycket intressant relief, med en lättklädd flicka som är i något slags samspråk med ett rådjur och en häger. Formerna är strama och faller fint in i husets funktionalistiska fysionomi. Reliefen är unik i Nowy Lwów. Inget annat hus bär en sådan utsmyckning. Kanske ritades reliefen av Eugeniusz Borzemski, ty denne var konstnär. Eller så var det Tadeusz Wróbel hyllning till den samme.

Vi finner också Tadeusz Teodorowicz-Todorowskis villa i Nowy Lwów. Denna villa (som ni ser nedan), var tänkt som bostadshus, men när det var klart beslöt Tadeusz Teodorowicz-Todorowski att istället använda huset som arkitektkontor till hans nystartade firma.

Tadeusz Teodorowicz-Todorowski hus är fortfarande förföriskt, och trots att de nuvarande ägarna bytt ut de gamla fönsterkarmarna av trä, till nya förhatliga i plats och metall, så har huset fortfarande en air av 1930-talets glansdagar. Orsaken är att husägarna annars lämnat huset och trädgården åt sitt öde. Det står där i sorglig majestät och blickar ut mot de andra funktionalistiska husen. En del har fått ny rappning som gör att de är svåra att bestämma ålder på. En del har byggs om så att de är omöjliga att känna igen. Ett fåtal är renoverat med någon form av kärlek till originalet. Andra står och trasas bit för bit. Tegelsten för tegelsten.

Mitt bland de funktionalistiska husen står ett äldre hus. Lite bortglömd ser det ut, men vi noterar att man faktiskt reparerat delar av fasaden. Vad är detta för hus, undrar vi och tar en svängom runt huset. Långt uppe på fasaden ser vi en märklig vapensköld. Nästan lite skrattretande, faktiskt.

På vapenskölden ser vi en arm, utan tillhörande kropp, riktar ett svärd hotfullt mot skyn. Armen lutar sin armbåge mot en riddarhjälm. Under riddarhjälmen finner vi ett kors som genomborras av en pil. Kors som detta återfinns på vapensköldar kallade Prus I, vapensköldar som bars av många olika polska adelsätter, alltså szlachta. Vapensköldarna användes främst under Polsk-Litauiska samväldet. Huset vi står vid är definitivt inte från 1700-talet, men de som byggt huset har i alla fall kostat på sig en flört med minnet av gamla tiders storhet. Vi gissar på att det är från artonhundratalet… Väldigt precist, eller hur? Huset är ganska litet, och därför inte den herrgård som låg här innan Nowy Lwów/Nya Lviv tog över. Kanske var det grindstugan till herrgården Krasuczyn, skämtar sambon, innan vi traskar vidare på vår outtröttliga resa genom Lviv och dess historia.


Tadeusz Teodorowicz-Todorowskis villa.


Vapenskölden.


Omgiven av galningar – om boken “Furstinnan”

Category: bokrecension, by sophie engström, Galizien, Historia, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Gustav Vasa. Det var ett namnpar som jag under min barndom förknippade med något tråkigt, fult och synnerligen ointressant. Allt som kunde sammankopplas med Vasa var för mig förkastligt. Vasaknäcke var töntigt. Vasaloppet var något löjeväckande. Om någon, via sitt utseende (till exempel om de hade skägg), fick mig att tänka på Gustav Vasa, blev jag både djupt förolämpad, och på många vis äcklad. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, och nu lever jag sedan två decennier med en man som heter Gustav och har skägg.

Så här i efterhand har jag ibland snuddat vid tanken att det handlade om någon extrem känsla av anti-patriotism som angripit min unga barnhjärna. Det var ju ändå han som lagt grunden till det som skulle bli Sverige av idag.

På senare tid har jag dessutom utvecklat ett intresse för denna svenska dynasti. De var ju fullkomligt förryckta allesammans! Revoltörer och spritt språngande galna!

Det var därför med stor förtjusning som jag öppnade den första sidan i Eva Mattssons bok “Furstinnan. En biografi om Katarina Jagellonica“. Ty Katarina Jagellonica (1526-1583) var inte bara gift med en av de vildsinta Vasarna, Gustav Vasas andra son, hon kom också från Polen, vilket gör henne intressant för mig som när en utpräglad fixering vid allt som rör Centraleuropa.

Jag hade således mycket högt ställda förväntningar på biografin. Inte nog med att jag förväntade mig en fördjupad förståelse för det Polsk-litauiska samväldet. Jag förväntade mig även att få min nyfunna fascination för de galna Vasarna tillfredställt.

Eva Mattsson har gjort en noggrann forskning inför författandet av denna biografi. Det är inte många före henne som sökt svaret på vem Katarina Jagellonica var, och hur hon såg på sitt liv i Sverige. Därför är flera uppgifter nya, och Mattsson bryter verkligen ny mark. Det är även så, att Evas stora intresse för denna polska prinsessa, och sedermera drottning av Sverige, smittar av sig hos läsaren. Det är helt enkelt omöjligt att inte bli djupt fascinerad av hennes livsöde.

Ett av de anslag som är riktigt intresseväckande, är att Eva Mattsson medvetet följer de kvinnliga släktbanden. Istället för att fördjupa sig i Katarinas far, får vi följa hennes mors anfäder till Italien. Det här är ett grepp som stärker upplevelsen av att man läser en, i många stycken, oförtäljd historia.

Eva Mattsson ägnar även mycket tid åt att levandegöra tiden hon beskriver. Vi får bekanta oss med arkitektoniska idéer, inredning, klädernas apparition, maträtter och dryckesvanor. Det här skänker en känsla av närhet till det berättade som är förhållandevis sällsynt.

“Furstinnan” är dessutom en mycket vacker, smakfull och omsorgsfullt bearbetad bok. Bildmaterialet är gediget och förstärker känslan av närvaro i tiden.

När jag läst de sista raderna i “Furstinnan” kände jag sorg över att lämna ett spännande sällskap, ja, det var som om jag lärt känna dessa damer och herrar personligen.

Jag måste ändå medge att jag initialt var något förbryllad över hur Eva Mattsson redovisade sina källor. Akademiker-skadad som jag är, upplever jag en stark ångest om jag inte har några fotnoter att klamra mig fast vid. Men snart hade jag helt enkelt förlorat mig i den fascinerande berättelsen om Katarina Jagellonica. Fotnoterna hade jag antagligen ändå inte kontrollerat, och källorna finns ju tydligt markerade i slutet av boken.

Med en avslutande fanfar hävdar jag att detta är det bästa jag läst i sitt slag under senare tid. Och då läste jag “Ett jävla solsken” nyligen. I “Furstinnan” finner vi en medryckande berättarglädje, kryddat med Eva Mattssons stora kunskaper samt att vi omges av den tidens galningar. Ja, mycket bättre kan det inte bli!


Pidhirtsis skatter

Category: by sophie engström, turism
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Just nu pågår det en mycket intressant utställning på Lvivs tavelgalleri. Utställningen heter Pidhirtsis skatter och på den visas föremål som tillhört slottet Pidhirtsi ( på polska Podhorce).

Pidhirtsi ligger i Lviv regionen och är ett vanligt utflyktsmål för många turister. Själva slottet ligger på en kulle med magnifik utsikt över de ukrainska fälten. Arkitektoniskt är slottet en upplevelse.

Slottet byggdes 1635-1640 på order av Hetmanen som då var Polsk-Litauiska samväldets kung. Det hade tidigare legat ett fort på den strategiska plasten, men det finns inte mycket information att finna om det fortet. Slottet var senare ett slott som ingick i polska kungafamiljens ägor.

Det råder oenighet om vem som ritade slottet, men mycket tyder på att det kan varit Andrea del Aqua, som låg bakom ritningarna, eftersom han ritade andra slottsbyggen i trakten.

Flera storheter har gästat slottet, till exempel Österrikes kejsare Franz Josef I.

Under första världskriget tog den tsarryska armén över slottet. De plundrade det, men lämnade själva slottet intakt. 1915 tillföll det Österrike-Ungern, och det gick en frontlinje precis vid slottet. Slottet undkom dock total förstörelse, eftersom den ryska generalen valde att skona det.

De sista dyrgriparna som fanns i slottet flyttades ut från slottet vid den sovjetiska annekteringen av östra Galizien, och de hamnade slutligen i Brasilien(!).

När de sovjetiska styrkorna kom under andra världskriget förstördes all interiör. Och slottet fick under sovjettiden tjäna som sanatorium för tuberkulossjuka.

1956 härjades Pidhirtsi av en fruktansvärd brand. Slottet brann i tre (!) veckor. Man restaurerade slottet efter det, men när man ser insidan av slottet är det nästintill omöjligt att föreställa sig dess fornstora glans.

1997 fick så äntligen Lvivs tavelgalleri överta slottet. Man hoppas att kunna bygga upp Pidhirtsi igen. Tänk om Pidhirtsi kunde få bli lika storslaget som Łańcut! Än så är vi inte där. Lvivs tavelgalleri saknar medel till en liknande upprustning. Vi får glädjas åt de skatter som besvarats, och drömma oss bort till en framtid där Pidhirtsi får det utseende och innehåll som slottet förtjänar.


Slottet är lika stotligt idag, i alla fall utvändigt.


Slottet måste ha varit mycket vackert inuti.


Pidhirtsi inifrån. Fotografier från förra seklets början.


Mycket vacker väv som prydde Pidhirtsis väggar.


Slottet hade en stor vapensamling, som ska ha använts vid slaget om Wien år 1683.


Ungefär 200 målningar prydde väggarna på Pidhirtsi.