(Läsningstid: 5 minuter)Alla som känner mig vet att jag inte hyser några varmare känslor för bilar. Vad det kommer sig av vet jag inte. Jag är uppvuxen i en bilälskande familj. Bilturer och olika logistiska tankeexperimentet för att lösa transporter av familjens fysiska massa har alltid varit ett kärt ämne hos mina familjemedlemmar. Ofta inte för mig, dock, som tidigt utvecklade ett motstånd mot att vistas i den där stålkroppen.
Min skeptiska hållning hade i unga år inte några miljömässiga bevekelsegrunder. Och så är det egentligen än idag. Jag tycker inte illa om bilar då jag retar mig på vad de släpper ut baktill, eller hur giftig födsloprocessen är för detta metallmonster. Nej, min avision har främst sociala orsaker.
För många år sedan, då jag fortfarande färdades till Moskva (dock aldrig i bil), hade jag en vän. Jag minns tydligt hur vi satt och pratade om ditt och datt, när vi plötsligt insåg att vi var sena till någon kulturell sammankomst av något slag. Jag föreslog att vi skulle ta Metron, detta moskovitiska transportorakel som har byggt ett finmaskigt nät under stadens ytskikt. Min vän från förr såg på mig med uppspärrade ögon och ett förvridet uttryck i ansiktet: Metron? gläfsade han ilsket mot mig. Nej, fy. Jag klarar inte av att åka i den. Folk är så deprimerande fula där, slog han fast. Låt oss ta taxi, sa han. Hans förhållningssätt framstod som obegripligt. Ty för mig är det precis tvärtom. När jag åker kollektivtrafik roar jag mig alltid med att berätta små historier för mig själv om alla jag ser omkring mig. Kollektivtrafiken är en riktig kreativitetsskatt, en outtröttlig källa till berättelser. I bilar sitter man fast i dessa plåtodjur, och brummar monotont fram ovetande om andra människors inspirerande utseende och förehavanden. Efter en stund lät jag mig ändå övertalas av min vän i Moskva. Biltrafiken i Moskva består förövrigt inte bara av dessa förhatliga bilar, utan äger dessutom en förmåga att trassla in sig i oändliga köer samt att den inte helt sällan är dödlig, eller i alla fall förenad med risk om allvarliga skador.
Jag minns inte hur resan slutade, eller om den kulturella sammankomsten var värd att kapitulera inför min väns besynnerliga fobi för folks utseende i Metron. Det är dock ställt utom all tvivel att jag satt hela resan med fuktiga handflator och en puls som dunkade olycksbådande mot mina tinningar.
En del av er säger er nog nu att jag lider av bilfobi, men jag hävdar med bestämdhet att ni har fel. Jag har en ytterst stark vilja att leva, en överlevnadsinstinkt som säger mig att bilar är till att undvikas.
Under åren har jag blivit alltmer övertygad om att jag faktiskt har rätt. Bilar är inte Guds gåva till mänskligheten. De är istället ett hot mot mänskligheten. Nu är det säkert så att flera redan slutat läsa, för att ni blivit så förbaskade. Ty det här med bilar är ett känsligt ämne. Här i Ukraina och i Sverige, för att bara nämna några platser. Men jag tänker ändå framhärda en bit till. Och om ni stannar kvar får ni kanske lära er något annat än den att älska bilar är samtidens lag.
“Där bilen kommer in går vettet ut”, brukar jag fräsa när jag retar upp mig på någon bilist i Lviv. Om jag inte skriker schlemiel efter dem. (Det senare får ni googla på, och ni får gärna fundera en stund över varför jag kallar bilisterna för schlemiel och inte schmuck, som inte alls passar enligt min mening.) Min avision har dessutom på senare tid gått så långt att jag ofta märker att jag retar upp mig på hur bilisterna ser ut. Jag tycker helt enkelt att de är fula. Har jag månne påverkats av min vän i Moskva, men istället utveklat ett slags estetiskt motstånd mot själva bilförarna? Förhoppningsvis kommer jag snart på andra tankar, ty att reta sig på andras utseende är ju både enormt enfaldigt och en smula okonstruktivt. För vad kan jag göra åt folks utseende? Men ändå måste jag tillstå att från fotgängarens horisont är bilisterna tveklöst enahanda. I varje bilfönsterruta syns huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, i en oändlighet. Enormt svårt att tänka ut några roliga berättelser om. För att inte säga omöjligt. En kreativitetsmarodör, om ni frågar mig.
Det är också så att jag ibland inte alls förstår mig på bilisterna. I Lviv pågår just nu ett märkligt bilistuppror. Eurobljachy, kallar de sig själva. Euro syftar på Europa och bljachy syftar på nummerplåtar. Det är nämligen så att det finns en stor grupp ukrainska bilister här som kör omkring med bilar med nummerplåtar från Polen, Litauen, Tjeckien och så vidare. De har oftast köpt sina bilar någonstans i Europa. Nu är de tydligen riktigt förbaskade, då det har tagits ett beslut i parlamentet, Verchovna rada, att man bara får köra omkring med dessa nummerplåtar under en begränsad tid. Sedan måste man skaffa ukrainska nummerplåtar. Eurobljachy har ställt till med massor av väsen. Demonstrationer och aktioner. Och sedan en tid skapar man kravaller och blockerar gränsövergångarna till Polen. De blockerar de redan tilltäppta gränsövergångarna då de inte kan färdas hur de vill över gränsen.
En av orsakerna till att man nu har bestämt nya bestämmelser för hur länge man får köra runt med utländska nummerplåtar är att ukrainska staten vill få in skatteintäkter för dessa bilar. Om de inte har ukrainska nummerplåtar betalar de inte heller skatt i Ukraina. Med bilskatten kan man avsätta medel till infrastruktur till bilarna. Men om man inte betalar skatt kommer ju inte dessa medel in.
Vad jag inte förstår är varför dessa bilister ställer till med sådant väsen. För det första erkänner de ju då att de inte betalar skatt, och inte har tänkt att göra det överhuvudtaget, eftersom de nu protesterar mot att betala skatt. Varför ska man känna sympati med skattesmitare? Jag har inte någonstans lyckats hitta något vettigt argument för att man ska förstå deras argumentation. De har mig veterligen inte heller försökt formulera något som är begripligt för en bilavisionist som jag är.
Kanske har min oförmåga att förstå dem sin grund i alla de där ofrivilliga bilturerna jag utsattes för som barn, eller så kommer det sig av att jag som fotgängare i alltför många år fått utstå deras dåliga andedräkt, eller vad det nu är som kommer ut där baktill. Och därtill bekräftar de egentligen bara min tes om att “där bilen går in går vettet ut”. Riktiga schlemiel, med andra ord.
Det var inte lätt, men till slut hittade jag en avdankad gammal bil i mitt fotogalleri.
