viewpoint-east.org

Med hälsning till Zuzanna, Debora och Stanisław

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poetry
Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det händer att jag är förföljd. Eller så är det jag som är förföljaren. Nå, det sker någon typ av förföljelse i mitt liv. Och det har pågått ända sedan den dagen jag flyttade till Lviv.

Kanske redan första dagen jag kom hit började jag försöka spåra de judiska spåren i staden. Det gick inte så bra, då min kunskap haltade, och mina slutsatser blev därefter. Ett saligt hopkok av mina vilda fantasier.

Sedan började jag gräva efter det historiska Ukraina. Det gick lite bättre, men det var fasligt svårt att veta när jag tolkat något rätt, eller om det var en produkt av det syltkok av det hustoriebruk som Lvivs turistnäring slevar ihop.

Sedan begav jag mig ut på jakt efter polska spår. Det var något lättare, faktiskt. Kanske för att jag då blivit något vassare, och framförallt mer påläst.

Men bland alla dessa folkgrupper var det också några personer som ideligen dök upp i min väg. Den första var Stanisław Lem. Han hade, och har fortfarande, en unik förmåga att dyka upp lite varstans. Mannen blev möjligen fördriven ut ur staden, men i min värld traskar han fortfarande omkring här. Vanligtvis med någon sötsak eller kaka i handen. När jag går förbi hans hus, där han växte upp, säger jag alltid “Cześć Stanisław!” (Hej Stanisław)

En annan jag alltid hälsar på är Debora Vogel. När jag går förbi hennes hus stannar jag alltid till. Tittar upp mot husfasaden, och försöker föreställa mig hur det var att bo i detta hus under mellankrigstiden. Det är ofrånkomligt så att jag tänker på hennes död, som möjligen skedde i koncentrationslägret Janowska, som låg i stadens utkant. Det är en vacker gata, men för mig vilar det något sorgset över den. Som om något saknades. Och jag tror att det är Debora.

På senare tid har jag allt oftare sprungit på Zuzanna Ginczanka. Denna poet som jag absolut inte vill intressera mig för, eftersom så många andra redan intresserar sig för henne. Jag brukar försöka vifta bort henne, men hon insisterar.

Till skillnad mot Stanisław och Debora bodde Zuzanna en ganska kort tid i Lviv. Fast under den tiden hette staden Lvov, och styrdes av sovjeter. Hon bodde här mellan 1939-1942, och under större delen av tiden i staden bodde hon givetvis i ett av stadens vackraste hus. Lika vackert som hon själv lär har varit, kan man säga.

Huset kallas för Michał Stoffs hus. Jag har verkligen sökt stoff om denne Stoff, men endast hittat den föga fantasieggande titeln “köpman”. Intresserad av arkitektur måste han ändå ha varit. Huset, som byggdes 1905-1906 är i bästa secession-stil. Många tror att secession är det samma som jugend, men det är inte riktigt rätt. Precis som jugend handlade secession om att bryta med den tidigare normen, som inom arkitektur var den historistiska stilen. Det var en stram stil, med speciella krav på hur fönster, kolonner och annan utsmyckning skulle se ut. Men inom secessionen struntade man i dessa regler, och resultatet är iögonfallande fagert och intresseväckande. Secession har en stark koppling till Wien, och eftersom Lemberg, idag Lviv, låg i Habsburgska imperiet byggdes många av husen runt förra sekelskiftet i stilen secession. Jugend är däremot kopplat till Tyskland, vilket är den avgörande skillnaden mellan secession-stil och jugend.

Så även Michał Stoffs, eller Zuzanna Ginczankas, hus. Det är ett bedårande vackert hus. Huset har två ingångar. Nummer 8 och 8A. Zuzanna ska ha bott i det senare. Mitt på husets fasad finns ett vackert kvinnoansikte. Det är en Valkyria inramad av ett bladverk av hästkastanjblad. Ovanför svävar en regnbåge. Balkongernas järnornament är slingrande, egensinnigt men samtidigt smäckert. Nästan skirt. Från varje balkong sträcker sig grenverk av metall ut. Ovanför fönsterna på andra våningen finns fina keramikutsmyckningar, i grönt och vitt. Portarna har också vackra metalldekorationer. Nummer 8A, där Zuzanna bodde, har dessutom fortfarande kvar sitt polska namn, Jabłonowiskich, och är omgärdat av förföriska blommor.

Väl inne i porten slås man återigen av huset skönhet. Kaklet på golvet har mjuka former och liksom rör sig våglikt över golvet. I taket finns det hästkastanjblad i stuckaturen. Trappräcket åmar sig förföriskt upp för trapporna, och väggarna i trapphuset har reliefer med bladverk. På översta våningen skymtar lite av originalfärgen fram, ljust grönt blänker bladen mot oss.

Jag tänker på Zuzanna, och hoppas att hon i alla fall någon dag var lycklig här. Att hon kanske tittade på husets skönhet och log tacksamt mot arkitekternas skickliga hantverk.

Hur mycket min blick än fladdrar runt detta vackra hus, så är Zuzanna Ginczanka borta. Mördad av nazisterna. Men i min enfald hoppas jag ändå att jag håller henne vid liv, genom att varje gång jag går förbi tänker på henne och säger: Cześć Zuzanna. Eller så är det hon som vänder sin långa nacke mot mig, och vinkar lätt. Hur än det förhåller sig så pågår det någon typ av förföljelse här. Inte alls oangenäm, men ändå väldigt pockande. Och understundom förvirrande. Min uppmärksamhet har ni, du Zuzanna, och du Debora, och lille gottegrisen Stanisław. Men varthän ni tänkt att ta mig har ni ännu inte lyckats förtälja.

Tidigare blogginlägg om Zuzanna Ginczanka: https://viewpoint-east.org/2018/10/05/skonheten-som-skymmer-ett-forfattarskap-zuzanna-ginczanka/

Lejonstaden har huvudrollen

Category: bokrecension, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag har ont. Hjärtat svider. Mina andetag känns klibbiga och taggiga på samma gång. Så som det känns när man är nyförälskad, eller när man tvingats vara frånskild från den man älskar mest.

För en tid sedan förstod jag för första gången att en plats kunde ha en sådan inverkan på mig (och säkert på andra också för den delen). Det var när en bild fladdrade förbi i flödet på Facebook. En vän, som jag egentligen mest förknippar med asfaltsdjungeln i Kyjiv, poserade framför en mycket hemtam horisont. Till höger om henne syntes ett grått streck och precis bakom henne höjde sig en stad. När jag såg det sved det till i hjärtat. För det var Helsingborg och Ven sett från Helsingör jag såg. Det var väl först då jag förstod hur starkt jag håller av den platsen på jorden. Kanske förstärktes min längtan av att jag då befann mig långt bort. I Lviv.

När jag läser Żanna Słoniowskas roman “The house with the stained-glass window” (“Dom z witrażem’) erfar jag samma känsla, men nu sitter jag i Skåne och läser om Lviv. Kanske är det därför som jag andas lite tungt. En längtans suck lämnar mina läppar.

Żanna Słoniowskas roman är en regelrätt kärleksförklaring till Lviv. Men inte på det vis vissa tycks anse att kärleksförklaringar bör se ut. Det är inte en romantiserat eller tillrättalagd bild av staden hon ger. Här finns motsättningar mellan ukrainare och ryskspråkiga och många andra grupper. En märklig historisk bitterhet som löper som en tråd över sidorna.

Många har känt sig kallade att skriva lovord till lejonstaden i Galizien. För en tid sedan rönte översättningen av Józef Wittlins minnesresa “City of Lions” stor uppmärksamhet och förtjusning. Kanske för att Philippe Sands, tillika Lviv-skildrare, höjde honom till skyarna. I Polen har man uppmärksammat Debora Vogel, poet, filosof, i en stor utställning. Även hon var en stor skildrare av Lviv. Och vi ska inte glömma Stanisław Lems utmärkta memoar “Höga slottet”, där han romantiserar livet i mellankrigstidens Lwów så till den milda grad att han glömmer att nämna den förbittrade stämning som rådde mellan polacker och ukrainare i staden efter inbördeskriget.

Żanna Słoniowska romantiserar dock inte, men hon ägnar sig för den sakens skull inte åt tråkiga listor med fakta. Det är en levande text, som vackert blommar ut i en självständig prosa, där orden rör sig över sidorna som om de förde ett alldeles eget och egensinnigt liv. Ordens betydelse återföds i en annan kropp och kostymering. Jag blir förvånad på ett uppfriskande, energigivande vis.

Det är det Lviv jag känner. Eller så är det just det Lwów, eller Lvov, eller Lemberg som jag känner. Även Lemberik och Leopolis finns där, om än på en mindre upplyst plats. Jag släpps in i familjernas inre liv, och även där sliter och drar Lviv i invånarna. På det där fullkomligt hänsynslösa, men ändå likväl bedårande vis, som endast Lviv behärskar. Staden – med sitt folk som vandrat dit av egen vilja eller de som tvingats dit av makthavare som vill ändra stadens karaktär – tar sig in köken, finrummen, kring middagsborden. Den är ständigt närvarande, och styr samtalsämnen, beslut, drömmar, förhoppningar inför framtiden.

I romanens hjärta finns fyra kvinnor. Gammelmormor, mormor, mamma och hennes dotter. Berättelsen löper från det polsk-ukrainska inbördeskriget till dagens Lviv. Ibland får jag en känsla av att Żannas Lviv befolkas av människor utan makt. De som känner att de skvalpar runt som äggskal på en ocean, oförmögna att styra sina liv. Men så ser jag att det är en missuppfattning. Det är nämligen så det är i Lviv, där historiens vingslag alltid är lite våldsammare och mer abrupta än på andra platser. Och kanske kommer sig känslan av maktlöshet att den egentliga huvudkaraktären är staden, och de som bor i den är endast små statister som nästan viljelöst flyter med i stadens blodomlopp.

Och jag är där, när jag läser Żanna Słoniowska. I det Lviv jag älskar så villkorslös. Min kärlek är inte alltid besvarad, men det har vi lvivianer lärt oss att respektera. I Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Lemberik, Leopolis är det staden som bestämmer. Vi andra är bara tillfälliga, emedan staden är det beständiga som vi inte äger.

Detta lyckas Żanna Słoniowska beskriva, långt mycket trovärdigare än någon av de herrar och den dam som presenteras ovan. Och kanske är nyckeln till hennes framgång valet av karaktärer. Hon lämnar de namnkunniga männen därhän, och ägnar sig istället åt berätta en berättelse född i ett samtal över en kopp te eller kaffe, eller född i betraktelsens av ett hus eller väg. Eller helt enkelt född ur ett glasmålat fönster i en hemkär trappuppgång i Lviv.


Boken om staden, mot sundet, jag älskar…

Bruno Schulz och hans tid

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Bruno Schulz. Ett namn som påtagligt ofta kombineras med lyriska ögonpar. Och förhoppningsvis ofta är dessa ögonpar tillika svenska. Det har alltid förundrat mig, den där förtjusning i Bruno Schulz som vandrat hela vägen upp till vårt avlånga land. Varför är det så, har jag undrat, och ibland frågat. Men trots min uppriktiga vilja att förstå, har jag inte funnit någon liten krake som lyckats förklara varför. Svaret att “han är fantastisk” biter inte på mig. Jag tillhör nämligen den, troligen, glesa skara som inte känner någonting för denne herre.

Nej, jag har sannerligen inte förstått den påstådda storheten med Schulz. Ingen kan beskylla mig för att inte ha försökt. Jag har läst hans böcker. Jag har gått på flera konstutställningar med hans kludderier. Jag har läst om honom. Men hur mycket han än åbäkar sig för mig har han inte lyckats förföra mig. Jag tycker mest att det bara luktar lite instängt. Ungefär så där som killarnas omklädningsrum som jag och mina olyckssystrar på högstadiet passade efter att vi plågats i gymnastiksalens tortyrkammare. Det var något annat som pågick där inne. Inte det som vi tjejer sysslade med. Det var väsensskilt. Ja, så kan mitt förhållande till Bruno Schulz lättast beskrivas.

Han har inte ens lyckats få mig lyrisk, trots att han har för ovana att dyka upp närhelst jag läser om andra, för mig mer intressanta, konstnärer och författare. Han brevväxlade antagligen med alla som var intressanta under hans tid. Kanske en förklaring till varför minnet av honom så envetet bitit sig fast. (Han måste haft en svårartad skrivklåda. Det är väl ungefär det enda som förenar oss.)

Däremot tilltalas jag enormt av hans tid. Det var en tid som befolkades av mycket sympatiska uttryck. Här finner vi Leopold Levitskij, Erno Erb, Debora Vogel, Olena Kultjytska, Henryk Streng, Ludwik Lille, Ludwik Fleck, Martin Buber, Joseph Roth och så vidare, och så vidare…

Det var därför som jag med stor förtjusning idag steg in över tröskeln på Lvivs tavelgalleri för att titta på utställningen “Bruno Schulz och hans tid”. (Alla ovan nämnda finns givetvis inte representerade på utställningen, ty några av dem är inte konstnärer utan poeter, författare, filosofer. Men bland verken finner jag till min glädje några av mina favoriter från tiden.)

Det är en tät utställning. Det finns knappt tillräckligt med luft mellan de olika konstnärernas verk. Ibland talar de till varandra. Ibland talar de i munnen på varandra. Men ganska ofta maler de på i sin egen monolog, helt ointresserad av att utbyta tankar med verken runt omkring. Men det är precis som det ska vara! Det var en tid av myllrande kreativitet. Polyfon och spretig. Egensinnig och fullkomligt unik.

Lvivs tavelgalleri lyckas att återge den känslan, just genom hur man valt att hänga verken. Här finns verk som talar på tvättäkta avantgardism, sida vid sida med de som talar romantik eller jugend. Vissa präglas av internationella influenser. Andra har ett mer lokalt uttryck. Det är uppfriskande. Omruskande. Och omvälvande. Precis som tiden var under mellankrigstiden.

I denna polyfona kackafoni finns även verk av Bruno Schulz. Jag gör ytterligare en ansträngning att fascineras av honom, men landar åter i samma utslitna ointresse. Men det är för mig uppenbart att han var barn av sin tid. Dock inte vassare än de andra. Tyvärr snarare tvärtom om.

Tre nyanlända besökare på utställningen kommer in i salen. Med omistlig entusiasm samlas de runt en av Schulz teckningar. De är begeistrade. Ja, så är det. Även ukrainarna har tagit Bruno Schulz till sitt hjärta. Och de älskar honom som sin egen. En kärlek som de delar med polackerna.

När jag står där och smygkikar på dessa tre, tänker jag att jag kanske ändå är lite orättvis mot Bruno Schulz. Genom honom lever minnet vidare om det multietniska Galizien. Även om jag inte tilltalas av hans uttryck, så tilltalas jag av att just en person som Bruno Schulz har lyckats inta en så specifik position i vårt återskapande sv centraleuropeisk mellankrigstid. En sekulariserad jude som skrev enkom på polska. Genom att bevara minnet av hans karaktär, bevarar vi även minnet av hur Centraleuropa såg ut före andra världskriget.

Och därmed lyfter jag på min imaginära plommonstop, böjer lätt på huvudet för Bruno Schulz. Vi behöver inte dra jämt, du och jag. Men betydelsen av minnet av dig ska inte underskattas.

Utställningen på Lvivs tavelgalleri pågår till första augusti.


Leopold Levitskij. Gata. (1930)


Fem verk av Ludwik Lille. (Dock inte den mittersta i övre raden.)

Janovska – En minnesplats som glömts bort

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag försöker febrilt att stöta bort ljudströmmen av bilar som vrålar förbi oss. För jag vill vara här, inte i ljudet av förbipasserande bilar. Jag vill vara här i tanken, med de tiotusentals människor som mördades på denna plats. Och med de hundratusentals som tvingades till slavarbete.

Platsen jag står på är Janovska i Lvivs utkant. En plats som var ett koncentrationsläger under andra världskriget. Här främst judar mördades och tvingades till slavarbete.

Det är inte lätt att ta sig hit. Trots att det inte ligger så långt från ändhållplatsen för spårvagnen så finns det ingen skylt som visar oss i rätt riktning. Det finns ingen vägvisning. Trottoarer som leder förbi det fängelset som angränsar till Janovska, är smal och bilarna kör oroväckande nära. De kör så nära att jag hellre riskerar livet och tar mig över den trafikerade fyrfiliga vägen. Väl framme vid monumentet saknar jag en skylt som visar att det är här man kan finna monumentet. Det hela är förvillande likt en rastplats eller vändplats.

Trots att jag har sett bilder från Janovska, bilder som de på maskinen som krossade benen på de mördade. Och trots att jag har läst beskrivningar på hur inhumant fångarna behandlades, så är det omöjligt att greppa vidden av lidandet som förekom här.

Någonting stör ut mina försök att skänka min tanke till de hundratusentals som led eller mördades här. Det är inte bara bilarna som förstrött brummar förbi. Det är platsens bortglömda tillstånd som stör. Det här är inte en plats som ger besökaren den stillhet som krävs för att kunna få/ge en stund för eftertanke. Det är en plats som lämnar besökaren med en uppdämd frustration över att den inte ges mer plats i vår nutid.

Det är inte monumentet som ska anklagas för brister. Det en sovjetisk skapelse, men inte bristfällig. Att det är litet är av mindre betydelse. Det är omgivningen som stör. En fallfärdig bänk ska likna en plats där man kan sitta för reflektion. Runt omkring finner jag skräp och sopor. Det hela ser mer ut som en helt vanlig väggren, inte en plats för att hedra tusentals mördade människor. En metallgrind står öppen på trekvart. Den leder oss in i på ett öde fält. Några stubbar skvallrar om att här har det vuxit träd. Delar av fältet har förvandlats till någon slags grustag, antagligen för det bakomliggande fängelset som renoveras. Det hela är en sorglig syn och gör mig mest förbannad.

På andra sidan om monumentet finns odlingslotter. Det är kanske så att vissa tycker det är en vacker tanke, att någon har sina bärbuskar och grönsaksodlingar på platsen där så många mördades och led. Men efter att ha mötts av sopor, fallfärdig bänk för eftertanke och ett spolierat fält blir den enda sammantagna analysen att det handlar om en negligering.

Jag försöker tysta den röst inom mig som säger att det hela handlar om ett medvetet ointresse. De som mördades och tvingades till slavarbete här, finns inte längre kvar i stan. Deras själar vandrar dock oroligt mellan huskropparna, men deras röster har för evigt tystnat. Därför finns det för få som ber oss minnas alla som mördades. Men Sovjetunionen har fallit, och nu är det tid att släppa in ljus över dessa människors själar. Det är vi skyldiga dem.

Bland de som hamnade här finns bara några få överlevande. Bland de mördade finns Debora Vogel (dock inte säkert att hon mördades här), en av sin tids mest lysande begåvningar. Poet, forskare, filosof och fotograf. Simon Wiesenthal lyckades fly från Janovska. Kanske var det därför han överlevde. Han blev sedermera efterkrigstidens främste nazistjägare.

När jag står här på Janovska tänker och funderar på allt som felas, känner jag att det som främst fattas på denna plats är en ingång till att förstå vilka de var som tvingades till slavarbete eller mördades på denna plats.

Det hela är så absurt ansiktslöst.

Tomt.

Och fullkomligt ovärdigt.


Vid minnesstenen.


Någonting som är positivt är att flera skyltar satts upp på platsen för att mana till eftertanke.


Av någon anledning vägrade jag fotografera soporna. Istället fann jag en ensam blomma som växte från en jordklump.


Fältet. Fångat av Alex Den.