viewpoint-east.org

På sina ställen är staden lågmäld

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, krönika, photography, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Pariserhjulets korgar hänger som metallknoppar, i väntan på en avlägsen vår. Då de kan slå ut i blom och snurra runt sin ensidiga axel.

Barnen åker kälke. Sådana där av metall. Det ser både farligt och romantiskt ut på samma gång.

Två svartvita katter gömmer sig bland radiobilarna. I en tröstlös väntan på mat, värme, omsorg.

En man tittar misstänksamt ut från sin vaktkur.

En liten cockerspanielvalp springer som besatt av inre demoner efter ett barn som jollrar i en pulka.

Ett gäng polska ungdomar försöker ta sig förbi mig. “Vibatje” (ursäkta) säger de med en liten polskknorr på slutet som får mig att för ett ögonblick att tro att det är en fråga.

Träden har klätt sig i vitt. Grenarnas vackra snöformationer vägrar att fastna på bild.

På sina ställen är staden lågmäld.

Vid ett övergångsställe stannar en marsjutka upp för att släppa förbi mig. Förvånat halkar jag snabbt fram på kullersten över på andra sidan. Jag vinkar ett tack. Han svarar inte.

På min gård piper talgoxarna och blåmesarna. Har de slut frön i fågelmataren, månntro?

Kosma tittar ut i hallen när jag äntrar lägenhet.

Ivan Franko park in Lviv

going downhill

On the walk in snow

My Kosma (in chemical snow)


Jag älskar dig, Nadija!

Category: by sophie engström, Det halytjyska köket, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag älskar Nadija! Ja, det är helt sant. Nu kommer jag ut. Nadija. Tänk så många gånger du räddat mig. Nadija, du var nästan den första jag mötte när jag kom till Lviv. Så många timmar vi tillbringat tillsammans. Inte är det så underligt heller. Nadija finns nämligen bara runt hörnet.

Nej, jag skriver inte om någon ukrainsk kvinna, med “eterisk skönhet”, som en SR-korrespondent beskrev en Femen-aktivist. Nadija är nämligen mitt stamhak. Trots att mitt område nu pryds av allsköns kokkonster är det ändå Nadja som ligger mig varmast om hjärtat. Hos Nadja kan man finna det finaste i det ukrainska köket. Varenikyj som smakar ljuvligt gott. Hemgjorda förstås. Om man mot all förmodan inte skulle vilja sitta hos Nadija, kan man köpa med sig några varenikyj hem. Till en billig peng. De har dessutom stans bästa smörgåsar. Med hembakat bröd. Detta eftersom de delar kök med stans tillika bästa pirogkaféet. Här bakar de varje dag mängder med piroger, fyllda med lök, ost, fisk, svamp, kött, kål, sylt, äppelmos, körsbärssylt (nå, inte en favorit), vallmo, kanel och många andra uppfinningsrika fyllningar. Nadja sitter alltså ihop med pirogkaféet, men en vägg skiljer dem åt. Skillnaden mellan dem är också att Nadija serverar riktig middag, samt alkohol. En annan avsevärd skillnad är att Nadijas kaffe är starkt och uppfriskande, emedan pirogkaféet har sådant där sovjetiskt blask. Ja, ni som var i Sovjetunionen eller under de postsovjetiska dagarna vet vad jag syftar på.

Hos Nadija känner jag mig alltid hemma. När jag tittar in genom dörren händer det inte sällan att besökarna studsar till. “Men nu har du väl allt kommit fel?”, säger deras frågande uttryck. Men personalen på Nadija vet bättre. De vet före att jag öppnar munnen att jag önskar smörgås med ost, kålsallad och varenikyj. Till det ska jag ha kaffe. Eftersom jag är en stammis är jag en kär gäst, men det är inte alltid mina medkonsumenter tycker detsamma. Min blotta närvaro får dem att oroa sig för att priserna ska gå upp. Jag har dock en känsla av att Nadijas personal och ägare vet bättre. De har redan förstått att inte alla utomsocknes eller västerlänningar trivs i Nadijas sällskap.

En man jag träffade för en herrans massa år sedan i Kyjiv beskrev den här typen av barer, restauranger, kaféer som en postsovjetisk relik. Deras tid var utmätt, sa han med ett uns av sorg i rösten. Jag kan nog tänka mig att många av dessa tillhåll försvunnit från huvudstadens gatubild. I Lviv är vi ännu begåvade med några stycken. Jag älskar inte alla lika förbehållslöst som jag älskar Nadija, men när någon av dem insomnat skriver jag varje gång en inre liten dödsruna över dem. Men det finns så många monument över död i Ukraina, som en vän en gång sa till mig, och jag vill inte fylla min blogg med mer dystra rapporter från Lviv än nöden kräver. Därför vill jag hylla Nadija, som har hälsan, still going strong, och kanske är hon ändå lite eterisk, som den där korrespondenten en gång myntade.


Vid fotograferingen var det bankett på Nadija. Därav den ångade stämningen.


Må vi aldrig glömma – Förintelsens minnesdag 2018

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, ukraina, yiddish
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I min lägenhet bodde tidigare en judisk man. Det vet jag, eftersom min granne Anja berättat det för mig. Hon har berättat om hur han varje påsk kom till henne för att bjuda henne och hennes man på matza. Ni vet det där osyrade och osaltade judiska brödet. Jag tänker nu på honom, just hemkommen från min årliga promenad till monumentet över förintelsen och gettot i Lviv. Och jag tänker på hur oerhört viktigt det är att minnet av honom, och alla de som bodde här före förintelsen, finns kvar. Att vi aldrig tillåts glömma.

I dagarna har jag läst många utmärkta artiklar om förintelsens minnesdag, om vad vi kan göra för att inte tillåta att det upprepas. Och det enda vapen jag ser att vi har, i en tid av ökande antisemitism, är att kämpa för att minnet finns kvar. Det finns hyllmeter författade om förintelsen, men jag har svårt att läsa mer om den bestialiska ondska som härskade i Europa då. Jag klarar inte av fler ingående beskrivningar av avrättningsmetoder eller dödsmarscher. För mig har det därför blivit mycket viktigare att försöka finna ett sätt för att förhindra en urholkning av vårt kollektiva minne.

När jag stod vid monumentet över förintelsen och gettot i Lviv idag kände jag hur en rädsla blommade upp inom mig. Där var så vansinnigt få ljus tända. Bara en handfull. På andra sidan gatan stod ljusen tätt vid monumentet över kommunismens offer, trots att det inte varit någon speciell hågkomst nyligen. Men här vid monumentet över förintelsen var det väldigt glest bland ljus som tänts i eftertanke över de mördade. Samtidigt är ju förklaring till varför det förhåller sig så lätt att ge. Väldigt få här har som Anja begåvats med ett minne av en judisk man i huset. Allt handlar till syvende och sist om att man kan sätta sådana här händelser i förbindelse till ett minne eller till en relation. I synnerhet om man lever i ett samhälle som ägnat decennier åt att inte minnas. Den glömska vi ser här är inte baserad på något hat eller antisemitism. Den har planterades och närdes av det sovjetiska systemet. Därför vore det enkelt för dagens makthavare att lyfta den här frågan. Synliggöra den. Så som Göran Persson gjorde när han hörde att många unga tvivlade på att förintelsen verkligen skett. Ukraina borde ha ett …om detta må ni berätta… Och det är uppenbart att Sverige också behöver ett nytt sådant initiativ. Tjugo år efter det förra. Det är tydligen så, att just händelser som förintelsen, tycks lätta att förtränga.

I Ukraina finns ändå många som arbetar med den här frågan, och ju mer insatt jag blir, ju mer förstår jag hur viktigt det arbetet är. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage, men de är inte ensamma. (Del 1 och Del 2.) Många arbeten görs, och det finns en kunskapstörst. Lärare har till exempel bett Rohatyn Jewish Heritage att översätta alla texter de skriver till ukrainska. De historieböcker de annars är hänvisade till är föråldrade och hopplöst usla på att beskriva vad som verkligen skedde på ukrainsk mark.

Från Busk nås jag av bilder från Bogdan Lytvyn, aktivist och multimediaansvarig på biblioteket, där ett ljus fladdrar i vinden vid monumentet över förintelsen. Det är rörande och känns så oerhört betydelsefullt. På det sättet minns vi tillsammans.

Folket här hatar inte judar. Det tillhörde den sovjetiska propagandan att framställa ukrainarna som antisemiter. Det var ett effektivt sätt att skapa splittring och hat. Ingen har getts chansen att läka. Och det krävs för att tillsammans kunna bygga ett samhälle där minnet av dem som mördades finns synligt i gatubilden. Människorna är borta, men minnet av deras plats här kan vi bevara, och i många fall, återta.

Nedan ser du bland annat bilder på före detta judiska sjukhuset vars tak äntligen renoverats. Nazisterna förstörde utsmyckningarna, och det stod i det skicket under hela sovjettiden. Först nu har man återställt det. Monumentet över förintelsen och gettot i Lviv uppfördes 1992, alltså efter Sovjetunionens fall.


Överallt i stan skrapas minnet av dem fram. Det här är bara en av alla väggmålningar som återigen ser dagens ljus.


Vägen från korruption går via en tunn och skör tråd

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag när jag satt hos sömmerskorna på vår gata och väntade på att de skulle lägga upp en duk till mig, började jag tänka på att avståndet mellan Sverige och Ukraina skulle kunna illustreras med en oändligt lång, tunn och skör tråd. Så tunn och skör att den nästan är omöjlig att balansera på. Häromdagen kom en sådan där känsla till mig. Jag fick nämligen upprepa flera gånger, för en person på besök i Lviv, att vårt universitet är stängt till slutet av februari på grund av att universitetet inte har råd att värma upp byggnaden. Det här är inte exceptionellt på något sätt. Även Taras Sjevtjenko-universitetet i Kyjiv är stängt för att spara energi, (men de håller stängt enda till början av mars). Det är när man förklarar sådana där saker, som känslan av att avståndet mellan Sverige och Ukraina är som en tunn och skör tråd. (Det är inte heller svårt att förstå att det kan vara svårt att ta in att det på många områden är så illa ställt.) Att Ukraina skulle ta sig från där man är nu, till där Sverige befunnit sig sedan längre, innebär att man måste balansera sig fram på den där tunna och sköra tråden. Kommer man någonsin klara det? undrar jag ibland.

I morse fick jag också en sådan där känsla. Det var när jag läste om en namninsamling för att Lviv ska få säkrare och miljövänligare kollektivtrafik. Ett mycket bra initiativ. Vi har ju spårvagnar och trådbussar här, men navet i kommunikationen är de där dödsmaskinerna som kallas marsjutka. Gula små kräk, som spyr ut avgaserna helt orenat och som fylls till sista plats. Där folk kläms samman till en gemensam smet. Det vore givetvis en dröm om vi kunde få en miljövänligare kollektivtrafik i Lviv, men om sanningen ska fram så ser det mörkt ut. Staden har tvingats att under åratal köpa dödsmaskinerna till överpris från en oligark, och man är nu skuldsatt till den här oligarken. Var pengarna ska komma från till nya elbussar förstår inte jag. Det finns inga pengar. Eller de finns, men inte längre hos folket, utan investerade i någon oligarks lyxkåk.

Det fanns en tid då jag tyckte det där var exotiskt. Spännande. Lite kittlande farligt att åka med en marsjutka. Jag träffar ofta västerlänningar som ger uttryck för en sådan förtjusning. Idag är jag oändligt mycket klokare. Det är inte häftigt på något vis. Folket här är tvingade att åka i dödsmaskinerna. De har inget val. De kan inte åka hem till sina välordnade samhällen och åka med säkra, ofta miljövänliga och rena alternativ. De lever här, och för många av dem är marsjutkan det enda sättet att färdas på. De drömmer om en egen bil. Att de då skulle bidra till en sämre miljö är inte en av de frågor som skulle lämna dem sömnlösa. (Och i sanningens namn så är oftast bilarna mycket miljövänligare än marsjutkorna.)

Det är så vansinnigt långt mellan hur ni hemma i Sverige har det, och hur många lever här. Det är svårt att förklara vad en korrupt maktelit gör mot sina egna medborgare. Förklara så att ni verkligen förstår. Vi är på många vis extremt bortskämda. Och naiva. Vi tror att om ukrainarna bara bestämmer sig blir allt bra. Men korruptionen är sammansvetsad och lager på lager. Det går inte att i en handvändning bryta upp det.

Jag tänker på allt detta när den leende sömmerskan kommer mot mig med min duk som hon lagt upp. Ingen kan le så ärligt och varmt som ukrainare från västra Ukraina. Vi tittar tillsammans på sömmen, och när jag ser hennes säkra arbete så tänker jag att det kanske ändå inte är helt omöjligt att balansera på den där sköra och tunna tråden. Ukrainare är skickliga på att bemästra svåra situationer. Jag hoppas bara tråden håller, och att vi har vett att i alla fall bjuda på ett leende när de kommit fram. Under vägen dit hoppas jag också att vi försöker bli bättre på att sätta oss in i deras svåra kamp, mot år av korruption och negligering.


Läs mer om initiativet att få nya bussar till Lviv. (Bilden är tagen från initiativets kampanj.)


Språkförvirring bland kullerstenarna – om när Gustav blev herregud på ryska

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag var jag med om något som jag först inte tänkte berätta om, eftersom man aldrig vet vilka små lustiga troll som kan använda sådana erfarenheter mot Lviv och Ukraina. Men eftersom jag beslutat mig för att det var menat som ett skämt, berättar jag det ändå.

Sambon och jag hade, mot bättre vetande, tagit en liten sväng genom gamla stan. Vi brukar aldrig korsa denna pärla på helgerna, då det ofta är svårt att ens ta sig fram mellan alla entusiastiska turister. Det var svårt att ta sig fram, så vi vek av på en sidogata för att leta oss ut. Tyvärr hade man glömt att skotta på denna gatstump, så kullerstenarna var glashala. Det brukar vara jag som druttar omkull, men nu höll sambon på att stå på öronen. I ren förvåning och förfäran utbrast jag “Gustav”, rakt ut i högan sky.

Framför oss materialiseras då en arg, äldre man. “Här talar vi inte ryska!” förkunnade han. Vi stod som fastkilade i marken, när vi såg honom kilade vidare mot nya upptåg.

(Som en parafras på gårdagens postning lät jag givetvis ljuda efter den arga, äldre mannen att vi inte talade ryska, utan svenska. Det var ju synnerhet oanvändbar information för honom, då jag enfaldigt yttrade det på mitt modersmål.)

Ryska? Vi skakade på våra huvuden. Vadå? Tills jag plötsligt kom på hur man säger “herregud” på ryska. господи uttalas som “gospodi”. Kan det varit det han menade, den arge mannen som nu försvunnit lika snabbt som har dök upp?

Gustav betyder ju annars “stöd” eller “ledare”. Båda översättningarna passar bra på sambon. Han är ett stöd och leder mig ofta rätt. Någon “herregud” är han dock inte. Han är inbiten och väldigt övertygad ateist. Den mest övertygade jag faktiskt känner till!

Plötsligt började jag leka med tanken att ordet “gospodi” kommer från namnet Gustav. Ja, ungefär som när vissa säger att Rus’, som ligger till grund för Ryssland, kommer från Roslagen.

Jag vinglade vidare över isfläckarna och funderade på vad den där mannen menade. Menade han verkligen vad han sa? Nej, bestämde jag utan att veta. Han måste ha skämtat. För annars har han ju en hel del att göra, om han ska påpeka samma sak för alla som talar ryska i Lviv. Majoriteten av de där turisterna, som försörjer stora delar av staden, är ryskspråkiga ukrainare. Och det finns även många ryskspråkiga som bor i Lviv.

Nå, dagens stora upptäckt var att arga, äldre män kan materialiseras framför dig nästan hur snabbt som helst, och att Gustav nog ändå ligger till grund för herregud. I alla fall om han befinner sig i en ryskspråkig miljö (vilket han idag inte gör, påpekar den arga, äldre mannen).

people taking pictures
Bilden har ju ingenting med saken att göra. Frånsett snö…


Hur är det att bo i Gävle?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Estern Europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Hur är det att bo i Gävle?” Varför ställer jag aldrig den frågan? Eller hur det är att bo i Luleå, Nässjö, Falun, Eskilstuna eller varför inte Höganäs? Jag kommer på mig själv att undra varför jag inte undrar det då jag återigen får frågan “Hur är det att bo i Lviv?” Ja, hur är det att bo i Lviv? Jag kan aldrig svara på den frågan. Mitt svar blir alltid ett hummande och trummande. “Jo, det är väl bra” kanske jag svarar. Inte precis något uttömmande intressant svar som den frågande kan använda till något särskilt.

Om man istället hade frågat mig om vad som är bra med att bo i Lviv, hade mitt svar blivit längre, och kanske till och med långrandig att åhöra. För jag kan komma på så mycket varför jag vill vara just här där jag bor. För det första jobbar jag på världens trevligaste universitet, med de bästa tänkbara kollegor och med de gulligaste studenter man som lärare kan tänka sig. Sedan har vi alltid det där andra. Alla konserter jag kan välja och vraka mellan. Alla utställningar som jag inte ens hinner med att se. Språket som är en ständig källa till förvirring, glädje och alltid en önskan om att kunna mer. Arkitekturen som förgyller mina promenader runt i staden. Människorna som jag möter, som allt som oftast är vänliga och nyfikna. Och sedan har vi det där med högtiderna.

För inga kan fira som ukrainarna. Nej, kom nu inte dragande med några andra exempel. Det är de facto så att ukrainarna är mästare på att fira. Man har ju sannerligen anledning. Om man inte firade skulle all tid gå till sorgeämnen.

En annan har dessutom dubbel tur. Jag firar oftast två påskar. Två julaftnar, och två nyårsaftnar.

Imorgon är det dags att fira det nya gamla året! Och det firas, det kan jag lova dig! Ofta hör man fyrverkerier, och vissa tar sig till Plotjsja rynok, Rådhustorget, för att vid Neptunus-statyn skåla i bubbel. Och enligt vad jag fått förstå faller alltid dina önskningar in om du står där och önskar dig något på tolvslaget till den nya gamla året. Men, nej nej! Man får inte önska sig något enfaldigt egoistiskt. Det måste vara stora önskemål som rör hela världen. Alltså fred på jorden eller att utplåna barnfattigdomen. Nå, nu kan man ju säga att Neptunus är dålig på att infria förväntningarna. Det är ju inte fred på jorden, och barn svälter ännu. Men det har att göra med att inte alla är där och önskar sig just detta, har man sagt mig.

Så imorgon kommer jag alltså stå vid Neptunus-statyn och skåla för ett helt altruistiskt önskemål! (Och möjligtvis att min mammas försvunna paket oväntat ger sig till känna.)

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att nästa gång ni läser ett gnälligt blogginlägg författat av undertecknad, så tro inte ett ord av jag skriver. Jag bor i paradiset och den platsen heter Lviv.

Och dessutom får jag ju fira nyår två gånger!


En av alla dessa vackra detaljer som förgyller min vardag i Lviv.


Inte för allt smör i Ukraina

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Det är ju ett stort land, och ändå är det tydligen helt omöjligt,” säger polskan och slår ut med händerna, “att producera riktigt smör.” Nej, det handlar inte om Polen, och “polskan” är inte polska. Hon heter egentligen Halyna och är den mest ur-ukrainska person jag känner till i Lviv. Vackrare uttala får man söka efter. Halyna äger i alla ett litet bås på vår närmaste basar dit jag går flera gånger i veckan. Jag kallar henne “polskan” då hon säljer nästan uteslutande polska varor, förutom bovetet som är ukrainskt, förstås. Landet hon beskyller för att vara odugligt att tillverka riktigt smör är hennes eget land. Ukraina.

Det fanns nog en tid jag hade svårt att förstå den där västukrainska förkärleken för polska matvaror. Den tiden fanns, det är jag övertygad om, men nu är den så djupt begraven i tidens mylla att jag helt glömt bort hur det var då jag ville ha ukrainska matvaror. I synnerhet smör. För jag lägger lätt fram några extra mynt på disken för att få tillgång till den polska fettklumpen. För den är bättre. 82% smör betyder just 82%. Inte 78% med några hittepå procent som ska fylla upp till de 82%.

Egentligen leddes mina vägar till hennes bås av en helt annan orsak. Eller rättare sagt, ett helt annat typ av fett, nämligen rapsolja. För trots att man faktiskt kan se de gula fälten i våra trakter på våren, så är det rätt och slätt omöjligt att finna ukrainsk rapsolja. Om jag hittar det, är den alltid utblandad med solrosolja. Ett ukrainskt otyg jag vägrar att acceptera, eller för den delen göra till medlem i min matlagningsfamilj.

Nu står jag alltså här, med Halyna och förundras över den ukrainska oförmågan att producera smör. Dessutom känner jag en viss oro. En ny lag i Ukraina har höjt skatten för varor som förs in i landet från EU. Kommer det att betyda att de polska varorna blir ännu dyrare? Eller kommer de försvinna helt, då ukrainarna kanske inte har råd att köpa dem? På gränsen gruffas det. Häromdagen var det en protestaktion på flera gränsövergångar. Man blockerade överfarterna i protest mot lagen. De protesterar givetvis inte bara för att få köpa med sig polskt smör. Handeln är ett levebröd för många i trakten. Här i Lviv hör man de som menar att det är Kyjivs sätt att försöka återta marknadsandelar, och att det är oligarkerna som ligger bakom det. Skulle inte förvåna mig om oligarker är dåliga matproducenter. I synnerhet av smör.

Den här kalabaliken vid gränsen väckte i alla fall till liv i ett minne från en avlägsen barndom. Jag minns när skåningarna åkte över sundet för att köpa bättre varor i Danmark. Nej, man köpte in bara öl på den gamla goda tiden. Man köpte godis, kött, ost, nåja, öl och… smör. Det svenska smöret var inte bra, sa man. Blåvittsmör var en skymf. Det danska smöret var fett och fint. Inte alls som det svenska fuskprojektet. Och så var det billigare. Mycket billigare.

Det märkliga är att så är det även med polsk produktion. Hur kan det vara billigare trots att de som producerar har högre löner och omkostnader? Nej, vi skakar på våra huvuden, Halyna och jag. Inte går det att förstå något av det där. Och inte heller går det att fatta att ett så stort, och ett på många vis land rikt på tillgångar, vägrar att producera riktigt smör. Ja, det är som det är. Vad kan man göra, säger vi båda och slår ut med armarna.

Men det ukrainska bovetet är i alla fall bra.


Ett paket med polskt smör klarar inte många minuter i vårt hem förrän förpackningen är bruten, och smöret förverkat.